HENNING NILSSON. 741Straff för falskdeklaration. Såsom förut omnämnts i SvJT (1942 s. 552 f.) avgavs den 18 juni 1942 ett av särskilda sakkunniga (t. f. underståthållare Sandström ordf.) utarbetat förslag till skärpt bestraffning av falsk deklaration m. m. Sedan sakkunnigförslaget efter remissbehandling överarbetats inom finansdepartementet och utlåtandeöver förslaget avgivits av lagrådet — som i första hand förordade uppskov med den nya lagstiftningen — blev departementsförslaget genomen den 5 mars 1943 dagtecknad proposition (nr 140) med förslag till skattestrafflag m. m. framlagt vid innevarande års riksdag. Propositionen blev, med viss ändring, antagen av riksdagen, varefter skattestrafflagen med följdförfattningar utfärdades den 11 juni 1943 (SFS nr 313—334). Skattestrafflagen har, liksom följdförfattningarna, trätt ikraft den 1 juli i år.
    Enligt skattestrafflagen (1 §) straffas för falskdeklaration envar som i deklaration till ledning vid fastställande av skatt uppsåtligen lämnar oriktig uppgift, ägnad att leda till frihet från skatt eller till för låg sådan, med normerade böter eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst två år. De normerade böterna skola bestämmas till högst fem gånger det belopp som undandragits eller kunde ha undandragits, dock minst 100 kr. Lika med skatt skall anses annan allmän avgift, och med deklaration avses även däremot svarande skriftlig försäkran. Vidare stadgas (2 §), att om någon av grov oaktsamhet begår gärning, som förut är sagd, skall han straffas för vårdslös deklaration med böter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader. Böterna skola bestämmas till högst hälften av bötesstraffet för falsk deklaration men likväl ej lägre än 50 kr. I sådana fall, där brottet mot skattestrafflagen anses böra bestraffas med fängelse eller straffarbete, må den brottslige, efter omständigheterna, dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det belopp som undandragits eller kunde ha undandragits.
    Den mest betydelsefulla ändringen i fråga om bestraffningen av deklarationsbrotten ligger däri, att möjlighet numera finnes att döma till urbota straff. Att uppfattningen om dessa brotts svårhetsgrad under senare år blivit en annan än tidigare framgår av den omsvängning som i detta hänseende skett inom riksdagen; ännu så sent som år 1935 avslog nämligen riksdagen ett då framlagt förslag om införande i taxeringsförordningen av fängelsestraff i högst sex månader för falsk deklaration. Vid behandlingen inom lagrådet av frågan om straffarbete för falskdeklarationsbrotten yttrade lagrådet bl. a., att falsk deklaration representerade en brottstyp som stode de allmänna förmögenhetsbrotten nära och att ett straffarbetsstraff vore ägnat att i högre grad än fängelsestraff bibringa allmänheten en riktigare uppfattning om brottets infamerande natur. Emellertid hotade här enligt lagrådet även en fara; en i förhållande till rådande uppfattning om ett brotts karaktär alltför sträng påföljd kunde medföra, att det allmänna rättsmedvetandet ej följde med och att lagen följaktligen framstode såsom obillig och

742 HENNING NILSSON.därför ej alltid bringades i tillämpning samt att sålunda aktningen förlagen förringades och den med straffskärpningen avsedda verkan förbyttes i sin motsats. En riktig avvägning av skälen för och emot vore enligt lagrådet vansklig; goda grunder syntes emellertid föreligga att avvakta resultatet av den ej obetydliga höjningen av straffet från böter till fängelse i två år. I anledning av detta uttalande av lagrådet framhöll vederbörande departementschef, att rådande tidsläge med dess alltmera skärpta skattekrav gjorde det särskilt angeläget att så utforma straffbestämmelserna, att defraudationsbrottens allvarliga karaktär inskärptes. Vidare framhöll departementschefen, att införandet av straffarbetsstraff i straffskalan skulle medföra den i och för sig önskvärda effekten, att den tid efter vilken åtalspreskription inträdde, utökades från nuvarande två år till fem år.
    Såsom förut anmärkts har i skattestrafflagen — i motsats till vad de sakkunniga föreslogo — bibehållits systemet med normerade böter. I fråga om de vanligaste deklarationsbrotten eller alltså sådana brott, vilka hittills bestraffats jämlikt 143 § taxeringsförordningen, föreligger den skärpningen, att bötesstraffet skall bestämmas med hänsyn icke endast, såsom för närvarande, till undandragen statlig inkomst - och förmögenhetsskatt samt särskild skatt å förmögenhet utan även till övriga skatter, som fastställas på grundval av deklarationen, främst den kommunala inkomstskatten. I syfte att förenkla beräkningen av bötesmaximum och för att utjämna den orättvisa, som kan ligga i den växlande kommunala utdebiteringen har i skattestrafflagen (5 §) intagits den bestämmelsen, att där kommunal inkomstskatt jämte annan utskyld, som utgår efter samma beräkningsgrund, genom den oriktiga uppgiften undandragits eller kunde ha undandragits, skall för bestämmandet av normerade böter (eller straffskatt) den sammanlagda uttaxeringen antagas vara tio kronor för varje skattekrona.
    Då normerat bötesstraff även framdeles i stor utsträckning torde komma till användning beträffande brott, som hittills bestraffats enligt 143 § taxeringsförordningen, torde det vara av intresse att något beröra det statistiska material som härutinnan anskaffats av de sakkunniga. Denna statistik, som omfattar under femårsperioden 1937—1941 avgjorda åtal för brott mot 143 § 1—3 mom. taxeringsförordningen och som utvisar avsevärda växlingar i straffmätningen, har legat till grund för en undersökning av förhållandet mellan det utdömda bötesbeloppet, å ena, samt storleken av undandragen skatt, å andra sidan. Detta förhållande representerades beträffande det uppsåtliga brottet av siffran 3.15 och i fråga om det grova vårdslöshetsbrottet avsiffran 1.72. Lagrådet, som tillstyrkte bibehållande av normerade böter, uttalade att det måste betecknas såsom en brist att det icke funnes även ett relativt bestämt minimum i bötesskalan; frånvaron av uttryckligt stadgande härom, sammanställt med domstolarnas benägenhet att i normalfallen utmäta straff i närheten av minimum, hade medfört, att exempel ej saknades på att böterna bestämts till mindre än hälften av undandraget skattebelopp. Med hänsyn härtill och då införandet av ett

STRAFF FÖR FALSKDEKLARATION. 743relativt minimum torde leda till en jämnare straffmätning, förordade lagrådet, att för normalfallen ett sådant upptoges i bötesskalan. Detta borde enligt lagrådet sättas till det belopp som undandragits eller kunde ha undandragits. I anledning av detta förslag uttalade emellertid departementschefen, att han avstode från att föreslå ett relativt bötesminimum, då ett dylikt minimum, såsom även lagrådet anfört, icke kunde föreskrivas med mindre en jämkningsregel samtidigt infördes.
    Den i skattestrafflagen upptagna bestämmelsen om straffskatt tillkom på hemställan av lagrådet, som ansåg, att luckan mellan det höga normerade bötesstraffet och frihetsstraffet borde kunna fyllas genom en bestämmelse om ett dylikt komplementärstraff. Enligt vad lagrådet framhöll skulle straffskatten icke kunna bliva föremål för förvandling, och då straffskatten icke vore att anse såsom utskyld och ej heller kunde jämställas med böter eller vite, kunde i händelse av bristande betalning dess uttagande icke ske genom införsel utan allenast genom utmätning i vanlig ordning.
    Skattestrafflagens tillämpningsområde har i viss mån begränsats genom det i lagen upptagna stadgandet (§ 6), att bestämmelserna i lagen icke skola äga tillämpning, där gärning, som i lagen avses, är straffbelagd i annan lag än allmänna strafflagen eller i särskild författning. Denna bestämmelse, vilken avstyrktes av lagrådet bl. a. av lagtekniska skäl men i allt fall förordades av departementschefen med hänsyn till dess praktiska fördelar, innebär bl. a., att oriktiga uppgifter enligt 1914 års stämpelförordning, tullförfattningarna och hundskatteförordningen alltjämt skola bestraffas jämlikt de straffbestämmelser, som äro upptagna i de särskilda författningarna. I de fall, där straffbestämmelserna överflyttats från de särskilda författningarna till skattestrafflagen, har i nämnda författningar intagits en direkt hänvisning till ansvarsbestämmelserna i skattestrafflagen.

Henning Nilsson.