Professorerna Krabbe och Skeie emeriti. Efter livslångt, fruktbringande arbete i rättslivets tjänst hava tvenne av förgrundsfigurerna i våra grannländers rättsliv, professorerna vid universiteten i resp. Köpenhamn och Oslo OLUF KRABBE och JON SKEIE nyligen dragit sig tillbaka som emeriti efter att hava fallit för 70-årsstrecket. Båda dessa rättsvetenskapsmän hava företrätt den straffrättsliga disciplinen, men deras insatser även på andra områden än dem som betingas av denna deras vetenskap hava varit betydande. Då nu de avgångna rättslärarna saluteras från svenskt håll, torde det vara i sin ordning att deras skilda insatser med några ord rekapituleras för läsarna av SvJT.
    OLUF KRABBE föddes år 1872 och ägnade sig efter att 1895 hava avlagt cand.jur. först åt domarbanan, där han slutligen år 1920 avancerade till domare i Østre Landsret. Samtidigt med denna karriär togs han i anspråk för lagstiftningsuppdrag av skilda slag; här skall endast nämnas ledamotskapet i 1917 års Straffelovskommission och 1918 års militære Straffelovskommission. Främst på grund av dessa meriter samt sin rika praktiska erfarenhet och sina djupgående teoretiska kunskaper på straffrättens område leddes han in på den akademiska banan och utnämndes år 1925 till professor vid Köpenhamns universitet och fick där, såsom sig borde, straffrätten till lärofack. Bland hans skrifter märkas: Betragtninger over Forbrydelser og Straff (1928; se SvJT 1928 s. 502) samt standardverket: Borgerlig Straffelov af 15. April 1930 med Kommentarer (1. Udg. 1931, 3. Udg. 1941; se SvJT 1941 s. 921) ävensom ett flertal tidskriftsuppsatser (bl. a. i SvJT 1931 s. 221 och 1936 s. 331). För svenska jurister är Krabbe även välkänd genom sin verksamhet i samarbetet mellan de nordiska kriminalistföreningarna och i styrelsen för de nordiska juristmötena.
    JON SKEIE, som är född år 1871, ägnade sig först åt lärarbanan, men

sedan han övergått till rättsvetenskapen utvecklade han en enastående produktion och verksamhetslust inom sitt nya kall. Efter att år 1900 hava blivit cand.jur. och 1905 hava förvärvat doktorsgraden, utnämndes han 1906 till professor vid universitetet i Oslo. Ehuru straffrätten jämte processrätten voro hans huvudfack, togs han snart i anspråk för lagstiftningsuppdrag av de mest vitt skilda slag på näringslivets, civilrättens och statsrättens område. Bland hans offentliga uppdrag skola här endast nämnas medlemsskapet i kommittén för revision av civilprocesskommitténs lagutkast 1908—12, i den skandinaviska familjerättskommittén 1914—15, uppdragen som ordförande i 1916 års antitrustkommitté och 1922 års strafflagskommitté samt sakkunniguppdrag i den norska delegationen vid Grönlandsfrågans behandling i Haag 1931—33. Av professor Skeies oerhört omfångsrika produktion erinras här om följande huvudarbeten: Om ærekrenkelser efter norsk ret (doktorsavh. 1904), Om statsmonopol (1923), Om papirpenge och opgjør av papirpengegjæld (1927), Grønlandssaken (1931), Ulovlige midler i kampen om arbeidsvilkår (1931) ävensom de stora handböckerna Den norske civilproces (1931—36), Den norske strafferet (1937—38) och Den norske straffeproces (1939). Betydelsen av dessa omfattande verk har antytts i tidigare notiser i SvJT (1935 s. 366, 1938 s. 665 och 1940 s. 347).
    Måtte det otium de förtjänta rättsvetenskapsmännen få åtnjuta icke utesluta förhoppningen om ytterligare insatser från deras sida till den nordiska rättskulturens fromma.

I. A.