FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 81 Tysklands högsta förvaltningsdomstol utgör ett viktigt led i rationaliseringssträvandena på förvaltn ngsrättens område. Den inrättades genom en av Hitler 3 april 1941 utfärdad kungörelse, vilken trätt i kraft 1 maj s. å.1 I denna bestämdes, i syfte att förenkla förvaltningen genom förening av högsta förvaltningsdomstolar och tillika uppnå påbjudna besparingar i personal och förvaltningskostnader, att vissa sådana domstolar skulle förenas till Reichsverwaltungsgericht med säte i Berlin. I denna skulle till en början uppgå das Preussische Oberverwaltungsgericht, der Reichsdienststrafhof, das Reichswirtschaftsgericht, der Verwaltungsgerichtshof in Wien, die Oberste Spruchstelle für Umlegungen, die Oberste Spruchstelle für Wasser- und Bodenverbände, das Entschädigungsgericht och das Reichskriegsschädenamt. Efter bestämmande av riksinrikesministern, under vilken den nya domstolen närmast sorterar, kunna med denna införlivas även andra högre domsmyndigheter.
Av domstolens ledamöter utses de ordinarie av rikskanslern och de övriga av inrikesministern. De äro enligt uttryckligt stadgande i sin ämbetsutövning icke bundna av några anvisningar. »Sie haben ihre Stimme nach ihrer freien, aus dem gesamten Sachstand geschöpften Überzeugung und nach der von nationalsozialistischer Weltanschauung getragenen Rechtsauslegung abzugeben». Det synes dock vara förutsett, att den praxis, som utbildats av den preussiska överförvaltningsdomstolen, i viss utsträckning skall kunna följas.2
Den nya domstolen arbetar på senater. Närmare föreskrifter bl. a. härom ha meddelats i en av riksinrikesministern 29 april 1941 utfärdad förordning.3 Den däri nämnda stora senaten har till uppgift att säkerställa en enhetlig rättskipning m. m. och dömer dels när i rättsfrågor av principiell betydelse så yrkas av en senat eller den vid Reichsverwaltungsgericht för tillvaratagande av det offentliga intresset anställde Oberreichsanwalt, dels ock, i regel, då i en senat uppkommit fråga om avvikelse från avgörande i rättsfråga, vilket träffats av en annan senat eller stora senaten.
Domstolens kompetens är icke närmare angiven i kungörelsen; det heter endast, att den är »oberste Spruchbehörde der Verwaltungsgerichtsbarkeit» och »zuständig für die ihm durch gesetzliche Vorschriften zugewiesenen Aufgaben». I den av inrikesministern utfärdade förordningen uttalas i detta hänseende, att fr. o. m. 1 maj 1941 de sålunda förenade domsmyndigheternas kompetens övergår på Reichsverwaltungsgericht. Något företräde har alltså hittills icke givits den för den hittillsvarande preussiska förvaltningsrättskipningen gällande enumerationsprincipen framför det i andra förvaltningsområden i Stortyskland tillämpade systemet med generalklausul. Kompetensområdet för den nya domstolen kommer enligt förordningen principiellt att definitivt bestämmas först när riksinrikesministern förklarar inrättandet av domstolen för avslutat.
Beträffande förfarandet skola gällande särskilda förvaltningsföreskrifter för de nu förenade domstolarna t. v. förbliva i kraft i vad de icke strida mot kungörelsen. För den allmänna förvaltningsrättskipningen gäller alltjämt den