Abnormbrottsligheten. Yttranden över strafflagberedningens betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m. m. (SOU 1942: 59) ha, sedan remisstiden numera utgått, inkommit till justitiedepartementet från myndigheter och sammanslutningar, till vilka betänkandet remitterats för yttrande (justitiekanslersämbetet, hovrätterna, de större rådhusrätterna, överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser, fångvårdsstyrelsen, som vid sitt utlåtande fogat yttranden av sjukvårdsläkarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, vid vars utlåtande fogats yttranden från direktionerna för statens och de större städernas sinnessjukhus, i allmänhetåtföljda av yttrande från sjukhuschefen, de medicinska fakulteterna och karolinska institutets lärarkollegium, domar- och åklagarföreningar, Sveriges advokatsamfund, Svenska psykiatriska föreningen, Svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund, som åberopar ett i Svenska Läkartidningen 1943 nr 27 tryckt yttrande av prof. Olof Kinberg). Såsom var att vänta med hänsyn till de i betänkandet avhandlade ämnenas natur äro yttrandena delvis ganska vidlyftiga och de till övervägande föreliggande spörsmålen ha givit upphov till ingående uttalanden. I synnerhet gäller detta de utlåtanden som avgivits från läkarhåll. I det följande skall en kortfattad redogörelse lämnas för några av de synpunkter, som i yttrandena framförts rörande mera principiella frågor.
    Beredningens förslag, att endast gärning som begåtts under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet skall kunna gå fri från straff, har i stort sett lämnats utan erinran från juristhåll. I åtskilliga fall har därvid uttryckligen betonats angelägenheten av att med hänsyn till de allmänpreventiva synpunkterna inskränka området för straffriheten i förhållande till nu rådande praxis och därmed åstadkomma en tillämpning som bättre står i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Tvekan uttalas dock i en del yttranden huruvida icke beredningen gått för långt då den från det straffria området vill undantaga alla psykopater, oberoende av den föreliggande psykopatiens art och grad. Bl. a. har därvid framhållits att ju mera insikten i psykiatriska frågor vinner insteg, dess naturligare ter det sig även utanför de sakkunnigas krets att verkligt allvarliga fall av psykopati vid det straffrättsliga bedömandet likställas med sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Å andra sidan framhåller exempelvis fångvårdsstyrelsen, att om det skall lyckas alt inom rimlig tid komma till rätta med behandlingen av abnormfallen, den av

L. G. OHLSSON. 611beredningen föreslagna begränsningen av straffriheten är den enda möjliga utvägen och att, i den mån psykiatrisk vård erfordras vid behandlingen av psykopater och lindrigt intellektuellt undermåliga, den kan åvägabringas inom fångvården.
    Någon enhetlig uppfattning rörande den riktiga straffrättsliga behandlingen av psykopater synes icke föreligga på läkarhåll. En del sjukhuschefer tillstyrka sålunda att psykopaterna undantagas från straffrihetsområdet, därvid den avgörande synpunkten förefaller hava varithänsyn till de olägenheter psykopaternas vårdande å sinnessjukhusen föranleder. I ett synnerligen läsvärt yttrande av en läkare framhålles, att uppgiften att vårda psykopaterna i huvudsak bör tillkomma läkarna, men att om andra viktiga samhälleliga synpunkter — av exempelvis allmänpreventiv natur — kräva en annan behandling, läkarna måste finna sig häri. Även om det enligt denne läkare synes vara den lämpligaste lösningen av spörsmålet om psykopaternas behandling att en utbyggnad sker av den inom sinnessjukvården befintliga organisationen för specialvård av psykopater, har han dock kommit till den uppfattningen att straffbehandling av psykopaterna icke kan undgås, därvid emellertid tillfredsställande vårdformer måste skapas inom fångvårdens ram. I flertalet av de från läkarhåll avgivna yttrandena hävdas emellertid att psykopaterna icke böra uteslutas från möjligheten att bli strafffriförklarade. Stundom påpekas därvid, t. ex. av medicinalstyrelsen, att det endast är de svåraste psykopaterna som böra straffriförklaras och att en del psykopater utan olägenhet torde kunna behandlas inom straffverkställighetens ram. Allmänt erkännes att psykopaternas vårdande åde vanliga sinnessjukavdelningarna vållar mycken olägenhet och att detta icke är någon rationell behandlingsform. Det vidhålles emellertid att medicinsk vård är att föredraga framför straffrättslig reaktion — ibland under påpekande av att de krav som måste ställas på vårdpersonalen därigenom bliva tillgodosedda — och i stor utsträckning förordas ett fortsättande på den inslagna vägen att för psykopaterna tillskapa specialavdelningar, å vilka vård skulle kunna beredas icke blott straffri förklarade psykopater utan även andra. I samband härmed upptages till bemötande beredningens uttalande att psykopaterna icke intaga någon särställning i samhället och det göres gällande att särskilt bland alkoholister och lösdrivare, vilka i stor utsträckning äro psykopater, man ofta påträffar individer som obetingat måste anses intaga en sådan särställning.
    I många av de yttranden som avgivits från läkarhåll, bl. a. i medicinalstyrelsens utlåtande, riktas en energisk kritik mot den utveckling av innebörden av begreppet sinnessjukdom, som lämnats i betänkandets motivering, och mot den gränsdragning som där gjorts mellan sinnessjukdom och psykopati. Det anmärkes att beredningen genom att låta begreppet sinnessjukdom erhålla en mycket vid omfattning icke blott avlägsnat sig från det allmänna språkbruket utan också frångått det av beredningen själv uppställda kravet på att tillräknelighetsbestämmelserna skola erhålla en sådan utformning att de icke genom obestämdhet och

612 L. G. OHLSSON.tänjbarhet medgiva varierande och subjektiva tolkningar. Medicinalstyrelsen har i detta sammanhang, efter att ha erinrat om beredningensdefinition av sinnessjukdom såsom »en sjuklig förändring av själslivet av djupgående natur» och beredningens framhållande av att till sinnessjukdom hör »ej endast vad som i dagligt tal kallas sinnessjukdom utan även psykiska personlighetsförändringar i samband med åldrandet eller efter hjärnskador, vissa neurotiska spänningstillstånd, tillfälliga omtöcknings- och andra tillstånd, vilka innebära en sjuklig förändring av själslivet», anfört följande:
    »Vad först beträffar kriteriet 'djupgående förändringar av själslivet' kan man fråga sig vad som exempelvis skall betraktas som mest djupgående, en lindrig depressiv förstämning vid den imanisk-depressiva sinnessjukdomen eller tillståndet hos en hysteroid, känslokall och amoralisk psykopat. Vid definitionen av psykopati anföres, att hit räknas förutom konstitutionella brister på känslo- och viljelivets område sådana tillstånd, som inträffat så tidigt i barndomen, att de blivit bestämmande för karaktärsutvecklingen. Om sålunda en person 'tidigt i barndomen' haft exempelvis en encephalit, som' blivit bestämmande för karaktärsutvecklingen' så skall han betraktas som en psykopat, men enligt den givna definitionen på sinnessjukdom räknas dit' psykiska personlighetsförändringar' efter hjärnskador och 'andra tillstånd vilka innebära en sjuklig förändring av själslivet'. På sid. 44 i betänkandet anges till och med en psykisk personlighetsförändring efter epidemisk hjärninflammation (= encephalit) såsom hänförlig till sinnessjukdom. Som synes för alltså beredningens definitioner till den egendomliga konsekvensen, att en psykisk förändring efter encephalit i tidiga barndomen skulle räknas till psykopati men en encephalit i senare år (gräns ej angiven) med liknande förändringar skulle räknas till sinnessjukdom. Detta senare begrepp har förövrigt i betänkandet givits en så vid och obestämd innebörd att dit kan räknas praktiskt taget vilka rubbningar som helst.
    Psykopaterna utgöras av en synnerligen heterogen grupp abnorma, vilka i diagnostiskt hänseende ofta erbjuda stora vanskligheter. I stort sett och med en viss schematisering kan påstås att de omfatta dels en rad konstitutionella, ärftligt betingade abnormtillstånd, dels en stor grupp under livet förvärvade organiska defekttillstånd, där mestadels förändringar till följd av hjärnskador eller hjärnsjukdomar ligga till grund för rubbningen. Vissa psykiatrici räkna dit även en grupp svårt neurotiserade människor, där tillståndet kan sägas vara en produkt av konstitutionella brister och svåra miljöförhållanden. I det enskilda fallet är det ofta omöjligt att med full säkerhet avgöra vilken ätiologi som föreligger. Man ställer diagnosen på den kliniska bilden och med hjälp av psykologiska ooh sociala kriterier. En en cephalografisk undersökning kan eventuellt påvisa förändringar, som måste uppfattas som uttryck för en hjärnskada. Den påvisade psykopatologiska symtombilden kan då vara uttryck för denna skada, men behöver icke nödvändigt vara det. Avgörandet huruvida psykopati eller sinnessjukdom (enligt beredningens definitioner) föreligger i det enskilda fallet blir då beroende på den skäligen slumpartade omständigheten om encephalografiska hjärnförändringar kunna påvisas eller icke, om dessa med vetenskaplig grad av visshet äro att anse som

ABNORMBROTTSLIGHETEN. 613orsak till den påvisade psykiska rubbningen och på tidpunkten för dessa eventuella förändringars uppkomst. Beredningen hänför ju 'tidigt i barndomen' uppkomna hjärnskador, som 'verkat bestämmande på karaktärsutvecklingen', till psykopati och senare uppkomna hjärnskador med psykiska förändringar till sinnessjukdom.
    Medicinalstyrelsen vill sålunda framhålla att rubbningarnas ätiologi ofta är synnerligen vansklig att fastställa och att diagnosen ofta måste ställas på symtombilden som sådan och på anamnesen. Det bör också observeras att ett rent konstitutionellt lidande ofta är lika svårt som eller svårare än ett lidande till följd av vissa hjärnläsioner, och individens särställning i samhället betingas ingalunda av den olika ätiologi, som ligger bakom rubbningarna.»
    Beträffande beredningens förslag att för straffrihet fordra kausalsamband mellan den psykiska abnormiteten och brottet synes bland psykiatrer den meningen vara ganska allmän att ett dylikt stadgande icke bör upptagas i lagen. Som skäl härför åberopas förnämligast att ett dylikt samband kan vara mycket svårt att positivt visa. Å andra sidan medgives i en del yttranden att därest, såsom i beredningens motivering antydes, kraven på bevisningen för att kausalsamband föreligger icke ställas höga, någon egentlig erinran ej kan göras mot förslaget i denna del. Medicinalstyrelsen har däremot för sin del anmärkt, att det måste anses principiellt oriktigt att en psykiskt sjuk eller defekt människa straffas, varför styrelsen icke ansett sig kunna gå med på den föreslagna formuleringen. I olika yttranden från domstolshåll har denna däremot uttryckligen tillstyrkts såsom lämplig.
    I fråga om upphävande av SL 5: 6 har i många yttranden tvekan uttalats om lämpligheten att helt borttaga detta stadgande. Det vitsordas allmänt att straffnedsättningsmöjligheten, såvitt angår mera varaktiga psykiska abnormtillstånd, icke har något existensberättigande —i enstaka fall dock med reservation för lindrigt intellektuellt undermåliga. Men såvitt angår akuta tillstånd av nedsättning av själsförmögenheterna synes man i stor utsträckning hålla före att möjlighet till nedsättning av straffet alltjämt bör finnas. Att i dylika fall behöva anlita nådevägen har framställts som en nödfallsutväg, som icke iborde behöva tillgripas. I detta sammanhang kan anmärkas, att i ett par yttranden uttryckts önskemål om bibehållande av ett stadgande om straffrihet för gärning, som begåtts i sådant akut tillstånd av sinnesförvirring som icke kan betecknas såsom sinnessjukdom.
    Beträffande yttrandena över förslaget till omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet må nämnas, att på läkarhåll starka sympatier synas finnas för att förlägga undersökningsväsendet i dess helhet till ett antal statliga sinnessjukhus. I åtskilliga yttranden har uttalats önskvärdheten av att det av beredningen föreslagna rättsläkarrådet förstärkes med en domarrepresentant eller annan jurist.
    Förestående redogörelse återger huvudsakligen den mot beredningens förslag framförda kritiken. I sakens natur ligger att de yttranden, i vilka förslaget i väsentliga delar tillstyrkes, äro mera fåordiga.

L. G. Ohlsson.