Reform av den franska juryn. Då den konstituerande nationalförsamlingen efter engelskt mönster införde juryn i Frankrike, sattes som juryns uppgift att avgöra sakfrågan, under det att rättsfrågan förbehölls domstolen. Ganska snart visade sig emellertid, att den omständigheten, att rätts- och sakfrågorna gripa in i varandra, var ägnad att försämra resultatet av juryns arbete. Kritiken framhöll särskilt, att jurymännen ofta vore benägna att frikänna den tilltalade, även om de funnit honom skyldig, enär de befarade, att domstolen skulle utmäta ett alltför strängt straff. År 1932 genomfördes därför den reformen, att rättsfrågan skulle avgöras av juryn och domstolen i förening, medan sakfrågans prövning alltjämt förbehölls åt juryn. Denna reform betraktades emellertid av många, däribland Cuche, som en halvmesyr, och diskussionen om juryns reformering fortsatte.
    Genom en lag d. 23 nov. 1941 har juryn som självständig institution avskaffats varjämte föreskrivits, att såväl sakfrågan som rättsfrågan skola avgöras av domstolen.
    Enligt förut gällande bestämmelser bestod juryn av tolv personer, som tillsattes på förslag av de kommunala representationerna. Enligt den nya lagen skall lekmannainfiytandet tillgodoses därigenom, att sex lekmannadomare — vilka alltjämt kallas »jurés» — erhålla säte och stämma i domstolen. Dessa lekmän utväljas genom lottning mellan personer, upptagna på en lista, som i särskild ordning uppsättes av vissa yrkesdomare. Lekmannadomarna tillsättas sålunda utan de kommunala organens medverkan. Lekmännen och juristerna överlägga gemensamt och fatta beslut med enkel majoritet.
    I ett uttalande rörande motiven till reformen framhöll justitieministern BARTHÉLEMY bl. a., att juryinstitutionen icke funnits i det gamla Frankrike utan var ett under inflytande av »l'école anglaise», Montesquieus och Voltaires skola, accepterat importgods. Härtill kan anmärkas, att juryn ju har sin rot i den frankiska rätten, sådan denna utbildades under den karolingiska tiden vid början av 800-talet. Den överfördes till England genom Vilhelm Erövraren år 1066 och kom senare ur bruk i Frankrike intill revolutionen. Barthélemy anförde vidare, att skulden till att juryn icke långt tidigare reformerats legat hos den demokratiska regimen, som i juryinstitutionen sett en särskilt folklig form av rättsskipning »la justice du peuple». Den förnämsta bristen hos juryinstitutionen vore att juryn med sin brist på erfarenhet och benägenhet att döma på känsloskäl lämnades utan ledning. Den vore också känslig för politiska inflytelser. Med ett flertal exempel belyste Barthélemy vidare, hur juryn givit friande beslut, fastän det varit fråga om allvarliga brott. Särskilt gällde detta barnamord. Härigenom hade, yttrade Barthélemy, juryn visat sig okunnig om den sociala funktionen av ett brott, som, fosterfördrivning inbegripet, varje år berövade Frankrike 600,000 liv. Juryn hade alltså gillat ett brott, som varit ett led i det franska folkets begynnande dekadens. Barthélemy förklarade även, att jurymännen valts bland personer,

 

¹ Reichsgesetzblatt 1939 del I s. 1535.

som varit olämpliga för uppdraget. Som exempel härpå anfördes, att det vore typiskt, att under loppet av trettio år hade endast en professor från den juridiska fakulteten i Paris haft säte och stämma i le jury de la Seine.
    Den genomförda reformen är, framhöll Barthélemy vidare, av största betydelse. Den överensstämde med den nationella revolutionens anda. Marskalkens regering visade genom denna reform att den icke nöjde sig med att kringgå nuets svårigheter utan att den byggde upp för framtiden.

Bengt Petri.