Nytt lagförslag om fri rättegång. De sakkunniga, som i dec. 1941 av justitieministern tillkallades för att göra en översyn av lagstiftningen om fri rättegång, ha d. 21 nov. 1942 avlämnat sitt betänkande (SOU 1942:50).
    I betänkandet redogöres utförligt för den kritik och de reformönskemål beträffande lagstiftningen i fråga, som från riksdag, statsrevisorer och andra håll framkommit sedan lagen år 1929 reviderades. Syftet med det framlagda förslaget säges vara att genom åtgärder av organisatorisk eller annan natur rationalisera den fria rättegången utan att förringa värdet av denna viktiga sociala förmån. Då det reformbehov, som utredningen avsett, bör tillgodoses utan uppskov, har anslutning icke sökts till den nya rättegångsbalken. De jämkningar i frirättegångslagen, som föranledas av processreformens ikraftträdande, anses böra övervägas i samband med utarbetandet av följdförfattningarna till rättegångsbalken.
    Enligt gällande lag saknas i stort sett möjlighet att avväga den fria rättegångens innehåll med hänsyn till skilda parters olika förmåga att bära rättegångskostnader. Om sökanden över huvud befunnits vara i behov av det allmännas bistånd och beviljats fri rättegång, kan han utan ytterligare prövning av hans ekonomiska ställning erhålla praktiskt taget alla i fri rättegång ingående förmåner. En del av dem, som för närvarande erhålla fri rättegång, skulle emellertid utan tvivel vara i stånd att själva svara för vissa av de i saken uppkommande utgifterna. Både för att undvika onödig kostnadsbelastning för statsverket och för att lägga hämsko på en stundom förekommande processlystnad har det ansetts påkallat att denna så att säga partiella betalningsförmåga tages i anspråk. De sakkunniga föreslå därför, att fri rättegång för sådana rättssökande, vilka kunna betala några men ej alla med rättegången förenade utgifter, skall kunna beviljas med inskränkning till viss eller vissa förmåner. Enligt förslaget skulle inom klientelet tre grupper urskiljas. De relativt bäst ställda erhålla fri rättegång med avseende enbart å biträdeshjälpen, vilken ju i allmänhet utgör den största kostnadsposten för en rättssökande. En del något sämre ställda erhålla fri rättegång i nuvarande omfattning med undantag dock för protokollskostnaderna. Rättssökande i mycket små omständigheter slutligen tänkas liksom hittills erhålla förmånen utan inskränkning.
    I förslaget avböjes liksom år 1929 tanken att vid behandlingen av ansökningar om fri rättegång skulle ske en förprövning av talans allmänna skälighet. Det har emellertid ansetts påkallat att i någon mån utvidga den prövningsmyndigheten givna befogenheten att avslå ansökan om fri rättegång, där partens intresse att erhålla domstols prövning av sin sak — alldeles oavsett hans talans skälighet — måste anses obetydligt. Utvidgningen har skett på det sätt, att fri rättegång tänkes kunna vägras, så snart det kan antagas vara av ringa (nu synnerligen ringa) betydelse för parten att få sin talan prövad. I samband med denna förändring stå vissa bestämmelser med syfte att bereda domstolen bättre material för bedömande av talans betydelse.
    De sakkunniga behandla utförligt frågan om samarbetet mellan domstolarna och rättshjälpsanstalterna vad angår fri rättegång och beteckna det ur

flera synpunkter som förmånligt, att en intim samverkan mellan dessa kommer till stånd. Med hänsyn till att anstalterna ännu äro så fåtaliga anses emellertid denna samverkan ej för närvarande kunna organiseras i så stor omfattning som önskvärt vore. Genom vissa ändringar i reglerna om biträdeshjälp avses emellertid att främja, att rättshjälpsanstalternas jurister mer än hittills utnyttjas för biträdesuppdrag i fri rättegång. Vidare föreslås ett stadgande enligt vilket sökande av fri rättegång må hänvisas att, innan beslut över ansökningen meddelas, för närmare utredning av sin sak hänvända sig till närbelägen rättshjälpsanstalt.
    I anslutning till en framställning av riksdagen föreslås vidare, att ersättning för parts personliga inställelse, som nu kan medgivas blott i fråga om tilltalade i hovrätt, skall under vissa förutsättningar kunna utgå även i underrätt samt i hovrätt tillerkännas även andra parter än tilltalade. Det föreslås jämväl att de möjligheter att medgiva biträdesersättning i hovrätt, som nu finnas, skola utvidgas. Medan sådan ersättning nu kan utgå blott i fråga om ändringssökande part, som vinner bifall till sin talan, skall enligt de sakkunnigas förslag ersättning kunna medgivas vad angår ändringssökande part, om denne haft skälig orsak fullfölja talan och därvid anlita biträde, samt för annan part, därest denne haft behov av biträde för avgivande av svaromål.
    Även åtskilliga andra jämkningar i lagstiftningen föreslås.
    De sakkunniga ha varit lagbyråchefen Gunnar Danielson, ordförande, riksgäldsfullmäktigen Ernst Eriksson, riksdagsmannen advokat Birger Gezelius i Falun, häradshövding Sten Vallquist i Falköping, rådman Gösta Bäärnhielm i Göteborg och direktören för Stockholms stads rättshjälpsanstalt advokat Gösta Swartling med hovrättsassessor Kurt Holmgren som sekreterare.

K. H.