OM AVTALSSTATUTET.
AV
HOVRÄTTSFISKALEN SIGURD DENNEMARK.
En läsare av Tidsskrift for Rettsvitenskap har knappast kunnat undgå att frapperas av hur stort utrymme tidskriften under senare delen av 1930-talet ägnade åt internationellt obligationsrättsliga problem. Anledningen till att detta ämnesområde, som dessförinnan varit föremål för ett tämligen förstrött intresse i nordisk doktrin, då blev i så påfallande hög grad uppmärksammat var närmast att söka i de s. k. guldklausulmålen. Dessa mål, vilka gällde stora materiella värden, aktualiserade i de skandinaviska staterna liksom i ett flertal andra europeiska länder en mängd betydelsefulla och svåra internationellt-privaträttsliga problem, och som följd därav kom även intresset för den internationella obligationsrätten såsom vetenskaplig disciplin att väsentligt öka.
I snart sagt varje framställning av läran om kontraktsstatutet eller avtalsstatutet — med vilka uttryck avses den rättsordning, som är tillämplig å ett obligationsrättsligt rättsförhållande med flerstatlig anknytning — är det vanligt att början göres med en hänvisning till partsviljans betydelse. Så är förhållandet i t. ex. den år 1942 utkomna andra upplagan1 av BORUMS värdefulla handbok Lovkonflikter (s. 139 f.), och i en samma år framlagd svensk doktorsavhandling — CAVALLIS arbete Om statslån och statsskulder — påstås det vara »en allmänt omfattad grundsats i skuldrätten, såväl i teorien som framför allt i praxis», att en skuldförpliktelse »i främsta rummet lyder under den av parterna själva valda rätten» (s. 287).
Såvitt angår teorien, är detta påstående dock en sanning med modifikation. Mot läran om »viljans autonomi» har nämligen, såsom påvisas i nästan varje internationellt-privaträttslig handbok, riktats åtskilliga invändningar från doktrinens sida. Först och
främst har man framhållit, att det är tämligen sällan som parterna kunna sägas ha träffat någon uttrycklig eller tydligt underförstådd överenskommelse om vilken stats lag som skall vara tillämplig å deras rättsförhållande. Orsaken härtill är helt enkelt den, att parterna vid ingåendet av ett betydelsefullt avtal självfallet vilja undvika allt som kan skapa irritation och att sådan lätt skulle uppkomma, därest de började diskutera frågan om en av den ene eller en av den andre önskad lag skall vara avtalsstatut. Vidare har ett stort antal teoretiker riktat den, enligt deras sätt att se, förkrossande invändningen mot läran om viljans autonomi, att det för varje rättsförhållande måste, »oberoende av den enskildes vilja, finnas en lag, varunder det hör»,1 och att man därför med ledning av sådana internationellt-privaträttsliga regler, i vilka partsviljan icke tillmätes någon betydelse såsom anknytningsmoment, i första hand har att avgöra vilken denna lag är och först därefter undersöka, huruvida och i vilken omfattning parterna enligt sistnämnda lag äga rätt överenskomma att en annan rättsordning skall vara tillämplig å deras rättsförhållande. Det är denna invändning, som VON BAR i en ofta citerad vändning formulerat så, att man måste fastslå vad parterna överhuvud taget kunna vilja (»was sie wollen können»), innan man börjar undersöka vad de faktiskt ha velat.2 Slutligen har teorien om viljans autonomi bemötts med de argumenten, att teorien kan leda till det orimliga resultatet att parterna in fraudem legis bestämma, att deras rättsförhållande skall bedömas efter en lag, till vilket detsamma icke har någon faktisk anknytning, samt att det i varje fall förhåller sig så, att vissa områden med hänsyn till det allmännas eller tredje mans bästa böra vara undandragna parternas dispositionsrätt, så t. ex. frågorna om avtalets form och parts förmåga av rättshandling, äganderättens övergång vid köp, möjligheten av och formerna för lösöreköp och verkningarna å avtalet av misstag, tvång eller svek.3
Denna tämligen kompakta kritik mot läran om viljans autonomi har åtminstone tidigare vunnit starkt gehör i nordisk doktrin. Icke blott EKSTRÖM utan även BORUM (i första upplagan av Lovkonflikter, utg. 1931) och GJELSVIK (i den år 1936 utgivna andra upplagan av Lærebok i millomfolklig privatrett) ha sär-
skilt tagit fasta på det argument i kritiken, som innehåller en beskyllning för bristande logik mot lärans anhängare. Märkligt nog har emellertid under de senaste åren denna avoga inställning fått vika på allt flera håll. Redan i en anmälan av Gjelsviks nyssnämnda arbete i TfR 1937 s. 493 ff har BORUM tagit avstånd från sina i första upplagan av Lovkonflikter gjorda kritiska uttalanden mot partsviljans betydelse i den internationella privaträtten, och i den ovan nämnda andra upplagan av samma arbete har Borum vidhållit och närmare utvecklat sin nya ståndpunkt
Borum anser numera, att man icke gör sig skyldig till något cirkelresonemang genom att bygga på parternas vilja, innan man konstaterat vilken lag som är avtalsstatut bortsett från denna vilja. Ty likaväl som lex fori avgör, om inländsk eller utländsk rätt över huvud taget skall tillämpas, likaväl — menar Borum— skall lex fori avgöra, om en partsöverenskommelse rörande tillämplig lag in casu är giltig eller om den strider mot grunderna för rättsordningen i domstolslandet, d. v. s. mot dess ordre public. Samma ståndpunkt har för norsk rätts vidkommande intagits av GAARDER (se TfR 1939 s. 217 ff). Det förefaller som om denna omsvängning i nordisk doktrin skulle ha föranletts framför allt av ett av HAUDEK år 1931 utgivet arbete: Die Bedeutung des Parteiwillens im Internationalen Privatrecht, men även NUSSBAUM och WOLFF torde ha bidragit till att läran om viljans autonomi numera bedömes på ett helt annat sätt i nordisk rättsvetenskap än för blott ett femtontal år sedan. Även frågorna om verkningarna å avtalet av misstag, tvång eller svek anser Borum böra bedömas efter lex fori (s. 147), medan han anser att avtalets form bör bedömas efter regeln locus regit actum, att frågan om parternas handlingsförmåga skall besvaras efter personalstatutet och att spörsmålet om äganderättens övergång skall lösas efter lex rei sitæ (s. 150). Endast det undantaget från principen om partsviljans avgörande betydelse — utöver vad som nu sagts och utöver hänsynen till domstolslandets ordre public — är Borum villig uppställa, att parternas avtal om tillämplig lag måste avse en rättsordning, till vilken deras rättsförhållande faktiskt har någon anknytning (s. 146). Detta undantag synes dock — trots att detsamma betonas av ett flertal författare — knappast äga någon större praktisk betydelse, enär det endast sällan lär inträffa, att en överenskommelse om tillämplig lag avser en rättsordning, till vilken rättsförhållandet helt och hållet saknar anknytning.
Om alltså teorien om viljans autonomi kommit att uppleva en renässans, är det likväl tydligt att nämnda teori redan av den orsaken icke skänker någon fullständig lösning av den internationella kontraktsrättens problem, att det är jämförelsevis sällan som en uttrycklig eller klart underförstådd partsvilja rörande tillämplig lag kan utläsas. Även om man utgår från partsviljan som ett grundläggande anknytningsfaktum, nödgas man följaktligen söka komma fram till supplerande regler. Om man härvid går så långt i sin beundran för partsviljeteorien, att man anser de kompletterande reglerna ge uttryck åt parternas hypotetiska vilja, eller man anser detta begrepp vara en onödig fiktion, synes ur praktisk synpunkt betydelselöst. Det är dock ägnat förvåna, att en eljest så realistisk författare som Borum i sin nyvunna tro på läran om viljans autonomi ansett det påkallat att så ofta åberopa parternas hypotetiska vilja (se t. ex. s. 147).
Som bekant har man tidigare, förutom partsviljeteorien, tilllämpat framför allt tre principer för avtalsstatutets bestämning, nämligen lex domicilii debitoris, lex loci contractus och lex loci solutionis. Det torde vara överflödigt att här mera ingående återgiva de argument, som pläga riktas mot dessa teorier, av vilka för övrigt ingendera kommit att inta någon klart dominerande ställning i de handelspolitiskt betydelsefulla staternas praxis. För saksammanhangets skull må dock följande randanmärkningar göras.
Mot lex domicilii debitoris-principen, som kanske främst på grund av ALMÉNS auktoritet länge förblev den mest hyllade i nordisk praxis och doktrin, ha huvudsakligen riktats de invändningarna, att man, om denna princip tillämpas, nödgas bedöma ett och samma rättsförhållande efter olika lagar, därest — såsom oftast är fallet — olika förpliktelser åvila de olika kontrahenterna, samt att i så fall, för att citera Alméns egna ord, »den kontrahent, som undandrager sig att frivilligt fullgöra avtalet, får förmånen att bedömas efter det egna landets lag, under det att den, som fullgjort eller velat fullgöra sina skyldigheter, nödgas för sin rätts utfående underkasta sig främmande lags tillämpning».1 Samma invändningar kunna självfallet riktas även mot
lex loci solutionis-teorien. Därtill kommer, att såväl denna teori som lex loci contractus-principen bygger på begrepp, angående vilkas innebörd stor oenighet råder. För att bestämma kontraktsorten vid de avtal, som dominera den internationella handeln, nämligen distansavtalen, måste man sålunda i första hand veta, om ett dylikt avtal skall anses ingånget på den plats där anbudsmottagaren erhåller anbudet eller på den plats där anbudsgivaren mottager accepten. I andra hand måste man avgöra, vem av kontrahenterna som skall anses vara anbudsgivare och anbudstagare i teknisk mening, vilket i händelse av att anbud och motanbud avlöst varandra kan leda till att hela den materiella tvisten måste rullas upp för att lagkonfliktfrågan skall kunna besvaras. På liknande sätt förhåller det sig med lex loci solutionis-principen, i det att åsikterna om innebörden av begreppet uppfyllelseort starkt divergera. I sista hand innebära dessa tolkningssvårigheter, vilka i doktrinen behandlas i samband med det s. k. kvalifikationsproblemet, att ett rättsförhållande kan bli bedömt efter olika lagar, alltefter som det blir föremål för prövning i det ena eller det andra landet, även om och trots att dessa länder tilllämpa en till namnet men icke till gagnet likadan lagkonfliktregel.
Anledningen härtill är uppenbarligen den, att varje domare i regel tolkar de i lagkonfliktreglerna förekommande anknytningsfakta efter uppfattningen i sin interna rätt. Tyska domstolar tilllämpa sålunda i princip 269 och 270 §§ BGB, när de skola bestämma innebörden av begreppet »Erfiillungsort»,1 under det att italienska domstolar utgå från ett stadgande i 36 art. italienska handelslagen, när de ha att avgöra frågan varest ett distansavtal skall anses ingånget.2 Metoden att tolka eller kvalificera lagkonfliktreglerna efter domstolslandets interna rätt, efter lex fori, har blivit föremål för skarp kritik av åtskilliga rättsvetenskapsmän. Därvid har i första hand framhållits, att de olikheter mellan staternas lagkonfliktregler, som faktiskt äro rådande, understrykas och förstoras, om domstolarna i varje särskild stat vid tolkningen av dessa regler envist fasthålla vid den uppfattning av rättsbegreppen, som utbildats i deras interna lex fori, samt att lex
fori-teorien i praktiken måste innebära ökade risker för att likartade frågor skola bli olika bedömda i olika länder. Vissa av lex fori-teoriens kritiker, däribland främst RABEL, utdöma såväl lex fori-teorien som varje annan på basis av någon viss stats interna rättsordning uppställd kvalifikationsteori och söka i stället att »im Wege der Rechtsvergleichung» ge varje särskilt anknytningsfaktum en i alla länder acceptabel innebörd.1 Det är emellertid att märka, att Rabel kommit till det resultatet, att man i fråga om lex loci contractus- och lex loci solutionis-principerna såtillvida står inför en hopplös uppgift, som det icke synes Rabel möjligt att genom en komparativrättslig eller »syntetisk» analys avgöra vilken teori angående platsen för ett distansavtals ingående som bör ges företrädet framför den andra eller att eliminera meningsskiljaktigheterna angående innebörden av begreppet uppfyllelseort.2
I sitt intressanta arbete Det s. k. kvalifikationsproblemet inom internationell privaträtt med underrubriken En principundersökning (1938) gör MALMSTRÖM gällande, att redan själva problemställningen efter vilken stats lag kvalifikationen skall ske är oriktig och att denna frågeställning liksom kvalifikationstekniken i dess helhet bottnar i den ohållbara rättspositivistiska uppfattningen att man över huvud taget kan räkna med en fix begreppsvärld för de i rättsreglerna förekommande termerna.3 Malmströms slutsats blir därför, att kvalifikationsproblemet i själva verket icke är något säreget internationellt-privaträttsligt principproblem. Tvärtom förmenar Malmström att, om en lagkonfliktregel är otydlig till sin innebörd, det måste anses orimligt att binda den domare, som har att tolka regeln, vid ett snävt formellt schema i stället för att låta honom »taga ställning till tolkningssvårigheterna med användande i princip av samma metoder, som eljest må anses befogade vid lagtolkning» (s. 31).
Malmströms inställning till det i kontinental doktrin tvivelsutan överbetonade kvalifikationsproblemet har vunnit UNDÉNS förbehållslösa gillande.4 Även BORUM ställer sig på det hela taget välvillig till Malmströms uppfattning. Dock säger sig Borum
icke kunna inse, att det lyckats Malmström att eliminera kvalifikationsspörsmålet som ett självständigt preliminärt problem, vilket måste lösas, innan man över huvud taget kan börja undersöka, om det föreliggande rättsförhållandet skall avgöras efter domstolslandets egen rätt eller efter främmande lag. »At sige at Kvalifikationsspørgsmaalet maa afgøres ved en fortolkning af Kollisionsnormerne giver efter min Formening ingen virkelig Løsning, fordi man ikke kan bestemme den anvendelige Kollisionsnorm, forinden man har taget Stilling til af hvilken nærmere Karakter det Retsforhold er, som Tvisten drejer sig om» (s. 76 f). Borum tillägger, att Malmströms uppfattning i realiteten icke är »væsentlig forskellig fra lex fori-Teorien forstaaet paa fornuftig Maade» (s. 77).
Vad Borum åsyftar är tydligen, att en domare kan bli tvungen att avgöra, om ett visst rättsförhållande är sakrättsligt eller obligationsrättsligt, giftorättsligt eller arvsrättsligt, materiellt eller processuellt o. s. v., för att han skall veta, om den ena eller den andra lagkonfliktregeln är tillämplig å rättsförhållandet. Detta preliminära avgörande anser Borum vara en kvalifikationshandling, som ej kan verkställas genom tolkning av domstolslandets lagkonfliktregler, enär domaren ju icke vet vilken lagkonfliktregel, som in casu är tillämplig, innan själva kvalifikationsfrågan avgjorts. Jag är likväl icke så övertygad om att det i praktiken uppkommer någon egentlig skillnad mellan Borums och Malmströms åsikter, ty båda dessa författare äro angelägna att icke tillmäta sakligt betydelselösa, terminologiska differenser några praktiska verkningar. När sålunda Borum förklarar sig vara ense med Malmström om »at man f. Eks. ved Spørgsmaalet ægteskabelig Formueret ctr. Arveret bør søge at undgaa en for skematisk begrebsmæssig Behandling» (s. 76), så ådagalägger Borum samma inställning till vad han själv anser vara ett kvalifikationsproblem som Malmström gör, när denne i fråga om t. ex. fordringspreskriptionens behandling i lagkonflikthänseende förordar »en realistisk, fri tolkningsinställning» (s. 49) i stället för den traditionella problemställningen huruvida preskriptionen är processuell eller materiell.
Därutinnan bör Malmström obetingat givas rätt, att de tolkningsfrågor som i doktrinen stämplas såsom kvalifikationsproblem måste likställas med andra lagtolkningsfrågor och avgöras från fall till fall under hänsynstagande till att slutresultatet blir
så ändamålsenligt som möjligt. Såtillvida kan man naturligtvis säga, att lex fori-teorien är en praktisk realitet som det icke är till ett främmande lands rättssystem som en domare i princip har att gå, när han skall ta ställning till en tveksam internationellt-privaträttslig fråga utan till sitt eget lands lagstiftning, praxis och doktrin. Men det är uppenbart fel att med lex fori-teoriens mest trosvissa anhängare påstå, att domaren därvid strängt bör hålla sig till den begreppsbildning, som kan ha vuxit fram i hans interna lex fori. Även om denna begreppsbildning skulle vara jämförelsevis klar och entydig — vilket ingalunda är säkert eftersom ett och samma begrepp, t. ex. domicil, mycket väl kan ha olika betydelse i olika interna regler — är det likväl ingalunda säkert, att den tolkning som är lämplig i interna rättsförhållanden också är lämplig i mål med flerstatlig anknytning. Allt beror härvid på de syftemål, som man i varje särskilt sammanhang vill nå. Vidare kan även mot en realistisk tillämpning av lex fori-teorien invändas, att det ej är uteslutet, att en domare understundom bör tolka ett anknytningsfaktum efter utländsk rätt. WIGNY har konstruerat ett dylikt fall, som förtjänar att återges.1 Han antar att ett avtal, som slutits per korrespondens mellan en köpare i en nordamerikansk stat och en säljare i en annan dylik stat, blir föremål för tvist vid belgisk domstol. Enligt den samstämmiga uppfattningen i båda de amerikanska staterna och Belgien är lex loci contractus avtalsstatut. Men under det att avtalet enligt de båda amerikanska lagarna anses slutet på köparens verksamhetsort, därför att anbudsmottagaren där erhöll anbudet, anses avtalet enligt belgisk rätt slutet på säljarens verksamhetsort, därför att det var på denna ort som anbudsgivaren mottog underrättelse om att hans anbud godtagits. Om nu den belgiska domstolen bestämde kontraktsorten med ledning av lex fori, skulle den komma till ett resultat, som varken köparens eller säljarens »egna» domstolar komme att godkänna. Wigny anser därför, att önskemålet att varje tvist om möjligt skall bli likartat bedömd, oberoende av om den prövas i den ena eller den andra staten, bör leda till att den belgiska domstolen i ett dylikt fall ej tolkar kontraktsorten efter sin egen lag utan efter den samstämmiga uppfattningen i säljarens och köparens lagar.
Säkerligen motsvarar Wignys åsikt Malmströms krav på en fri och ändamålsenlig tolkning av lagkonfliktreglerna. I det stora flertalet fall torde emellertid möjligheterna att på grundval av ändamålsenlighetssynpunkter avgöra vilken av de båda teorierna om kontraktsortens bestämning vid distansavtal, som bör ges företrädet framför den andra, ej på långt när vara så goda som i det av Wigny återgivna fallet. Tvärtom synes det som regel icke vara möjligt att träffa ett av praktiska motiv dikterat val mellan de båda teorierna och knappast heller att på grundval av ändamålsenlighetssynpukter ta ställning till olika tänkbara alternativ i fråga om innebörden av begreppet uppfyllelseort. Därför synes det mest rationellt att utmönstra sådana anknytningsfakta som kontraktsort vid distansavtal och uppfyllelseort eller åtminstone att tillerkänna dem en allenast begränsad giltighet.1
Debatten om företrädet mellan lex domicilii debitoris-, lex loci contractus- och lex loci solutionis-principerna har numera nästan helt ebbat ut. Orsaken härtill är, att man i allt flera stater nått fram till den övertygelsen, att det av praktiska skäl är uteslutet att uppställa en enda lagkonfliktregel för alla tänkbara kontraktsfall. Nu har emellertid utvecklingen gått så långt åt motsatta hållet, att man anser sig kunna nästan helt undvara mera preciserade regler och i gengäld nöja sig med den allmänna formeln att ett rättsförhållande med flerstatlig anknytning — för att citera dommer Hanssens votum i det berömda Irma-Mignonfallet — »fortrinsvis bor bedømmes efter loven i det land hvortill det har sin sterkeste tilknytning, eller hvor det nærmest hører hjemme». Denna rent individualistiska princip, som Knoph anser utgöra »hele den ulovbestemte internasjonale privatrett i et nøtteskall»,2 innebär, på sätt Högsta domstolen utvecklat i det s. k. guldklausulmålet mellan Försäkringsaktiebolaget Skandia och riksgäldskontoret (NJA 1937 s. 1), att om parterna icke träffat någon uttrycklig överenskommelse om tillämplig lag och om rättsförhållandet ej heller eljest innehåller något som med fog kan tolkas såsom uttryck för viss avsikt härutinnan, måste avgörandet av lagkonfliktfrågan ske genom en avvägning mot varandra av de objektiva moment i rättsförhållandet, som äro ägnade att giva utslag i den ena eller den andra riktningen. Dom-
stolen bör enligt denna uppfattning följaktligen icke fästa avgörande vikt vid ett enda anknytningsfaktum, det må vara gäldenärens hemvist, orten för avtalets ingående eller något annat, utan den har att mot varandra avväga alla in casu relevanta fakta, däribland båda kontrahenternas nationalitet, hemvist och övriga personliga förhållanden, orten för såväl avtalets ingående som dess uppfyllelse, språket i avtalstexten, det för betalningen överenskomna myntslaget o. s. v.
Väl ha anhängarna av denna individualistiska princip insett, att densamma är »nokså vak og ubestemt» och att den helhetsvärdering, som principen kräver, med nödvändighet kommer att bli »temmelig skjønnsmessig, og (at) dommerens subjektive opfatning får svært fritt spillerum».1 Därför har man också sökt utarbeta vissa mera preciserade regler för särskilda typer av kontraktsfall.2 Man har sålunda föreslagit, att å försäljning av fast egendom skall tillämpas lex rei sitæ, att å försäljning av lös egendom säljarens lag skall tillämpas med undantag för vissa angivna fall där köparens lag skall vara tillämplig, varjämte speciella regler givits i fråga om tillämplig lag vid köp å börs, auktion m. m. och beträffande reklamation vid köp, samt att tvister angående arbetsavtal skola bedömas enligt lagen i det land där arbetsprestationen skall utföras. Vidare har ifrågasatts, att mål om leveransavtal och möjligen även andra avtal, i vilka den ene kontrahenten är en stat eller eljest en offentlig myndighet, skola avgöras enligt statens resp. myndighetens egen lag, att avtal mellan medborgare i samma stat skola bedömas enligt lex patriæ communis även om avtalen i övrigt innehålla anknytningsmoment till främmande länder, att tvister på grund av avtal enligt tryckta massformulär (t. ex. försäkringspolicer och certepartier) skola avgöras enligt lagen i det land där den av parterna som använder formulären bedriver sin rörelse, att vissa sjörättsliga frågor skola besvaras med ledning av innehållet i flaggans lag, o. s. v. Men det märkliga är, att den rent individualistiska principen förmått tränga så starkt igenom åtminstone i nordisk doktrin, att man där som regel anser att dylika mera preciserade regler endast äro att uppfatta som orienteringsregler, vilka icke böra följa som omständigheterna i det särskilda fallet visa, att rättsförhål-
landet har sin intimaste anknytning till en annan lag än den specialregeln utpekar. Man må alltså, yttrar KNOPH, »huske på, at det til syvende og sist blir den konkrete, omfattende helhetsvurderingen som skal ha det avgjørende ord».1 För svensk rätts vidkommande har denna inställning kommit till uttryck i det ovan nämnda guldklausulmålet, i det att Högsta domstolens majoritet visserligen ansåg den omständigheten att fråga vore om ett allt från begynnelsen ensidigt skuldförhållande, där gäldenären vore den suveräna svenska staten, med avsevärd styrka tala till förmån för åsikten att svensk rätt vore bestämmande å rättsförhållandet men likväl kom till det resultatet att staten New Yorks rätt borde vara tillämplig, därför att gäldförhållandet med hänsyn till vissa åberopade omständigheter måste anses äga »naturligare» anknytning till betalningsortens lands lag (d. v. s. staten New Yorks rätt) än till gäldenärens, låt vara att denna vore en, från betalningsortens synpunkt sett, främmande suverän stat.
Det kan ju ur logisk synpunkt tyckas vara en rimlig lösning av den internationella obligationsrättens problem, att varje kontraktsförhållande som har anknytning till flera stater blir bedömt enligt lagen i den stat, till vilken rättsförhållandet har sin intimaste anknytning. Denna uppfattning är för övrigt ingalunda ny. I grund och botten innebär den en återgång till Savignys berömda tes att ett rättsförhållande med flerstatlig anknytning skall bedömas enligt lagen i det land, där rättsförhållandet har sitt säte. Ur rättssäkerhetssynpunkt är den utveckling den internationella obligationsrätten sålunda tagit dock icke av godo. Tvärtom måste den individualistiska principen i praktiken innebära, att ett och samma rättsförhållande lätt kan bli bedömt efter olika lagar i olika länder, därför att domstolarna i en stat fästa avgörande vikt vid ett anknytningsfaktum och domstolarna i en annan stat vid ett annat. En så tänjbar princip kan dessutom självfallet i mindre nogräknade organs händer bli ett vapen, varigenom möjlighet skapas att städse låta en tvist med flerstatlig anknytning bli bedömd efter den lag, som leder till det ur organets nationalistiska synpunkt mest önskvärda resultatet — allt i en till synes strängt objektiv lagkonfliktregels namn. Även om sådana farhågor måhända icke alls eller endast undantagsvis äro välgrundade, är det likväl uppenbart att den individualistiska
principen såtillvida är av ondo, att parterna med utgångspunkt från denna princip knappast på förhand kunna veta till vilken slutsats en domstol skall komma i ett mera komplicerat fall. Att detta ur rättssäkerhetssynpunkt är förkastligt, tarvar ingen vidare förklaring. Det förhållandet att den individualistiska principen icke lätt låter sig tolka på förhand innebär vidare svårigheter även för domstolarna att efter något så när enkla kriterier komma till ett snabbt resultat i lagkonfliktfrågan och lockar parterna till en vidlyftig argumentering för att styrka att rättsförhållandet har sin intimaste anknytning till den stat, vars lagstiftning in casu är mest fördelaktig för vederbörande part.
Vid nu angivna förhållanden borde det knappast råda delade meningar därom att den rent individualistiska principen icke fyller de krav på rättssäkerhet och ändamålsenlighet, som nödvändigtvis må uppställas. Målet borde i stället vara preciserade specialregler för så många grupper av kontraktsfall som möjligt, och dessa regler borde bygga på enkla begrepp, vilka i allmänhet icke kunde förorsaka tolkningssvårigheter och vilka icke heller gjorde det nödvändigt, att den materiella tvisten rullades upp innan lagkonfliktfrågan kunde bedömas. Ovan ha några sådana specialregler uppräknats. Det må vara förklarligt, om man mot tanken på dylika specialregler invänder, att det kommer att ställa sig svårt att bygga upp ett i de handelspolitiskt betydelsefulla staterna allmänt erkänt regelsystem på förevarande område. Och det må också vara motiverat att med Knoph säga, att man aldrig må »bille sig inn att man kan utarbeide systemet med enkeltregler og præsumsjoner så fint, at man kommer utenom den skjønnsmessige vurdering av enkelttilfellet».1 Men vad som, såvitt vad jag kan förstå, måste anses vara fullkomligt felaktigt är att icke erkänna, att klara och lättillämpade specialregler böra äga företräde framför den rent individualistiska principen. Detta gör likväl icke Knoph. Han konstaterar visserligen, att sistnämnda princip lämnar »svært fritt spillerum» åt domarens subjektiva uppfattning och säger i anledning därav: »Kan man skaffe ham et noe fastere, objektivt grunnlag å stå på, skader det derfor ikke.»2 Men han understryker samtidigt kraftigt, att man härvidlag måste gå fram med stor försiktighet och att man icke alltför mycket bör beklaga, om resultatet av nämnda strävanden
ej blir så lysande, eftersom det dock är »den skønnsmessige vurdering av enkelttilfellet, som er og blir den internasjonale privatretts grunnkrav».1 Denna inställning är enligt mitt förmenande olycklig. Ty även om specialreglerna lika litet som andra rättsregler kunna bli fullkomliga och även om de ej kunna bli så detaljerade, att de täcka alla tänkbara fall, måste det likväl anses vara betydligt ändamålsenligare att tillämpa en bestämd — lättolkad och tydlig — regel än en princip som, enligt vad ovan påvisats, vidlådes av så påtagliga brister som den rent individualistiska principen. Därför bör det vara en i högsta grad angelägen uppgift på den internationella privaträttens område att efter krigets slut söka få ett så stort antal specialregler som möjligt erkända i de handelspolitiskt betydelsefulla staterna.
Huruvida detta verkligen kommer att lyckas, kan givetvis diskuteras. Många anse förmodligen den enda framkomliga vägen i så fall vara internationella konventioner, i det att de hålla det för uteslutet att praxis och doktrin på egen hand skulle kunna komma fram till allmänt accepterade specialregler, när det icke lyckats dem att uppnå enighet om generella lagkonfliktregler. Men det borde likväl, synes det mig, finnas större utsikter för att teori och praxis skola kunna enas om vissa specialregler än om en gemensam princip för alla, eller nästan alla, kontraktsfall. Dock må det sägas, att man förmodligen måste beträda konventionsvägen, därest man skall kunna hoppas på att inom rimlig tid åvägabringa ett mera omfattande specialregelsystem. Under vissa förutsättningar kan det säkerligen också antas, att utsikterna efter fredsslutet till ett framgångsrikt internationellt samarbete på förevarande område skola vara goda. Början torde härvidkomma att göras med det betydelsefulla förslag till konvention rörande internationellt privaträttsliga regler beträffande köp av lös egendom, som år 1931 framlades av en kommitté inom International Law Association. Det må anmärkas att en svensk, nämligen justitierådet Bagge, tagit en mycket verksam del i denna kommittés arbete.
Ett försök att rationalisera frågeställningen i mål med flerstatlig anknytning har gjorts av såväl doktrin som i viss mån även av praxis i en del av de ovannämnda s. k. guldklausulmålen. Innan jag övergår till att i korthet redogöra för dessa försök,
synes det lämpligt att något beröra själva tvistefrågan i nämnda mål.
De mest uppmärksammade bland dem gällde sådana i Amerikas Förenta Stater emitterade, därstädes betalbara och å belopp i dollars lydande obligationer, vilka voro försedda med s. k. guldklausul, d. v. s. en utfästelse att i händelse av penningförsämring likväl betala efter guldvärde. Dylika obligationslån hade under 1920-talet i tämligen stor utsträckning upptagits av europeiska stater, däribland jämväl av Sverige.1 Då anledningen till dessa låneemissioner var staternas behov av utländska valutor, hade låntagarna självfallet intresse av att uteslutande vända sig till den utländska marknaden, eftersom de inom vederbörande lånupptagande stat förefintliga tillgångarna i utländsk valuta eljest icke skulle ökas. Enär dollarn ansågs vara en särskilt värdefull valuta, emitterades obligationerna i Amerikas Förenta Stater, vanligen genom förmedling av någon amerikansk storbank såsom »fiscal agent». Därvid tillgick ofta så, att storbanken först inbetalade hela lånebeloppet till låntagaren och därefter själv utbjöd och försålde obligationerna.
Så länge Amerikas Förenta Stater upprätthöll guldmyntfoten, spelade självfallet den i obligationerna intagna guldklausulen ingen praktisk roll, utan det var först i och med att dollarn löstes från guldet som klausulen blev aktuell. Situationen tillspetsades ytterligare, sedan kongressen den 5 juni 1933 utfärdat den s. k. Joint Resolution, enligt vilken guldklausuler förklarades strida mot det allmänna bästa och i vilken jämväl stadgades att alla förbindelser, utan hänsyn till borgenärens och gäldenärens nationalitet och hemvist och oavsett om de utfärdats före eller efter förordningens tillkomst och oavsett jämväl om de vore försedda med guldklausul eller ej, skulle anses behörigen fullgjorda genom betalning i sedlar. Förordningen utgjorde ett led i strävandena att häva den våldsamma ekonomiska kris, som tog sig uttryck i ökad skuldsättning för jordbruket, allmänt prisfall, omfattande arbetslöshet, stora driftsinskränkningar, väldiga börsfall och bankkrascher och som kulminerade samtidigt med att Roosevelt tillträdde presidentämbetet. Syftemålet med förordningen var att åstadkomma fullständig likvärdighet för alla slag av Förenta Staternas lagligen cirkulerande betalningsmedel, och de talrikt förekommande guldklausulerna ansågos — därest de allt-
fort skulle tillerkännas giltighet — utgöra ett hinder för denna strävan.1 Förordningen ansågs av staten New Yorks högsta domstol vara tillämplig å alla i U. S. A. betalbara dollarobligationer, inländska såväl som utländska.2
Redan innan Joint Resolution tillkom, hade åtskilliga av de i U. S. A. sålunda emitterade obligationerna förvärvats av personer och företag, tillhöriga vederbörande lånupptagande stat. Så t. ex. hade Försäkringsaktiebolaget Skandia före förordningens utfärdande gjort betydande förvärv av de obligationer, som hänförde sig till ett av svenska staten år 1924 upptaget lån å 30 miljoner dollars. Sedan riksgäldskontoret under åberopande av Joint Resolution uppmanat sin fiscal agent att vägra inlösade till obligationerna hörande kupongerna efter guldvärde, öppnade Skandia process mot riksgäldskontoret. Därmed kom frågan om Joint Resolutions tillämplighet i andra stater än U. S. A. att bli föremål jämväl för svenska domstolars prövning.
Enligt vissa bedömare, till vilka hörde majoriteten i Högsta domstolen, borde svaret på denna fråga i första hand vara beroende av om enligt internationellt privaträttsliga regler amerikansk rätt finge anses tillämplig å gäldförhållandet såsom sådant. Visade sig detta icke vara fallet, ansågs gäldenären ej heller äga rätt att åberopa Joint Resolution som grund för att vägra betalning efter guldvärde. Men icke ens om amerikansk lag befanns vara avtalsstatut, ansågs frågan om Joint Resolutions tillämplighet utanför Förenta Staterna därmed vara definitivt jakande besvarad, utan denna fråga finge då prövas från fall till fall under hänsynstagande till ifrågavarande förordnings särskilda karaktär och syften samt till domstolslandets ordre public-begrepp. Enligt andra bedömare, till vilka hörde den av justitieråden Bagge och Ekberg bestående minoriteten i Högsta domstolen, borde däremot — med hänsyn därtill att å ena sidan det angivna syftet med Joint Resolution utvisade att denna förordning måste anses vara av offentligrättslig natur men att å andra sidan förordningen ingrep i privata obligationsrättsliga förhållanden — frågan huruvida icke-amerikanska domstolar vore skyldiga att tillämpa Joint Resolution ej avgöras enbart efter reglerna i den internationella privaträtten utan behandlas såsom ett självständigt problem.
Det är att märka att de, som ej ville bedöma förevarande fråga efter den internationella privaträttens regler, ingalunda motiverade sin ståndpunkt på samma sätt. NEUMEYER, vilken i sitt arbete Internationales Verwaltungsrecht ägnat en ingående undersökning åt förhållandet mellan den internationella förvaltningsrätten och den internationella privaträtten, har kommit till det resultatet att där en främmande stats lagstiftning, vilken ingriper i ett privaträttsligt förhållande, ej är inriktad på att tjäna enskilda, utan ingreppet omedelbart tjänar statliga behov, särskilda grunder måste komma till för att den ena staten skall tjäna den andra statens särintressen. Ett användande av den internationella privaträtten enbart därför att den utländska lagen rättstekniskt hör till privaträtten anser Neumeyer tydligen uteslutet.1 ECKSTEIN å sin sida hävdar i sitt betydelsefulla arbete Geldschuld und Geldwert im internationalen Privatrecht (1932), att frågan om en utländsk guldklausullags tillämplighet ej är något självständigt spörsmål utan att bestämmelser, varigenom guldklausuler förklaras ogiltiga, skola behandlas på samma sätt som regler angående införande av tvångskurs. Orsaken till att frågan om tillämpligheten av utländsk tvångskurslagstiftning ej bör besvaras med ledning av någon lagkonfliktregel är enligt Eckstein den, att uppgiften här icke alls är den inom den internationella privaträtten vanliga, nämligen att träffa ett val mellan olika staters lagar. Tvångskurslagstiftningen återfinnes ju icke i flera staters rättssystem utan endast i myntlandets.2 Bagge återigen anser, att endast sådana guldklausullagar, vilkas syftemål är av övervägande privaträttslig natur — och dit räknar Bagge den svenska lagen av den 17 juni 1932 — skola behandlas efter den internationella privaträttens regler, under det att guldklausullagar av sådan typ som Joint Resolution, i vilka det offentligrättsliga momentet får anses dominera men det privaträttsliga inslaget dock är betydande, böra betraktas såsom något »sui generis», varå varken de internationellt förvaltningsrättsliga eller de internationellt privaträttsliga reglerna renodlat äro tillämpliga utan som kräva särskilda regler, hämtade från båda de nu berörda rättsområdena.3 Slutligen motivera andra författare, däribland
NIAL1 och BORUM,2 åsikten att spörsmålet om utländsk guldklausullags tillämplighet ej är någon lagkonfliktfråga på det sättet, att det med hänsyn till de offentligrättsliga och statsfinansiella syften, som en guldklausullag i allmänhet avser att tillgodose, icke är rimligt att låta parternas eventuella överenskommelse om att rättsförhållandet mellan dem skall bedömas efter viss stats lag inverka på frågan om guldklausullagens tillämplighet. En sådan lag syftar ju ej till »att realisera partsviljan, utan den går ju tvärtom stick i stäv med denna vilja och är till sin natur tvingande.»3 Eftersom emellertid enligt dessa författares åsikt partsviljan är av avgörande betydelse vid bestämning av avtalsstatutet, anse de icke den internationella privaträttens regelsystem vara användbart i nu ifrågavarande fall.
Vad till en början Ecksteins argumentering angår, kan det mot densamma invändas, att den omständigheten att tvångskurslagstiftningen återfinnes i en enda stats rättssystem icke bör hindra domstolarna från att undersöka, om det tvistiga gäldförhållandet över huvud taget är underkastat lagstiftningen i den stat, där tvångskursen införts. Ty är icke detta fallet, synes det näppeligen motiverat att ens ställa frågan om tvångskurslagstiftningens tillämplighet.4
Beträffande återigen Bagges uppfattning, så bygger denna i likhet med Neumeyers resonemang tydligen på den åsikten, att man på grundval av den s. k. intresseteorien kan dra en vetenskapligt hållbar gränslinje mellan privat och offentlig rätt. Såsom Ross i uppsatsen »Sondringen mellem privat og offentlig Ret» (TfR 1936 s. 109 ff) närmare utvecklat, torde denna åsikt dock vara felaktig. »Af to Grunde. For det første, fordi det ingenlunde synes muligt, som Teorien forudsetter, at gøre en principiel Modsætning mellem offentlige eller samfundsmæssige Interesser og private.5 — — — For det andet fordi det, selv om man mener paa en eller anden Maade at kunne sondre mellem private og offentlige Interesser, er aldeles ugørligt i Privatretten at se
bort fra saadane Interesser, der i Almindelighet anses for offentlige, eller omvendt i den offentlige Ret fra private Interesser.»1 Med följande drastiska exempel illustrerar Ross orimligheten i intresseteorien. »Hvis et Aktieselskab med en Aktiekapital paa Millioner af Kroner og med en Arbejderhær paa Tusinder af Mænd kommer i økonomiske Vanskeligheder og maa likvidere eller rekonstrueres, er dette efter almindelig Opfattelse et privatretligt Forhold, skønt det i allerhøjeste Grad berør Offentlighetens Interesser. Hvis derimod Staten forlanger et Stempelgebyr paa 50 Øre, henregnes dette for Almenheden betydningsløse Mellemværende til den offentlige Ret.»1
För övrigt synes Bagges påstående att det offentligrättsliga intresset skulle vara av jämförelsevis underordnad natur i vissa guldklausullagar, t. ex. i den svenska, i och för sig icke vara riktigt. Sålunda framhöll departementschefen beträffande den svenska lagens reglering av guldklausuler i obligationer lydande å svenskt mynt, att därest dessa klausuler tillerkändes giltighet, följden skulle kunna bli »allvarliga rubbningar i vårt ekonomiska liv»2 och oro på penningmarknaden. Även lagens bestämmelser angående betalning i utländskt mynt på grund av flermyntade obligationer motiverade departementschefen med önskemålet att skydda obligationsutgivarna mot betänkliga förluster, »vilka, direkt eller indirekt, komme att kännbart beröra det allmänna».3 Av departementschefens yttrande synes alltså framgå, att det är vad intresseteoriens anhängare kalla för ett offentligrättsligt intresse som i första hand dikterat till och med en sådan guldklausullag som den svenska. Emellertid torde det icke vara möjligt att tillerkänna den teoretiskt ohållbara distinktionen mellan lagar av övervägande offentligrättsligt intresse och lagar, i vilka det privaträttsliga intresset dominerar, några praktiska verkningar.
Vidkommande härefter den av Nial och Borum lämnade förklaringen till att frågan om guldklausullags tillämplighet ej bör besvaras med ledning av den internationella privaträttens regler, synes det visserligen uppenbart att partsviljan på de skäl Nial anfört icke kan tillåtas inverka på bedömningen i förevarande fall. Motsatsen skulle, som jag nedan skall försöka visa, innebära att
parterna lätt skulle kunna göra åtminstone vissa obligationer oåtkomliga för guldklausullagstiftning i vilket land som helst. Den omständigheten att partsviljan här icke kan godkännas som anknytningsmoment borde likväl icke utgöra något hinder för att den internationellt-privaträttsliga tekniken i övrigt bleve använd även i detta sammanhang. Det är ju inget axiom, att partsviljan alltid skall vara ett avgörande anknytningsmoment vid bestämning av avtalsstatutet. Tvärtom torde ingenting hindra, att man i vissa fall eliminerar partsviljan och i stället tillämpar antingen någon specialregel eller också principen om rättsförhållandets intimaste anknytning (givetvis utan att tillerkänna partsviljan någon som helst betydelse). Högsta domstolsmajoriteten har dock — såsom även framgår av rättsfallet NJA 1937 s. 17 — ansett, att partsviljan vore av avgörande betydelse för avtalsstatutets bestämning jämväl i tvister av guldklausulmålets speciella karaktär. Dock fann majoriteten, att någon tydlig partsvilja rörande den å svenska statens ifrågavarande obligationer tillämpliga lagen icke kunde utläsas ur rättsförhållandet.
I en artikel i TfR 1938 s. 265 ff gör SCHJELDERUP gällande, att detta dock vore möjligt. Han påstår till en början, att domstolarna i gemen ej tillräckligt tydligt gjort klart för sig det faktum, att guldklausulmålen icke gällde låneavtalen mellan de icke-amerikanska staterna och deras amerikanska fiscal agents utan de av vederbörande fiscal agent till amerikanska företag och personer sålda obligationerna. I anslutning härtill yttrar han: »Her er vi ved sakens kjerne, ved den store alt overskyggende moment forsåvidt hovedspørgsmålet angår: efter hvilket lands rett er betalingsplikten efter obligasjonene avtalt? Det faktiske forhold er jo ganske enkelt dette: Når en slik låneavtale blir sluttet har ikke de amerikanske konsortiebankene de mangfoldige millionene disponible, som de har forpliktet sig til å skaffe. For å reise dem må de gå til sine kunder: forsikringsselskaper, storkapitalister, småsparere. Men tror noen, at disse amerikanske kundene vilde tegne, jeg hadde nær sagt en eneste obligasjon, hvis de ikke var helt på det rene med, hvad slags verdipapir de fikk? Eller for å være nøiaktig: sikre på at de fikk obligasjoner, hvor debitor var forpliktet efter de lovreglene de kjente, altså efter deres egen strenge amerikanske rett? Hadde obligasjonene stått under et annet lands rett, vilde det vært likeså umulig å få solgt dem som det vilde vært å få folk til å kjøpe konfeksjons-
dresser, som de hverken kjente mål, snitt eller farve på.»1 Schjelderup förmenar därför, att »enhver måtte forstått, at her kunde det ikke bli tale om annet enn amerikansk rett».2
Såvitt jag kan förstå, är detta resonemang av följande skäl felaktigt. De risker, som obligationsköparna kunde löpa, voro av två slag. Antingen kunde debitors — och debitor var den svenska staten och ej fiscal agent — statsfinansiella ställning undergå en sådan försämring, att debitor helt eller delvis blev ur stånd att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt obligationernas innehåll. Eller också kunde den garanti för obligationernas bestående värde, som guldklausulen syftade att skänka, ryckas undan genom en lagstiftning. Något skydd mot den force majeure, som den förstnämnda risken innebar, kunde självfallet ej vinnas genom ett avtal om att amerikansk rätt skulle tillämpas å obligationerna. Däremot kunde den sistnämnda risken elimineras genom en överenskommelse om att obligationerna skulle bedömas — icke enligt amerikansk utan enligt svensk rätt. Ty enligt vad Högsta domstolen framhållit, hade »det uppenbarligen icke kunnat ifrågakomma att svensk lagstiftning om kraftlöshet av guldklausul skulle utsträckas att gälla obligationer sådana som de ifrågavarande, vilka lyda uteslutande å ett främmande myntslag och äro betalbara endast å ort inom det främmande myntlandet». En dylik lagstiftning kunde endast genomföras i själva myntlandet. Därest de amerikanska obligationsköparna hade beretts tillfälle att yttra sig angående vilken lag som skulle vara tillämplig å obligationerna, borde de alltså i eget intresse ha förordat svensk och icke amerikansk lag — detta under förutsättning att de kunnat överblicka följderna av sitt ståndpunktstagande.
Av det sagda torde framgå, att en tillämpning av läran om viljans autonomi i förevarande fall kunnat leda till att obligationerna blivit oåtkomliga för en guldklausullagstiftning i vilket land som helst. Det syfte, som man avsåg att nå genom guldklausullagstiftningen, skulle följaktligen ha kunnat saboteras.
Utgår man ifrån att spörsmålet om guldklausullags tillämplighet bör bedömas enligt internationellt-privaträttsliga regler, uppstå två möjligheter. Antingen kan man — såsom Svea hovrätt och Court of Appeal — tillämpa den specialregeln, att ett av en suverän stat i främmande land ingånget låneavtal, såvitt
motsatsen icke uttryckligen angivits eller av omständigheterna tydligt framgår att så likväl varit avsett, bör bedömas enligt statens egen lag. Eller ock kan man — i enlighet med flertalet av de högsta domstolar som haft att behandla frågan — underkänna denna specialregel och i stället tillämpa principen om rättsförhållandets intimaste anknytning. Mig synes, att det sistnämnda alternativet bör väljas och detta av den anledningen att specialregeln i viss mån laborerar med partsviljan, under det att denna faktor kan elimineras, därest man tillämpar den individualistiska principen.
Det synes knappast kunna råda någon tvekan om att de i guldklausulmålet avhandlade obligationerna hade en så exklusiv inriktning på den amerikanska marknaden, att de med tillämpning av den individualistiska principen fingo anses underkastade amerikansk och icke svensk rätt såsom avtalsstatut. Det vore dock enligt majoritetens uppfattning därmed icke avgjort, att låntagaren ägde åberopa bestämmelserna i Joint Resolution, utan härför fordrades att syftemålet med resolutionen påkallade, att densamma tillämpades i det föreliggande fallet. Uppställes detta krav, synes det för slutresultatets skull vara tämligen likgiltigt, om man utgår från en på ovan angivet sätt modifierad internationellt privaträttslig linje — enligt vilken alltså partsviljan i detta sammanhang ej tillmätes någon betydelse som anknytningsmoment — eller om man med Bagge, Nial och Borum anser att spörsmålet om guldklausullags tillämplighet bör behandlas som ett självständigt problem. Sistnämnda författare anse nämligen, att svaret på frågan om icke-amerikanska domstolar böra tilllämpa resolutionen just är beroende av om vederbörande obligationer erhållit en så fast anknytning till Förenta Staterna, att de penningpolitiska intressen, som dessa stater genom resolutionen vilja tillgodose, påkalla att frågan om giltigheten av obligationernas guldklausul bedömes efter bestämmelserna i resolutionen.1
Det återstår då att ta ställning till frågan, om syftemålet med Joint Resolution påkallade dess tillämpning i målet mellan Skandia och riksgäldskontoret. I detta hänseende är att märka, att staten New Yorks högsta domstol ansett de amerikanska intressena kräva, att Joint Resolution tillämpades å alla i Förenta Sta-
terna betalbara dollarobligationer, oberoende av gäldenärens och borgenärens nationalitet och hemvist. De europeiska högsta instanserna ha i regel delat denna uppfattning. Sålunda ogillade HD — till skillnad mot hovrätten — Skandias argumentering att inga amerikanska offentliga intressen kunde lederas, om en icke-amerikansk gäldenär ålades att efter guldvärde betala en obligationsinnehavare, som ej vore underkastad amerikansk jurisdiktion och som förvärvat sina obligationer, innan resolutionen utfärdats, men att i stället förtroendet för den internationella krediten skulle skadas, om i ett sådant fall gäldenären trots guldklausulen ägde betala efter pappersvärde. Mot denna argumentering invände riksgäldskontoret, att en sådan åtskillnad mellan olika obligationsinnehavare förutsatte ett system med avstämpling och affidavits samt att detta skulle ha inneburit en diskrimination av de amerikanska obligationsinnehavarna, som icke varit möjlig. Denna invändning synes befogad. Ännu viktigare är dock, att det ej förefaller uteslutet att ett bifall till Skandias talan skulle ha kunnat få till följd, att New York-börsen höjt noteringen å obligationerna. Uppenbarligen skulle i så fall syftemålet med Joint Resolution, nämligen att åstadkomma fullständig likvärdighet för alla i U. S. A. cirkulerande betalningsmedel, ha motverkats.
I SvJT 1942 s. 402 har MALMAR velat sätta i fråga, huruvida icke den bestämmelse i Joint Resolution, varigenom guldklausuler förklarades ogiltiga, likväl finge anses strida mot svensk ordre public. Det förefaller emellertid ha varit med all rätt som så gott som alla högsta domstolar vägrat att tillämpa ordre public-klausulen i detta sammanhang. Bestämmelsen drabbar nämligen amerikanare och icke-amerikanare lika, och de syftemål den avser att tjäna äro sådana, som alla stater vilja nå i vissa ekonomiskt brydsamma lägen. Endast Reichsgericht ansåg i en dom av den 26 maj 1936, att det skulle strida mot tysk ordre public att tilllämpa resolutionen på ett av en tysk sparkassa i Förenta Staterna emitterat och där betalbart dollarlån. Motiveringen var den, att talrika medlemmar av det tyska folkhushållet eljest på ett i förväg oberäkneligt sätt skulle komma att undandragas avsevärda förmögenhetsfördelar. Genom en särskild lag förklarades emellertid denna dom icke skola lända till efterrättelse,1 och domen har icke ens blivit refererad i Reichsgerichts domsamling.
Trots att guldklausulmålet i viss mån gällde en specialfråga, måste det av Högsta domstolens dom anses tydligt framgå, att svensk praxis i fråga om avtalsstatutets bestämning icke längre hyllar lex domicilii debitoris-principen utan vad som ovan betecknats såsom den individualistiska principen. Det är att hoppas, att Högsta domstolen dock icke stannar härvid, utan att den skall lyckas uppställa preciserade regler för åtminstone vissa typer av kontraktsfall. Efter det nu pågående världskrigets slut kommer rättsfallsmaterialet säkerligen att bli tillräckligt stort för att detta skall vara möjligt.