De statslosas personalstatut.En stor del av de emigranter, som leva i Sverige, äro statslösa; så har medborgarskapet framför allt fråntagits de från Tyskland, Österrike etc. härstammande judiska emigranterna, dels tidigare genom särskilda förvaltningsakter, dels slutligen generellt genom en tysk förordning av november 1941. Det är därför av praktisk betydelse, enligt vilken rättsordning deras personliga rättsförhållanden skola bedömas, med andra ord, vilket personalstatut som gäller för dem, och denna fråga torde icke heller sakna intresse ur vetenskaplig synpunkt. Emellertid är det icke meningen att med dessa rader ge en uttömmande framställning av de många tvivelaktiga problemen. Här skall enbart ett försök göras att framhäva status controversiæ och väcka intresse för ytterligare undersökning av problemet.
    Hittills har denna fråga beträffande personalstatutet ej funnit någon

reglering i den svenska lagstiftningen. I den mån svensk lag på ifrågavarande rättsområde jämställer utlänning med svensk medborgare, torde även den statslöse omfattas härav. Då således arvslagen 10: 7 till erkännerutländsk medborgare arvskapacitet här i riket, så gäller väl detta utan vidare även för den medborgarskapslöse. Detsamma gäller i fråga om behörigheten att taga testamente (testamentslagen 1:3).
    Lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo stipulerar i 2:1: »Boutredning, bodelning och arvskifte efter den som vid sin död hade hemvist här i riket skola här förrättas ...» o. s. v. Liksom varje i Sverige bosatt svensk och utländsk medborgare så är — enligt bestämmelsens mening och syfte — även den statslöse, som här är bosatt, skyldig att företaga bouppteckning och inlämna densamma tillrätten. Lagen, som annars talar om »utländsk medborgare» och »medborgare i annat land» har på detta ställe undvikit detta uttryck. Lagstiftaren var därvid fullt på det klara med problemet beträffande de statslösa, men har i övrigt fullt medvetet avstått från en reglering (vid stiftandet av 1904 och 1912 års lagar om internationella rättsförhållanden var däremot frågan beträffande de statslösa ännu utan varje praktisk betydelse.) I Betänkande med förslag till lag om internationella rättsförhållanden rörande arv, testamente och boutredning m. m. (SOU 1936: 24) anföres s. 58: »Ifrågasättas kunde, huruvida icke i detta sammanhang regler borde fastställas för bestämmande av vilken lag som äger tillämpning vid bedömande av rätten till arv eller på grund av testamente, när den avlidne var medborgarskapslös . . . Med hänsyn till att regler beträffande motsvarande spörsmål icke meddelats i andra lagar rörande internationella rättsförhållanden hava emellertid de delegerade icke ansett skäl föreligga att beträffande detta speciella rättsområde föreslå sådana regler. Lösningen av detta spörsmål synes i ställetböra anstå till dess en revision av 1904 års lag kommer till stånd». Även uttryckssättet i 1937 års lag och i de andra lagar som reglera internationellt privaträttsliga förhållanden medgiver — bortsett från några undantag som här nedan skola angivas — i allmänhet icke en omedelbar tillämpning av lagarna. Där talas i regel om »utländsk undersåte», »medborgare i annat land», om »lag i den stat, han tillhör», om »makar, som tillhöra främmande stat» el. dyl.
    Även vetenskapen har så gott som icke alls befattat sig med de ifrågavarande problemen. RAMEL behandlar i »Studier i svensk internationell arvsrätt» enbart den frågan, enligt vilken lag en här i Sverige avliden statslös arvlåtare skall ärvas. Likaså har rättskipningen, såvitt jag kunnat fastställa, befattat sig endast med frågan om de statslösas successionstatut.
    För de utlänningar, som icke äro statslösa, gäller i Sverige nästan genomgående nationalitetsprincipen, enligt vilken alltså lagen i hemlandet skall vara bestämmande. I enlighet med den ståndpunkt, som redan tidigare i allmänhet intagits både i teori och praxis, tillämpas genomgående nationalitetsprincipen i de lagar, som reglera internationella rättsförhållanden (lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, lagen den 1 juni 1912 om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar och den redan flera gånger omnämnda lagen av den 5 mars 1937).
    Skall nu denna princip även användas för den statslöse eller skall för denne gälla det i vissa stater tillämpade domicilstatutet, den s. k. domicillagen eller hemvistlagen? Den tyska rätten stipulerar under konsekvent tillämpning av den där även i övrigt gällande nationalitetsprincipen i art. 29 i promulgationslagen till BGB, att för den statslöse rätten i hans f. d. hemland skall vara gällande. Endast om han icke heller tidigare tillhört någon stat, skall för honom gälla rätten i det land, i vilket han är bosatt — eller, om han icke heller har något hemvist, rätten i det land, i vilket han uppehåller sig. Nu torde det icke heller i Sverige kunna uppstå någon tvist därom, att beträffande de födda statslösa (framför allt de statslösas barn) det lands personalstatut bör tilllämpas, där han har stadigt hemvist, eller om sådant icke finnes, detlands, i vilket han uppehåller sig. För dessa statslösa finnes ingen annan möjlighet. En sådan tvingande nödvändighet föreligger emellertid ingalunda — såsom även bevisas genom den tyska rättens reglering — beträffande statslösa med ett tidigare medborgarskap. Fastän Sverige i sin internationellt privaträttsliga lagstiftning som sagt genomgående tillämpar lex patriæ, har rättskipningen angående de statslösas arvstatut använt domicilprincipen. Jag hänvisar härvid till de båda avgörandena i NJA 1914 s. 305 och 1939 s. 96, enligt vilka arv efter statslös arvlåtare tages enligt rätten i den stat, i vilken han vid sitt frånfälle haft sitt hemvist. Samma ståndpunkt intager RAMEL S. 50. Han vill använda »lagen i det land, i vilket arvlåtaren vid sitt frånfälle haft stadigvarande hemvist . . . Därest arvlåtaren vid sitt frånfälle icke haft mera permanent domicil i någon stat, tages hänsyn till lagen i den stat, i vilken han senast var undersåte». Ramels ställningstagande utgör raka motsatsen till den tyska lagstiftningen och ansluter sig väsentligen till Haagförslaget till arvskonvention 1928, som på arvsrättens område principiellt föreslår lex patriæ för främmande undersåtar, men som för en statslös önskar tilllämpa rätten i det land, i vilket denne haft eller har sin résidence ha bituelle under förutsättning, att detta permanenta domicil är beläget i en av de till överenskommelsen anslutna staterna.
    Huruvida domicilprincipen för de statslösa i Sverige även skall gälla utanför arvsrätten, särskilt på förmyndareskapsrättens och äktenskapsrättens område och då särskilt med hänsyn till äktenskapets rättsverkningar i fråga om förmögenhetsförhållanden — härför finnes varken i litteraturen eller i rättskipningen någon stödjepunkt. Jag tror emellertid, att personalstatutet i det väsentliga bör vara enhetligt, och att man således icke bör tillämpa i viss del domicillagen och i viss del hemlandslagen. Det förefaller därför konsekvent, att — såsom EKEBERG meddelat i denna tidskrift 1928 s. 119 — vid Sjätte Haagkonferensen för internationell privaträtt föreslagits domicilprincipen även för sistnämnda rättsområden. Framför allt stå äktenskapets rättsliga verkningar ifråga om förmögenhetsförhållanden och efterlevande makes arvsrätt ofta och i många hänseenden i så intimt sammanhang, att dessa lämpligen borde

bedömas efter en och samma rättsordning. Personligen lutar jag åt den uppfattningen att, om en stat beträffande ej statslösa utlänningar tilllämpar hemlandslagen, denna i princip borde användas även för de statslösa. Om man i Sverige skulle intaga denna ståndpunkt — i motsats tillRamel och i motsats till de anförda utslagen — så torde det icke möta något hinder att åtminstone analogt tillämpa de svenska lagarna rörande internationella rättsförhållanden även för de statslösa; man skulle därmed ha en rättsbasis för en hel del frågor och vidare skulle den statslöse behålla en viss kontinuitet i sina rättsförhållanden.
    Oberoende av något ställningstagande till den ena eller andra principen kunna emellertid vissa bestämmelser i nyssnämnda svenska lagar tillämpas på de statslösa, d. v. s. alla sådana bestämmelser, där den efteråt företagna ändringen av medborgarskapet enligt lagen är utan betydelse. Innan jag i korthet ingår på dessa fall. vill jag påpeka, att de flesta av de i Sverige bosatta statslösa icke emigrerat såsom sådana utan vid sin inresa till Sverige ännu innehaft tyskt etc. medborgarskap och först senare, delvis först efter några år, förlorat detsamma. Dessa ha således i början — enligt den här lagligt gällande nationalitetsprincipen— måst tillämpa tysk etc. rätt för sina personliga rättsförhållanden. Ett tyskt äkta par, som emigrerat hit från Tyskland, har, innan det expatrierats, beträffande äktenskapets förmögenhetsrättsliga verkningar levat efter tysk rätt. »I brist av avtal bestämmas äktenskapets rättsverkningar i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, i vad gäller såväl fast som lös egendom, av lagen i den stat, mannen vid tiden föräktenskapets ingående tillhörde. Ändring, som under äktenskapet skett beträffande makarnas eller enderas medborgarrätt, vare utan verkan i avseende, varom nu är sagt». (1912 års lag 1 § 2.) Enligt denna bestämmelses ordalydelse och ändamål kan det knappast vara tvivelaktigt, att förlusten av det tyska medborgarskapet i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden icke medfört någon rättsändring och att även om man i övrigt vill använda domicilprincipen, här i allt fall gäller hemlandslagen. Då 1937 års lag 1:8 bestämmer att beträffande frågan huruvida egendom, som arvinge erhållit, skall anses såsom förskott å arv, arvlåtarens personalstatut vid tiden för gåvan, ej vid tiden för hans död skall vinna tillämpning, så borde även denna bestämmelse utan vidare kunna användas på den sedermera statslös blivna arvlåtaren och hans arvingar. Enligt 1: 3 samma lag bestämmes testamentsbehörigheten efter det medborgarskap, som innehafts vid tiden för testamentets upprättande, även om medborgarskapet sedermera skulle ändrats. Det kan här lika litet som i de förut nämnda fallen göra någon skillnad, om ändring av medborgarskapet består i förvärvandet av ett nytt sådant eller om det enbart är fråga om förlust av medborgarskapet. Ytterligare fall kunna lätt fastställas på samma sätt med stöd av denna lag. Även om det således finnas vissa direkt eller analogt användbara rättsregler, återstå — såsom framgår av ovanstående — tillräckligt många tvistiga frågor. Liksom de statslösas öde så är även deras rätt osäker och oviss, om det nu alls kan talas om någon sådan.

David Goldschmidt.