Tvångsrekrytering av allmänna tjänster. Genom lag den 30 juni 1943 »om viss begränsning av legitimation som tandläkare» har stadgats, att medicinalstyrelsen, där tandläkare icke äro att tillgå för tjänstgöring inom tandvård, som anordnats av stat eller kommun, vid meddelande av sökt legitimation såsom tandläkare äger begränsa legitimationen att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare av eller vikarie å tjänst inom sådan tandvård. Dylik begränsning må dock ej gälla längre än intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring inom statlig eller kommunal tandvård under ett år. Lagen gäller i tre år.
    Detta är en utomordentligt allvarlig sak, som förtjänar att noga begrundas av de yngre juristerna och andra grupper av akademiskt utbildade.
    Lagen ifråga har till syfte att tvinga en grupp av medborgare att antaga tjänster, vilkas löneförmåner icke äro så avvägda, att de kunnat locka tillräckligt många frivilliga sökande. Meningen är alltså att genom bestämmelser om tvångsarbete ingripa på arbetsmarknaden i syfte att hjälpa arbetsgivarparten till en för denne förmånlig lönesättning.
    Arbetsmarknadens stora organisationer och i synnerhet de som representera arbetarsidan hava alltid på det bestämdaste motsatt sig sådana ingripanden från statsmakternas sida. Statsmakterna hava också — givetvis med undan-

tag för beredskapslagstiftningens område — respekterat denna ståndpunkt. Även ifråga om beredskapslagstiftningen har man — såsom den av årets riksdag antagna lagen om begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension senast utvisar — utgått från den uppfattningen, att arbetsmarknadens parter böra lämnas största möjliga frihet att reglera sina inbördes förhållanden.
    Här har man emellertid i förhållande till en ur politisk synpunkt svag samhällsgrupp radikalt brutit med nämnda uppfattning och ingripit med tvångsmedel till arbetsgivarens förmån. Andra grupper av akademiskt utbildade personer måste säga sig att statsmakterna nu ha accepterat en princip, som kan få oöverskådliga följder för dessa gruppers möjligheter att liksom andra samhällsgrupper av starkare numerär fritt hävda sina intressen på arbetsmarknaden. Även för arbetarnas organisationer måste lagen vara ett betänkligt prejudikat för framtiden.

Knut Rodhe.