Karl XII och kusinäktenskapet II. D. 3 mars 1719 hade ett antal riksråd samlats på k. huset. Sedan de först i stora rådssalen handlagt något ärende trädde de in till drottningen i hennes kammare; och där föredrogs en supplik av korpralen Jonas Siögren som hävdat sitt syskonbarn Regina och ville taga henne till hustru.
    En diskussion uppstod, inledd av Gustaf Cronhielm som tydligen ansåg att nykomlingarna i regeringen kunde tarva någon information. »Hr grev Cronhielm berättade härvid huru såsom fuller syskonbarn fått taga varannan till äkta för någon tid sedan uti vissa mål och för särdeles orsakers skull, när de hos KM:t sökt dispensation däruti, och eljest intet. Men 1715 (!) har Högstsal. HKM:t sådana giftermål alldeles avslagit, förklarandes sig därefter i ingen måtto vilja dispensera. HM:t Drottningen: men kanske de som här nämnas kunde pardoneras efter de säja sig intet ha vetat av att sådant var förbjudet, emedan de vore ungt och enfaldigt folk som intet så noga vore underrättade om den senare förordningen. Hr grev Cronhielm bifogade till detta skälet att detta är första gången som någon supplicerat om sådant giftermål sedan HM:t kommit till regementet och fördenskull beviljas kunde, dock med den kondition att sådant härefter ej skulle dragas till exempel. Hr grev Horn: jag för min del kan intet råda HM:t till att dispensera häruti. HM:t: mig tyckes det kan ske denna gången, allenast det bifogas i resolutionen att sådant intet drages till exempel».
    Med dessa drottningord var dock ej suppliken bifallen utan diskussionen fortsatte, och Cronhielm grep till det nötta argumentet att förbudet väl hade sitt värde till att hindra kätteri i de ännu närmare lederna, men dock ej funnes i Guds lag. När han vidare sade sig finna»så mycket mera dessa vara ursäktade som de bägge än äro ogifta», genmälte Baner »att som gifta syskonbarn efter KM:ts sista förordning blivit skilda ifrån varannan och stått sitt straff, mycket mera borde dessa, som med kyrkones band ej fullbordat sitt äktenskap, skiljas». Horn erkände att det stode i HM:ts nåd. behag att giva dessa personer lov, men han varnade för dispensation även ur synpunkten av en god arbetsbalans: »det är betänkligt att samtycka till någon förändring i denna förordning, som så nyligen blivit gjord och efterlevad, utan särdeles viktiga orsaker. Ty om den här får lov, så komma väl 100 andra efter, och på det sättet slipper HM:t aldrig slika sollicitanter».
    Förgäves anmärkte Cronhielm mot Horn att »dessa hava inlåtit sig med varandra efter de intet annat vetat än att det allenast beror på HKM:ts nåd. dispensation att de få gifta sig med varannan» (eller m. a. o.: de hade ej känt till att Karl XII gjort äktenskapshindret in-

BIRGER WEDBERG. 727dispensabelt). Pluraliteten i rådet kom efter ytterligare diskurser till det resultat att dispens ej borda ges, »efter KM:ts förordning är klar och sådant härefter ej bör tillåtas för exempel skull, varför ock dessa personer borde komma att plikta för lönskeläger efter stadslag. Men som deras exc:r [voro] häruti skiljaktiga, så uppsköts resol. till en annan gång när flera kunde komma tillhopa». Uppskovsanledningen visar att frågan ansågs synnerligen betydelsefull. Enligt § 15 i den nya RF måste riksråden vid rådslag om viktiga och allmänna riksens ärender vara åtminstone tio till antalet. Nu voro, sedan den gamle Stromberg gått ut »för ett angeläget ärende skull», endast nio tillstädes. — Av det följande skall framgå att Siögren till slut fick den äskade tilllåtelsen, ehuru antagligen utan rådets medverkan.
    Såvitt man kan se blevo under 1719 endast vid två ytterligare tillfällen ansökningar om kusindispenser föredragna i rådet (14/4 o. 25/9).
    D. 14 april kom det Bleckanderska återgångsäktenskapet än en gång före, efter förfrågan från konsistoriet som inlade sin förbön. »Ehuruväl detta är emot KM:ts förordning om syskonbarn, så kan dock saken komma hit efter här är locus gratiæ vid sådana omständigheter», yttrade Cronhielm; och till konsistoriet avgick brev att kontrahenterna frikallades från ansvar och finge förbliva i äktenskapet, dock skulle de erlägga 50 dr smt till Skara hospital.1
    I omedelbart samband med det Bleckander ska målet föredrogs dispensansökan (också den behandlad i Leijonstedts utl.) av korpralen Gustaf Carlberg och hans syskonbarn Elisabet Kempe. Hon var dotter till en ryttmästare vid det regemente där Carllberg var anställd och hade för tio år sen blivit av Carlberg rådd med barn. Men Cronhielm — som i det Siögrenska målet anfört till kontrahenternas förmån att »de bägge än äro ogifta» — yttrade nu, för visso under det färska intrycket av vad som just förevarit: »detta går intet an, emedan de intet varit vigda»; drottningen »höll därmed»; ansökningen avslogs, och för brottet skulle pliktas efter straffordningen. Konsistoriet i Skara lade sig emellertid ut även för dessa kontrahenter (skrivelse 13/8) under åberopande särskilt av att Jonas Siögren, som vore korpral vid samma regemente som Carlberg, d. 12 mars vunnit den nåden att få äkta sitt syskonbarn Regina.2 Men svaret, som här kan återges blott i kort sammandrag, blev ytterst onådigt. Konsistoriet måste av resolutionen för Siögren hava läst både »begynnelsen, att sådant för den gången vid Vår då instundande kröningfest av särdeles nåde är beviljat», och slutet, att detta icke »framdeles må dragas till något exempel, efter som Vi syskonbarns giftermål hädanefter alldeles viljom såsom otillåtliga hava förbjudna». Därför kommer det KM:t icke ringa sällsamt före att konsistoriet haft den förmätenhet och dristighet »att föreställa Oss det till exempel som är tvärt emot det Vi däri hava förbjudit», helst konsisto-

 

1 Ur brevets motivering: Vi förnimma uti vad svårmodighet och ängslan de råkat; i synnerhet skall Helena vara en eländig och oförlig människa som varken sig eller de med Bleckander avlade barn skulle kunna hjälpa och försörja.

2 Varken prot. eller registratur innehåller något om denna dispens.

728 BIRGER WEDBERG.riets framställning jämväl strävar emot 15: 9 kyrkolagen »vilken I är enmera förbundna att handhava än att i någorhanda måtto däri skulle tillåtas något ingrepp. Vi vele för denna gången sådant Edert förseende i nåder överskyla, men här jämte hava Eder allvarligen åtvarnade» o. s. v. (25/9)1.
    Registraturen för 1720 och 1721 uppvisa icke något kusinmål (icke ens halv-), men det för 1722 omtalar två mål om hel- och två om halvkusiner2. Av de båda förra var ett — ang. f. d. kapellanen Olaus Arnerus som låtit viga sig vid sitt syskonbarn — av gammalt datum; det hade redan s. d. som förordnande gavs om rannsakning rörande den Bleckanderska vigseln (4/9 16) föranlett enahanda beslut. Nu fick Arnerus väl ej, såsom han också begärde, sin tjänst tillbaka, men det tilläts honom att i äktenskapet förbliva (16/2). I det andra målet förfrågade sig konsistoriet i Linköping om en dräng som besovit sitt syskonbarn. Svaret lydde: »som Eder nogsamt är kunnigt att syskonbarns äktenskap genom kyrkolagen alldeles otillåtliga äro förklarade, detsamma Högstsal. HKM:t medelst dess befallning till alla konsistorier av d. 1 (!) april 1717 itererat och förnyat; över vilka k. påbud och förordningar Vi vilj om att hädanefter en allvarsam hand skall hållas; alltså är Vår nåd. vilja och befallning att I Oss sådana ansökningar icke föredraga som strida tvärt emot så klar och tydlig lag» o. s. v. (12/9).
    Här gjordes alltså gällande den mening att Karl XII desavouerat sin faders tolkning av kyrkolagen och bekräftat att förbudet i 15: 9 vore indispensabelt, m. a. o. att 1680 års förordning, med dess frihet för KM:t att förfara efter omständigheterna, vore satt ur kraft. I övertygelsen om både att denna mening var riktig och att man icke kunde påräkna någon åtgärd från regeringens sida för ändring i rättsläget, vände sig två giftaslystna officerare till den nya makten i staten, till RSt. Vid 1723 års riksdag insinuerade kapten Leijonflycht till ständerna en supplik att få äkta sitt syskonbarn änkefru Ulrica Leijonflycht. Väl förvisades han att därom anhålla hos KM:t, men han återkom till RSt med böneskrift såväl om deras rekommendation för ansökningen hos KM:t som om deras förklarande att den av Karl XII år 1718 (!) utfärdade resolution, att alla ansökningar samt tillstånd att äkta syskonbarn skulle ifrån den tiden alldeles vara förbjudna, icke måtte ligga honom i vägen utan KM:t ha fria händer i saken efter 1680 års förordning. En liknande supplik ingavs till RSt av löjtnant Kuylenstierna, som ville äkta sitt syskonbarn jungfru Ulrica Ridderswärd och befarade att KM:t icke ville utan ständernas föreskrift resolvera å hans und. ansökan.
    Justitiedeputationens betänkande förvånar genom sin öppen hjärtiga

 

1 Då svaret upplästes till justering, tyckte Banér det vara något för hårt och förtretligt för biskopen [= Jesper Svedberg] och konsistorium. Men Tessin med de övriga riksråden menade att det var väl uppsatt och att sådana hårda expressioner väl behövdes, emedan biskopen väl visste att sådant var alldeles förbjudet.

2 I de båda senare gavs naturligtvis dispens (den ena kvinnan var på en gång mannens egen halvkusin och hans avl. hustrus helkusin).

KARL XII OCH KUSINÄKTENSKAPET II. 729förklaring att deputationen icke kontrollerat Leijonflychts uppgifter om Karl XII:s resolution, men är i övrigt ganska tilltalande i sin fördomsfria syn på ämnet:
    Vad nu först beträffar resolutionen av 1718, som all dispensation i äktenskap med syskonbarn skall upphäva och alldeles förbjuda, så emedan när tvenne förordningar finnas vara emot varannan stridande, ständerna och ingen annan äga makt att säga vilkendera i det fallet skall för lag gälla,1 alltså tycker JDep för sin del oförgripligen att berörda uti Högstsal. Konung Karl XII:s sista regementstid av ett särskilt tillfälle utfallna resolution hädanefter icke kan eller bör äga verkan att hindra eller upphäva en så gammal och igenom en ständig praxin så bestyrkt lag som berörda 1680 års stadga.
    Beträffande vidare själva ansökningen samt personerna som den nu göra, så är Dep ingen omständighet bekant som kan mera ligga dessa hr L. och hr K. i vägen att få bygga äktenskap med deras syskonbarn än som det legat alla andra som sådant erhållit tillförene, när de deras kärlek i dygd och är barhet begynt och till dess fullbordande uti und. sökt och ernått höga överhetens nåd. tillstädjelse. [Förbudet mot äktenskap mellan syskonbarn finnes varken i Guds ord eller sunda förnuftets lag, utan är sedan inemot 100 år allmänneligen erkänt för allena en människolag. Det är stadgat som en förmur för de närmare lederna. Och ehuru den allerförsiktigaste lagstiftaren Gud själv ej funnit nödigt att inrätta det ibland israeliterna, som dock voro väl så lättsinta som någon annan nation, så har dock förbudet här i riket allt hittills blivit ansett för en nödvändig politisk præcaution.]
    I betraktande till allt detta ser JDep för höglov l. RSt intet hinder eller betänkande i vägen vara att ju, därest eljest så gottfinnes, dessa bägge hr L. och hr K. uti deras ödmjuka anhållande kunna villfaras samt KM:t igenom en und. skrivelse och en formell förordning en gång för alla fritt lämnas, uti alla förekommande ansökningar om äktenskap med syskonbarn, att därmed förfara efter ofta nämnda 1680 års förordning (5/7).

 

    Vid föredragning härav fann prästeståndet sig ej kunna ge annat utlåtande än att efter 15:9 kyrkolagen borde förfaras, men de övriga stånden biföllo betänkandet,2 och ständernas und. skrivelse fick följande innehåll: Såsom för L:s och K:s giftermål i vägen ligger »Karl XII:s år 1718 utfärdade resolution, som förbjuder all ansökning om tillstånd att äkta sina syskonbarn och således upphäver vad som uti förordningen av d. 30 dec. 1680 stadgat är i sådana mål, varutinnan överheten dispensation sig förbehållit»; alltså och ehuruväl äktenskap mellan syskonbarn bör efter kyrkolagen vara förbjudet, så finna dock RSt att L. och K.

 

1 I originalet »gilla».

2 I Ad:s prot. anges bet. innehålla »att med syskonbarns äktenskap, som deras kärlek i dygd och ärbarhet begynna, må förfaras efter 1680 års förordning», men i de två lägre ståndens prot. talas helt allmänt om syskonbarn (BorgSt: bet. ang. äktenskap mellan syskonbarn bifalles »på det sättet att 1680 års därom utgångna förordning efterleves»; BondeSt: »att emellan syskonbarn efter 1680 års förordning giftermål tillåtes».) Se BorgSt:s handskrivna prot. s. 1085 och de övriga tre ståndens tryckta prot. med register.

730 BIRGER WEDBERG.    ej mindre kunna uti denna deras åstundan villfaras än som tillförne för år 1718 andra, vilka sin kärlek i dygd och ärbarhet begynt och till dess fullbordande uti und. sökt höga överhetens tillstädjelse, sådant blivit efterlåtet. För den skull hålla RSt i und. för skäligt att i dessa mål ock hädanefter vid förekommande ansökningar om äktenskap med syskonbarn förfaras må efter ofta nämnda 1680 års förordning, så att slika giftermål efter omständigheternas noga övervägande med råds råde uppå EKM:ts dispensation ankomma bör (27/7).1

 

    Skrivelsen konstaterar alltså utan synbar tvekan att Karl XII år 1718 förbjudit alla dispensansökningar rörande giftermål mellan syskonbarn, evad de hävdat varann eller icke, och förklarar att hädanefter dispens må ges efter omständigheternas noga övervägande. Vad vid detta övervägande bör beaktas säges icke; talet om att före 1718 dispens plägat givas dem, vilka sin kärlek i dygd och ärbarhet begynt, vill blott motivera att i det nu föreliggande fallet dispens bör givas L. och K. mot vilkas moraliska halt intet är att anmärka, men innebär alls ej något förbehåll om att i framtiden dispens må ges endast åt sådana oförvitliga nupturienter.2 M. a. o.: slutfrasens uttryck »i dessa mål» och »slika giftermål» avse giftermål mellan syskonbarn i allmänhet, ej blott mellan dygdiga och ärbara.
    Enligt anteckning å riksdagsskrivelsen blev den »præsent.» d. 31 juli, och i riksdagsbeslutet (17/10) uppräknas »KM:ts förordning angående äktenskap med syskonbarn av den 27 juli 1723». Någon dylik förordning blev dock aldrig utfärdad, och man vet ingenting om vilket mottagande skrivelsen fick i rådet d. 31 juli. Hur den borde tolkas blev emellertid redan efter någon månad föremål för delade meningar. Från Åbo HovR underställdes ett mål om Ernst Johan Laurentz och hans syskonbarn Brita Dubbe som ville äkta varann. De hade levat tillsammans sedan 17123 och fått fyra barn, men nu blivit bötfällda (av HR:n vardera till fyra gånger 80 dr smt). Vid föredragningen i JRev, inför tio riksråd, satt Gustaf Cronhielm som ordförande med Tessin som närmaste man. Protokollets koncentrerade redogörelse för diskussionen om giftermålets tillåtlighet är särdeles upplysande. »Deras exc:r diskurrerade att detta tycktes väl kunna dem beviljas, så i anseende därtill att detta sig tilldragit under ryska överväldet som ock att man hade intet hopp att de någonsin skulle skiljas åt, och dessas barn, som däruti intet delaktiga vore, bliva ock därigenom alldeles olyckliga, intet till förtigandes att ständerna tillåtit att med syskonbarns giften må efter omständigheterna dispenseras. Hr greve Salomon Cronhielm förklarade sig

 

1 Sv. Riksdagsakter 1719-1723 s. 245.

2 Jfr dock det ovan i not införda citatet ur Ad:s protokoll.

3 Landshövdingen, som redan 1722 supplicerat om dispens för kontrahenterna, anförde då, uppenbarligen med hänsyftning å 1717 års cirkulär, att deras sammanlevnad begynt »innan EKM:ts senare och allernådigste resolution om förbud utkom ang. äktenskap med syskonbarn». Laurentz var son till borgmästaren i Helsingfors och hade, enligt vad landshövdingen uppgav, under ryska väldets tid varit för skrivare vid deras kansli bebrukad.

KARL XII OCH KUSINÄKTENSKAPET II. 731intet därtill kunna samtycka, emedan uti ständernas brev står att det kan tillåtas åt sådana syskonbarn som begynt deras äktenskap med tukt och äro, vilket intet kan säjas om dessa två. Resolverades fördenskull per pluralitatem votorum att KM:t vill av gunst och nåde eftergiva dem deras brott och tillåta dem att få bygga äktenskap tillsammans» (20/9 23). Samma dag föredrogs en anhållan av kapten Lillienstielke som ville äkta sitt syskonbarn Hökenflycht: han hade förlorat sin syn och ägde eljest ingen som droge försorg om honom i hans elände.1 Föredraganden berättade att denna supplik tidigare varit före och blivit avslagen,»men det innan ständernas brev ankom. Deras exc:r funno gott att samtycka det begärda äktenskapet i anseende till de andragna orsaker och omständigheter».
    Någon livligare tillströmning av dispensansökningar synes riksdagsskrivelsen ej ha framkallat. D. 10 juni 1724 gavs dispens åt tre par: i två av fallen (bondfolk) hade lägersmål skett och vartdera paret skulle erlägga 10 dr smt, för det tredje paret (Sam. Enander och Elisabeth Nordenstedt) resolverades blott »beviljas». Men för tiden efter nämnda dag känner jag ingen dispens äldre än d. 4 juni 1725, då i ett sammanhang behandlades sju ansökningar. Alla dessa biföllos. Fyra av paren skulle plikta emedan lägersmål skett (en var — ej vart par — 10 dr smt); förde övriga tre stadgades samma plikt men blott villkorligt: »ifall här vore något lägersmål förut begånget.» I ett av ärendena gör sig den rättsliga osäkerheten särskilt märkbar. Söderbärke TingsR, som i brist av botum dömt mannen till 6 gatulopp och kvinnan att hudstrykas vid sockenstugudörren, hade refererat målet till HovR:n, emedan TingsR:n icke fått part av förordningen d. 27 juli 1723 och därför ej visste huruvida syskonbarns äktenskap vore förbjudet eller tillåtet. Och HovR:n, som i sin tur underställde målet KM:t, fann det tala mot kontrahenterna att de haft köttslig beblandelse före utgivandet av 1723 års riksdagsbeslut som nämner om förordningen — vilken icke heller sedermera funnes vara utkommen — och de således vid lägersmålstiden icke haft anledning att tro det något giftermål dem emellan kunde tillåtas.
    Göta HovR, som insänt ett annat av de sju ärendena, tyckes ej ha varit bättre lottad än Söderbärke TingsR, ty den begärde att få underrättelse om den vid sista riksdag om syskonbarns giftermål utkomna förordningen. Efter det att de särskilda ärendena slutbehandlats hemställde också exc. Lagerberg »om icke det vore väl att HovR:rna finge part av det som på riksdagen blivit slutet angående syskonbarns giftermål; och som uti ständernas und. skrivelse till KM:t står att sådana giftermål, där de skola beviljas, böra begynnas i tukt och ära, så kunde man låta HovR:rna och konsistorierna veta att hädanefter inga, som begynt deras äktenskap med lägersmål, få till deras äktenskaps fullbordan KM:ts tillstånd». Lagerbergs förslag bifölls, och brev avgingo

 

1L., f. 1682. blev blind under rysk fångenskap men återfick synen efter hemkomsten i april 1722. H., f. 1700, var både hans kusin och hans svågers brorsdotter. De vigdes 24/11 23 och fingo 6 barn.

2 Obekant när; säkerligen ej lägersmål.

732 KARL XII OCH KUSINÄKTENSKAPET II.till HovR:rna och konsistorierna. Motiveringen i breven kan sammanfattas så: mångfaldiga ansökningar om äktenskapsdispens för syskonbarn inkomma numera, efter 1723 års riksdagsskrivelse; denna innehåller att med syskonbarns äktenskap må förfaras efter 1680 års förordning, »dock att de, som sådana giftermål efterlåtas må, sin kärlek uti dygd och ärbarhet böra hava begynt samt till dess fullbordande i und. sökt Vår tillstädjelse»: men oftast går nu så till att syskonbarnen redan före ansökningen haft olovligt umgänge och barn sammanavlat. Och själva klämmen lyder: »de syskonbarn, som ej med en anständig och ärbar kärlek utan uti lösaktighet begynna deras tilltänkta äktenskaps byggande och sedan vilja begära Vårt nåd. lov till fullbordandet, skolaefter allmänna lagen dömas och avstraffas, utan hopp att bliva tillåtna att träda med varandra i äktenskap, emedan de genom deras överträdelse av lag och k. förordningar hava således förverkat den k. nåden som de eljest efter omständigheternas anledning kunnat förvänta».1
    Man måste förvåna sig över att den mening, som d. 20 sept. 1723 omfattats av JRev:s pluralitet med Gustaf Cronhielm i spetsen, sålunda utan vidare frångicks. En förklaring kan ligga i det förhållandet att ingen av de åtta excellenser, som nu sutto i JRev, ägde någon nämnvärd lagfarenhet och att blott tre av dem, Rudolf Horn, Ekeblad och Gyllenborg, tillhört den nyssnämnda pluraliteten (Salomon Cronhielm avled 1724). Men man tycker att revisionssekreterarna borde, liksom Blixenstierna på Karl XII:s tid, hållit reda på och erinrat om äldre beslut i det kinkiga ämnet. Föredraganden var väl icke vid båda tillfällena samme man: septembermålet föredrogs av Fägerstierna (f. 81, revsekr 21), junimålen av Ehrenkrona (f. 73, revsekr 18). Men Fägerstiernavar även d. 4 juni tillstädes i JRev och föredrog omväxlande med Ehrenkrona.
    Än mer förvånande är dock att rådsherrarna, ögonblicket efter att de dispenserat, utfärda ett dekret, som i sak innefattar erkännande av att de anse sig ha genom dispenserna handlat i strid mot ständernas högtidligen uttalade vilja.
    Den serie av mänsklig ofullkomlighets famlanden, som här dragits fram ur glömskan, får en passande avslutning i detta rådsdekret som förvanskade ständernas skrivelse så, att den i mycket förfelade sitt syfte och, i st. f. att helt frigöra dispensrätten från tvånget av Karl XII:s maktbud, föranledde en åtminstone partiell bekräftelse av samma bud.2

Birger Wedberg.

 

1 Jfr Svea HovR:s brev 22/6 25, MODÉE I s. 629.

2 I artikel I borde hänvisning skett till Karl XII:s brev 4/8 08, vari han uttalar sig emot ett ifrågasatt äktenskap mellan en överstelöjtnant Leijonhufvud och dennes syskonbarn; se Ernst Carlson, Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 93.