Handräckning enligt lantmäteritaxan. Länsnotarien ÅKE PAULSSON har i en artikel i denna tidskrift 1942 s. 75 behandlat frågan om handräckning enligt lantmäteritaxan. I artikeln har bl. a. anförts följande:
    Någon möjlighet för lantmätaren att i handräckningsförfarandet erhålla ersättning för sina kostnader å målet föreligger icke i annan mån än att det kan ifrågasättas att tillerkänna lantmätaren lösen för i målet företedda handlingar enligt bestämmelserna i 4 kap. lantmäteritaxan. Det är ovisst, om lantmätaren kan tillerkännas ränta.

 

    I artikeln har hänvisats, dels beträffande möjligheten för lantmätaren att erhålla ersättning för sina kostnader å målet till bilaga till lantmäteristyrelsens meddelanden 1929: 16 serien uppsatser m. m. nr 5, häftec, s. 4, dels beträffande tillerkännande av ränta till rättsfallen NJA 1889s. 113 och 1893 s. 341.
    Enär det kan antagas att artikelns innehåll kan komma att påverka länsstyrelsernas praxis i hithörande spörsmål, synes det mig lämpligt att här återgiva ett rättsfall, som icke omnämnts i artikeln och som beträffande lantmätarens möjlighet att erhålla ersättning för sina kostnader å målet icke går i den av artikelförfattaren angivna riktningen. Rättsfallet har år 1932 refererats av extra lantmätaren FOLKE ANDRÉN i en artikel i Svensk lantmäteritidskrift (s. 268 ff) och det nedan lämnade referatet stöder sig, förutom å utslaget i målet, på nämnda artikel.
    Den 18 september 1931 inställdes å sammanträde ett av distriktslantmätaren Heimer Vikström påbörjat laga skifte å fastigheten Stamsele 2⁴ i Ströms socken, varvid handlingar och sluträkning utlämnades. Enligt sluträkningen belöpte å sakägaren A. E. Bergström i Stamsele 41 kr. 56 öre. Klander mot räkningen anfördes icke inom därför stadgad tid. Bergström vägrade att erlägga honom enligt sluträkningen påfört belopp. Den 4 maj 1932 inlämnade Vikström handräckningsansökan till länsstyrelsen, varvid han såsom ersättning för besvär förbehöll sig ett belopp av 12 kr., däri inbegripet jämväl laga ränta å utestående beloppet. Länsstyrelsen ålade i sitt utslag Bergström att vid äventyr av utmätning till Vikström utgiva 41 kronor 56 öre, men ansåg sig icke kunna bevilja Vikströms ansökan i vad den avsåg handräckning för utbekommande av ersättningen för besvär och ränta.
    Vikström anförde besvär hos Svea hovrätt och framhöll därvid bl. a.: Enligt 58 § lantmäteritaxan ägde lantmätaren, så snart sluträkning givits, uppbära hela den gottgörelse, som enligt räkningen tillkomme honom. Ofta ställdes emellertid lantmätaren inför den situationen, att sakägare tredskades att erlägga den å dem belöpande andelen av gottgörelsen för förrättningen. Genom upprepade påminnelser eller — där dessa visa sig resultatlösa — med anlitande av inkasseringsbyråer kunde dock oftast den tredskande förmås betala sin del. I svårare fall måste emellertid den i 59 § lantmäteritaxan antydda utvägen tillgripas. För samtliga omförmälda åtgärder för fordrans utbekommande hade lantmätaren att vidkännas — ofta betydande — utgifter. Det syntes icke

vara överensstämmande med allmän rättsuppfattning, att en ämbetsman skulle bliva ekonomiskt lidande genom parternas tredska.
    Vikström hemställde att hovrätten med undanröjande av länsstyrelsens utslag i vad det avser ersättning för kostnader m. m. måtte förplikta Bergström att vid äventyr av utmätning genast utgiva 12 kr. ävensom ersättning för Vikströms senare kostnader i målet 25 kr. eller tillsammans 37 kr.
    Svea hovrätts utslag i målet den 8 november 1932 (hrr Himmelstrand, Petrén, Aastrup och Ekecrantz) är av följande lydelse:
    Kungl. Hovrätten har tagit i övervägande vad handlingarna sålunda samt i övrigt innehålla; och enär Bergström tredskats att till Vikström erlägga denne för omförmälda förrättning tillkommande gottgörelse enligt till Bergström utgiven sluträkning;
    alltså och då Vikström får anses berättigad till ersättning för de av berörda tredska föranledda utgifter för Bergström tillställda eller delgivna påminnelser och för avskrifter av handlingar bifogade handräckningsansökningen hos Konungens Befallningshavande,
    samt den av Vikström i sådant hänseende fordrade ersättning av 12 kronor — däri inberäknats ränta å ovannämnda, Wikström för förrättningen tillkommande gottgörelse från dagen för räkningens utgivande den 18 september 1931 — må anses skälig,
    prövar Kungl. Hovrätten rättvist att, med undanröjande av Konungens Befallningshavandes utslag i vad det överklagats, förplikta Bergström att genast mot kvitto till Vikström utgiva — utöver det av Konungens Befallningshavande honom tilldömda belopp 41 kronor 56 öre — ytterligare tolv kronor eller således tillhopa femtiotre kronor 56 öre.
    Bergström skall tillika till Vikström, som begärt ersättning för utgifterna å målet härstädes, i sådant hänseende utgiva fordrade tjugufem kronor.
    Jämlikt 30 kapitlet 5 § rättegångsbalken äger Bergström icke fullfölja talan mot Kungl. Hovrättens utslag.
    Distriktslantmätaren ansågs sålunda berättigad till ersättning för sina kostnader å målet samt ränta å det utestående beloppet.¹
Georg Nirell.

 

¹ I ett av Svea hovrätt den 12 maj 1933 meddelat utslag (hrr Himmelstrand, Hagendahl, Grundén och Grafström) i mål mellan distriktslantmätaren Heimer Vikström å ena samt konsuln Axel Björklund å andra sidan angående handräckning enligt 59 § i lantmäteritaxan har Vikström icke tillerkänts ersättning för sina kostnader å målet och ränta. Anledningen härtill torde vara att Vikström inlämnat ansökan om handräckning innan räkningen delgivits Björklund och att sålunda Vikström i detta fall icke styrkt att Björklund tredskats utbetala beloppet. Genom utslaget torde icke skett någon ändring i den princip i förevarande avseende, som kommit till uttryck i ovan berörda av Svea hovrätt meddelade utslag den 8 november 1932.