Den nya italienska strafflagens första tio år. Med anledning av att tio år förflutit, sedan Italiens nya straff- och straffprocesslagar år 1930 tillkommo, framlade justitieministern greve GRANDI den 25 mars 1940 en redogörelse för straffrättsreformens dittills varande verkningar, vilken blev föremål för ett meddelande i SvJT.1 Denna redogörelse har sedermera följts av en utförligare, i bokform föreliggande framställning,2 vari GRANDI mera ingående skildrar de gångna årens erfarenheter av reformen.
    Författaren framhåller till en början bl. a., hurusom brottsligheten i Italien varit stadd i kraftig nedgång under den nu ifrågavarande perioden.3 Av de anförda siffrorna framgår, att en dylik tendens gjort sig gällande alltsedan 1923. Antalet anmälda brott (i inskränkt mening och alltså utan medräknande av förseelser), som 1923 utgjorde 721,644, motsvarande 1,868 per 100,000 invånare, var sålunda 1932 616,267 (= 1,476 per 100,000 invånare) och 1940 482,317 (= 1,079 per 100,000 invånare). Nedgången gäller emellertid icke alla brott. Medan sålunda antalet fall av mord och dråp, inklusive försök därtill, samt vållande till annans död, nedgått från sammanlagt 5,149 år 1923 till 924 år 1940 samt antalet fallav rån och utpressning från 7,690 år 1923 till 1,254 år 1940, utvisa däremot de enklare tjuvnadsbrotten en ökning från 214,802 år 1923 till 229,160 år 1940 (därvid dock på grund av den inträdda befolkningsökningen antalet tjuvnadsbrott per 100,000 invånare företer en nedgång från 556 till 510).
    Vad angår straffsystemet uppehåller sig författaren ingående vid det i den nya strafflagen upptagna dödsstraffet. Detta har alltsedan lagens ikraftträdande den 1 juli 1931 och intill utgången av år 1940 ådömts i sammanlagt 118 fall. I 93 av dessa hade vid den tid, då författarens framställning tillkom, dödsdomarna vunnit laga kraft, medan i de 25 återstående fallen domarna antingen annullerats av kassationsdomstolen eller ännu voro föremål för denna domstols prövning. Av de 93 lagakraftvunna dödsdomarna hade 65 gått i verkställighet, medan i övriga 28 fall dödsstraffet nådevägen förvandlats till livstids tukthus. Författaren, som är en övertygad anhängare av dödsstraffet, anser dess användning vara en huvudorsak till att antalet fall av mord och dråp (inklusive försök därtill), vari assisdomstolarna fällt dom, nedgått från 1,274 år 1929 och 1,097 ännu år 1933 till endast 625 år 1939.

 

1 Se årg. 1941 s. 869 f. Ang. de nya lagarnas innehåll se årg. 1931 s. 316 ff och s. 568 ff. samt årg. 1935 s. 169 f.

2 GRANDI, Bonifica umana. Decennale delle leggi penali e della riforma penitenziaria. Ministero di Grazia e Giustizia 1941.

3 Jfr tidigare meddelanden i SvJT 1937 s. 428.

STURE PETRÉN. 523    Beträffande straffsystemet i övrigt är det av intresse att finna, hurusom författaren icke anser det lyckligt, att av de tidigare parallellt förekommande båda formerna av fängelsestraff, detenzione och reclusione,den förstnämnda och mildare avskaffats i den nya strafflagen. Författaren anser sig nämligen kunna fastslå, att »det mänskliga samvetet icke förstår det rättvisa i den strafflag, som tillämpar samma strafform för banditen, som rånar den vägfarande, och för tjänsteflickan, som av vårdslöshet släpper en blomkruka från fönstret och dödar den förbipasserande». Författaren uttalar i anslutning härtill den meningen, atten lindrigare form av fängelsestraff bör återinföras åtminstone a) för kulposa brott; b) för brott begångna av moraliskt eller socialt särskilt värdefulla motiv; c) för brott begångna i vrede, framkallad av en annan persons orättfärdiga handlande; d) för brott begångna till följd av suggestion från en folkhop i uppror, såvitt fråga icke är om sammankomster eller församlingar, som förbjudits i lag eller av myndigheterna; samt e) såsom förvandlingsstraff för böter (multa). Anmärkas må, att ett steg mot en dylik differentiering av fängelsestraffet redan tagits, i det att den författning, som f. n. reglerar straffverkställigheten (il regolamento per gli istituti di prevenzione e di pena av 1931) anordnat en särskild fängelseregim för fångar, vilkas straff ådömts dem för brott av de slag, om vilka nu varit tal. Enligt föreskrifter i den nämnda författningen skola nämligen dessa fångar till skillnad från andra fängelsefångar tilltalas med efternamn och icke med nummer, icke vara underkastade isolering i cell under den första tiden av straffverkställigheten, kunna erhålla annat arbete än som eljest anordnas inom straffinrättningen, samt icke annat än på egen begäran kunna överföras till straffinrättningar i kolonierna eller andra besittningar bortom havet; de äga vidare även rätt till högre avlöning för sitt arbete samt till större förmåner beträffande besök och korrespondens än vanliga fängelsefångar.
    Angående fängelsestraffet är vidare att märka, att författaren anser vunnen erfarenhet av de korta frihetsstraffens olämplighet tala för, att minimitiden för fängelsestraffet höjes från nuvarande 15 dagar till sex månader, därvid i stället en motsvarande utvidgning av bötesstraffets användningsområde borde ske.
    I vad gäller villkorlig dom stadgar den nya strafflagen, att sådan kan meddelas i fråga om frihetsstraff (inklusive förvandlingsstraff), ej överstigande ett år; för brottslingar, som ej fyllt 18 år eller som uppnått 70 års ålder, är gränsen dock bestämd till två år. Erfarenheterna av den villkorliga domen ha varit goda. Av meddelade siffror framgår sålunda, att medan under åren 1936—1940 avkunnats från omkring 40,000 till omkring 70,000 villkorliga domar per år, antalet förverkade villkorliga domar under samma period hållit sig till omkring 1,000 per år. På grund av dessa gynnsamma erfarenheter förordar författaren, att den villkorliga domens användningsområde utökas sålunda, att för brottslingar i åldern mellan 18 och 70 år villkorlig dom skulle kunna tillämpas beträffande frihetsstraff, ej överstigande två år, då fråga är

 

1 Jfr SvJT 1931 s. 317.

524 STURE PETRÉN.om brott i inskränkt mening (delitti), och ej överstigande tre år, då fråga är om förseelser (contravenzioni); för brottslingar under 18 och över 70 år skulle motsvarande högre gränser bestämmas.
    Den nya strafflagen upptager emellertid vidare även en särskild form av straffeftergift för ungdomliga förbrytare, il perdono giudiziale. Innebörden härav är, att domaren, då han finner omständigheterna vara sådana, att den tilltalade kan antagas i framtiden komma att avhålla sig från att begå brott, icke avkunnar någon straffdom i målet. Möjligheten att förfara på detta sätt var i den nya strafflagen ursprungligen begränsad till de fall, då fråga var om tilltalade under 18 år, vilka begått brott, belagda med frihetsstraff icke överstigande två år eller med böter ej över 10,000 lire. Institutet i fråga, som åsyftar att »med den mest fullständiga glömska hölja ynglingarnas första felsteg», fick därefter sitt användningsområde utökat i samband med lagstiftning om ungdomsdomstolar år 1935. Då stadgades nämligen, att perdono giudiziale skulle kunna användas, när domstolen funne, att det av den ungdomlige förbrytaren begångna brottet i det konkreta fallet icke förskyllt högre straff än frihetsstraff ej överstigande två år eller böter ej över 15,000 lire. Under åren 1935—1939 har perdono giudiziale kommit till användning i sammanlagt 32,566 fall. Enligt författaren har endast i 1,560 av dessa den unge brottslingen genom sitt senare uppförande visat, att han icke varit förtjänt av straffeftergiften. Författaren ifrågasätter med hänsyn till det sålunda föreliggande erfarenhetsmaterialet, huruvida icke lagen borde ändras därhän, att perdono giudiziale skulle kunna komma till användning även för andra förstagångsförbrytare än sådana, som icke fyllt 18 år, och sålunda generellt ställas vid sidan om den villkorliga domen som en anordning, möjlig att tillgripa, då det av sociala skäl skulle vara önskvärt att icke åsätta den brottslige den stämpel, som en fällande straffdom alltid innebär.
    En av de mest genomgripande nyheterna i den nya strafflagen utgjorde anordnandet vid sidan om det egentliga straffsystemet av en radolika skyddsåtgärder (misure di sicurezza) mot vissa grupper av brottslingar.1 Den tillgängliga statistiken utvisar, att under åren 1931—1939 inalles 21,365 personer intogos i anstalter för skyddsåtgärder, medan under samma tid 12,643 personer utskrevos från sådana anstalter. Av de sålunda utskrivna ha 54 5 procent visat sig ha upphört att vara samhällsfarliga. Detta genomsnittstal täcker emellertid väsentligt olika stora procenttal för de olika slag av anstalter, som här komma i fråga. Medan exempelvis av dem, som utskrivits från tvångsuppfostringsanstalterna (riformatori giudiziari) 74 procent och av de från fängelsehospitalen (mancimoni giudiziari) utskrivna 77 procent upphört att vara samhällsfarliga är motsvarande tal för åkerbrukskolonierna (colonieagricole) 28 procent och för arbetsinrättningarna (case di lavoro) 26 procent.
    Författaren ställer sig i viss mån kritisk till den i strafflagen strängt upprätthållna dualismen mellan straff och skyddsåtgärder, enligt vil-

 

1 Se härom SvJT 1931 s. 319 ff.

DEN NYA ITALIENSKA STRAFFLAGENS FÖRSTA TIO ÅR. 525ken den tillräknelige förbrytare, på vilken något av lagens stadganden om skyddsåtgärder tillika är tillämpligt, först skall avtjäna sitt straff och därefter bliva föremål för skyddsåtgärden. Med avseende å vanebrottslingar, yrkesbrottslingar och brottslingar på grund av böjelse anser författaren nämligen en hopsmältning av straffet och skyddsåtgärden vara önskvärd.
    Författaren uttalar sig vidare för att bestämmelserna om obligatoriska minima för interneringstiderna skola avskaffas, såvitt gäller underåriga och sinnessjuka brottslingar. I detta sammanhang framhåller författaren bland annat, att stadgandena om minimitider för interneringen av sinnessjuka brottslingar tillkommo huvudsakligen för att förebygga, att de tilltalade och deras advokater, på sätt blivit brukligt, först med alla medel, däribland även simulation, skulle eftersträva straffriförklaring på grund av sinnessjukdom för att, i händelse av framgång häri, omedelbart efteråt göra gällande, att sjukdomstillståndet upphört, så att vederbörande borde återfå sin frihet. Det oaktat har emellertid efter den nya strafflagens införande antalet straffriförklaringar väsentligt ökats. Författaren ser häri ett uttryck för, att domstolarna vid bedömandet av hithörande frågor icke låta sig influeras av obehöriga hänsyn till långvarigheten av den frihetsförlust, som vid den ena eller andra utgången kan bliva följden för den tilltalade.
    Från det processuella området kan antecknas, att i motsats till vad som måhända kunnat väntas, införandet av den nya strafflagen med dess många genomgripande nyheter i fråga om brottsbeskrivningar och straffsystem icke medfört någon ökning i kassationsdomstolens arbetsbörda. Tvärtom utvisar statistiken, att under femårsperioden 1932—1936 antalet ansökningar om revision av domar i brottmål var lägreän motsvarande antal under närmast föregående femårsperiod.
    Författaren redogör slutligen även ingående för straffverkställigheten, sådan denna anordnats enligt den förut omnämnda regolamento per gli istituti de prevenzione e di pena av 1931 med följdförfattningar. Ett genomgående drag i den nya straffverkställigheten är den starka individualiseringen av behandlingsformen alltefter de olika brottslingstyperna.1 Den strävan, som häri kommer till uttryck, framstår såsom särskilt aktningsbjudande vid en jämförel e med tillståndet på detta område före reformen. Icke minst gäller detta i fråga om den undervisning, som meddelas inom straffanstalterna. I denna del föreskrev exempelvis det äldre straffverkställighetsreglementet, att skolundervisning endast skulle meddelas åt sådana fångar, som voro analfabeter, icke fyllt 25 år och icke förut straffats. I det nya reglementet stadgas däremot, att alla analfabeter, som icke uppnått 40 års ålder, äro skyldiga att dagligen mottaga skolundervisning under två timmar. Äldre analfabeter kunna på egen begäran få deltaga i undervisningen och kunna även åläggas detta, därest straffanstaltens direktör skulle finna,

 

1 Anmärkas må emellertid, att långtifrån alla de anstalter, som erfordras för genomförande av den nya ordningen, ännu hunnit uppföras. Se härom SvJT 1941 s. 807.

526 DEN NYA ITALIENSKA STRAFFLAGENS FÖRSTA TIO ÅR.att de ännu äro lämpade för elementära studier. Även bortsett från denna elementära undervisning eftersträvas att bibringa största möjliga antal fångar utbildning i praktiska yrken och färdigheter (från lantbruk till liturgisk sång), åt vilka de skola kunna ägna sig efter frigivningen.

Sture Petrén.