Författarrätten och bokutlåningen. I första häftet av Ugeskrift for Retsvæsen för 1943 finnes en intressant och välskriven uppsats om »Bogudlån og bogudleje autorretligt bedømt» av kontorchef TORBEN LUND, en av de båda danska delegerade för det nordiska samarbetet på auktorrättens område. Då de synpunkter som här utvecklas äro representativa för en uppfattning av författarrätten, som har avsevärd utbredning i Danmark, men en annan grundsyn torde vara den här i landet förhärskande, kan det ha sin nytta att konfrontera de båda åskådningarna med varandra.
    Det synes mig särskilt vara av icke ringa betydelse att reducera den motsättning som här föreligger till sina rätta proportioner. Man har understundom velat göra gällande, att författarnas anspråk på pekuniär ersättning för bokutlåningen, denna må äga rum avgiftsfritt i de offentliga biblioteken eller mot särskilt vederlag i s. k. bokbarer eller på annat sätt, ligger på det principiella planet, är ett rättfärdighetskrav, som samhället redan dröjt alltför länge att tillgodose. Då dylika krav ha en särskild förmåga att sätta sinnena i svallning, är det avvikt att klargöra, att här icke är fråga om annat än ett rent lämplighetskrav.
    Däremot kan det sägas vara ett rättfärdighetskrav, att författarna — för att tala de gamla författarprivilegiernas språk — själva skola få »skörda frukterna av sina mödor och sin nattvaka». Detta krav har ock otvivelaktigt varit den drivande kraften i den rättsutveckling, som lett fram till den nuvarande författarrätten. Det är rättens uppgift att tillförsäkra författarna skäligt vederlag för sina prestationer, så att den som förtjänar namnet författare skall kunna leva på sin penna. Men på vilket sätt detta skall ske är i stor utsträckning en lämplighetsfråga och ingenting annat.
    Med hänsyn till den allmänna synen på författarrätten föreligger mellan de berörda båda åsiktsriktningarna den motsättningen, att den ena, i anslutning till den rättsutveckling som redan ägt rum, vill begränsa författarens ensamrätt över sin skapelse till att endast omfatta vissa direkt angivna befogenheter med avseende å hans verk och i första hand rätten att mångfaldiga och sprida samt offentliggöra verket — med mångfaldigande menar man framställande av exemplar av verket — under det att den andra åsiktsriktningen påyrkar en nyordning i förhållande till den hittills varande rättsutvecklingen och vill tillerkänna författaren en slags allmän ensamrätt, försedd med de begränsningar som krävas av hänsyn till andra intressen. I mycket stor utsträckning blir innehållet i författarens rätt detsamma, vare sig man använder den

GÖSTA EBERSTEIN. 745ena eller andra metoden. Man är exempelvis ense om, att det står envar fritt att använda ett utgivet verk till högläsning i familjekretsen. Enligt gängse sätt att se är detta någonting självklart, som utan vidare följer utav, att sådan högläsning varken utgör ett mångfaldigande eller ett offentliggörande av verket. Enligt den metod, som vill ge författaren en ensamrätt av allmänt innehåll, måste däremot huvudregeln förses med en uttrycklig bestämmelse, att högläsning av ett verk i familjekretsen står envar fritt. Beträffande bokutlåningen blir förhållandet analogt. Enligt den gällande författarrätten saknar författaren befogenhet att bestämma häröver, eftersom icke heller bokutlåning innefattar vare sig ett mångfaldigande eller ett offentliggörande av verket; dock möter det givetvis icke heller med denna metod något hinder att, därest så skulle anses lämpligt, utvidga författarens rätt över verket till att även omfatta bokutlåning vid sidan av mångfaldigande och offentliggörande. Enligt en författarrätt i överensstämmelse med den angivna nyordningen anses däremot författaren utan vidare vara herre även över bokutlåningen, såvida icke en uttrycklig bestämmelse berövar honom denna rätt.
    Valet emellan, om författaren bör tillerkännas en dylik allmän rätt eller blott vissa uppräknade befogenheter beträffande verket, är en lämplighetsfråga, som måste bestämmas av praktiska hänsyn. Likaså väl som äganderätten teoretiskt sett skulle kunna utformas såsom en summa av skilda befogenheter istället för att i anslutning till den historiska utvecklingen ha fått naturen av en allmän rätt till saken, finnes teoretiskt intet hinder att göra författarrätten till en allmän rätt med nu antytt innehåll. Men sådant som det historiska läget faktiskt är, måste lämplighetsskäl påvisas för övergång från en ordning till en annan. Säger man här, att författarrätten principiellt bör ha formen aven dylik allmän rätt, gör man sig skyldig till en petitio principii, tyendast lämplighetsgrunder kunna här givas vitsord. Såsom argument för att ge författaren bestämmanderätt över bokutlåningen kan man sålunda icke anföra, att författarrätten principiellt är en äganderätt eller en allmän rätt och på denna grund bör innefatta en rätt även i fråga om bokutlåningen.
    Vilka hänsyn böra då vara de bestämmande vid valet mellan de båda metoderna? Ett avgörande skäl emot den föreslagna nyordningen är enligt min mening rättens behov av fasta och bestämda regler. Under det att författarens rätt enligt den nuvarande metoden är till sitt innehåll noga bestämt, skulle, såsom jag sökt visa i en artikel i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1941 s. 411 om författar- och konstnärsrättens innehåll, nyordningen betyda ett steg ut i det ovissa. Att författarrätten enligt den nya ordningen skulle utan vidare innefatta bokutlåningen, antages såsom givet, men huruvida därunder skulle inbegripas även försäljningen på bokauktioner och antikvariat är man tydligen icke fullt på det klara med, vilket är ägnat att väcka tvivel på metodens ändamålsenlighet. Meningen är visserligen icke att söka förbehålla författaren en analog avgift som vid bokutlåningen även vid försäljningen på

746 GÖSTA EBERSTEIN.bokauktion och i antikvariat — en sådan rätt för konstnärerna beträffande konsthandeln och försäljning av konstverk på auktion har dock skymtat — men faran är att man, genom att icke överblicka nyordningens konsekvenser, kommer att tillerkänna författarna befogenheter, som man aldrig tänkt att ge dem men som inträda på den grundatt inskränkningarna i den teoretiskt totala rätten icke gjorts tillräckligt omfattande. En metod, som kan medföra sådana konsekvenser, står icke i överensstämmelse med sunda lagstiftningsprinciper. Författarna gagnas icke av ett resonemang, som hellre ger författarna för mycket än för litet med den motiveringen, att en åt författaren inrymd alltför stor rätt genast skulle korrigeras av lagstiftaren, under det erforderliga utvidgningar av författarrätten visat sig vanskliga att få genomförda. Är läget detta, blir väl i stället förhållandet, att nyordningenkommer att stöta lagstiftaren än mer för huvudet och därigenom icke låter sig praktiskt genomföra.
    Även om författarnas rätt att bestämma över bokutlåningen alltså icke kan stödjas på att författaren principiellt bör äga en ensamrätt av dylikt allmänt innehåll, kunna andra skäl tala för att legalisera en författarnas rätt till bokutlåningen. Av intresse är härvid att utreda, om den föreslagna nya befogenheten kan sägas ligga på samma linje somde gamla redan erkända eller innefattar en nyhet i förhållande till dessa. Härvid är att märka att icke heller enligt författarrättens nuvarande ståndpunkt dennas innehåll är uttömt genom »en fremstilling af eksemplarer», utan även ett bokexemplars användande till offentligt uppförande, utförande, föredragande, framförande eller utsändande är förbehållet författaren. Frågan blir därför om utlånande av ett bokexemplar ligger på samma linje som ett dylikt offentliggörande av bokens innehåll.
    LUND synes vilja göra gällande, att ett uppställande av en bok i ett offentligt bibliotek, där boken är tillgänglig för allmänheten, skulle vara analogt med ett föredragande av bokens innehåll i en konsertsal för ett auditorium. Enligt min mening kan man emellertid icke komma ifrån att här föreligger en viktig olikhet. I det senare fallet göres det immateriella verket, författarskapelsen, tillgänglig för allmänheten men i förra fallet endast bokexemplaret och först om någon tager del av boken har han blivit delaktig även av det immateriella verket. När man föredrager verket för auditoriet, förfogar man därigenom över det immateriella verket självt, men, då man ställer upp boken i biblioteket, bara över bokexemplaret och först i andra hand, genom att en eller flera läsa boken, tillgodogöra sig dessa också det immateriella verk, som tagit form i bokexemplaret. LUND betraktar — i anslutning till VINDING KRUSE men i motsats till det gängse föreställningssättet —både rätten till det immateriella verket och till bokexemplaret såsom en äganderätt, och det är ju möjligt, att detta bidrager till att den ifrågavarande distinktionen icke för honom framträder med samma styrka. Den är emellertid en påtaglig realitet, och den är anledningen till att man icke heller kan ansluta sig till LUNDS försök till nyordning

FÖRFATTARRÄTTEN OCH BOKUTLÅNINGEN. 747med hänsyn till innebörden av begreppet offentliggörande. Man kan icke enligt den terminologi, som både lagstiftare och motivförfattare utgått ifrån, tala om ett offentliggörande av verket, när en utgiven bok ställes upp i ett offentligt bibliotek, ty genom bokens placering i biblioteket är det endast bokexemplaret, som omedelbart göres tillgängligt för allmänheten. På grund härav måste ensamrättens utsträckande till att gälla även bokexemplarets utlånande — varigenom även ett sakrättsligt förfogande över exemplaret förbehålles författaren och en motsvarande inskränkning göres i den allmänna handeln — sägas ligga på en ny linje i förhållande till den nu gällande ordningen. Därmed är ej sagt, att icke ett sådant steg kan vara ändamålsenligt, men det bör tagas endast om reala skäl tala därför.
    Såsom ett särskilt motiv för att ge författarna ekonomisk gottgörelse för utlåningen av deras böcker synes LUND vilja göra gällande, att »det må være enhver autorretslovgivnings inderste formål at ska be forfatteren et rimeligt udbytte af hans produktion i forhold til, i hvor højgrad denne udnyttes og tilegnes af omverdenen». Såsom förut framhållits, är det författarrättens uppgift att tillförsäkra författaren skäligt vederlag för hans produktion, men det är att gå för långt att fordra, att vederlaget skall stå i proportion till, i huru hög grad produktionen udnyttes og tilegnes af omverdenen. Det kan icke komma i fråga att taga någon hänsyn till, om ägaren av ett bokexemplar låter detta stå oläst på sin hylla eller läser det en eller ett flertal gånger eller i större eller mindre omfattning lånar ut det till vänner och bekanta. Men sett från synpunkten av, i huru hög grad ett arbete »udnyttes og tilegnes af omverdenen», är väl fråga om icke detta privata tillägnande — som alla äro ense om skall vara fritt — rent av är det mest centrala. LUNDS grundregel måste därför ersättas av en annan rent praktisk lämplighetsregel, som tar sikte på sådana former för verkets utnyttjande, som på en gång äro lätt gripbara och av den art, att en ensamrätt till desamma har ekonomisk betydelse för författaren. Såsom sådana former framstå verkets mångfaldigande och offentliggörande, vilka den historiska utvecklingen på denna grund underlagt författarnas ensamrätt.
    När det gäller att taga ståndpunkt till frågan, huruvida lämplighetsskäl kunna åberopas till förmån för att ge författarna en viss rätt även beträffande bokutlåningen, kan ju sägas att också bokutlåningen är en lätt gripbar form för ett visst förfogande i fråga om verket. Och fastän utlånandet av bokexemplaret icke omedelbart hänför sig till det immateriella verket har det dock till syfte att möjliggöra för låntagaren att bliva delaktig även av detta. Man skulle därför i detta fall kunna tala om ett medelbart förfogande över det immateriella verket, som låntagaren därigenom sättes i stånd att tillägna sig. Gör man vidare det tankeexperimentet, att den privata äganderätten till bokexemplar upphävdes och att de enda böcker, som ställdes till de enskildas förfogande, vore de som funnes på biblioteken, skulle det falla sig naturligt att betrakta rätten att bestämma över bokutlåningen såsom den främsta för-

748 FÖRFATTARRÄTTEN OCH BOKUTLÅNINGEN.fattarrättsliga befogenheten, vid sidan av vilken rätten att mångfaldiga komme att träda tillbaka. Nu göres det gällande, att något härmed jämförligt inträffat i Danmark. LUND yttrar, »at det herhjemme efter hånden er således, at for den altovervejende del af befolkningens vedkommende tilegnes litteraturens goder — både skønlitteraturens og faglitteraturens — normalt ikke gennem køb af bøger, men gennem udlån ogudleje af disse». Där detta med fog kan sägas vara fallet, synes föreligga ett realskäl för att ge författaren en rätt även vad beträffar bokutlåningen.
    Till sist en randanmärkning angående författarrätten såsom en allmän rätt över sitt objekt. De betänkligheter, som förut framförts mot lagfästande av en sådan rätt, hänföra sig till en allmän rätt med det innehåll, som man i dansk litteratur givit densamma, alltså en rätt som utan vidare omfattar även utlånande av bokexemplar och därmed jämförliga befogenheter. Men en allmän författarrätt kan även utformas på ett sådant sätt, att de nämnda betänkligheterna förfalla. Detta sker, om man noga håller isär — vilket såsom förut antytts ter sig naturligt, när man icke betraktar författarrätten själv såsom en äganderätt — å ena sidan författarrätten till själva det immateriella verket och å andra sidan äganderätten till bokexemplaret. Fasthåller man vid att författarrättens objekt utgöres av det immateriella verket självt, blir ju den naturliga konsekvensen härav, att en allmän författarrätt till verket inskränkes till sådana åtgärder, som innefatta ett omedelbart förfogande över det immateriella verket självt, under det att bokexemplaret icke är föremål för auktorrätt utan för äganderätt, och detta vare sig det tillhör auktor själv eller någon annan. Nu kan visserligen, såsom framgår av vad tidigare anförts, icke en klar boskillnad genomföras mellan författarrätten till verket och äganderätten till exemplaret, ty ett förfogande över exemplaret innefattar understundom även ett förfogande över verket, nämligen då exemplaret användes till verkets offentliga föredragande etc. Men när exemplaret säljes, bortskänkes, utlånas eller uthyres, sker allenast ett förfogande över saken och icke något omedelbart förfogande över det immateriella objektet; endast om ett medelbart förfogande kan man, såsom förut berörts, i detta fall tala.
    Är man överens om att en allmän rätt endast bör hänföras till den immateriella skapelsen, kan man knappast utfundera något annat sätt att förfoga däröver än dels genom att fixera skapelsen i materiell form och dels att till andra förmedla skapelsen i sin immateriella form, alltså genom tal, toner eller på annat sätt. Men detta är ju ingenting annat än i förra fallet ett mångfaldigande och i det senare ett offentliggörande av det immateriella verket. Resultatet skulle sålunda bli detsamma, vare sig man utformar auktorrätten såsom en rätt att mångfaldiga och offentliggöra verket eller såsom en allmän rätt att omedelbart förfoga över det immateriella verket.

Gösta Eberstein.