Bo GERLE. Mordbrännare. En kriminalpsykologisk studie på grundval av ett svenskt rättspsykiatriskt material. Lund 1943. A. B. Gleerupska universitetsbokhandeln 141 + 183 s,Kr. 8.00.
Den rättspsykiatriska vetenskapliga litteraturen i vårt land har i mycket stor utsträckning anknutit till det praktiska reformarbetet och fått sin prägel av de vid den föreliggande tidpunkten aktuella reformkraven. Så har varit fallet med alla de doktorsavhandlingar med rättspsykiatriskt ämne, som tidigare ventilerats vid svenska högskolor, GEORG SCHULDHEIS 1898, OLOF KINBERGS 1908 och NILS ANTON NILSSONS 1924. Den polemiska ton, som icke varit den svenska rättspsykiatrien främmande, har därför ofta präglat även den akademiska litteraturen. Utan att på något sätt vilja förneka eller underskatta värdet av den reformpatetiskt tendentiösa forskningen har man kanske med saknad annoterat, att den svenska rättspykiatrien i relativt ringa utsträckning ägnat sig åt helt förutsättningslösa forskningsuppgifter och allsidig genomarbetning av förefintligt material. Det är därför med särskild glädje man hälsar den rättspsykiatriska avhandling av sistnämnda typ, som framlagts av Bo GERLE och under innevarande år ventilerats vid Lunds universitet.
Gerle, som under flera år arbetat med rättspsykiatriska undersökningar vid sinnessjukavdelningen vid centralfängelset i Malmö, har till ämne tagit mordbrandsbrottets psykologi, som är en av kriminologiens mest fascinerande frågor, eftersom man knappast inom någon annan brottskategori möter så egenartade psykiska företeelser. Han har samlat ett synnerligen värdefullt material, nämligen alla under tioårsperioden 1931—40 rättspsykiatriskt undersökta män och kvinnor, som av svenska domstolar förklarats skyldiga till brott mot SL 19:1—5, allt som allt 260 fall. Sedan 1931 har ju i vårt land rättspsykiatrisk undersökning varit obligatorisk beträffande mordbrännare, som icke förövat brottet i uppsåt att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, och dessa obligatoriska fall, som under den ifrågavarande tioårsperioden uppgingo till 176, utgöra därför ett unikt och fullt representativt material. Härigenom undvikes den felkälla, som vidlåder de flesta rättspsykiatriska material, nämligen att de i ett eller annat avseende innebära ett urval. De återstående 84 fallen utgöras av sådana försäkringsbedragare, där rättspsykiatrisk undersökning icke varit obligatorisk men domstolen funnit sådan av förhållandena påkallad. Till grund för undersökningen ligga de rättspsykiatriska utlåtandena med tillhörande journaler, och beträffande fallen från 1931—37 har ma-
terialet kompletterats med sinnessjukhusjournaler rörande straffriförklarade samt uppgifter från straffregistret. I den kasuistiska delen av avhandlingen är detta material refererat på ett utmärkt sätt, och denna del utgör icke endast en källa av bestående vetenskapligt värde utan torde även vara en spännande och roande läsning för lekmannen.
Tack vare sitt material har Gerle på en del punkter kunnat ge siffermässiga bevis för tidigare obestyrkta förmodanden. På andra punkter åter har han kunnat vederlägga tidigare allmänt omfattade åsikter. Av intresse är särskilt, att han kunnat påvisa det ohållbara i uppfattningen om mordbrand som företrädesvis en pubertetsföreteelse, vilken var en av de huvudpunkter på vilka den gamla pyromaniläran byggde. Bland andra iakttagelser av intresse, för vilka förebragts bindande bevis, kunna nämnas t. ex. alkoholmordbrändernas koncentration till lördagar och söndagar, skillnaden mellan landsbygd och samhällen av stadskaraktär, kvinnornas förhållandevis stora andel i mordbrandsbrottsligheten, det ringa antalet recidivister bland mordbrännarna, fördelningen på olika yrkesgrupper samt den relativt goda prognosen. Den geografiska fördelningen diskuteras också och illustreras med en vacker karta, där samtliga fall finnas inprickade. Som en kuriositet kan nämnas, att brottsplatsen i ett fall var en svensk atlantångare.
Sedan länge har man haft på känn, att psykiska abnormtillstånd äro synnerligen vanliga bland mordbrännare, men Gerle är den förste, som kunnat giva ett statistiskt bindande bevis för att mordbrand, som icke sker i uppsåt att bedraga försäkringsgivare eller annat sådant svikligt syfte, är huvudsakligen en abnormföreteelse. Men även bland försäkringsbedragarna är frekvensen av psykisk abnormitet påfallande stor. Endast 11 % av de obligatoriskt undersökta och 24 % av försäkringsbedragarna ha varit att beteckna som normala. Härvid är dock att beakta, att materialet beträffande försäkringsbedragarna icke är representativt utan utgör ett av domstolarna verkställt urval. Som är att vänta, är intellektuell undermålighet mycket vanlig bland mordbrännare och även senil eller arteriosklerotisk sinnessjukdom ofta förekommande. Mera överraskande är, att schizofreni är så talrikt representerad. Nära en fjärdedel av de obligatoriskt undersökta fallen ha varit schizofrena.
För den som sysslar med utredning och bedömning av brott är det alltid en frestelse att förenkla och standardisera motiven till brottet. Den svenska strafflagen ger ju ett exempel härpå i den skarpa åtskillnad som göres mellan eldsåsättande i svikligt syfte och andra mordbrandsbrott. Föreligger icke någon form av försäkringsbedrägeri, vill man gärna räkna med att det antingen måste vara fråga om hämnd och skadelystnad eller om något relativt konkret och påtagligt egoistiskt motiv, t. ex. de icke ovanliga fallen att ungdomar — särskilt intellektuellt mer eller mindre undermåliga — som kommit ut i sin första arbetsanställning och känna misstrivsel och hemlängtan, tända eld på husbondens gård för att på så sätt komma från anställningen. Den psykologiska analysen visar emellertid, att påtagliga och entydiga motiv
äro relativt sällsynta vid mordbrand och att i stället motiven väva sig in i varandra och ej sällan äro för gärningsmannen själv oförståeliga. Gerle ger talrika exempel på dylika svårutredda och komplicerade motivlägen, och särskilt fäster han uppmärksamheten på de egenartade psykiska spänningstillstånd, där mordbrandshandlingen får karaktären av en urladdningsreaktion. Dessa psykiska företeelser, som givit upphov till det begrepp som något oegentligt kallas pyromani, ha till bakgrund en så småningom stegrad olustförstämning, en i miljökonflikter grundad allmän disharmoni, som till slut kulminerar i en olidlig psykisk spänning. Mordbrandshandlingen får här karaktären av en inadekvat avspänningsreaktion, och för gärningsmannen själv framstår den som något främmande och obegripligt, varför han ej sällan i sitt sökande efter en förklaring lanserar mera banala och vanliga motiv. I den föreliggande avhandlingen finnas en mängd dylika fall, som belysa dessa egendomliga och för mordbrand så karakteristiska motivlägen.
En stor förtjänst i Gerles monografi är, att den icke tynges ned av den omständliga sifferanalys och tröttande detaljdiskussion, som så ofta göra akademiska avhandlingar onjutbara. Boken är i stället mycket ledigt skriven, samtidigt som den präglas av reda och överskådlighet, och den bör vara en intressant läsning för varje kriminologiskt intresserad person.
Torsten Sondén.