Villkorlig frigivning. En utgångspunkt för det pågående reformarbetet i fråga Om straffsystemet kan sägas vara, att det tidsbestämda frihetsstraffet i många fall måste anses föga ägnat att medverka till den dömdes återanpassning i samhällslivet. Dess otjänlighet i detta hänseende bekräftas bl. a. av den höga återfallsfrekvensen beträffande vissa kategorier brottslingar. Botemedlet har — i de fall då fängelse eller straffarbete ej kan ersättas genom kriminalvård i frihet i anslutning till villkorlig dom — ansetts främst vara att söka i en effektiv eftervård av den frigivne efter frihetsstraffets undergående i förening med en omläggning av själva straffverkställigheten så att denna kan antagas bli tillgagn för den straffade eller åtminstone till så litet skada som möjligt. Strafftiden måste härvid göras relativt obestämd. Dessa synpunkter har främst kommit till uttryck vid samhällets reaktion mot de unga brottslingarna. Det tidsbestämda frihetsstraffet har här i stor utsträckning utbytts mot ungdomsfängelse, som innebär ett fostrande och utbildande omhändertagande i fria former i förening med utskrivning på prov och återintagande i anstalt om försöket ej slår väl ut. Anstaltstiden är obestämd inom en vid maximigräns, som jämväl omfattar tillsynstiden. Den tanke som ligger bakom ungdomsfängelsestraffet har under förarbetena till straffsystemets vidare utformning ansetts böra fullföljas även beträffande högre åldersklasser. Man planerar sålunda ett nytt till tiden relativt obestämt straff, arbetsfängelse, för sådana typer av brottslingar som är i mera utpräglat behov av ett speciellt omhändertagande med effektiv tillsyn jämväl efter frigivningen (psykopater, alkoholister, arbetsskygga). Först när en sådan strafform införes kan frågan om eftervården för det stora klientel av asociala brottslingar, som nu erhåller straffarbete upp till ett eller flera år, särskilt för tjuvnadsbrott, och som vandrar in och ut i fängelserna, vinna en fullt rationell lösning. I avbidan på denna vittutseende reform, som för sitt genomförande kräver en avsevärd tid med hänsyn till de därmed förenade byggnadsfrågorna, kan behovet av eftervård i viss utsträckning tillgodoses genom en påbyggnad av institutet villkorlig frigivning, varigenom detta göres tillämpligt även i sådana fall då förutsättningarna för en belönande straffavkortning ej är för handen. En dylik reform är liksom reformen av den villkorliga domen beroende av skyddskonsulentorganisationens förverkligande. Den har därför vunnit aktualitet i samband med beslutet om nämnda organisations fullständiga utbyggande från den 1 januari 1944.
På grundvalen av 1938 års betänkande med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m. (SOU 1938: 25, se SvJT 1938 s. 614) har sålunda för 1943 års riksdag framlagts förslag till ny lagstiftning i ämnet (prop. nr 252), vilket med vissa jämkningar i enlighet med första lagutskottets utlåtande (nr 49) antagits av riksdagen. I stället för att utvidga den hittills varande fakultativa villkorliga frigivningen till nya kategorier brottslingar, vilka krävde eftervård — en linje som inom riksdagen torde hava omfattats med vissa sympatier då därigenom skulle hava möjliggjorts en bättre differentiering av fallen — införde propositionen ett nytt frigivningsinstitut vid sidan om det fakultativa, obligatorisk villkorlig frigivning, att tillämpas på alla som dömts till fängelse eller straffarbete på viss tid, ej under sex månader, när fem sjättedelar av strafftiden förflutit. Den sista sjättedelen av straffet skulle enligt propositionen utbytas mot en prövotid med eftervård i frihet under lika lång tid, dock minst ett år. Disproportionen mellan ett eftergivet frihetsstraff på en månad eller däromkring och ett års tillsyn vann inom riksdagen det beaktande, att prövotiden sänktes till sex månader, när det ådömda straffet icke uppgår till ett år. Synpunkten att icke alla är i behov av tillsyn under prövotiden tillgodoses därigenom att tillsynen kan eftergivas när den ej är erforderlig. Så är exempelvis fallet med de tillfällighetsbrottslingar, ofta tillhörande äldre åldersklasser, som dömts för typiska engångsförbrytelser, liksom i allmänhet med personer som dömts för politiskt färgade förbrytelser, tryckfrihetsbrott o. s. v. Utskottet framhöll att det vid lagens tillämpning bör i varje särskilt fall övervägas huruvida tillsyn bör anordnas eller ej. Denna synpunkt har kommit till direkt uttryck i den av riksdagen antagna lagtexten. Genom denna möjlighet till variation i fråga om tillsynen uppnås en nödtorftig differentiering av utskrivningsfallen utöver den som sker genom deras uppdelning på fakultativ och obligatorisk frigivning.
Sympatierna för den fakultativa villkorliga frigivningen ledde till den ändring i lagtexten, att möjligheterna till sådan frigivning, alltså frigivning enligt eget medgivande av fångar med god prognos efter avtjänande av två tredjedelar av strafftiden, vidgades nedåt, så att minimitiden avtjänad strafftid sattes till åtta månader i stället för ett år. I förutsättningarna för fakultativ frigivning gjorde riksdagen också en principiellt viktig jämkning. I propositionen hade såsom ny förutsättning — vid sidan om kravet på sannolikhet för att den dömde efter frigivningen skall förhålla sig väl — uppställts att »hänsyn till den allmänna laglydnaden ej påkallar att straffet fortsättes». Första lagutskottet fann att genom det krav på hänsynstagande till allmänpreventionens intresse, som fått uttryck i detta stadgande, den allmänpreventiva synpunkten skjutits i förgrunden på ett sätt som varken är motiverat av praktiska eller teoretiska grunder. Brottets svårhet har redan beaktats av domstolen; en ny bedömning härav i administrativ väg måste komma att verka som en korrigering av domstolarnas straffmätning. I enlighet med utskottets förslag beslöt riksdagen att tilläggsbestämmelsen skulle utgå.
Beslut om fakultativ frigivning skall alltjämt meddelas av K. M:t efter fångvårdsstyrelsens hörande. Beslut om obligatorisk villkorlig frigivning skall meddelas av varje fångvårdsanstalts styresman. Denne utser efter samråd med vederbörande skyddskonsulent tillsynsman för den frigivne samt meddelar närmare föreskrifter om vad den frigivne har att iakttaga, såsom beträffande vistelseort, bostad, arbetsanställning, utbildning, användande av fritid, avhållsamhet från bruk av rusdrycker m. m. Sålunda meddelade föreskrifter äger skyddskonsulenten, vilken har inseende över tillsynens utövande, att vid behov ändra, liksom han äger ersätta tillsynsmannen med annan. Att fångvårdens funktionärer på nu angivet sätt erhållit beslutanderätt i eftervårdsfrågor har ansetts ägnat att hos dem väcka och underhålla intresset för den dömdes återanpassning i samhället och har antagits sålunda komma att gynnsamt påverka fångbehandlingen inom anstalten.
Beträffande innehållet i de föreskrifter som kan meddelas vid frigivningen betonade utskottet att dylika förhållningsregler, samtidigt som de tjänar den frigivnes egna intressen, ofta har karaktären av ingripande frihetsinskränkningar, varför det är angeläget att de tillämpas med varsamhet. Sålunda bör rätten att föreskriva bostad för den frigivne endast i sällsynta undantagsfall tillämpas så, att denne mot sin vilja förpliktas att bo på något upptagningshem med anstaltskaraktär. Däremot torde det, när den frigivne under prövotiden missköter sig, kunna ifrågakomma att, i valet mellan inackordering i ett upptagningshem och förverkande, välja den förra åtgärden. I en del fall kan det måhända finnas skäl att låta den frigivne bo på ett upptagningshem, medan han på dagen har sitt vanliga arbete utom hemmet. Den viktigaste och mest positiva åtgärden för den frigivnes tillrättaförande måste, säger utskottet, alltid vara att bistå honom med arbetsanskaffning.
Om den frigivne åsidosätter något som till följd av frigivningen åligger honom — han kan bryta mot de meddelade föreskrifterna men också mot sin allmänna skyldighet att under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt leverne, undvika dåligt sällskap, bemöda sig om utväg till försörjning på lovligt sätt samt göra vad i hans förmåga står för att ersätta genom brottet uppkommen skada — kan förhållningsreglerna skärpas och nya föreskrifter meddelas; varning kan tilldelas honom; prövotiden kan förlängas med högst ett år, och i sista hand kan den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad. Beslut om prövotidens förlängning och frihetens förverkande skulle enligt propositionen, såsom hittills vid den fakultativa frigivningen, ankomma på länsstyrelsen, medan fångvårdsstyrelsen skulle hava att besluta övriga åtgärder. Riksdagen förlade beslutanderätten i samtliga frågor till fångvårdsstyrelsen, förstärkt med tvenne av K. M:t utsedda sakkunniga, av vilka den ene skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete, var jämte stadgats att, i frågor om prövotidens förlängning och den villkorligt medgivna frihetens förverkande, vid lika röstetal inom den förstärkta styrelsen för olika meningar skall gälla den mening som är lindrigast förden frigivne.
Inom utskottet uttalades sympatier för att anförtro prövningen av nu omhandlade frågor åt domstol. Utskottet fann, att om prövningen av samtliga viktigare eftervårdsfrågor överflyttades till domstolarna, man förutom större rättssäkerhet skulle uppnå en måhända önskvärd decentralisering av organisationen. En så väsentlig omläggning av förslaget kunde emellertid icke övervägas för närvarande, utan fann utskottet frågan huruvida eftervården för de villkorligt frigivna borde anknytas till domstolarna — såsom fallet är med vården om de villkorligt dömda — böra ställas på framtiden.
Enligt riksdagens beslut skall den nya lagstiftningen träda i kraft den 1 januari 1945. Denna tidpunkt har bestämts med hänsyn till skyddskonsulenterna. När de den 1 januari 1944 träder i funktion, får de omhändertaga samtliga de villkorligt dömda som då står under övervakning, varjämte nya villkorligt dömda efter hand tillkommer. Ehuru skyddskonsulenterna redan från början skall taga befattning med eftervården åt alla som friges från fångvårdsanstalt, torde det ur arbetssynpunkt ej vara lämpligt — säger utskottet — att de speciella arbetsuppgifterna enligt den nya lagen om villkorlig frigivning pålägges dem förrän deras verksamhet beträffande de villkorligt dömda organiserats och stabiliserats. Ett uppskov med lagens ikraftträdande till den 1 januari 1945 medför också möjlighet för K. M:t att, om det under 1944 skulle visa sig att skyddskonsulenterna blir helt upptagna av det arbete som redan då åvilar dem, vid 1945 års riksdag erhålla förstärkning av organisationen. K. M:t hade föreslagit att lagens ikraftträdande skulle bestämmas av K. M:t. Risken för en upprepning av villkorliga domslagens öde — antagen 1939, i kraft 1944 — torde emellertid hava avskräckt riksdagen från att lämna tiden för lagens ikraftträdande obestämd.
I 1898 års lag med vissa bestämmelser om beräkning av strafftid göres en ändring, som skall träda i kraft redan den 1 oktober 1943. Till undvikande av vissa olägenheter som är förbundna med föreskriften i 4 § att fånge skall lösgivas på bestämt klockslag, kl. 8 på morgonen, har stadgats att frigivning skall ske å den dag som bestämts för strafftidens slut.
I särskild skrivelse har riksdagen anhållit att K. M:t ville för nästa års riksdag framlägga förslag om ersättning fr. o. m. 1 januari 1945 åt tillsynsmän för villkorligt frigivna. Utskottet ansåg ersättningsfrågans tillfredsställande lösning vara ett oundgängligt villkor för att lämpliga tillsynsmän skulle kunna förvärvas till det genom införandet av obligatorisk villkorlig frigivning växande tillsynsklientelet. I detta sammanhangströks bestämmelsen, att om ej annan lämplig person funnes att tillgå, på landet landsfiskal samt i stad polismästare och stadsfiskal skulle vara pliktiga att mottaga uppdrag såsom tillsynsman. Enligt utskottets mening var det olämpligt att i lagen intaga en sådan regel, vilken gåveintryck av att tillsynen i vissa fall kunde få karaktären av polisuppsikt. Skulle för lagens tillämpning en regel som den föreslagna finnas erforderlig, borde den utfärdas i administrativ ordning.
En betänklighet som framförts mot den föreslagna lagstiftningen, är den, att domstolarna kunde bliva benägna att vid straffmätningen taga hänsyn till, att allenast 5/6 av straffet kommer att omedelbart avtjänas, och för den skull skärpa straffen. Det bör med styrka framhållas att detta icke skulle överensstämma med de syften som legat till grund förlagstiftningen. Tyvärr kommer säkerligen icke så sällan även den resterande sjättedelen att avtjänas. Där så icke blir fallet, underkastas den frigivne i regel en långvarig tillsyn, som han själv torde betrakta som en kännbar frihetsinskränkning. Förverkas icke den villkorligt medgivna friheten, bör liksom vid den fakultativa frigivningen förutsättningarna för en belönande straffavkortning anses vara för handen. Hela konstruktionen av det nya institutet kan sålunda sägas vara byggd på förutsättningen att domstolarna alltjämt ådömer det straff de finner »rättvist» utan hänsyn till eventuell framtida avkortning.
Av den lämnade redogörelsen för den villkorliga frigivningens om daning framgår att den utan minsta tvivel mycket betydelsefulla reformen i viss mån får betraktas som ett provisorium. Lagstiftaren har icke vågat gå rakt på sak och utan vidare införa eftervård såsom en brottspåföljd i sådana fall då eftervård finnes erforderlig, vilket kunnat ske genom att i dylika fall ej från början fixera strafftiden. Till sin natur är eftervården en straffrättslig skyddsåtgärd likaväl som omhändertagandet av den villkorligt dömde under noggrann tillsyn. I båda fallen är det fråga om kriminalvård i frihet. Ett utmärkande drag för det straffrättsliga reformarbetet i Sverige under århundradets första decennier var att man icke tilltrodde sig att vid införandet av de nya skyddsåtgärderna med eller utan anstaltsbehandling utan vidare slopa den hävdvunna strafformen och direkt döma till den rationella åtgärden. Gamla vedergällnings- och nya allmänpreventionssynpunkter ansågs kräva, att samhället först fixerade graden av sitt ogillande av brottet genom ett efter brottets grovhet avpassat tidsbestämt straff; sedan kundeman avstå från dettas verkställande genom att utbyta detsamma mot en mera rationell åtgärd. På detta sätt infördes först tvångsuppfostran. Vid den villkorliga domen kunde det bestämda straffet utbytas mot tillsyn i förening med lydnadsplikt, skyddsuppfostran m. m. och vid den villkorliga frigivningen kunde en viss del av straffet utbytas mot tillsyn ifrihet. När frågan om förvaring av s. k. förminskat tillräkneliga och internering av farliga återfallsförbrytare blev aktuell, undvek man genom metoden att förvandla ett fixerat straff till omhändertagande på obestämd tid den irrationella kontinentala s. k. dubbelspårigheten, enligt vilken först vedergällnings- och allmänpreventionssynpunkterna beaktas genom det tidsbestämda straffets avtjänande och därefter samhällets skyddsintresse tillgodoses genom den tidsobestämda interneringen.
Genombrottet i uppfattningen kom genom 1935 års lag om ungdomsfängelse. Denna utsuddade den doktrinära gränsen mellan straff och skyddsåtgärd. Domstolarna fick direkt döma till det tidsobestämda om-
händertagandet på ungdomsanstalt i förening med obligatorisk utskrivning på prov; det hela fick lagtekniskt karaktären av straff, kallat ungdomsfängelse. Tanken fullföljdes i 1937 års lagar om tvångsuppfostran samt om förvaring och internering i säkerhetsanstalt så till vida att passagen till skyddsåtgärden via ett förut fixerat tidsbestämt straffströks. Av dessa lagar har hittills allenast tvångsuppfostringslagen trätt i kraft. Slutligen har 1939 års lag om villkorlig dom infört den s. k. kvalificerade villkorliga domen, vilken möjliggör för domstolarna att utan fixerande av något straff direkt döma till den form av omhändertagande, som i varje fall finnes rationell, för att först på ett senare stadium, om försöket att på detta sätt tillrättaföra den brottslige misslyckats, upptaga frågan om straffs ådömande.
Efter denna utveckling kan det förefalla som en anakronism att, när man vill komma fram till en rationell eftervård av personer som varit intagna i straffanstalt, åvägabringa denna genom att förvandla en fix strafftid till dylik eftervård. I frågans läge var emellertid tydligen ingenting annat att göra än acceptera den obligatoriska villkorliga frigivningen, om man snabbt ville nå fram till ett resultat. Anknytningen till det redan existerande institutet villkorlig frigivning såsom belönande straffavkortning underlättade också psykologiskt reformens genomförande, på samma sätt som tidigare, i anknytning till det traditionella begreppet villkorlig dom, väg banats för de mångskiftande möjligheter till rationellt omhändertagande i stället för straff, som sammanfattas under beteckningen kvalificerad villkorlig dom och som i själva verket innebär en hel serie olika skyddsåtgärder. Den betänketid med frågans prövning, som några utskottsreservanter önskat till nästa år, kunde i varje fall icke ha medfört reformens uppbyggande på någon från det föreliggande förslaget väsentligt avvikande grund. Då reformen redan i befintligt skick är ägnad att medföra mycket betydande kriminalpolitiska fördelar, fanns det icke heller någon anledning att i väntan på det bästa förkasta det goda. Det kan emellertid vara lämpligt att redan nu fastslå, att den nya lagen icke kan anses innebära en slutlig lösning av eftervårdsproblemet.
K. Schlyter.