Föreningen Sveriges stadsfiskaler höll d. 16 okt. 1943 årsmöte å stadshuset i Stockholm. Vid mötet höllos föredrag av direktören för nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Otto Wallenberg, över ämnet »Synpunkter på vägtrafikförhållandena i Sverige» samt av docenten Erik Karlmark om »Samarbete mellan läkare och polis å brottsplats». Vid mötet diskuterades åtskilliga för kåren aktuella frågor, bland annat om lämpligt tillvägagångssätt vid överlämnande av erkännande i samband med delgivning av stämning i s. k. polismål. Fall hade förekommit, då med bevis om delgivning av stämning översänts fullmakt för erkännande men att densamma återkommit från vederbörande åklagare med besked om att han ej åtoge sig fullmaktens överlämnande till något ombud. Vidare förekom överläggning beträffande praxis i fråga om stadsfiskals uppvaktning vid domstolssessioner, då allenast civila mål förekomma till handläggning. Det upplystes att i vissa fall vore brukligt att stadsfiskal årligen eller i något fall vid varje rättegångstillfälle avlämnade skriftligt yrkande om ansvar för utevaro etc. Sedan hittillsvarande ordföranden Herbert Ullman förklarat sig på grund av övergång till annan tjänst förhindrad mottaga återval såsom ordförande och ledamot i styrelsen, valdes till ordförande Ruben Stenvik, Kristianstad, och till övriga ledamöter Herman Norrby, Norrköping, Sven Berglund, Gävle, Nils Grauers, Arvika, och E. Tydén, Härnösand. Suppleanter blevo Axel Bolander, Karlskrona, och Sven Timelin, Karlshamn.

 

    Ragnar Petré†. Efter en halvårslång, svår sjukdom avled den 14 november 1943 justitierådet Ragnar Petré. Född i Stockholm den 2 november 1892 var han vid sin död nyss fyllda 51 år. Han blev jur. kand. i Stockholm 1915 och kom 1918 efter tingstjänstgöring, till Göta hovrätt, där han blev assessor 1923 och hovrättsråd 1929. Sitt första förordnande som t. f. revisionssekreterare erhöll han 1926 och blev 1931 ordinarie revisionssekreterare. Under tiden den 1 oktober 1929—1 juli 1931 tjänstgjorde han såsom extra ledamot å justitiedepartementets lagavdelning. Den 13 maj 1932 utnämndes han till häradshövding i Medelpads östra domsaga. Emellertid kom han ånyo att syssla med lagstiftningsarbete; under 1935 var han sålunda ordförande för sakkunniga, som inom justitiedepartementet tillkallats för utredning angående behandlingen av förbrytare, hemfallna åt alkoholmissbruk. Han utnämndes till justitieråd den 21 oktober 1938. Sedan 1940 var han dessutom ordförande i ungdomsfängelsenämnden.

    Ragnar Petré var en stilla och försynt man med en fin och ädel karaktär. Hos honom fanns en verklig rättslidelse, som i förening med en stark pliktkänsla medförde att arbetet dominerade hans tillvaro. De lediga stunder han under arbetsdagarna unnade sig voro varken många eller långa. Förvaltningen av den arbetsbelastade Medelpadsdomsagan var med de höga anspråk han ställde på sitt eget arbete en tung uppgift. Det berättas också att han under sin häradshövdingtid tillbragte den ojämförligt största delen av dygnet å domarkansliet. Hans notarier vittna om att den stora arbetsbördan emellertid icke hindrade honom från att med särskilt intresse ägna sig åt deras utbildning, vilket skedde även utanför det dagliga arbetet genom att han tid efter annan samlade dem för genomgång och diskussion av rättsfall. Det är naturligt att arbetsuppgifterna för honom ej blevo mindre tunga sedan han kommit in i Högsta domstolen. Känslan av att han här dömde i sista instans gjorde att han med om möjligt än större intensitet än förut ägnade målen sin omtanke och prövning.
    Att Ragnar Petré var sträng mot sig själv medförde ingalunda att han var det även mot andra. Han var tvärtom mycket överseende och förstående. När han någon gång ansåg sig böra uttala sig kritiskt om någon, skedde det genom en stillsam anmärkning, framförd på ett försynt och humoristiskt sätt.
    Ragnar Petré hade ett mycket utpräglat socialt intresse; han ömmade starkt för dem som kommit på samhällets skuggsida. Han blev också en idealisk ordförande i ungdomsfängelsenämnden. Här skaffade han sig på kort tid ingående kännedom om det ungdomliga klientel som är föremål för nämndens verksamhet, och det överensstämde icke med hans natur att bespara sig själv möda eller uppoffring, då det gällde de frigivnas återplacering i samhället.
    Ragnar Petré var en stor naturälskare och under sina ferier sökte han sig gärna till trakter, där han kunde komma i nära kontakt med en ursprunglig natur. Allt sedan ungdomsåren var han också en varm försvarsvän. I den frivilliga skytterörelsen tog han aktiv del och betecknande för hans stora intresse för denna rörelse är, att han nästan regelbundet offrade några timmar av den korta ledighet, han unnade sig på söndagarna, för att tjänstgöra som skjutledare i en skytteförening.
    Med Ragnar Petrés förtidiga bortgång har den svenska domarkåren lidit en stor förlust och bland hans många vänner — några ovänner hade han icke — råder sorg och saknad.

Gunnar Dahlman.