Utredning om domarutbildningen. Chefen för justitiedepartementet statsrådet Th. Bergquist anförde till statsrådsprotokollet d. 15 okt. 1943 följande:
»De ordinarie tjänsterna vid de statliga domstolarna besättas regelmässigt med personer, vilka äro eller varit befattningshavare i hovrätt. Under de senaste tio åren har en synnerligen kraftig ökning skett av antalet icke ordinarie tjänstemän i hovrätterna. Enligt tillgängliga uppgifter funnos i början av år 1933, innan den s. k. sekreterarreformen genomfördes vid domsagorna, 60 assessorer och omkring 80 fiskaler, i början av 1943 icke mindre än 76 assessorer och 143 fiskaler. Nyrekryteringen har väsentligt överstigit avgången på de ordinarie befattningarna. Befordringsåldern i fråga om domarbefattningar har på grund härav undan för undan stigit. Av hovrättsassessorerna hade år 1933 25 erhållit sitt assessorsförordnande vid 29—32 års ålder, 27 vid 33—34 års ålder och endast 8 vid 35 års ålder eller senare.
I början av år 1943 voro motsvarande tal 7, 28 och 41. En avsevärd åldersförskjutning har sålunda ägt rum. Samma tendens kan påvisas beträffande fullmaktstjänsterna på domarbanan.
Orsakerna till denna utveckling äro flera. Genom sekreterarreformen begränsades domsagonotariernas behörighet och beslöts, att de större domsagornas behov av mera kvalificerad arbetskraft vid sidan av häradshövdingen i allmänhet skulle tillgodoses av — förutom i vissa fall biträdande domare — sekreterare. Till dessa befattningar förordnades hovrättsfiskaler. Tjänstgöringstiden för sekreterarna har varit mycket varierande men i allmänhet växlat mellan ett och fem år, varefter de återvänt till hovrätterna. För att kunna förse domsagorna med dessa arbetskrafter ha hovrätterna nödgats antaga och utbilda aspiranter i långt större utsträckning än tidigare. Medan under första halvåret 1933 i domsagorna tjänstgjorde 17 biträdande domare, huvudsakligen hämtade från hovrätterna, hade under första halvåret 1936 antalet biträdande domare och sekreterare stigit till sammanlagt 49. Antalet för hovrättsjurister avsedda genomgångstjänster i domsagoförvaltningen hade sålunda på tre år ökat med 32. Enligt numera gällande personalförteckning för häradsrätterna skola i domsagorna tjänstgöra 11 tingsdomare och 44 tingssekreterare. Till tingsdomare utses i allmänhet assessorer och till tingssekreterare fiskaler.
Det bör i detta sammanhang även nämnas att ett antal hovrättsfiskaler varit sysselsatta med uppläggande av nya fastighetsböcker på landet, vilket bidragit till att öka kraven på nyrekrytering.
Såväl den ordinarie som den icke ordinarie hovrättspersonalen tages i stor utsträckning i anspråk för tjänstgöring utom hovrätter och häradsrätter. Åtskilliga hovrättsråd och assessorer tjänstgöra sålunda regelmässigt som tillförordnade revisionssekreterare och såväl assessorer som fiskaler erhålla förordnanden såsom vattenrättssekreterare och ledamöter av rådhusrätt. Befattningshavare av olika grader i hovrätterna ävensom revisionssekreterare sysselsättas dessutom i växlande omfattning i departementen, i krisadministrationen och med andra offentliga uppdrag. I början av 1943 tjänstgjorde omkring 30 hovrättsråd och revisionssekreterare samt omkring 50 assessorer och fiskaler utanför domstolsväsendet. Av dessa befattningshavare tjänstgjorde omkring 45 i departement och kommittéer, ungefär 25 inom kristidsinstitutioner av olika slag och de övriga i andra särskilda funktioner. Till jämförelse må framhållas, att i början av 1933 endast omkring 20 hovrättsråd och revisionssekreterare samt omkring 25 assessorer och fiskaler voro tagna i anspråk för arbete utanför domstolsorganisationen. Ökningen av antalet i annan verksamhet än domararbete sysselsatta personer, vilken väsentligen är föranledd av de centrala krisorganens behov av arbetskrafter, är betänklig, då den givetvis varit ägnad att öka nyrekryteringen i hovrätterna. Den har dock haft den i och för sig gynnsamma effekten, att den motverkat den förut omnämnda förseningen av assessorsförordnandena, vilken eljest skulle ha varit ännu mera utpräglad.
Det är tydligt, att utvecklingen numera lett därhän att antalet domaraspiranter är oproportionerligt stort. Ett ingripande är därför påkallat. Härvid ligger nära till hands att söka minska användningen av domare eller
domaraspiranter utanför domstolsväsendet. Det är dock ovisst, huru mycket som kan vinnas på denna väg. Då deras anlitande för sådana uppgifter visat sig fylla ett verkligt behov, kan en avsevärd begränsning icke undgå att medföra olägenheter ur allmän synpunkt.
Enligt vad förut framhållits är en av huvudorsakerna till det uppkomna läget, att hovrätternas personal i betydande utsträckning tagits i anspråk för tjänstgöring i domsagorna såsom sekreterare. Det torde därför vara nödvändigt att frågan om organisationen av verksamheten i domsagorna tages under omprövning. Vid denna bör bland annat tagas under övervägande, i vad mån arbetsbördan i domsagorna är av den omfattning, att ett antal sekreterartjänster lämpligen böra omändras till mera fasta poster. Självfallet bör vid ett sådant övervägande även beaktas, hur arbetet i domsagorna bör organiseras efter processreformens genomförande. En viss förbättring skulle vidare vinnas, om domartjänsterna vid stadsdomstolarna i större utsträckning kunde påräknas såsom slutposter för dem som i första hand sökt sig till den statliga domarbanan. Å andra sidan är det önskvärt, att stadsdomarna i ökad omfattning erhålla tillfälle att tjänstgöra vid överrätt och att erhålla befordran vid de statliga domstolarna.
Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det överhuvud är angeläget att den framtida befordringsgången på domarbanan klargöres. Vad särskilt angår de statsanställda domarna bör härvid bland annat övervägas, vilken tjänstgöring av olika slag, som i allmänhet bör föregå utnämning till assessor, revisionssekreterare, hovrättsråd eller häradshövding. Även frågan vilket meritvärde som vid tjänstgöring på domarbanan bör tillerkännas vetenskapligt arbete inom det rättsvetenskapliga området bör i detta sammanhang beaktas.
Ett spörsmål, som äger nära samband med den nyss berörda frågan om organisationen av arbetet i domsagorna, gäller den judiciella indelningen. Domsagorna förete för närvarande betydande olikheter i fråga om storlek och arbetsbörda. Även detta förhållande bör ägnas uppmärksamhet, varvid i första hand synes böra undersökas huruvida ej de största domsagorna lämpligen böra uppdelas på något mindre enheter.
Uppenbarligen böra endast sådana åtgärder övervägas som gagna det allmännas intresse att erhålla goda domare.
Jag anser mig böra föreslå att nu berörda frågor bliva föremål för en allsidig utredning. Vid denna torde även böra beaktas behovet av att under studietiden bereda dem som avse att träda i rättslivets tjänst tillfälle att inhämta praktiska erfarenheter i vidare mån än nu är fallet. Vidare böra särskilda anordningar övervägas med syfte att öka möjligheterna för jurisstuderandena att förvärva färdighet i stenografi och maskinskrivning. Spörsmål av mera brådskande natur böra först upptagas till övervägande.»
Angående sakkunnigberedningens sammansättning se nedan s. 862.