Karl XII och kusinäktenskapet I. När Karl XII övertog rikets styrelse, hade han ifråga om kusinäktenskapets lovlighet två stadganden att rätta sig efter: förordningen d. 30 dec. 1680 enligt vilken syskonbarn fingo äkta varann endast om KM:t »efter omständigheternas noga övervägande» meddelat dispens, och 15:9 kyrkolagen som bestämde att, för god ordning och andra viktiga skäl, äktenskap mellan syskonbarn skulle »så hädanefter som härtill» vara förbjudet. Med hänvisning till det sista citatet hade Karl XI hävdat att, mot vad å prästerligt håll förmenades, dispensrätten fortlevde, ehuru den i kyrkolagen ej var uttryckligen omtalad.
    I den intressanta skildring av kusinäktenskapets rättsliga öden i vårt land som lämnats av J. E. ALMQUIST (Strödda bidrag till familjerättens historia) är Karl XII ej ens nämnd. Skildringen kan ge det intryck att dispensrätten under hans regeringstid handhades tämligen slentrianmässigt och rundhänt och att först med frihetstiden ett strängare åskådningssätt inträdde. Almquist skriver om förhållandena efter 1680: »Som regel beviljades alla ansökningar om dispens, vare sig lägersmål tidigare förekommit mellan kontrahenterna eller icke ——— Under 1720-talet började man reagera mot den ofta förekommande oseden att kusiner, först sedan de haft lägersmål med varandra, ingingo till KM:t med en ansökan att få gifta sig» (s. 19—20).
    En närmare undersökning skall emellertid visa att Karl XII:s personliga vilja gjorde sig starkt gällande även på detta lilla område av rättslivet. Den raklinjiga principfasthet, som man är van att föreställa sig såsom utmärkande för denne konung, finner man icke i hans beslut om hithörande ärenden. Men han synes ha redan från början varit mera benägen för avslag än för bifall, och mot slutet av sin regering ingrep han med inskränkande direktiv som kom att anses normerande även efter skottet vid Fredrikshall. Vill man tala om en begynnande reaktion under 1720-talet, så bör därmed förstås ett lossande på de snäva band i vilka Karl XII insnört dispensrättens utövning.

 

    Under d. 18 maj 1698 gavs, med anledning av konungens smörjelseakt, tillåtelse i sex fall till äktenskap mellan syskonbarn som haft lägersmål med varann; dock skulle »till en ihugkommelse» vart par betala till de fattiga i Vadstena krigsmanshus 100 dr smt. Dessa dispensers utomordentliga karaktär framträder även i så måtto att de tyd-

ligen beslötos utom rådsprotokollet.¹ Det första liknande ärende, som där redovisas efter Karl XII:s tronbestigning, kom från konsistoriet i Reval, som för visst fall förfrågade sig huruvida syskonbarn (bondfolk) ägde bygga äktenskap med varann oaktat köttslig beblandelse redan skett. Föredraganden, revisionssekreteraren Heerdhielm, anmärkte genast att han »såge intet huru de sig om sådant förfrågade, det vore klara lagen»; och utan diskussion resolverades »att de, eftersom lagen i detta målet är klar, intet haft behov som strävande emot lagen att upptaga, utan till vederbörande domares laga avstraffande att remittera» (27/1 98). Senare under våren gavs dock i två fall dispens åt syskonbarn som avlat barn samman: i det ena fallet, där nupturienterna (han bonddräng) ej vetat av skyldskapen, befriades de även från allt straff (2S/3); i det andra, där de (han sergeant) levat tillsammans i åtta års tid, skulle de för sin förseelse erlägga 50 dr smt till Vadstena krigsmanshus (11/5).
    Borgaren Mats Persson i Uppsala supplicerade att få äkta sitt syskonbarn Karin, som han för en rum tid sedan hävdat under äktenskapsloven. De hade undergått både kyrkligt och världsligt straff, men han funne ingen ro uti sitt samvete förr än han fullbordat denna sin äktenskapsloven, helst hon utan dess skulle vara en skämd människa. Vid föredragningen i rådet yttrade Piper: »Högsalige KM:t tillät intet gärna uti sin livstid äktenskapen emellan syskonbarn, med mindre några särdeles omständigheter vore, såsom om de hava varit förlovade sig emellan förr än kyrkoordningen publicerades eller någon annan slik omständighet.» Gyldenstolpe anförde att »uti påvedömet hava de många leder förbjudit på det de skulle hava så mycket mera dispensation, men denna leden hava våra theologi velat hava som ett repagulum eller stängsel för blodskam² alldeles förbjuden, emedan ingen närmare grad intill köttsliga syskon är än denna». Han ifrågasatte att lämna konsistorium fria händer, men häremot anmärkte Falkenberg att det» skulle genast bliva ett præjudicatum därigenom prästerna skulle vilja tillägna sig en myndighet och rätt att böra i slika mål dispensera»; och i enlighet med Falkenbergs tillstyrkan resolverades att KM:t vill av särdeles orsaker uti nåde tillåta att detta äktenskapet må byggas,dock att sådant vid något annat tillfälle icke drages till exempel (31/10 98).
    Samma år vägrades dispens i ett par fall där — av handlingarna att

 

¹ Dispensdagen är efter Becchius-Palmcrantz anmärkt hos ALMQUIST s. 19 not 2. — Till de sex paren hörde underfyrverkaren Gyllenållon och Brita Leijonholm. Då G. icke erlade avgiften till krigsmanshuset, anhöll Britas far att KM:t täcktes alldeles upphäva tillståndet. Det upplystes att G. och Brita skulle rest åt Wismar och leva som äkta folk; kommunikation med G. beslöts (24/11 98). Ärendets vidare förlopp är ej känt, men hos ELGENSTIERNA uppges att G. med sin första hustru (namnet och vigselåret obekanta) hade en dotter f. 1701. Att kungen själv avgjorde alla mål från åren 1698 och 1699 torde vara överflödigt att påpeka.

² Jfr »vall och ringmur», »bom eller mur», »skans eller ringmur» hos ALMQUIST s. 18—19, samt »förmur» nedan i Pipers yttrande 7/12 99 och JDep:s betänkande 1723.

döma — lägersmål ej skett. En ansökan (av bondfolk) avslogs, utan diskussion, »eftersom det strävar emot kyrkolagen» (15/8). Heerdhielm föredrog en ansökan av Constantin Belcamp, som ville bygga äktenskap med sitt syskonbarn Maria Grubbe. »KM:t frågade om de haft lägersmål med varannan. Heerdhielm: nej, utan att KM:t eljest täcktes dem detta i nåde tillstädja. Gr. Piper: Sal. KM:t var mycket öm att tillåta äktenskap mellan syskonbarn och fast mindre om de hava begått lägersmål med varannan; dock är det en dispensationssak. Gr. Falkenberg: emot Guds lag är det intet utan fast mera därutinnan tilllåtligt.¹ KM:t: man måste intet så allmänt detta tillåta.» Sedan man läst »kapitel i kyrkoordningen», resolverades att äktenskapet ej kunde tillåtas (27/10).²
    I febr. 1699 föredrogs en ansökan av Reinhold Tobias Palmstruch, som ville taga till äkta sitt syskonbarn Maria och erbjöd sig att, om ansökningen bifölls, av egna medel uppbygga ett förfallet hospital i Tibble socken. Föredraganden upplyste att Palmstruch åtskilliga gånger till förene sökt dispens och fått avslag, men ej förr tillbjudit hospitalets uppbyggande. Nu samtyckte KM:t till ansökningen, »av särdeles nåde och i anseende till denna av supplikanten utfästa kondition»(17/2). En dispens, som sökanden förgäves begärt att få gratis, beviljades alltså när hederlig vedergällning bjöds. Då lägersmål ej torde föregått,³ synes detta fall göra det svårt att låta NEHRMANS patriotiskt stolta ord i hans 1747 tryckta kommentar till 2:3 GB gälla även Karl XII:s tid. Det anföres där, tydligen som en prisvärd motsats till det påvliga dispenserandets krasst finansiella syfte, att »hos oss få de sökande lov, av Konungens nåd; den köpes ej».
    Hösten 1699 blev i två fall, där hävdande föregått, ansökan om dispens avslagen (11/10 O. 14/10, allmoge). I det senare yttrade kungen: »detta kan intet tillåtas dem, ty på det sättet skulle de alltid sådan otukt praktisera»; och det resolverades att KM:t så mycket mindre ville samtycka till ansökningen som de uti otukt alla redan sig sölat.
    D. 7 dec. 1699 föredrogs ett av Dorpats HovR hemställt mål om syskonbarn, som under äktenskapsloven haft lägersmål med varann och »efter övliga praxin där på orten» dömts att slita ris, han 24 och

 

¹ Giftermål mellan en bonde och hans syskonbarns änka tilläts av kungen, som yttrade: »Efter Guds lag är äktenskap emellan syskonbarn tillåtligt, och detta är en grad längre bort» (1/12 98).

² Kungen hade förgätit att han (tydligen utom rådkammaren) 30/7 98 tilllåtit äktenskapet »i endaste anseende till den lyckligen överståndna höga k. smörjelseakten», dock mot betalning till krigsmanshuset av ett belopp som i registraturet — mannen kallas där Camell, han tillhörde släkten Campbell — är lämnat öppet men torde utgjort 200 dr smt. På grund av tillåtelsen skedde vigsel 16/12 98; se Personhist. Tidskrift X s. 118 f.

³ I fall, där lägersmål skett, kan ju en i samband med dispens föreskriven prestation betraktas som ett villkor icke för giftermålets lovlighet, utan för böternas efterskänkande. — Palmstruch, bankgrundarens son, var 53 år gammal och levde utan tjänst; Maria var 25 år yngre. De gifte sig 27/2 99 och fingo ett barn, f. 7/11 s. å. Väl yttrade Falkenberg att hospitalets uppbyggande lärer kosta mycket mer än böterna, som bestiga allenast till 80 dr smt; men säkerligen har han till denna jämförelse, som avsåg att framhålla den utlovade vedergällningens hederlighet, ej haft anledning av någon straffskuld hos nupturienterna.

hon 16 par.¹ En ganska vidlyftig diskussion utspann sig i rådet, bland vars medlemmar en, den för sin glada frispråkighet även av kungen uppskattade riksmarskalken Stenbock, kunde känna sig särskilt engagerad i frågan: hans farfar var nämligen född i vår historias ryktbaraste kusinäktenskap, Erik Stenbocks och Malin Stures.
    Överläggningen började sålunda: »Gr. Falkenberg: KM:t äger dispensation därutinnan; men utan något straff eller i det ställe penningeavgift näml. 80 dr smt tillätes ej sådana äktenskap. Gr. Stenbock: Guds lag förbjuder det intet utan alldeles tillåter, och så stort fel som det är att hålla det för ingen synd som synd är, så felaktigt är det ock att göra och hålla det för synd, som efter Guds klara lag ingen synd är utan expresse befallt av Gud själv emellan Zelaphehads döttrar och deras farbrorsöner som voro köttsliga syskonbarn; och att därmed [== med syskonbarn] ej förstås närmaste blodsfränka är klart av Gudslag. Gr. Piper: överheten så väl som prästerskapet hava funnit gott denna leden såsom en förmur eller hinder till blodskam att hava förbjuden, alldenstund ingen närmare emellan syskon är.»²
    Så tog Gyldenstolpe till orda i ett längre anförande vari han, omsorgsfullt utredande enligt sin vana, bemötte Stenbock. Visst hade prästerna uti påvedömet många leder förbjudna för att kunna genom dispenser öka sina inkomster. Å andra sidan hade hos judarna enligt Guds lag många grader varit tillåtna som nu vore vid livsstraff förbjudna. »Uti vår lag, KyrkoB LL 15 kap., äro fjärmare leder och däringen skyldskap var förbjudna — — — och sedermera är om syskonbarn förbjudet uti 1653 års straffordning samt den sist publicerade kyrkoordningen, så att det nogsamt är en lex positiva; och vad Zelaphehads döttrars exempel angår, så understod Moses på deras begäran själv ej något göra utan såsom uti mörk och tvivelaktig sak förfråga Herren, som in hoc particulari exemplo och för särdeles omständigheter skull detsamma då efterlät.»
    Sedan Heerdhielm härpå läst upp 15:9 kyrkolagen och § 2 i 1653 års straffordning, fortsattes diskussionen, nu inledd av konungen. »KM:t: om de igenom lägersmål skulle få taga varannan, styrktes demera härigenom uti synd. Gr. Stenbock: EKM:t haver jus episcopalesupremum och äger all dispensation härutinnan. Men det är hårt att belägga en gärning, som efter Guds ord och lag ingen synd är, med ett svårt straff och hindra att dessa lägersmål ej måge såsom andra utom skyldskapen med äktenskap förbättras. Heerdhielm: KM:t haver alltid i sådana mål tillförene resolverat och avslagit dem äktenskapet, emedan de med en sådan otukt begynt detsamma förr än de begärt och haft tillstånd att få taga varannan till äkta. KM:t: eljest skulle de på detta sättet allt stilla söka att komma tillhopa att undangå straffet, och har man alltid nog av sådana elaka exempel.» Hovrätten skulle få till svar

 

¹ Enligt 1653 års straffordning skola syskonbarn, som sig med lönskeläger förse, böta vardera 80 dr smt, men i brist av botum »löpe drängen på 6 gånger gatulopp och konan hudstrykes för tings- eller rådstugudörren».

² Till Stenbocks tal om Zelaphehads döttrar och om närmaste blodsfränkase ALMQUIST s. 17 o. 14.

»att såsom de uti och med otukt begynt deras intenderade äktenskap och ej först begärt eller avvaktat KM:ts nåd. dispensation, för den skull bör det begärda äktenskapet varken bliva dem efterlåtet, mindre kunna de befrias ifrån det dem efter KM:ts förordningar pålagde straff».¹
    Innan året gått till ända kom under konungens prövning ännu en dispensansökning, och den blev bifallen ehuru ej på alldeles de villkorsökanden tänkt sig. Regementskvartermästaren Herman Reinhold Lode begärde att få äkta sitt syskonbarn Anna Dorothea Wrangel. Han uppgav att han redan till KM:ts smörjelseakt skrivit en supplik, som dock ej kommit fram, och förklarade sig nu vilja ge 100 dr smt till sin sockenkyrka i Estland. »Gr. Falkenberg: på den orten lär vara fattiga kyrkor och väl behöva hjälp, om EKM:t täcktes dem härmed benåda; ty emot Guds lag är det intet, utan fastmera därefter tillåtligt.Gr. Piper: de andra, som fingo tillstånd vid KM:ts smörjelseakt, gåvo ju 100 dr smt till Vadstena krigsmanshus. KM:t: så får denne så giva med, och även så mycket till kyrkan» (19/12).

 

    Till ombytligheten i det sakliga bedömandet av dispensärendena kom, sedan konungen för rikets försvar lämnat huvudstaden, en besvärande omgång och osäkerhet vid deras formella behandling. Att kungen, var han än befann sig, ägde beslutanderätt stod naturligtvis fast. Men de k. råd som under hans frånvaro skulle utgöra justitierevisionen (JRev) — »KM:ts till justitiens administrerande förordnande och befullmäktige råd» såsom de själva vanligen benämnde sig officiellt — visste ej riktigt om och i vad mån sådan rätt vore dem delegerad.² Dispensärenden vilka anhängiggjorts i JRev blevo därför esomoftast hänskjutna till kungen personligen som dock sedermera lät expedieringen av sitt beslut ankomma å JRev, liksom å andra sidan kungen synes ha i regeln till JRev remitterat ansökningar som inkommit till fältkansliet. Innebörden av en sådan remiss kunde också bli föremål fördiskussion. Allt detta vållade mycken tyngande omständlighet och förnupturienterna pinsam ovisshet och tidsutdräkt.
    Då en bonde (Norbergs sn), som »råkat under äktenskapsloven uti lägersmål med sitt syskonbarn», sökte hos JRev att få fullfölja det utlovade äktenskapet, beslöt JRev att underställa detta med alla därvid förelöpande omständigheter KM:ts nåd. välbehag (18/11 01). De av sökanden uppgivna omständigheterna voro — förutom att han, ehuru han undergått både värdslig och andlig plikt, ej kunde hava något roligt samvete utan råkat i ett alltför beklagligt tillstånd och svårmodiga tankar — att hävdandet skett redan innan kyrkolagen blivit där i orten publicerad och att han, för att söka nåd, vid konungens smörjelse-

 

¹ Det k. brevet är anmärkt hos ABRAHAMSSON s. 274.

² Deras instruktion ^13/4 00 innehöll: de skulle avhjälpa revisions- och justitiesakerna på sätt som härtill uti KM:ts höga närvaro haver varit brukligt; sakerna skulle allt efter sin beskaffenhet och förriga sedvana föredragas att genom laga dom slutas eller eljest medels resolution avhjälpas; de k.råden skulle dem efter Sveriges lag, revisionsstadgar och k. förordningar lagligen till slut och ändskap befordra. Se Hist. Handl. I s. 68.

akt infunnit sig i Stockholm men ej haft råd och lägenhet att uppehålla sig där så länge att suppliken hunnit bli föredragen. I brev från Würgen d. 15 dec. gav kungen sitt samtycke tillkänna, vad an JRev hade att därå meddela sin resolution och tillåtelse (JRev:s res. 3/₂ 02).
    Den motsatta vägen gick en ansökan av prästhustrun Eva Hedvig Buthelia, som begärde att hennes dotter måtte få bygga äktenskap med sitt syskonbarn och lovade att, i händelse av bifall, av egna medel uppbygga och inreda en fattigstuga i Tönnersjö socken. Detta ärende blev av konungen remitterat till JRev, som i resolution d. 5 febr. 1704 förklarade att KM:ts råd »för särdeles orsaker och omständigheter skull» funnit skäligt att samtycka till ansökningen. I resolutionen nämndes intet om löftet men i särskilt brev till landshövdingen gavs noggrann föreskrift om, huru med fattigstugubyggandet eller surrogat därför skulle förhållas.
    Under samma dag, d. 5 febr. 1704, skrev JRev till kungen rörande en annan, ävenledes från honom remitterad dispensansökning. Om man kände remissernas ordalydelse — vilket man ej gör — skulle man kanske finna något motiv till den olika behandling, som JRev lät de båda ansökningarna vederfaras; nu förefaller den oförklarlig.¹
    Denna andra ansökning var gjord av Petter Trump, organist vid domkyrkan i Reval, och hade remitterats från huvudkvarteret i Thorn d. 20 aug. 1703. I sin und. skrivelse anförde JRev: Trump ville äkta sin morbroders dotter, »emedan han, som långesedan skall varit sinnad att gifta sig, till ingen annan kvinnsperson — — — kunnat fatta så stor kärlek». Prästerskapet i orten intercederade ock för deras giftermål för den förtroliga kärlek som skulle vara dem emellan. Som emellertid äktenskap mellan syskonbarn vore förbjudet i kyrkolagen, och allenast KM:t kunde därutinnan dispensera såsom i ett mål vilket icke funnes förbjudet i Guds lag, så kunde rådet ej göra annat än hemställa till KM:ts välbehag huruvida KM:t ville, av lika nåd som en och annan av KM:ts trogna undersåtar förut vederfarits, tillåta äktenskapet, »enär de något efter vanligheten ad pios usus, som deras råd och villkor kan medgiva, utfästa och betala».
    Säkerligen trodde både Trump och JRev att denna väl rekommenderade ansökning hade de bästa utsikter till bifall. Men alla förhoppningar grusades. I ett av kungen själv d. 4 mars i Heilsberg undertecknat brev till JRev förklarade han att »som Vi intet kunna tillåta bemälte giftermål, utan vele att i sådana mål stricte skall förhållas efter kyrkolagen, så haven I att låta vederbörande sådant veta till deras und. efterrättelse» — vilket också skedde (res. 6/4 04). Detta »stricteefter kyrkolagen» stämmer väl överens med kungens i flerfaldig måtto betygade ovilja mot privilegier och mot undantag från allmän lagsföreskrifter. Och då varken i JRev:s hemställan eller i kungens svarsäges något om att lägersmål skett, bör ju »sådana mål» tolkas såsom avseende även mål om äktenskap mellan helt oförvitliga syskonbarn. Det må dock å andra sidan påpekas hurusom JRev:s förbehåll om

 

¹ Prot. för dagen saknas, likaså handlingar i de båda målen.

avgift ad pios usus tyder på att i det föreliggande fallet hävdande verkligen föregått.
    Då JRev två år senare, midsommarafton 1706, stod beredd att, utan kommunikation med kungen, bifalla en ansökan men i sista stund betänkte sig och avslog den, var nog omsvängningen föranledd av det k. brevet från Heilsberg. En upplandsbonde ville äkta sitt syskonbarn, »beklagandes han sitt jämmer och elände över detta», och erbjöd sig att ge 100 dr smt till Rasbo avbrända kyrka. »Deras exc:r tyckte i anseende till de andragna motiver¹ att det kunde äntel:n nu beviljas, men så blev av sekreteraren Blixenstierna påmint att det är av KM:t resolverat intet långesedan genom ett brev att KM:t har icke allenast avslagit sådant giftermål utan ock befallt att kyrkoordningen skall i de mål följas». Påminnelsen kom den egentligen lagfarne av de k. råden, Gyldenstolpe,² att för betäckande av reträtten och till kollegernas undervisning ge en liten historik: »det har varit en gammal quæstion om giftermål emellan syskonbarn. Prästerskapet har varit mycket däremot, men äntel:n efter en lång debatt så tyckte prästerskapet att det kunde dispensera om KM:t ville dem tillåta den dispensation; och som KM:t märkte att däri kunde dispenseras, så kom därav det att KM:t sedan förbehöll sig dispensation. Men äntel:n så blevo de giftermålen förbjudna». Utan att någon vidare yttrade sig resolverades: »negatur, att KM:ts råd kunna intet till detta samtycka».³

 

    När kungen i dec. 1715 återkom till hemlandet stod, alltsedan nya kansliordningen trätt i tillämpning, vid sidan av JRev en ny auktoritet till hans förfogande för juridisk expertis, nämligen högste ombudsmannen, Anders Leijonstedt. Med brev till honom d. 11 jan. 1716 översände ombudsrådet Salomon Cronhielm enligt kungens befallning några av hovrätt eller konsistorium gjorda framställningar om giftermålsdispens, somliga flera år gamla: Leijonstedt skulle inkomma med betänkande och påminnelser huruvida äktenskapen kunde tillåtas ellerej. Det gällde äktenskap icke blott mellan syskonbarn (lägersmål) utan också i vissa svågerskapsgrader, t. ex. äktenskap med avliden hustrus halvbrors oäkta dotter. I sitt svar (26/1) anförde Leijonstedt ifråga om syskonbarn att denna grad alltid stått och står under konungens dispensation, därvid dock alltid blivit som ett aggravans ansett om de sig med lägersmål och otukt sölat. Han erinrade att kungen i Bender d. 14 okt. 1712 givit tillåtelse för tvenne bondfolk i Värmland, vilka hävdat varann men varit okunniga om lagens förbud och ej till mogen ålder komna.⁴ Slutligen hemställde han att alla konsistorier måtte till

 

¹ Upplysning om dessa saknas.

² De övriga voro Axel de la Gardie, Carl Gyllenstierna och Arvid Horn.

³ Den hos ALMQUIST s. 19 not 2 anmärkta k. res. 29/11 15 tillät en dräng att äkta ej sitt syskonbarn utan, såsom det heter i JRev:s prot., sin frillas syskonbarn; jfr k. br:n 11/3 1696 hos ABRAHAMSSON s. 275 o. 20/10 98 hos SCHMEDEMAN s. 1521 och de mycket vanliga tillåtelserna att äkta avl. hustrus syskonbarn.

⁴ Om denna Bender-resolution saknas närmare kännedom Den för oss främmande uppfattningen att omogen ålder vore ett skäl till dispens hade naturligtvis sin grund i att omogenheten betraktades såsom ett mitigans i fråga om hävdandet, icke i att kontrahenterna ansågos bättre skickade för äktenskapet ände till mogen ålder komna.

lagkommissionen avge betänkande om »alla tvivelaktiga äktenskap»så att därom kunde författas »en viss förordning».
    Å Leijonstedts betänkande tecknades d. 3 febr. 1716: »Lämnas till JRev:s avgörande». Trots dessa som det kunde tyckas klara ordalag yppades i JRev tvekan om vad kungens personliga mening vore¹ och det resolverades »att senaten fuller låta göra en förfrågning hos HM:t om HM:t hört någon berätta om dessa ovanskrevna målen ang. syskonbarns giftermål och lönskeläger och vad KM:ts mening varit härutinnan att senaten skulle få dispensera i slika fall» (9/₃)På dennaförfrågan gavs svar i ett brev från S. Cronhielm till revisionssekreteraren Hielmberg, daterat Ystad d. 27 mars. Cronhielm utvecklar däri sina skäl — bl. a. att »HM:t också nu är utom dess rikes gränserigen» [= i Norge] — varför han ej kunde se något hinder för JRev att i alla dessa giftermålssaker dispensera, »vilket jag säkert menar vara enligt med HM:ts nåd. vilja, då HM:t dessa ärender till dess JRev:s avgörande lämnade, fastän då icke så uttryckl. om fria händer till dispensation blev något påmint».
    Detta svar syntes dock JRev ej nog betryggande. D. 8 nov. föredrog Hielmberg ett av de ärenden som d. 3 febr. remitterats till JRev:s avgörande, nämligen Göta HovR:s hemställan d. 26 mars 1715 om två syskonbarn (han 16 år, hon 17) vilka för lägersmål med varann fått sig en svår plikt pålagd. Gustaf Cronhielm och Horn tyckte båda att det prejudikat som var »av KM:t själv resolverat i Bender» kunde få gälla här, men »såsom denna saken var av importance» blev den uppskjuten till följande dag då, förutom dem som varit med från början, även JRev:s främste ledamot Carl Gyllenstierna var tillstädes. Diskussionen rörde sig huvudsakligen om JRev:s behörighet. Horn skilde härvid mellan giftermålstillåtelsen och ansvarsfrågan: »om jag skulle säja min mening om själva saken, så samtycker jag i att dessa syskonbarn få äga varandra. Men här är frågan om det kompeterar oss att döma häruti. Aldrig förr hava vi givit lov till sådant, utan det kommer KM:t själv till. Men angående straffet om de intet skulle få taga [varann], så får JRev befatta sig därmed efter lag och förordningar. »I motsats till G. Cronhielm fann Horn det icke rådligt att i fråga om kungens vilja lita på meddelanden som under S. Cronhielms sjukdom lämnats Hielmberg av sekreteraren Cederholm. »Om nu — yttrade Horn — detta [är] det första steget vi skulle göra emot kyrkolagen och k. förordningar om syskonbarns giftermål och taga oss an sådana saker som KM:t sig allena förbehållit, så måste vi vara varsamma att

 

¹ Tessin yttrade att »senaten först borde veta om HM:t lämnar dem att dispensera i sådana saker som till avgörande hit remitterade äro». Han skilde alltså mellan att dispensera och att avgöra; jfr nedan Arvid Horns distinktion 9/11 16.

² Vid överläggningen diskuterades ock å den gamla frågan, om syskonbarns giftermål vore förenligt med Guds lag. Horn förklarade sig vara av den tanken att sådant giftermål »intet var expresse förbjudet i Guds ord». Men sedan Leijonstedt erinrat att »dock hela prästerskapet och i synnerhet några svenska lärda män och theologi varit däröver i Sal. Konungens tid och funnit av Guds ord att det ej bör tillåtas», yttrade Horn: »när KM:t skickar hit en remiss och giver lov att dispensera, så måste vi ändå se efter i Guds ord om det är förbjudet. Är det så, så är det en synd att dispensera».

vi hava klara skäl därtill.» Man stannade i den imening att Hielmberg skulle skriva till S. Cronhielm »att han förnimmer vad svar KM:t täckes giva om denna saken och låter Hielmberg det veta. Hr grev Horn begärde att han skulle sätta i brevet att rådet gärna velat gå säkert häruti och begär alltså svar härpå av KM:t själv». Det blev likväl varken kungen själv eller ens S. Cronhielm som svarade. D. 11 dec. 1716 upplästes i JRev svar av Cederholm på Hielmbergs »brev om dispensation uti giftermål med syskonbarn. Detta brev var dat. d. 5 dec., berättandes sekret. att KM:t icke vill tillåta dispensation. Lägges ad acta».
    I betraktande av den ställda frågan kan ju detta svar tolkas så, att kungen ej ville tillåta JRev att dispensera men lämnade därhän vad bruk han själv ämnade göra av dispensrätten. Det dröjde dock ej länge innan även härom ett visst mått av klarhet vanns. I und. skrivelse, som ankom till Lund d. 1 april 1717, hemställde konsistoriet i Stockholm, om en tröjvävar gesäll¹ finge äkta sitt syskonbarn med vilken han under äktenskapslöfte avlat två barn. Denna skrivelse blev av S. Cronhielm översänd till Hielmberg med sådant besked, att JRev genom cirkulär till alla hovrätter och konsistorier kungjorde, hurusom »HKM:t vår allernådigste Konung och Herre, av det tillfället att till dess eget allernåd. välbehag och gottfinnande blivit hemställt ett av 2:ne syskonbarn, vilka varannan hävdat, begärt äktenskap, i nåder förklarat sig i sådana mål ingen dispensation vilja tillåta, utan böra de, som sig däruti försett, efter lag och k. förordningar plikta» (12/₄ 17). Fyra dagar därförut hade konsistoriet i Lund insänt giftermålsansökan av syskonbarn (han dräng, hon rådd med barn). Den förnämliga trio som vid föredragningen utgjorde JRev (Horn, Cronhielm, Tessin) fann att till äktenskapet »kan så mycket mindre samtyckas som det är emot kyrkolagen 15 kap. 9 § och KM:t förklarat sig ingen dispensation vilja tillåta», och svaret till konsistoriet innehöll att det uti detta så väl som alla andra dylika mål haver att ställa sig till und. efterrättelse KM:ts befallning som d. 12 april kommunicerats alla konsistorierna (2/5 17).

 

    Hittills ha lämnats å sido två specialfall som synts lämpligen böra hållas utanför den kronologiska serien: 1. äktenskap mellan halvsyskonbarn, 2. kusinäktenskap som slutits med vigsel ehuru dispens saknats.
    1. Som bekant skulle enligt 1726 års förslag till GB halvsyskons barn få gifta sig med varann utan dispens (ALMQUIST s. 20). I vad mån ägde detta förslag stöd i praxis?
    Ansökan av en morakarl att få äkta sitt halvsyskonbarn bifölls, »såvida det sig förhåller som supplikanten angiver» (13/6 99). Vad villkoret betydde har ej kunnat utrönas, kanske avsåg det blott att uppgiften om skyldskapens art skulle befinnas sanningsenlig. Men när några månader senare halvsyskonbarn begärde att få äkta varann (ingen anteckning om lägersmål), utlät sig kungen: »de äro ju ändå anten på faderns eller moderns sida skylda varannan, och kan intet ske» (11/10).

 

Flera beslut ge emellertid vid handen att JRev ansåg sig under kung¹ Han kallas i prot. Sablenberg, i registraturet Schenberg.

ens bortovaro från huvudstaden äga att dispensera när endast halvsläkt förelåg. Då kapten Johan Reiner ville äkta sitt syskonbarn änkefru Maria Catharina Cederschiöld och konsistoriet i Växjö hemställde om bifall, gav JRev ett villkorligt avslag, analogt med det villkorliga samtycke som morakarlen fick av kungen: »så vida som befinnes att de äro samsyskon, så kunna vi emot kyrkolagen och andra KM:ts förordningar ej samtycka utan KM:ts egen allernådigste dispensation »(18/₅ 13).¹ Kort därefter förevar ett mål om fördubblingsryttaren Petter Classon och hans syskonbarn Maria, vilka hävdat varann under äktenskapslöfte och dömts att enligt straffordningen böta 80 dr samt vardera. Åbo HovR hemställde att de måtte få gifta sig och in favoremconjugii förskonas från böterna. Och »emedan dessa äro halvsyskonbarn» samtyckte JRev härtill; dock skulle pliktas för otidigt sängelag (28/₅ 13).2 Till JRev:s avgörande hade kungen remitterat en ansökan av drängen Anders i Elmhult att få äkta sitt syskonbarn Gyrit, hävdad av honom under äktenskapslöfte. JRev förordnade att genom hovrättens och konsistoriets försorg skulle inhämtas vidare underrättelser, bl. a. huruvida kontrahenterna vore sam- eller halvsyskonbarn (27/1 16).3
    Ett bland de ärenden, över vilka Leijonstedt hade att utlåta sig och som blevo remitterade till JRev:s avgörande, rörde giftermål mellan halvsyskonbarn som hävdat varann. Leijonstedt anförde att alltid någon åtskillnad varit gjord mellan sam- och halvsyskonbarn; de senare hade så i förra som nyligare tider erhållit KM:ts tillstädjelse att gifta sig med varann. Dock vore de — fortsatte han — »uti så nära blodförvantskap att efter mitt oförgripliga ringa omdöme det vore säkrast att icke någon förordning göra som absolute tillåter halvsyskonmer än samsyskonbarn äktenskapet». Någon tvekan om att remissen berättigade JRev att meddela dessa kontrahenter dispens kan man ej spåra: JRev gav den sökta tillåtelsen eftersom det befunnes »att dessa icke äro sam- utan halvsyskonbarn» (30/8 16). Och s. d. avgjordes på enahanda sätt ett omedelbart hos JRev av konsistoriet i Lund väckt ärende om äktenskap mellan en handskmakare i Ystad och hans halvsyskonbarn (intet om lägersmål). På särskild förfrågan av konsistoriet i Lund huru efter 1717 års cirkulär borde förfaras med giftermålsansökning av halvsyskonbarn, som haft olovlig beblandelse, förklarade JRev sig finna med KM:ts efterlåtelse enligt att äktenskap ej må förvägras, men att likväl und. ansökning borde för varje gång göras (29/8 17).⁴

 

¹ Hävdande hade förmodligen ej skett. I JRev uttalades den övertygelsen att kungen ej komme att dispensera. Änkefrun blev ej heller omgift (f. 73, g. Ehrenschants 91, änka 03).

² Det i texten sagda är hämtat ur registraturet. I JRev:s prot. säges att Maria är Classons hustrus halvsyskonbarn och tillåtelsen ges utan diskussion och utan åberopande av skyldskapens art.

³ Det blev utrönt att de voro samsyskonbarn. Anders, vars mor ej ville samtycka till äktenskapet, avstod från sin ansökan därom: han åstundade för Gyrit ej annat än att hon finge tagas i kyrkan såsom av sin fästman besoven, och själv ville han undergå straff både politice och ecclesiastice (JRev:s brev 30/8 16).

⁴ Om äktenskap med syskonbarns änka yttrade Leijonstedt att sådant nekas aldrig, blott den formalitet iakttages att äktenskapet på förhand gives KM:t tillkänna.

    2. Borgaren Petter Bleckander i Skövde sökte att få äkta sitt syskonbarn Helena. Ansökningen avslogs av JRev (12/11 13), men något år därefter blevo de likväl vigda i Stockholm av en skeppspräst (de uppgåvo sedermera att de ej känt till JRev:s avslag). En förnyad ansökan blev av konsistoriet i Skara underställd kungen och kom att tillhörade äktenskapsfrågor över vilka Leijonstedt fick utlåta sig. Enligt hans mening borde Bleckander straffas; »men att äktenskapet skulle upphävas, sedan vigseln skedd är, tyckes oförgripel. att säja vara betänkligt» — och i detta hänseende åberopade Leijonstedt kungens eget beslut år 1699 om den adlige officeren och torpardottern som låtit samman viga sig av en dragon.¹ Någon dispens gavs ej; i stället blev enligt JRev:s förordnande rannsakat om vigseln, varefter JRev förklarade att äktenskapet såsom olovligt ej borde eller kunde hava något bestånd: HovR:n hade att förordna icke allenast om förbud mot all sammanlevnad utan också om åtal såväl för lägersmålet som för överträdelsen av KM:ts förordningar (11/10 18). Konsistoriet återkom kort därpå med hemställan att Bleckander måtte få förbliva i äktenskapet; men JRev svarade att ingen ändring kunde tillåtas i dess tidigare resolution (20/11 18).

 

    Då 1717 års cirkulär ej talar om äktenskap mellan andra syskonbarn än dem som hävdat varann, är det naturligast att under »sådana mål» (i vilka dispensation ej komme att tillåtas) inte inbegripa ansökningar av syskonbarn som icke hävdat varann (jfr vad ovan sagts om kungens brev 4/3 04 ang. Petter Trump). Orimligt är dock ej ett resonemang sådant som detta: föreskriften att »de som sig däruti försett »skola plikta visar att cirkuläret avser även syskonbarn som icke felat, ty eljest hade ju i st. f. den citerade frasen — i vilken »däruti» syftarpå »sådana mål» — bort stå helt enkelt »sökandena» eller »syskonbarnen». I registraturet är också cirkuläret försett med en rubrik som helt allmänt anger »att HKM:t intet vill tillåta någon dispensation uti äktenskapsmål emellan syskonbarn». Och frånsett ansökningar av halvsyskonbarn innehålla ej heller vare sig protokoll eller registratur från Karl XII:s regeringstid efter cirkulärets utfärdande något annat rörande kusinäktenskap än de ovan antecknade målen om åtlydnad av cirkuläret och om felande dispens som dirimerande äktenskapshinder.

Birger Wedberg.

 

¹ Sv. Tidskrift 1942 s. 692. Leijonstedt hade emot sig k. br. 16/10 97 enligt vilket felande dispens var dirimerande hinder (ABRAHAMSSON s. 277). Men han hade kunnat åberopa ett senare rättsfall. En överste löjtnant v. Schwengeln begärde först sedan vigsel skett tillstånd att äkta sin stvvmors styvmor. FrånPrag 26/5 02 remitterade kungen ansökningen till avhjälpande i JRev, som 23/903 hemställde att makarna finge bibehållas vid giftermålet men med något penningestraff till pios usus. Kungen biföll detta i lägret vid Thorn 3/11 03 (1 000 rdr till pios usus) och beslöt samtidigt, enligt JRev:s förslag, en kung. om vissa svågerlagshinder (JRev:s cirk. 2/12 03). — Under diskussionen i JRev om Leijonstedts utlåtande yttrade Tessin att han biföll Leijonsteds mening »om syskonbarnen alla redan äro vigda, men om de allenast haft lönskeläger med varannan, så vore bäst att ej tillåta giftermålet».