Verkställigheten av frihetsstraff. Genom proposition den 14 maj 1943 (nr 256) till 1943 års riksdag framlades, i huvudsaklig överensstämmelse med en av fångvårdsstyrelsen i skrivelse till K. M:t den 19 november 1942 gjord framställning, förslag till ändringar i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. Propositionen blev av riksdagen bifallen och lag om ändrad lydelse av 2, 3, 5 och 6 §§ i verkställighetslagen utfärdades den 30 juni 1943 (SFS nr 462) och trädde i kraft den 1 juli samma år.
    De vidtagna ändringarna innebära dels i vissa avseenden en kodifiering och påbyggnad av en praxis som — delvis i strid mot verkställighetslagens ordalydelse — redan börjat tillämpas å ett flertal fångvårdsanstalter, dels ock mera viktiga nyheter, som möjliggöra en fångbehandling i väsentligt friare former. Med stöd av den nya lagstiftningen har fångvårdsstyrelsen den 30 juni 1943 utfärdat ett cirkulär (nr 5) med vissa erinringar och föreskrifter. De viktigaste nyheterna i fråga om straffverkställigheten äro följande.
    1. Enligt de tidigare bestämmelserna kunde en straffånge eller fängelsefånge först sedan han avtjänat sex månader, yngre fånge tre månader, av strafftiden tillerkännas vissa förmåner, nämligen dels att ha celldörren öppen under arbetstid och att inom straffanstalten uträtta ärenden som sammanhänga med hans arbete, dels att arbeta gemensamt med andra fångar; sistnämnda förmån, s. k. arbetsgemensamhet, har utgjort ett av de viktigaste medlen för minskande av fångarnas isolering och har möjliggjort sysselsättning och yrkesutbildning av dem i verkstäder. Då uttagning till arbetsgemensamhet utgör en förutsättning för att fången skall kunna placeras i arbete utom anstalten, t. ex. jordbruksarbete, eller placeras å fångkoloni eller förläggning, t. ex. för skogsarbete, har sådan placering ej kunnat äga rum förrän efter nämnda tidrymder. Det har nu stadgats, att fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresmannen må bevilja fången dessa förmåner vid tidigare tidpunkt, om särskilda skäl föranleda därtill. Genom denna lagändring ha alltså vidsträckta möjligheter öppnats att, oberoende av strafftidens längd, placera fångar å kolonier och öppna förläggningar. Genom ovannämnda cirkulär har fångvårdsstyrelsen bemyndigat styresmännen vid samtliga anstalter att medgiva fångar av nämnda slag att ha celldörren öppen under arbetstid och att inom anstalten uträtta ärenden som sammanhänga med deras arbete ävensom att utföra arbeten gemensamt med en eller två andra fångar. Styresmännen vid centralfängelserna ha därjämte bemyndigats att, under förutsättning att fånge avtjänat tre månader av straffet, medgiva honom att utföra arbete gemensamt med flera än två andra fångar. I övriga fall skall styrelsens medgivande inhämtas, innan fånge, som avtjänat kortare tid av straffet än sex resp. tre må-

 

52—437004. Svensk Juristtidning 1943.

818 TORGNY LINDBERG.nader, tillåtes att arbeta tillsammans med andra fångar. Samtliga styresmän ha bemyndigats att låta fånge, som uttagits till arbetsgemensamhet, utföra utearbeten i anknytning till anstalten. Styresmännen vid anstalter, till vilka fångkolonier äro anslutna, äga förflytta sådan fånge till koloni.
    Den öppnade möjligheten att i vidgad utsträckning låta fångar ha celldörren olåst torde icke ha medfört några nämnvärda praktiska verkningar. Över huvud taget synes det å de flesta fångvårdsanstalter råda en viss motvilja mot att tillämpa detta system, ofta även sedan längre tid av straffet avtjänats. Denna restriktiva tillämpning motiveras med bevakningssvårigheter på grund av personalbrist. Det må vara tillåtet att uttala en förmodan, att farhågorna för missbruk av olåst celldörr äro betydligt överdrivna och att en vidgad användning av denna förmån säkerligen skulle ha synnerligen gynnsamma psykologiska verkningar; om förmånen missbrukas, kan den ju alltid indragas, men det synes mindre lämpligt att de godartade fallen på grund av befarade försyndelser av de mera svårbehandlade elementen få lida av en strängare isolering än vad verkställighetsreglerna giva anledning till. Över huvud taget har man haft anledning till den reflexionen att lättnader i fångarnas isolering, sedan de väl börjat tillämpas, utfallit mera gynnsamt än de verkställande organen förväntat.
    De vidgade möjligheterna till placering av fångar i jordbruksarbeten samt å kolonier och förläggningar ha redan avsatt vissa spår i straffverkställigheten. De ha sålunda möjliggjort att ett betydande antal fångar kunnat sändas till straffanstalten å Svartsjö för jordbruksarbete. Fångvårdsstyrelsen har vidare planerat två nya fångkolonier — Lockerud och Leverstad — i anslutning till centralfängelset i Mariestad och överväger inrättandet av ytterligare kolonier. Utredning har också verkställts angående anordnande av en förläggning för vägarbete. Planerna på placering av fångar i skogsarbetsförläggningar synas däremot åtminstone tillsvidare ha skrinlagts. Då det ökade fångantalet medfört att de — delvis trånga och mörka — cellerna å de slutna fångvårdsanstalterna i stor utsträckning äro dubbelbelagda, må den förhoppningen uttalas att ingen möjlighet lämnas oprövad att utflytta fångar från dessa anstalter till öppna kolonier eller förläggningar.
    2. Hittills har det icke varit tillåtet att, såsom med gynnsamma erfarenheter skett beträffande elever vid ungdomsanstalt, låta straffångar sysselsättas med arbete hos enskilda arbetsgivare utom anstalten, medan de under annan tid än arbetstid hållas till straff på vanligt sätt. Det har nu stadgats att fångvårdsstyrelsen äger lämna medgivande till dylik så kallad frigång för fånge som avtjänat tre år, yngre fånge ett år, av strafftiden.
    3. Enligt de tidigare gällande bestämmelserna skulle genom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt förebyggas att fånge trädde i förbindelse med andra fångar i vidare mån än som påkallades av hans arbete; anordningar skulle vidtagas till förhindrande av att fånge, som avtjänat kortare tid av straffet än sex resp. tre månader, vid vistelse utom cellen fick se andra fångar. I enlighet härmed vidtogos tidigare

VERKSTÄLLIGHETEN AV FRIHETSSTRAFF. 819särskilda anordningar vid gudstjänst, skolundervisning m. m. för att förhindra förbindelse mellan fångar, och fortfarande är det brukligt att under strafftidens början i stor utsträckning isolera fångarna, bl. a. genom att låta dem företaga sina promenader i s. k. strålgårdar. Ifrågavarande stadgande har nu ändrats så, att det icke föreligger skyldighet att isolera fången när hans vistelse utom cellen påkallas av deltagande i gudstjänst, skolundervisning, rörelse i fria luften eller gymnastik, tillfälligtvis av andra omständigheter eller av arbete han har att utföra eller med arbetet sammanhängande ärenden som anförtrotts honom att uträtta. Denna lagändring öppnar sålunda möjlighet att redan från strafftidens början väsentligt minska fångarnas isolering. Det kan därför bl. a. övervägas att låta de om svunna tiders restriktiva fångvård påminnande strålgårdarna helt försvinna, i den mån de icke erfordras för isolering av häktade personer. Förändringar i ifrågavarande hänseenden torde vara att förvänta.
    4. Straffånge fick enligt förut gällande bestämmelser icke förskaffa sig annat än vad som tillhandahölls honom vid anstalten. Med hänsyn till fångens läsning och övriga fritidssysselsättningar innebar denna regel, som dock vanligen icke tillämpades bokstavligen, ett hinder för honom att utifrån förskaffa sig material för studier och annan utbildning. Fångens rätt till läsning och innehav av utensilier för annan fritidssysselsättning hade också genom bestämmelser i arbetsordningen för fångvårdsstaten inkopplats i progressivsystemet, så att dessa förmåner endast gradvis inträdde, allteftersom fången uppflyttades i högre fångklass. Det har nu stadgats att straffånge, om fångvårdsstyrelsen det medgiver, må förskaffa sig eller emottaga böcker och annat som kan bereda honom nyttig sysselsättning under fritid. Genom förut nämnda cirkulär har fångvårdsstyrelsen förordnat, att straffångar i samtliga fångklasser i den omfattning som finnes lämplig må tillåtas att från anstaltens bibliotek låna böcker av fostrande eller undervisande innehåll, att innehava dem tillhöriga böcker av nämnda slag samt att inköpa ävensom från annan mottaga sådana böcker. Vad sålunda föreskrivits angående böcker skall även gälla facktidskrifter, korrespondenskurser och annan material som kan bereda fången nyttig sysselsättning under fritid. Styrelsen har samtidigt framhållit angelägenheten av att fånge uppmuntras till självstudier och andra med hänsyn till hans fostran och framtida utkomst lämpliga fritidssysselsättningar.
    5. Tidigare fick straffånge under de tre första månaderna av strafftiden mottaga besök av närstående endast om omständigheter av särskild vikt föranledde därtill. Kravet på sådana särskilda omständigheterhar nu fått utgå.
    I propositionen erinrade departementschefen om att lagändringarna såtillvida skulle bliva av provisorisk natur som det ankommer å strafflagberedningen att upptaga spörsmål rörande verkställighet av frihetsstraff. Beredningen är för närvarande sysselsatt med ifrågavarande utredning, och förslag om mera djupgående förändringar av verkställighetsreglerna torde vara att förvänta i början av nästkommande år.
Torgny Lindberg.