GRÄNSEN MELLAN CIVILT OCH MILITÄRT INOM FÖRSVARETS FÖRVALTNING.
AV
T. F. REVISIONSSEKRETERAREN CARL SVENNEGÅRD.
Den särskilda krigslagstiftningen, d. v. s. strafflagen för krigsmakten samt lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, är såsom namnet anger i första hand avsedd för krigsmakten. Med våra dagars språkbruk skulle det kanske stämma bättre överens att tala om försvarsmakten i stället för krigsmakten. Ett sådant utbyte av termer skulle kunna ske utan att lagstiftningens innebörd rubbades. Vid sidan av uttrycket försvarsmakten förekommer, även i lagspråk, begreppet försvarsväsendet. Sistnämnda båda begrepp täcka icke varandra. Krigsmakten (= försvarsmakten) är i sin helhet att räkna till försvarsväsendet, men inom det senare rymmas även myndigheter, inrättningar och anstalter som äro civila i den meningen att de ej äro att anse såsom avdelningar av krigsmakten.
Redan i 1 § strafflagen för krigsmakten, där begreppet krigsman definieras, möter man den begränsning som ligger i kravet på tillhörighet till krigsmakten. Värnpliktiga räknas sålunda såsom krigsmän, bortsett från vissa in- och utryckningsresor, endast då de fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. Fullgörandet av sådan tjänstgöring är också en förutsättning för att de som tillhöra hemvärnet eller eljest tagit anställning vid krigsmakten såsom frivilliga skola hänföras till krigsmän. Andra kategorier av personer anses såsom krigsmän endast då de tillhöra mobiliserad avdelning av krigsmakten. I 6 § strafflagen för krigsmakten, där det. angives vilka som lyda under denna lag, återkommer motsvarande begränsning. Enligt 2 mom. i 6 § lyder sålunda reservpersonalen vid vissa civilmilitära kårer under strafflagen för krigsmakten allenast under den tid då den fullgör tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Slutligen stadgas det i 3 mom. samma paragraf att underlagen skall lyda envar som är tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt tillstånd åtföljer mobiliserad avdelning vid krigsmakten.
Att en person lyder under strafflagen för krigsmakten medför att han för vissa rent militära brott och för en del andra brott, som eljest i högre eller lägre grad äro av militär karaktär, skall dömas enligt denna speciella strafflag. Detta torde vara den konsekvens som lättast uppmärk-
sammas. Förhållandet är emellertid av stor principiell betydelse även i andra avseenden. Sålunda torde endast den som lyder under strafflagen för krigsmakten vara underkastad den särskilda militära lydnadsplikten i förhållande till förmän och överordnade. De militära reglerna om utövande av förmanskap och befälsrätt torde likaledes kunna göras gällande endast till förmån för dem som själva lyda under strafflagen för krigsmakten. I överensstämmelse härmed torde den i strafflagen för krigsmakten stadgade rätten att förordna om häktning och förvarsarrest kunna utövas endast av dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, och allenast i förhållande till motsvarande personal. Om befattningshavare, som icke lyda under strafflagen för krigsmakten, skola kunna utöva dessa befogenheter måste särbestämmelser kunna åberopas.
För ett måls upptagande vid krigsdomstol är det däremot ej någon nödvändig förutsättning att den tilltalade lyder under strafflagen för krigsmakten. Till krigsdomstol höra visserligen i första hand åtal vilka väckas mot dem som lyda under strafflagen för krigsmakten och vilka avse brott, som i andra eller tredje delen av denna lag omnämnas såsom straffbara. Hit höra emellertid även andra kategorier av åtal. En grupp som här är av särskilt intresse är den i 39 § 2:o) lagen om krigsdomstolar upptagna. Enligt detta lagrum skola till krigsdomstol höra åtal för fel och förbrytelser i ämbete och tjänst vid krigsmakten jämväl i de fall då den brottslige ej lyder under strafflagen för krigsmakten eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart. Denna bestämmelse är av betydelse för sådan civil personal vid krigsmakten som icke ställt sunder strafflagen för krigsmakten, d. v. s. som icke gjorts till civil militär, såsom krigsdomstolarnas civila personal i fredstid. Det är här fråga om tjänstefel som bestraffas enligt bestämmelser utanför strafflagen för krigsmakten, exempelvis enligt 25 kap. allmänna strafflagen.
Med 39 § 2:o) lagen om krigsdomstolar bör man jämföra de allmänna stadgandena om tjänstefel i strafflagen för krigsmakten. 129 § i denna lag avser det fall att krigsman uppsåtligen, på annat sätt än annorstädes i denna lag är sagt, begått förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet. Då det här talas om att krigsman begått brott i sin tjänst torde därmed avses allenast tjänst vid krigsmakten. 130 § första stycket omfattar det fall att krigsman visat vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter, som honom efter reglementen eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter åligga eller av förhållandenas beskaffenhet påkallas, försåvitt ej i denna lag eller annan lag särskilt ansvar är satt å förseelsen. Även här måste det vara fråga om fel i tjänst vid krigsmakten. Då det här talas om reglementen, instruktioner eller särskilda order måste det således avses endast sådana föreskrifter som äro bindande för den tilltalade i hans egenskap av krigsman. I fråga om civilmilitär personal innehåller 132 §första stycket en motsvarighet till 130 § första stycket; lagrummet avser de situationer då sådan personal beträtts med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sin tjänstebefattning av den art
att bestraffning skall ske enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, dock med undantag för förseelser som ej äro ringa eller som innefatta fel i domare- eller prästämbete eller i annat för vars utövning insikt i särskild vetenskap erfordras. På samma sätt som i 129 och 130 §§ är det här fråga endast om tjänstebefattning vid krigsmakten. I andra stycket av såväl 130 § som 132 § upptages slutligen en bestämmelse av innebörd, att vad i första stycket är stadgat om krigsmän (resp. om civilmilitär personal) skall äga tillämpning jämväl å officerare, underofficerare och manskap (resp. å civil ämbets- eller tjänsteman), hörande till krigsmaktens reservpersonal, ändå att de icke eljest skulle lyda underlagen. Motiveringen till dessa bestämmelser är att denna reservpersonal även då den icke är i tjänstgöring har vissa skyldigheter, till exempel anmälningsskyldighet, vilken ansetts vara av den natur att dess åsidosättande bör beivras i militär ordning. Även här är det således fråga om tjänsteplikter som kunna härledas ur tjänst vid krigsmakten.
För tjänstefel i en civil befattning, exempelvis ett kommunalt förtroendeuppdrag, kan en krigsman vare sig han är värnpliktig eller fast anställd icke fällas till ansvar enligt strafflagen för krigsmakten eller eljest ställas inför krigsdomstol. I vanliga fall är detta så självklart att det icke ens behöver utsägas. Det kan därför ligga nära till hands att utan vidare såsom en allmän regel fastslå, att innehavare av civila befattningar för fel som de begå i denna sin egenskap icke må dömas enligt tjänstefelsregler som finnas i strafflagen för krigsmakten eller överhuvud av krigsdomstol. Denna regel skulle gälla oberoende av om vederbörande vid sidan av sin civila befattning hade någon militär funktion såsom inkallad värnpliktig eller såsom anställd i krigsmakten. En konsekvens av regeln torde bli att vederbörande i sin civila befattning icke hade att taga eller vore befogad att giva order i militär mening. Tillämpningen av dessa till synes så enkla och självklara regler torde vålla tvekan så snart man kommer in på områden som gränsa till krigsmakten. Detta är sålunda fallet inom försvarsväsendets civila delar, såsom verk och inrättningar som icke kunna anses vara avdelningar av krigsmakten.
Inom försvarsväsendet rymmas även vissa civila verk, vilka ombesörja försvarets tekniska och ekonomiska angelägenheter. Hit höra främst försvarsväsendets tre centrala förvaltningsmyndigheter, nämligen armé-, marin- och flygförvaltningarna. Av dessa myndigheters civila karaktär torde följa att tjänstebefattningarna därinom äro att anse såsom civila, oberoende av huruvida innehavaren av befattningen eljest är civil, civilmilitär eller militär. Den verkliga innebörden härav torde bäst belysas av de centrala förvaltningsorganens förhållande till försvarsgrenscheferna. Dessa organ lyda direkt under Kungl. Maj:t och icke under överbefälhavaren eller försvarsgrenscheferna. Vissa ärenden inom armé- och marinförvaltningarna avgöras emellertid under chefskap av armé- respektive marinchefen. Chefen för flygvapnet utövar samtidigt chefskapet över flygförvaltningen. När försvarsgrenscheferna på detta sätt utöva chefskap inom dessa verk äro de, såsom civila verks che-
fer, direkt underställda Kungl. Maj it.1 För tjänstefel som de till äventyrs begå ha de att svara efter allmän lag och inför civil domstol. I instruktionerna för dessa centrala förvaltningsmyndigheter upptagas härmed överensstämmande regler.2 Detta gäller även chefsbefattningar som beklädas av militär eller civilmilitär personal. Konsekvensen torde kräva att alla tjänstebefattningar inom dessa verk böra behandlas på motsvarande sätt. Det lydnadsförhållande vari tjänstemännen i dessa verk stå i förhållande till överordnade tjänstemän och andra statliga myndigheter är således icke det speciella militära lydnadsförhållandet utan av samma slag som övriga civila tjänstemäns. Därest två officerare äro anställda vid samma civila verk torde de i 2 och 3 §§ strafflagen för krigsmakten upptagna bestämmelserna om förman och underlydande samt överordnad och underordnad icke äga någon tillämpning på angelägenheter som höra till den civila tjänsten; den militära befälsrätten är härsatt ur spel. Härmed överensstämmer att mindre fel och försummelser i tjänst vid de centrala förvaltningsmyndigheterna icke skola behandlas enligt det genom strafflagen för krigsmakten reglerade tillrättavisningsförfarandet utan beivras i den disciplinära ordning varom är särskilt stadgat för dessa verk. Detta bör gälla även i fråga om befattningshavare som äro militärer eller civilmilitärer. Det vore ju föga rationellt om vederbörandes chef inom försvarsmakten, t. ex. chefen för tygstaten, skulle kunna ingripa med bestraffningar beträffande fel i tjänsten vid arméförvaltningen.
De här behandlade spörsmålen äro icke specifika för de tre försvarsgrenarnas förvaltningar. Mot varande frågor uppkomma inom andra till försvarsväsendet hörande organisationer. Två statliga krisorgan, nämligen statens krigsmaterielnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd, torde i detta hänseende vara att likställa med de centrala förvaltningarna. Den senare nämnden hade till uppgift att direkt under Kungl. Maj:t i tekniskt och ekonomiskt avseende handhava ledningen och driften vid vissa till försvarsväsendet hörande fabriker och anstalter. Dessa senare fabriker och anstalter bilda en grupp vars särställning i förhållande till krigslagstiftningen tidigt observerats. För Carl Gustafs stadsgevärsfaktor i, ammunitionsfabriken och Åkers krutbruk utfärdades på 1880-talet speciella föreskrifter. Såsom bakgrund till den nu gällande ordningen äro dessa speciella bestämmelser av intresse; de belysa hur rådande oklarhet uppkommit. Enligt den för gevärsfaktoriet utfärdade kungörelsen skulle styresmannen för gevärsfaktoriet beträffandede till tjänstgöring vid gevärsfaktoriet kommenderade, under honom lydande officerarna äga enahanda bestraffningsrätt som jämlikt 9 § i 1881 års disciplinstadga tillkom befälhavare över kommendering vid armén, vilken omfattade krigsmän från särskilda regementen eller kårer.3 Motsvarande befogenhet att ålägga disciplinär bestraffning till erkändes styresmannen för ammunitionsfabriken i fråga om officerare
och underofficerarel samt styresmannen för Åkers krutbruk i fråga om militär personal.2 Beträffande civila tjänstemän vid dessa tre fabriker tillerkändes styresmännen rätt att utdela varning. Vid upprepade förseelser eller i svårare fall skulle styresmännen anmäla saken hos arméförvaltningen, som ägde att antingen själv bestraffa den felandeeller för anstalta om åtal inför domstol enligt de för arméförvaltningens egna tjänstemän gällande bestämmelserna.
Det är icke alldeles klart vilka slutsatser man kan draga ur de refererade specialföreskrifterna. Redan på den tiden torde dessa tre fabriker ha betraktats såsom civila inrättningar och icke såsom avdelningar av krigsmakten. 1901 års krigslagstiftningskommitté uttalade att vid dessa fabriker, som då lydde under arméförvaltningen, anställd civilpersonal ej syntes vara att anse som anställd vid krigsmakten och följaktligen icke heller borde vara underkastad strafflagen för krigsmakten; dock gjordes undantag i fråga om personal som tillhörde vissa civilmilitära kårer.3 Såsom motivering för denna uppfattning åberopades dessa inrättningars allmänna organisation och uppgift. Då kommittén ansåg dessa fabriker icke tillhöra krigsmakten, borde det ha legat nära till hands att antaga att kommittén dragit den slutsatsen, att även militärer eller civilmilitärer, som anställts såsom tjänstemän vid dessa fabriker, för tjänstefel i dessa befattningar icke vore underkastade ansvar enligt strafflagen för krigsmakten. Huruvida kommittén verkligen dragit denna slutsats är tveksamt. Möjligen har kommittén ansett denna fråga redan besvarad genom de nyss angivna specialföreskrifterna. Dessa kunna tolkas så, att militär personal för fel i tjänst vid dessa fabriker tidigare icke kunnat bestraffas i militär ordning, men att möjlighet därtill införts, såvitt disciplinstraff anginge, genom de kungliga förordnandena. Dessa förordnanden skulle då vara baserade på den grundvalen att åtal vid domstol beträffande tjänstefel i dessa befattningar skulle anhängiggöras vid allmän underrätt och bedömas enligt allmän lag. En annan tolkning är emellertid även möjlig, nämligen den att dessa speciella förordnanden endast uttala sig i frågan, av vem den militära disciplinära bestraffningsrätten skulle utövas; i stället för vederbörandes militära chefer trädde styresmännen.
De äldre kungörelserna angående styresmännens straffmyndighet upphävdes genom en kungörelse den 14 februari 1908.4 I denna nya kungörelse bestämdes att styresmännen för gevärsfaktoriet, ammunitionsfabriken och Åkers krutbruk skulle, envar över den under strafflagen för krigsmakten lydande personal, som å stat eller genom särskilt förordnande vore anställd vid den honom anförtrodda fabriken, äga ena handa bestraffningsrätt i disciplinmål, som enligt 9 § i 1899 års disciplinstadga tillkomme befälhavare över skola eller annan kommendering av armén, där den omfattade personal från skilda regementen eller kårer. Dessa bestämmelser återgåvos sedan i instruktioner för dessa tre
SFS 1888:46 s. 1.
fabriker av den 20 februari 1908.1 Dessa instruktioner innehöllo även vissa bestämmelser om befälsrätt. Vid avfattandet av dessa synes man ha beaktat skillnaden mellan militär befälsrätt samt den befälsrätt som kan tillkomma en fabrikschef. Sålunda stadgades det att styresmannen hade ständig befälsrätt över vid fabriken anställd eller kommenderad personal, ävensom att styresmannen förde såsom chef befälet över personalen vid fabriken.2
En viss oklarhet måste anses råda rörande den disciplinära bestraffningsrätt som numera kan anses tillkomma styresmännen för försvarsväsendets fabriker och anstalter. Enligt 191 § 7:o) strafflagen för krigsmakten skall bestraffningsrätt i disciplinmål anses tillkomma, bland andra, befälhavare av minst kaptens grad för verk eller inrättning som ej tillhör visst truppförband av armén eller kustartilleriet eller visst marindistrikt. Av lagrummets ordalydelse framgår, att bestraffningsrätten omfattar endast den personal som står under vederbörandes befäl. Jämlikt 94 § lagen om krigsdomstolar skola nyssnämnda befälhavare beträffande underlydande äga samma befogenhet att förordna om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshavande. Jämväl den häktningsrätt varom sistnämnda paragraf talar torde kunna utövas endast i fråga om person som är underkastad styresmännens befälsrätt, såvitt det gäller de ifrågavarande fabrikerna. Angående innebörden av uttrycket »verk och inrättningar» anförde krigslagstiftningskommittén,3 att därmed förstodes verkstäder, fabriker, sjukhus, förrådeller andra dylika inrättningar eller anstalter, vilka icke tillhörde de särskilda truppförbanden eller flottans stationer. Denna förklaring upprepades i kommentaren till strafflagen för krigsmakten (C. A. Svedelius och O. af Geijerstam), varjämte det tillades att såsom exempel kunde anföras gevärsfaktoriet, ammunitionsfabriken och Åkers krutbruk.4 Denu berörda straffrättsliga eller straffprocessuella befogenheterna torde icke kunna utövas av en styresman som är helt civil. Med den ståndpunkt, som här framförts, torde det ej heller vara förenligt att en militär eller civilmilitär styresman utövar dessa befogenheter beträffande innehavarna av verkliga tjänstebefattningar och då fråga är om fel i tjänsten. Däremot skulle de kunna tagas i anspråk i fråga om personal som fullgör militär tjänstgöring vid dessa verk och inrättningar. Härvid lag kan man åberopa ett uttalande av krigslagstiftningskommittén, att vederbörande befälhavares bestraffningsrätt endast gäller förseelser som röra förhållanden därtill deras befälsrätt sträcker sig.5
Man torde fortfarande böra anse att de nu nämnda tre fabrikerna icke höra till krigsmakten. Denna ståndpunkt intogs i ett år 1929 inom justitiedepartementet utarbetat utlåtande angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan.
Det möter vissa svårigheter att lösa spörsmålet vilka till försvarsväsendet hörande verk och inrättningar utöver de hittills berörda som
skola betraktas såsom civila i den bemärkelsen att de icke äro delar av krigsmakten. Avgörande för frågan om en inrättning skall anses såsom civil eller militär kan icke vara arbetets art i och för sig. Gränsen mellan krigstjänst och civilt arbete, alltså mellan tjänst till vilken krigsmaktens personal kan inkallas samt arbete vilket skall utföras enligt arbetsavtal, är ju osäker. Åtskilligt rent civilt arbete utföres inom krigsmakten, även av krigsmän. Å andra sidan kunna krigsmän placeras tilltjänstgöring vid civila inrättningar och där sysselsättas med civilt arbete utan att deras tjänstgöring förlorar sin karaktär av militärtjänstgöring. Det torde icke heller vara möjligt att lösa den nyssnämnda frågan enbart med hänsyn till behovet av den strängare disciplin, som lydandet under strafflagen för krigsmakten medför. Det i sista hand avgörande torde i stället vara de organisatoriska förhållandena. Såsom civila torde man få betrakta sådana verk och inrättningar som helt eller huvudsakligen äro ställda eller enligt gällande regler kunna ställas under civil ledning. Redan detta förhållande torde nämligen visa att de organisatoriskt icke kunna anses såsom delar av krigsmakten. Däremot kan man icke påstå att alla organisationer som faktiskt ha eller enligt gällande ordning skola ha en militär chef också höra till krigsmakten. Härpå är flygförvaltningen ett exempel. Verkstäder och anstalter som äro organisatoriskt inlemmade i krigsmakten torde däremot få anses ingå i de förband till vilka de äro knutna. Dessa anstalter och verkstäder äro så att säga endast en verksamhetsgren vid ett militärt förband och förbandschefen har i denna sin egenskap chefskapet jämväl över den till sin art civila verksamheten. Detta betraktelsesätt torde icke behöva rubbas därav att verksamheten i något avseende är underställd annan befattningshavare än förbandschefen.
Beträffande varje särskild inrättning torde en närmare undersökning av alla omständigheterna vara nödvändig för att dess ställning inom försvarsväsendet skall kunna bedömas. Såvitt angår de under försvarsväsendets verkstadsnämnd lydande fabrikerna och anstalterna torde vissa föreskrifter i instruktionen för nämnden1 vara av intresse. Dennainstruktion upptog följande bestämmelser rörande tjänstetillsättningar. Vissa högre civila befattningshavare vid de under nämndens ledningställda fabrikerna och anstalterna skulle tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av nämnden. Övriga civila befattningshavare tillsattes av nämnden eller vederbörande verkstadschef. I fråga om placering av militära och civilmilitära befattningshavare till tjänstgöring vid dessa fabriker och anstalter ägde nämnden avgiva förslag till vederbörlig myndighet och sådan placering fick icke äga rum annat än efter inhämtande av nämndens eller vederbörande verkstadschefs samtycke. Dessa bestämmelser synas giva stöd åt uppfattningen att, liksom verkstadsnämnden själv, åtskilliga därunder lydande fabriker organisatoriskt icke voro att anse såsom avdelningar av krigsmakten. Enligt instruktionen lydde under verkstadsnämnden bland annat lantförsvarets ammunitionsfabriker, försvarsväsendets krutfabriker, gevärsfaktoriet, försvarsväsendets kemiska anstalt samt centrala torpedverkstaden. Under försvarsvä-
sendets kemiska anstalt lyder gasmaskfabriken i Åker. Dessa nu nämnda fabriker och anstalter torde alla vara att anse såsom icke-militära. Detsamma gäller även de centrala beklädnadsverkstäderna.1
Den här verkställda undersökningen torde bekräfta att innehavare av befattningar vid de berörda civila verken och inrättningarna för tjänstefel som de begå i denna sin egenskap icke skola dömas enligt de bestämmelser om tjänstefel som finnas i strafflagen för krigsmakten och icke heller ställas inför krigsdomstol. Detta torde gälla även dem som äro fast anställda vid krigsmakten i militära eller civilmilitära tjänster. Det bör dock anmärkas att inkallad värnpliktig personal som placeras vid dessa verk och inrättningar måste anses tjänstgöra där i sin egenskap av krigsmän. Detta torde framgå därav att de inkallats jämlikt värnpliktslagen och avlönas enligt de för värnpliktiga gäll ande grunderna. Denna värnpliktiga personal torde få anses tillhöra sina truppslag och förband även under tjänstgöring vid dessa verk och inrättningar. På motsvarande sätt synes fast anställd militär och civilmilitär personal vid inkallelse till tjänstgöring kunna placeras inom civila organisationer utan att därigenom erhålla ställning som befattningshavare i dessa. Sådan till civila inrättningar kommenderad personal torde bibehålla sin ställning såsom krigsmän och fortfarande lyda under strafflagen för krigsmakten även såvitt angår tjänsten. Å denna personal torde ej heller 25: 17 allmänna strafflagen kunna tilllämpas, eftersom de icke inneha någon tjänstebefattning vid den civila inrättningen. I och för sig är det icke anmärkningsvärt att militär personal beordras att fullgöra arbetsuppgifter inom civila organisationer.2
I ett avseende måste den militära personalen vid försvarsväsendets civila anstalter anses lyda under krigsdomstol. Enligt den uttryckliga föreskriften i 46 § 1:o) lagen om krigsdomstolar skall krigsöverdomstol döma över fel som officer gjort sig skyldig till vid fullgörande av något tjänsteärende som åvilar honom enligt denna lag.
Den omständigheten att vissa fabriker m. m. icke kunna betraktas såsom avdelningar av krigsmakten medför att de icke heller torde kunna i egentlig mening mobiliseras. Bestämmelsen i 6 § 3 mom. strafflagen för krigsmakten, att under denna lag skall lyda envar som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning av krigsmakten, kan således icke tillämpas å arbetarna vid dessa fabriker.3 I det nämnda år 1929 inom justitiedepartementet utarbetade utlåtandet föreslogs att samtliga försvarsverkets civila arbetare redan vid försvarsberedskap skulle ställas under krigslagarna.4 Detta förslag har icke blivit genomfört.
Ehuru de här nämnda befattningshavarna för fel i sin tjänst icke
skola behandlas såsom militärer torde detta icke utesluta att de i andra avseenden, såsom i fråga om allmän ordning och ordningen inom krigsmakten, kunna vara att bedöma enligt strafflagen för krigsmakten, exempelvis beträffande brott mot 79 eller 96 § denna lag. Detta förhållande kan möjligen göra det berättigat att bibehålla befogenhet för styresmän, som äro militärer, att ålägga disciplinstraff. I stort sett synes det emellertid icke stå i samklang med vår tids uppfattning att söka på fabriker och sådana inrättningar överföra regler som äro avsedda för och böra lämpas efter de militära förbanden och deras behov.
Den nu berörda synpunkten att innehavare av civila befattningar, därest de äro militärer, i vissa avseenden kunna lyda under strafflagen för krigsmakten, kan måhända utgöra en förklaring till att deti olika kungörelser föreskrivits att dylika befattningshavare, exempelvis styresmännen för gevärsfaktoriet och Åkers krutbruk, lyda under angiven krigsrätt.1 Då det stadgats att till krigsmakten hörande personal vid vissa civila inrättningar skall lyda under angiven krigsrätt, torde detta böra tolkas så, att — såvitt vederbörande över huvud skall åtalas vid krigsrätt — åtalet skall väckas vid den angivna domstolen.
I sista hand ankommer det på rättstillämpningen att på detta område draga upp gränserna för olika lagrums användning och för olika domstolars behörighet.2 Ett rättsfall från marinförvaltningens område överensstämmer helt med den mening som här gjorts gällande. År 1929 anställde militieombudsmannen åtal mot chefen för marinförvaltningen (konteramiral) för tjänstefel som han begått i denna sin egenskap. Samtidigt åtalades marinöverkommissarien och amiralitetsrådet för tjänstefel vartill de gjort sig skyldiga i sin egenskap av chefer för avdelningar inom marinförvaltningen (civila ledamöter). De tre tilltalade dömdes jämlikt 25: 17 allmänna strafflagen. Vid målets avgörande i Högsta domstolen deltogo icke de militära ledamöterna.3 Såväl härigenom som genom underlåtenheten att åberopa strafflagen för krigsmakten kom det till tydligt uttryck att målet, även i vad det gällde marinförvaltningens rent militäre chef, icke var av militär natur.
Ett annat senare rättsfall synes också vara av grundläggande betydelse. År 1941 lät militieombudsmannen vid Åkers och Selebo häradsrätt anställa åtal mot styresmannen för försvarsväsendets kemiska anstalt (som lydde under verkstadsnämnden) för tjänstefel som han skulleha begått i denna sin egenskap. Vid samma häradsrätt anställdes samtidigt åtal mot en ingenjör vid anstalten för tjänstefel som han skulleha begått dels i denna sin tjänst och dels i en tidigare anställning vidgas maskfabriken i Åker (som då lydde under Åkers krutbruk). Bådade tilltalade gjorde invändning mot häradsrättens behörighet under påstående att målet borde handläggas av krigsdomstol. Häradsrätten förklarade sig emellertid behörig att upptaga målet till prövning.4 Såsom motivering anförde häradsrätten att Åkers krutbruk och försvarsvä
sendets kemiska anstalt finge anses icke tillhöra krigsmakten samt att 39 § 2:o) lagen om krigsdomstolar därför icke vore tillämplig. Beslutet i forumfrågan drogs under Svea hovrätts prövning, men hovrätten gjorde ej ändring i häradsrättens beslut.1 Genom detta utslag synes det således ha blivit fastslaget att styresmannabefattningen såsom sådan är civil, liksom chefsbefattningen i marinförvaltningen, även om innehavaren i detta fall var en militär (major vid ett artilleriregemente).
Den mening vartill Svea hovrätt kommit har, såvitt angår Åkerskrutbruk, omfattats även av krigshovrätten. För tjänstefel enligt 130 § strafflagen för krigsmakten (alltså för fel i tjänst vid krigsmakten) blev styresmannen för Åkers krutbruk (överste vid fälttygkåren) åtalad vid regementskrigsrätten vid Södermanlands regemente. Åtalet upptogs till saklig prövning.2 Krigsrättens utslag blev emellertid överklagat och krigshovrätten undanröjde detsamma enär målet icke hörde till krigsdomstols prövning.3 Krigshovrätten upptog i sin motivering att Åkers krutbruk måste anses icke tillhöra krigsmakten samt att med hänsyn härtill de förmenta tjänstefel varpå den mot styresmannen förda talan grundades icke kunde anses förövade i tjänst vid krigsmakten. — Att denna styresmannabefattning till sin natur är civil torde framgå därav att den numera uppehålles av civil person.
Av andra under de senare åren meddelade utslag synes emellertid framgå, att den uppfattning om behörig domstol som här framförts icke alltid gjort sig gällande. Det förefaller snarare som om man följt den principen, att militära och civilmilitära innehavare av befattningar vid hithörande verk och inrättningar åtalats för tjänstefel inför krigsrätt, medan civilpersoner såsom innehavare av motsvarande befattningar åtalats vid allmän underrätt. Förklaringen kan möjligen vara att frågan om rätt domstol i dessa fall icke blivit ställd på sin spets.
En byråchef vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse (major vid trängen) blev för tjänstefel åtalad vid Särskilda krigsrätten i Stockholm. Åtalet upptogs till saklig prövning och ogillades.4 Vid sammadomstol upptogs likaledes ett åtal för tjänstefel, riktat mot en sektionschef vid en av arméförvaltningens intendenturdepartements byråer (kapten i intendenturkårens reserv).5 I båda dessa fall torde det kunna anföras goda skäl för att åtalen bort anhängiggöras vid civil domstol.
Jämväl från ammunitionsfabriken föreligga vissa rättsfall från den senaste tiden. I ett bekant mål angående brott mot 8 kap. allmänna strafflagen voro inblandade en tygverkmästare (civilmilitär) samt två civila personer. Tygverkmästaren åtalades bland annat för fel som han begått i sin tjänst såsom föreståndare för ammunitionsfabrikens experimentavdelning. Åtalet anställdes vid Särskilda krigsrätten i Stockholm. I sitt fällande utslag6 tillämpade krigsrätten å spioneribrottet
8: 13 första st. allmänna strafflagen, jämfört med vissa andra lagrum i denna lag samt 127 § strafflagen för krigsmakten. Krigsrätten måste således ha utgått från att tygverkmästaren i denna sin befattning lydde under strafflagen för krigsmakten. Slutligen dömdes tygverkmästaren för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten för egen fördel samt för oförstånd i tjänsten. I dessa delar tillämpade krigsrätten 25: 16, 17 och 22 allmänna strafflagen. Härav framgår att tygverkmästaren icke betraktats såsom krigsman. Krigshovrätten1 åberopade jämväl 130 § strafflagen för krigsmakten, vilket lagrum torde förutsätta dels att tygverkmästaren var krigsman och dels att oförståndet visats i tjänst vid krigsmakten. Sistnämnda lagrum togs bort av Högsta domstolen.2 — Genom målets upptagande vid allmän underrätt skulle i detta fall en särskild fördel ha vunnits därigenom att de båda inblandade civila personerna samtidigt stodo under åtal; en av dem rannsakades vid krigsrätten medan båda dömdes av Stockholms rådhusrätt.3
Ett annat rättsfall från ammunitionsfabriken från år 1940 är av intresse i detta sammanhang. En kapten i ett artilleriregementes reserv blev år 1940 inkallad till krigstjänstgöring samt, efter eget åtagande och jämlikt beslut av K. M:t, genom generalorder placerad till tjänstgöring vid ammunitionsfabriken, där han uppehöll befattning såsom expeditionsofficer. Han blev åtalad vid Fältkrigsrätten vid Östra militärområdets stab för förbrytelse i tjänsten och förfalskningsbrott. Fältkrigsrätten dömde honom under åberopande av bland annat 129 § strafflagen för krigsmakten samt 25: 16 allmänna strafflagen.4 Den tilltalade gjorde vid fältkrigsrätten gällande, att han begått brottet icke i sin tjänst såsom kapten i artilleriregementets reserv utan såsom till beredskapstjänst inkallad krigsman. Av fältkrigsrättens utslag synes framgå, att den ansett brotten icke vara begångna i tjänsten såsom kapten i reserven. Därvid torde fältkrigsrätten ha förbisett att den kanske underkänt sin egen behörighet att upptaga målet till prövning. Överrätterna dömde den tilltalade till avsättning från tjänsten såsom kapten i reserven och torde således ha utgått från att han i denna sin egenskap blivit inkallad till ifrågavarande krigstjänstgöring. Sålunda uppfattade synas överrätternas utslag kunna förenas med den mening som här hävdats.
Slutligen må åberopas ett rättsfall som ytterligare belyser gränsen mellan civilt och militärt på detta område. Vid regementskrigsrätten vid Gotlands artillerikår åtalades en arbetare vid kårens tyganstalt för trafikförseelse samt tjänstefel enligt 130 § strafflagen för krigsmakten. Krigsrätten förklarade att enär vederbörande såsom civilanställd vid artillerikårens tyganstalt icke vore att betrakta såsom krigsman samt icke heller på grund av annat stadgande i strafflagen för krigsmakten vore för åtalade förseelsen underkastad straff enligt nämnda lag, fun-
ne krigsrätten åklagarens talan icke kunna upptagas till prövning.1 Krigshovrätten var emellertid av annan mening i frågan om behörig domstol. Den förklarade att den tilltalade, enär tyganstalten vid tillfället varit mobiliserad, på grund av stadgandet i 6 § 3:o) strafflagen för krigsmakten lytt under nämnda lag. Vid detta förhållande och då åklagarens talan om ansvar för tjänstefel avsåge förfarande, som syntes förskylla allenast disciplinstraff, vore krigsrätten jämlikt 39 § 1:o) lagen om krigsdomstolar behörig att upptaga åklagarens talan.2 — Krigshovrättens utslag i detta mål stämmer med den ståndpunkt som här intagits. De vid vissa truppförband befintliga tyganstalterna få anses såsom delar av förbandet och komma då att organisatoriskt ingå i krigsmakten. Vid mobilisering av förbandet kommer därför envar som där är tjänstgöringsskyldig att lyda under strafflagen för krigsmakten, och oförstånd i tjänsten blir ett sådant fel i tjänst vid krigsmakten, varå 132 § i denna lag är tillämplig.
Spörsmålet har slutligen även en annan sida: brott, som är begånget mot en militär men mot honom i hans egenskap av civil befattningshavare, kan icke bedömas såsom ett brott mot en krigsman i tjänsten. I denna del hänvisas till ett äldre rättsfall från marinförvaltningen (se NJA 1907 s. 286).
Den oklarhet som finns rörande gränserna mellan olika domstolars behörighetsområden m. m. medför praktiska olägenheter. Sålunda har det visat sig att osäkerhet råder angående den civila polismyndighetensskyldighet att ingripa i anledning av missförhållanden inom försvarsväsendets civila organisationer.3 Motsvarande spörsmål kunna uppstå vid prövning av olika åklagares kompetens.
De här behandlade frågorna synas komma att kvarstå utan någon väsentlig rubbning även vid genomförandet av den omorganisation av försvarsväsendets civila förvaltning, varom beslut fattats enligt proposition (nr 180) till 1943 års riksdag. Omorganisationen avser visserligen att på vissa punkter förstärka det militära inflytandet på förvaltningen. Armé- och marincheferna skola exempelvis bli chefer för respektive försvarsgrensförvaltningar.4 I vissa fall skall även överbefälhavaren äga inflytande på förvaltningen.5 De centrala försvarsgrensförvaltningarna komma dock fortfarande att vara civila verk. Detta framgår exempelvis därav att souscheferna i dessa verk skola kunna väljas bland civilmilitära eller civila personer.6 Inom övriga föreslagna centrala förvaltningsorgan torde i första hand rent civila chefer komma i fråga. Detsamma synes gälla för försvarets fabriker.