Strafflidande som självändamål.1  Strafflidandet är en relativt sen uppfinning. Strafflidandet såsom uppfostringsmedel vid brott ännu senare. De klassiska språkens ord för straff: poiné, poena hade ingenting med strafflidande att göra, inte ens med straff i nutida mening. Samma ord förekommer i en mängd andra språk (peine i franskan, peanas och pian i gaeliskan, pœn och penyl i walesiskan, pyne i skotskan). Etymologerna har olika meningar om ordets härstamning. Somliga anser att det kommer från det grekiska ordet phonós — dråp, mord, andra att det kommer från sanskrit pû — purificare, rena, andra åter att det härstammar från sanskritordet han — slå, döda, vari h utbytts mot p.²
    I sitt stora arbete över straffrätten hos grekerna har Glotz utförligt behandlat ordets etymologiska ursprung och betydelse i primitiv och senare grekisk kultur. Han opponerar sig mot den tanken att poiné skulle ha något att göra med pû — rena, och framhåller att man i hela den homeriska epopén inte finner något spår av en sådan mystisk åskådning. I stället anser han det härröra från en rot ki som förekommer hos motsvarande ord i flertalet ariska språk (sanskrit, zend, litauiska, irländska etc.). Ord med denna stam betyder räkna, taxera, ersätta, lämna gottgörelse. Hos Homeros betyder poiné alltid gottgörelse för en handling, men inte friköpande av gärningsmannen. Senare kommer ordet att betyda även detta, alltså ett medel för gärningsmannen att friköpa sig från släkthämnden och därmed rädda sitt liv. Det är underförstått att gärningsmannen är villig betala det pris som poiné utgör endast om han därmed kan rädda sitt liv. Ordet har sålunda den dubbla betydelsen »mansbot» och »lösesumma».³
    Enligt Saleilles hade mansboten redan från början en social karaktär genom att den utgjorde en gottgörelse från en klan — gärningsmannens — till en annan — offrets.⁴
    Medan det ord vars betydelse under århundradenas lopp utvecklats till den som inlägges i vår nuvarande term »straff», enligt Glotz har karaktären av en affärsuppgörelse som innebar bestämda fördelar för både gärningsmannens och offrets släkt eller klan, så är straffet enligt Saleilles redan tidigt inte bara en social åtgärd utan också en juridisk akt av rituell karaktär. I ett samhälle av slagskämpar där våldet är vanligt innebär mansboten intet element av ogillande mot brottslingen.

 

¹ Red. av SvJT har anmodat mig utveckla vad jag menar med det i ett annat sammanhang (se SvJT 1943 s. 552 ff.) använda uttrycket »strafflidande som självändamål». Detta är anledningen till nedanstående rader.
² CHARLES TOUBIN; Dictionnaire étymologique de la langue française (Paris 1886).
³ GUSTAVE GLOTZ: La solidarité de la famille dans le droit criminel en Gréce Paris 1904 pp 94-111).
⁴ R. SALEILLES: Individualisation de la peine (Paris 1898, p. 26).

Själva brottslighetsföreställningen existerar inte, åtminstone inte såsom uttryck för något slags moralisk reaktion. Den primitiva straffrätten var sålunda fri från skuldföreställningar. För den som erlägger mansboten är denna priset för en risk: så och så mycket för en människas liv, så mycket för en bruten arm eller ett brutet ben. Detta objektiva straff, grundat på föreställningen om risk, har en tendens att framträda även i våra dagar i form av brottslingarnas egen uppfattning om straffet.¹
    Under sin långa utvecklingshistoria har straffbegreppet också passerat genom den kanoniska rätten för vilken gärningsmannens sinnesart var huvudsaken. Den kanoniska rätten ville nå fram till samvetet, döma om själva personlighetens moraliska kärna och rätta straffet efter detta bedömande. Dess inflytande på senare tiders straffåskådning synes uppenbart. Straffet vill också enligt nyare åskådningar genom strafflidandet framkalla självrannsakan, ånger och omvändelse till ett bättre liv.
    Denna tankegång ligger förmodligen bakom alla de värsta grymheter som strafflagen under århundraden tillåtit sig. Tortyren på rannsakningsstadiet avsåg ju inte bara att frampressa bekännelse om det objektiva gärningsmannaskapet. Den syftade också till en contritio cordis såsom förutsättning för verklig ånger och bättring. Under inkvisitionens dagar brände man ju »otrogna» och kättare för att på denna väg frälsa deras själar.
    Även sedan tortyr åtminstone officiellt försvunnit ur västerländska strafflagar och straffrättspraxis, tillsammans med kvalificerat dödsstraff, prygel och andra metoder att skänka eller förstärka strafflidande, har detta behållit sin förmenta pedagogiska uppgift.
    Så länge tron på ett liv efter detta, med belöningar för de goda och straff för de onda, ännu fanns kvar hos flertalet människor inte bara såsom en vag möjlighet eller ett frågetecken som man accepterade huvudsakligen såsom ett slags riskförsäkring — eftersom »tron», och kanske även en svag sådan, egendomligt nog ansågs vara så betydelsefull för »frälsningen» — var det kanske möjligt att genom att pina brottslingarnas kroppar framtvinga en passande skräck för kommande än värre plågor och därmed frampressa, om inte en radikal ändring, så att bovar förvandlades till helgon, så åtminstone en viss borgerlig anständighet som förhindrade nya angrepp på medborgarnas rättsförmåner. I det nuvarande västerlandet däremot där tanken på eviga straff knappast är ett verkligt bekymmer — i synnerhet sedan teologerna själva åtminstone inofficiellt avskaffat den i äldre tider så användbara institutionen helvetet — har denna teknik ringa förmåga att pedagogiskt påverka brottslingar.
    Strafflidandet såsom pedagogiskt medel i nutida empirisk psykologisk mening har sedan rätt länge befunnit sig i en undan för undan tilltagande lågkonjunktur. Man börjar mer och mer bli övertygad om att strafflidandet, om det berövas sin äldre metafysiska och hinsides

 

¹ SALEILLES: op. cit p. 34

syftande innebörd, åtminstone i flertalet fall är ett obrukbart, oftast direkt skadligt uppfostringsmedel. Man börjar inse att uppfostran till anpassning efter de inom samhället eller den sociala gruppen gällande beteendesmönstren förutsätter en positiv, sympatisk, eller åtminstone inte antipatisk och aggressiv, känslokontakt mellan uppfostraren och den som skall uppfostras. En stigande erfarenhet visar också att där en positiv känslokontakt saknas, där har uppfostrarens åtgärder stora utsikter att framkalla känsloreaktioner som motverkar hans syften. Istället för ett villigt mottagande av upplysningar om fakta och sammanhang, en förtroendefull attityd till uppfostrarens ord och avsikter, en plastisk docilitet och malleabilitet träder ett avvisande misstroende, en kritisk hållning där den aprioristiska avvärjande känsloinställningen får ersätta bristen på verkliga argument, ett egensinne som biter sig fast vid egna meningar och tendenser, en ouppriktighet som omöjliggör verklig inblick i den uppfostrades inre liv och en allmänt trotsig och aggressiv reaktion som berövar uppfostraren det inflytande han skulle kunna ha på den som skall uppfostras.
    I nutida straff kvarstår strafflidandet likväl såsom en fundamental ingrediens i straffet. Visserligen är många av forna tiders utstuderade metoder att frambringa strafflidande, såsom tortyr, kvalificerat dödsstraff, brännmärkning osv., avskaffade. Visserligen är prygel och annan misshandel under straffverkställigheten också, åtminstone officiellt, inte tillåtna. Men frihetsstraffen är dock alltjämt försedda med en mängd påhäng vars enda syfte är att öka det strafflidande som frihetsförlusten i sig själv innebär. Hit hör de tusen och tre bestämmelser i straffverkställighetsreglementet varigenom den frihetsberövade brottslingen avhändes en del hygieniska bekvämligheter och varjehanda elementära förmåner som tillkommer andra medborgare, och över huvud taget under strafftiden får sin rörelsefrihet begränsad på ett sätt som ingalunda kan motiveras endast genom syftet att hindra honom att lämna straffanstalten eller att begå brott inom denna. Hela denna litania av småfuttiga frihetsinskränkningar saknar självfallet för den frihetsberövade varje förnuftig mening och ter sig för honom därför endast såsom medel att i onödan plåga honom och nedsätta hans människovärde i egna och andras ögon.
    Det synes mig uppenbart att dessa åtgärder — som är ägnade att hos den frihetsberövade utplåna de rester av självrespekt han kan äga, som deklasserar honom i förhållande till den tjänstepersonal med vilken han tvingas ha att göra och som begränsar eller helt berövar honom nyttiga positiva kontakter med samhället utanför murarna, som är pedagogiskt förkastliga och, i betraktande av klientelets inställning till sådana problem och behov som en gång dikterade den kanoniska rättens åskådningar, inte heller av andra skäl är motiverade — utgör vad jag kallat ett strafflidande med självändamål. Det är därför angeläget att de helt och hållet utgallras ur straffverkställighetsregimen och att inga andra frihetsinskränkningar inom anstalten bibehållas än de som äro undgängligen nödvändiga för personalens säkerhet och för att för-

hindra rymning. Om alla de påbud och förbud som avser att tillfoga den frihetsberövade brottslingen strafflidande såsom självändamål försvunne ur straffverkställigheten, så skulle därmed också den stupida disciplinstraffsmentaliteten försvinna och därmed det mesta av det otillåtna smussel och den korruption som tycks vara oupplösligt förbundna med straffanstalter, i vilket land de än är belägna, och varav glimtar då och då tränga fram till allmänheten.
    Eftersom de frihetsberövade psykologiskt inte utgör en homogen massa utan består av särskilda, högst olikartade individer, är det också angeläget att nödvändiga frihetsinskränkningar administreras individuellt och inte kollektivt. Flertalet brottslingar är vuxna problembarn — där de inte är mer eller mindre djupt abnorma eller sjuka människor. Om det är en ytterst vansklig uppgift att uppfostra problembarn i egentlig mening, så gäller detta självfallet i än högre grad omvuxna med problembarnets egenskaper. För att straffanstaltspersonalen skall någorlunda gå i land med denna uppgift fordras inte bara en motsvarande vetenskaplig utbildning utan också för samtliga anställda oavsett tjänsteställning en lämplighetsprövning som avser såväl begåvnings- som karaktärsförutsättningar. Allt detta under förutsättning att man verkligen på allvar önskar att behandlingen av de frihetsberövade skall skötas på ett kompetent sätt och i en anda av social service i stället för den traditionella och alltjämt härskande strafflidandesandan.
    Avskaffandet av strafflidandesprincipen inom straffverkställigheten kommer sålunda att kräva helt andra personliga förutsättningar hos anstalternas personal än dem man hittills ansett sig kunna nöja sig med. Men eftersom personalen är till för klientelets skull, dvs. för att fylla en social funktion, och inte vice versa, så måste personalens kvalifikationer uppenbarligen anpassas efter de funktioner den har att fullgöra.
Olof Kinberg.