Rektorsskifte vid Uppsala universitet. Rector magnificus professorn i processrätt Thore Engströmer har med med det nu förflutna läsårets utgång på grund av inträde i pensionsåldern avgått från nämnda ämbeten. Prof. Engströmer erhöll sin professur 1912. Han blev prorektor 1932 och rektor 1933. Vid en högtidlighet i universitetets aula den 1 juni 1943 överlämnade han rektorsinsignierna till sin efterträdare förutvarande prorektorn prof. Nils von Hofsten. Till rektorsskiftet hade prof. Engströmer utsänt en inbjudningsskrift, varvid fanns fogad en av honom författad uppsats med titeln »Om konkursgäldenärs vid konkursens inträde anhängiga rättegångar med hänsyn till nya rättegångsbalken» (Uppsala universitets årsskrift 1943:6). Vid ceremonien höll prof. Engströmer en föreläsning över ämnet» Om 1942 års svenska rättegångsreform». Bilden här ovan togs vid promotionen den 31 maj 1943 (se nedan s. 544).
Professuren i processrätt vid Uppsala universitet. Den professur i processrätt vid Uppsala universitet, som blivit ledig i vår genom prof. Engströmers avgång på grund av uppnådd pensionsålder, har sökts av docenten vid universitetet Per Olof Ekelöf. Alla de för prövning av hans skicklighet tillkallade sakkunniga ha förklarat honom kompetent. Såsom meddelas i annan notis (s. 544), har Ekelöf numera utnämnts till innehavare av professuren.
Prof. Engströmer hänför sig till sina recensioner i SvJT (1939 s. 542 och 1942 s. 321) av Ekelöfs doktorsavhandling »Om interventionsgrunden» och hans skrift »Förutsättningarna för ändring av talan i tvistemål». Om den förra året utkomna boken »Straffet, skadeståndet och vitet» uttalar prof. Engströmer, att den är gjord med mycket skarpsinne, en aktningsvärd kunskapsrikedom och en frisk självständighet parad med självkritik. Om det allmänna greppet på ämnet kan man visserligen enligt hans åsikt hysa olika meningar, men han anser, att förf. lyckats vinna nya fruktbärande synpunkter på lösningen av flera viktiga och delvis svåra spörsmål. Prof. Engströmer avgiver om sökandens författarskap i allmänhet det omdömet, att Ekelöf är en jurist med utpräglat teoretiska intressen. Som lärjunge till HÄGERSTRÖM är han i synnerhet inriktad på rättsfilosofiska, en kannerligen psykologiska spörsmål om rättens natur och funktion. Han utvecklar därvid stor grundlighet och stort skarpsinne, och han ålägger sig själv en samvetsgrann kritik och värjer sig på ett berömvärt sätt mot överdrifter och ensidigheter. Även åt systematiska och därmed jämställda frågor ägnar han sig gärna. Hans undersökningar leda i regel till gagnande och klargörande resultat, ehuru han ibland offrar sig åt mindre givande subtiliteter. Härmed sammanhänger, att han ännu icke förvärvat sig en säker känsla för praktiska bedömandcn.
Prof. Hassler yttrar sig erkännsamt om doktorsavhandlingen, ehuru han anmäler avvikande mening beträffande ett par viktiga spörsmål. Prof. Hassler anser sålunda, i motsats till Ekelöf, att man näppeligen av den omständigheten att en part äger förfoga över processföremålet med verkan jämväl å tredje mans rättsställning kan draga den slutsatsen, att tredje man då ej har ett beaktansvärt intresse av processens utgång. Tvärtom torde ofta så vara förhållandet. Man finner också, att i ett av förf. citerat rättsfall (NJA 1921 s. 209) intervention tillåtits i strid med förf:s mening. Detta förefaller prof. Hassler vara en riktig tillämpning av stadgandet i RB 18: 1, att tredje man är berättigad att intervenera, då saken rör honom eller hans rätt. — Om arbetet angående straffet, skadeståndet och vitet yttrar prof. Hassler, att det otvivelaktigt är av ej ringa värde att erhålla en samlad och med begagnande av traditionell juridisk terminologi uppbyggd redogörelse för de olika sanktionerna och deras betydelse för rättsreglernas upprätthållande. De rent principiella undersökningarna skulle dock, anser han, ha vunnit i djup och konkretion, därest de mera genomgående konfronterats med lagstiftning och praxis. Det första kapitlet, om straffet, innehåller enligt prof. Hassler icke några mera grundläggande nyheter. Visserligen har förf. framlagt åtskilliga intressanta synpunkter, och det är av värde att få problemen ånyo skärskådade, men det ligger en fara i att behandla juridiska spörsmål som socialpsykologiska företeelser. Vi torde sakna empiriskt material för att kunna övertygande visa, att straffhotet har en större andel i laglydnaden, medan de s. k. skyddsåtgärderna endast äga en viss mindre betydelse för densamma. Det blir till sist endast fråga om — låt vara skarpsinniga — hypoteser i den ena eller andra riktningen. Vi veta väl alldeles för litet om straffets »moralbildande funktion» för att skjuta fram denna sida av saken såsom utslagsgivande faktor i strafflagstiftningen. I kapitlet om skadeståndet överdriver förf. enligt prof. Hassler i någon mån skadeståndets preventiva verkningar på bekostnad av reparationstanken. I praxis torde skadestånd utan culpa även åläggas av skäl, som
närmast äro att hänföra till det reparativa syftet. En viss fördelning av kasuella skador lär förekomma av billighetshänsyn och för att i ekonomiskt avseende åstadkomma en utjämning av riskerna i det dagliga livet. I det tredje kapitlet, om vitet, har förf. fäst uppmärksamheten på åtskilliga sidor hos detta av doktrinen hittills tämligen försummade institut. Hans arbete innehåller många synpunkter av intresse och torde kunna bilda en god utgångspunkt för kommande forskningar på vitesrättens område. Arbetet i sin helhet torde äga ett ganska betydande värde ur allmänt juridisk synpunkt. Det fyller i viss mån en lucka i vår litteratur, som hittills knappast ägnat någon större uppmärksamhet åt de olika sanktionsformernas verkningar jämförda med varandra.
Prof. Olivecrona yttrar om Ekelöfs bok om biintervention bl. a.:
Rättegångsbalken uppställer som förutsättning för att tredje man skall bli »hörd i rättegången» att saken »honom eller hans rätt rörer», vilket motsvarar vissa utländska processlagars bestämmelser att tredje man skall ha ett »rättsligt intresse» av processens utgång. Förf. betraktar det som uteslutet, att en domare skulle kunna finna någon ledning av dessa uttryckssätt. I litteraturen har man på olika sätt försökt närmare precisera förutsättningarna för interventionen. En dominerande roll har härvid ett av WACH (1885) uppställt schema spelat. Enligt detta skall ett »berättigat interventionsintresse» föreligga i tre fall: 1) när domen vinner »rättskraft» mot tredje man, 2) när domen har »Tatbestandswirkung» mot tredje man, d. v. s. när den är ett civilrättsligt rättsfaktum gentemot honom och 3) när verkställigheten av domen berör tredje man. Ekelöf sätter som sin uppgift att undersöka »om Wach till skillnad från gällande processlagar lyckats angiva interventionsgrunden i en tekniskt brukbar regel». Detta är alltså huvudtemat i avhandlingen. Däremot faller en mera ingående utredning av intervenientens processuella befogenheter utanför ramen för framställningen.
Svaret på den uppställda frågan blir nekande. Förf. anser, att i princip varken domens »rättskraftsverkan» eller dess »Tatbestandswirkung» kan grunda interventionsrätt, ehuru vissa undantag givas. Domens »exekutionsverkan» anser han visserligen motivera interventionsrätt i vissa situationer men gör å andra sidan gällande, att tredje mans intresse i dessa situationer bättre tillgodoses genom att han får inträda såsom fullt självständig part. De vanligen anförda interventionsanledningarna motivera därför enligt förf. icke bibehållandet av ett särskilt interventionsinstitut. Han finner emellertid — i anslutning till en äldre tankegång i den tyska litteraturen — en annan grund för detta institut däri, att processen kan ha »bevisverkan» i en senare process. Därmed förstår han dels att bevismaterialet, i den mån det upptagits i protokoll, kan begagnas i senare rättegång, dels att domaren i den senare rättegången faktiskt kan influeras av det bedömande, som skett i den första rättegången, utan att domen i denna är formellt bindande. Interventionsinstitutets väsentliga funktion finner han vara att »skydda tredje man mot en bevisverkan, som kan försämra dennes läge i en framtida rättegång». Domaren bör emellertid fritt få bedöma om bevisverkan i det konkreta fallet utgör tillräcklig grund för interventionsrätt.
Förf. har säkerligen rätt i att det av Wach uppställda schemat icke ens utifrån dess egna förutsättningar är hållbart. Däri ligger avhandlingens viktigaste resultat. Vidare belysas en rad speciella frågor på ett ofta förtjänstfullt sätt. Väsentliga oklarheter finnas dock i avhandlingen, särskilt vid behandlingen av den grundläggande frågan om domens s. k. rättskraft. Förf. prövar således icke de bekanta rättskraftsteorierna med hänsyn till frågan om de äro sanna eller ej.
Om boken »Straffet, skadeståndet och vitet» anför prof. Olivecrona bl. a.:
Förf:s huvudtes angående straffets natur och verkningssätt är icke genomförd med tillräcklig metodisk klarhet och skärpa. Straffet skall vara sam-
hällets rättvisa hämnd. Men vem hämnas? Icke domare, icke fångvårdstjänstemännen. Man lägger tvärtom stor vikt vid att dessa personer skola handla oberoende av dylika affekter. Naturligtvis hämnas icke heller lagstiftarna, när de uppställa regler för förfarandet i framtiden. Enligt förf. är det »samhället» i meningen av »det såsom samhälle organiserade folket» som hämnas. Här inskjutes alltså ett överindividuellt subjekt som uppträder såsom hämnande, medan de personer som i realiteten handhava straffrättskipningen alls icke äro bestämda av hämndlystnad utan handla efter regler, som uppställts på förhand. Hela frågan kommer i ett helt annat ljus om man strängt håller sig till fakta utan att blanda in sådana obestämda begrepp som att »samhället» hämnas. Förf. synes också glida mellan tanken att straffet av allmänheten uppfattas som en hämnd och tanken att det verkligen utgör en hämnd.
Framför allt måste man emellertid ställa sig frågande till satsen att straffet skulle fungera på det sättet, att det väcker moralisk indignation mot brottslingen och brottet. Av Lundstedt har förf. lärt sig, att strafflagen, regelbundet och opartiskt tillämpad, verkar moralbildande. I en viss anslutning här tilltalar förf. om att »människan måste från vaggan till graven utsättas för en ständig propaganda i moraliskt hänseende», och att »i denna propaganda spelar straffmaskineriets verksamhet en väsentlig roll». Den fråga som föresvävar förf. är tydligen hur det psykologiska förloppet gestaltar sig vid straffmaskineriets moralbildande verksamhet. Han har därvid kommit på den tanken, att straffet skulle vara ett uttryck för moralisk indignation och såsom sådant framsuggerera moralisk indignation. Härvid synes emellertid förf. förbise, att den moraliska indignationen är ett sekundärt fenomen i förhållande till moralbildningen. Indignationen inträder vid en handling som fattas som en rättskränkning. Den förutsätter alltså en redan utbildad idé om att något är orätt. Försåvitt den av förf. upptagna teorin om straffets moralbildande funktion är riktig innebär den, att strafflagen inskärper idén om rätt och orätt. Sådana föreställningar innesluta emellertid icke i och för sig någon moralisk indignation. Man kan naturligtvis ha den bestämda uppfattningen att något är orätt utan att fördenskull hysa någon moralisk indignation. Det behövs särskilda händelser för att framkalla denna. Strafflagen hör nu med bland orsakerna till att den moraliska indignationen inställer sig i ett givet fall, för såvitt det är strafflagen som inskärpt idén att den begångna handlingen är något orätt. Förf. synes hoppa över den verkliga orsakskedjan vid sitt försök att sammanknyta det enskilda straffet (det måste vara detta han har i tankarna då han betecknar straffet som en rättvis hämnd o. s. v.) med den moraliska indignationen. Härvid gör han en, såvitt jag kan finna, rent mekanisk tillämpning av principen om känslouttryckets förmåga att väcka korresponderande känsla på ett förhållande, där den ej passar in. Det synes vara oriktigt att bestämma straffet som ett känslouttryck. Lika oriktigt synes vara att straffet skulle kunna framsuggerera moralisk indignation hos människor, som lämnats oberörda av själva brottet. Visserligen säger förf. på ett ställe, att suggestionen i ett välordnat rättssamhälle är »så effektiv, att den moraliska indignationen automatiskt inträder redan vid kännedom om att ett brott blivit begånget». Det är naturligtvis riktigt, att det är brottet som väcker den moraliska indignationen. Men detta visar att det inte i det nutida samhället finns något erfarenhetsgrundlag för satsen att straffet skulle framsuggerera indignationen. Något erfarenhetsgrundlag för andra tider har förf. icke sökt framlägga.
I. S.