Internering av utlänningar. De sakkunniga för översyn av gällande utlänningslag m. m. (justitierådet G. Dahlman, ordf., t. f. andre kanslisekreteraren G. Lindencrona, sefcr., se SvJT 1943 s. 403) ha såsom ett led i utredningsarbetet avgivit en promemoria angående utlännings omhändertagande i förläggning eller tagande i förvar. I promemorian framhålles, att frihetsberövande åtgärder mot utlänningar vidtagits endast i ringa utsträckning. Av de omkring 22,000 flyktingar, som i början av augusti 1943 vistades i Sverige, voro den 1 juli 1943 c:a 270 i förvar eller omhändertagna i förläggning. Av förvarsfallen voro en del endast provisoriskt omhändertagna i avbidan på beslut om det vidare förfarandet med dem och av förläggningsfallen var flertalet intagna endast på kortare tid. Av de utlänningar, som den 15 juli 1943 höllos i förvar eller i förläggning, hade 28 varit berövade friheten längre tid än ett år. Genom beslut den 30 juni 1943 hade emellertid K. M:t förordnat, att 22 av dessa utlänningar skulle försättas på fri fot. Av de övriga 6 voro 3 av sådan sinnesbeskaffenhet, att de icke kunde taga hand om sig själva, och de vistades på vårdanstalt eller skulle överflyttas till sådan. De 3 återstående utlänningarna, vilka varit berövade friheten något mer än ett år, hade på grund av visat indisciplinärt uppträdande ännu icke ansetts böra få vistas på fri fot. Frågan om frihetsberövande för längre tid hade således icke samma aktualitet som tidigare. De sakkunniga framhålla, att internering naturligen ej bör ske utan att starka skäl tala därför och att detta är ett så allvarligt ingrepp i utlänningens personliga frihet att de humanitära hänsynen göra sig särskilt gällande.
    I anslutning till motion nr 182 i första kammaren vid årets riksdag av herrar Undén och Holmbäck angående utlännings tagande eller kvarhållande i fängsligt förvar ha de sakkunniga förordat att utlänning, som tages i förvar eller omhändertages i förläggning, i allmänhet beredes tillfälle att inför

auktoritativ myndighet framföra sina synpunkter i ärendet. Sålunda ha de sakkunniga föreslagit att utlänning, som berövas friheten för längre tid än fyra månader, i regel skall inställas till förhör inför länsstyrelse och därvid äga åtnjuta biträde av advokat. (T. f. byråchefen Schmidt har i särskilt yttrande förordat att nämnda tid förlänges till sex månader). Omhändertagande i förläggning eller tagande i förvar för längre tid skulle dessutom alltid underställas K. M:ts prövning och K. M:t skulle äga befogenhet att påkalla ytterligare utredning inför domstol rörande särskilda omständigheter av betydelse för frihetsberövandet. Omprövning av beslut om utlännings tagande i förvar eller omhändertagande i förläggning borde vidare ske var sjätte månad.
    De sakkunniga, som företagit besök i förvarsanstalter och samtliga förläggningar, ha uttalat, att dessa i stort sett befinna sig i ett tillfredsställande skick samt att i allmänhet klagomål från de intagna ej framförts mot förläggningarna som sådana. Rengsjöförläggningen, varest kriminella och asociala utlänningar äro omhändertagna, ha de sakkunniga dock ansett olämpligt belägen, och då dessutom denna förläggnings fritidsområde är väl litet, förordas, att förläggningen flyttas till annan plats därest detta med hänsyn till kostnader och övriga omständigheter kan genomföras.
    Beträffande behandlingen av utlänningar i förvar eller förläggning ha de sakkunniga framhållit, alt av den undersökning av förhållandena i förvarsanstalter och förläggningar, som de sakkunniga företagit, framgått att fog saknas för de uppgifter, som i olika sammanhang lämnats, att de omhändertagna utlänningarna i förvarsanstalterna eller förläggningarna skulle vara underkastade en dnhumanitär behandling. 

G. L.