STRAFFLAGENS TILLRÄKNELIGHETSBESTÄMMELSER OCH SINNESUNDERSÖKNING I BROTTMÅL.¹

 

AV

 

ÖVERLÄKAREN DOCENT TORSTEN SONDÉN.

 

    Strafflagberedningen har nu vid årsskiftet avgivit ett betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, straffrättslig särbehandling av vissa psykiskt abnorma brottslingar, sinnesundersökning i brottmål m. m.
    När beredningen nu framlagt förslag angående tillräknelighetsbestämmelserna, så har den därmed givit sig på en gammal stridsfråga, som under hela 1900-talet varit synnerligen aktuell. Att de nuvarande tillräknelighetsbestämmelserna äro i behov av omarbetning, det har man varit ganska ense om. Den nuvarande lydelsen av strafflagen 5: 5 är:

    »Gärning, som begås av den, som är avvita, eller vilken förståndets bruk, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är berövat, vare strafflös. Har någon, utan egen skuld, råkat i sådan sinnesförvirring, att han ej till sig visste; vare ock gärning, den han i det medvetslösa tillstånd förövar, strafflös.»

    Det är ju knappast en särskilt lättillgänglig bestämmelse. Och klarare blir det just inte, när man kommer till § 6 och finner likartade beskrivningar på de psykiska tillstånd, som inte kunna medföra straffrihet men däremot straffnedsättning. Strafflagen 5: 6, som avser s. k. förminskad tillräknelighet, har nämligen följande lydelse:

 

    »Prövas någon, som brottslig gärning begått, därvid hava av kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses efter 5 §; då må, efter omständigheterna, straffet nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följt bort.»

 

¹ Föredrag hållet i Lunds läkarsällskap den 26 januari 1943. Redogörelse för betänkandet i övrigt lämnades av presidenten K. Schlyter (jfr nedan s. 146).

7—437004. Svensk Juristtidning 1943.

    Har man sålunda varit ense om, att en omredigering kan behövas, så ha däremot meningarna gått isär om, hur de nya bestämmelserna borde utformas och vilka synpunkter som därvid borde vara bestämmande. Man kan här urskilja olika stadier i diskussionen.
    I början av 1900-talet spelade de teoretiska synpunkterna på straffrihetsfrågorna en mycket stor roll. Kritiken riktade sig mot själva tillräknelighetsbegreppet och den utformning detta fått i litteratur och lagtexter. Särskilt den äldre juridiska litteraturen hade byggt straffriheten på en presumerad skillnad mellan normala psykiska tillstånd hos personer, som ägde förmåga att dirigera sina handlingar i enlighet med sin fria vilja, och »bundna» tillstånd hos sinnessjuka och därmed likställda, som ansågos sakna förmåga att handla efter sin vilja. Kritiken mot tillräknelighetsbegreppet hade i vårt land särskilt företrädare bland läkarna, som därvid utgingo från deterministiska åskådningar och följaktligen hade mera anledning att framhäva överensstämmelsen mellan normala och sinnessjuka brottslingar än skillnaden dem emellan.
    Man kan nog säga, att vi numera kommit ifrån detta teoretiska diskussionsstadium. Under 1930-talet ha straffrihetsfrågorna varit mycket aktuella både i den allmänna och den fackmässiga diskussionen, men de teoretiska synpunkterna ha därvid spelat en ganska underordnad roll. Huvudsaken har blivit de praktiska frågorna. Hela diskussionen har fått en mera konkret uppläggning och kommit att gälla vilka bestämda psykiska abnormtillstånd, som böra falla inom området för straffriheten, och vilka praktiska skäl, som tala för den ena eller andra lösningen. Motsättningarna i diskussionen ha framför allt gällt, huruvida strafffrihetsfrågorna enbart böra ses ur synpunkten av vad för den enskilda brottsliga individen är det praktiskt mest lämpliga, eller huruvida det inte också är ett praktiskt samhällsintresse, att tillräknelighetsbestämmelserna så utformas och tillämpas, att de stå i överensstämmelse med samhällsordningens allmänna syften, och att de icke genom diffus formulering och godtycklig tillämpning motverka den uppfostrande inverkan, som en konsekvent tillämpad straffrättsordning har genom att den psykologiskt — moralbildande eller avskräckande — påverkar samhällsmedlemmarna i gemen att avhålla sig från vissa handlingar. Det vill säga,

det gäller här, huruvida man skall taga hänsyn endast till den s. k. individualpreventionen eller även till allmänpreventionen.
    För läkare ligger det närmast till hands att tänka på de individuella faktorerna, och många läkare hävda mycket bestämt, att man vid behandlingen av kriminella kan alldeles bortse från allmänpreventionen. För oss läkare ligger det också nära tillhands att tänka, att den vård, som vi själva leda och ansvara för, måste vara bättre än andra vårdformer och att därför sinnessjukvård skulle vara att föredraga framför fångvård, när det gäller kriminella, som i ett eller annat avseende förete några psykiska särdrag. För många läkare har det därför framstått som något självfallet, att det måste vara uteslutande en fördel, när utvecklingen går i den riktningen, att allt flera brottslingar straffriförklaras och undandragas fångvården och föras över till sinnessjukvården. Denna riktning har under de senare åren varit företrädd inom medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, som ju har varit den som egentligen bestämt praxis i straffrihetsfrågor. Tidigare och i början av 1930-talet var medicinalstyrelsen mera återhållsam med straffriförklaringar, men efter vissa personförändringar som skedde inom styrelsen år 1935 har man nu i medicinalstyrelsen gått in för att i allt större utsträckning försöka få åtalade brottslingar straffriförklarade. I praktiken har detta inneburit, att kriminella psykopater i vida större utsträckning än tidigare förts in under sinnessjukvården, och även lindrigt intellektuellt undermåliga ha oftare blivit straffriförklarade än förr. Denna förändring i medicinalstyrelsens praxis har möjliggjorts därigenom, att de nuvarande tillräknelighetsbestämmelserna äro så obestämda till sin avfattning. Det har till och med från psykiaterhåll uttryckligen framhållits som en fördel, att tillräknelighetsbestämmelserna äro diffusa och intetsägande, eftersom detta ger de medicinskt sakkunniga möjlighet att laga efter läglighet och att oberoende av bestämmelserna föreslå vad som i det enskilda fallet förefaller vara det mest lämpliga.
    Resonemanget förefaller bestickande, men det innebär enligt min mening en förenkling av problemet, som är farlig. Man kan inte se frågan om straff och straffrihet bara som om det vore avgöranden av ungefär samma slag, som när man på ett sinnessjukhus bestämmer, på vilken avdelning en nyinkommen patient skall läggas in. En straffdom innebär nämligen för både den dömde och andra människor något mera än ett meddelande om, 

att han kommer att omhändertagas på visst sätt. Den innebär också oundvikligen ett uttalande om, att här föreligger en handling, som lägges honom till last. Man kan ju diskutera om, huruvida detta är lämpligt och riktigt, men man kan icke komma ifrån det faktum, att det uppfattas så. Man kan för all del säga, att personer som begå brott äro nästan alltid mer eller mindre psykiskt sjuka eller ur jämvikt, de äro alla i ett eller annat avseende själsligt defekta människor, men det är i verkligheten en väsentlig skillnad mellan t. ex. en sinnessjuk, som under omtöckning begått en handling, som är för honom alldeles främmande, och en gammal hållningslös vaneförbrytare. En sådan sinnessjuk lider av och uppfattar det som en orättvisa att likställas med de psykopatiska förbrytarna. Och så är det en sak, som enligt min mening spelar en mycket stor roll för ståndpunktstagandet i straffrihetsfrågorna. Man slipper inte från allmänpreventionen, därför att man förnekar dess existens. Det har visat sig, att det föreligger en mycket stark benägenhet hos både domare och allmänheten att som motvikt mot straffriförklaringarna fordra en så sträng behandling av de straffriförklarade, att denna mer eller mindre får straffkaraktär, och ju mer området för straffriheten i praktiken utvidgas, desto mera gör sig denna benägenhet gällande. Lagstiftarna ha visst inte varit främmande för dessa tendenser. Som ett avskräckande exempel kan anföras den italienska strafflagen. Enligt denna skall domstolen i samband med straffriförklaring i regel förordna om intagning å kriminalasyl, och för vistelsen å kriminalasyl gälla olika minimitider (2—10 år) allt efter det begångna brottets svårhetsgrad. Dylika bestämmelser måste ju på ett upprörande sätt gå ut över de sinnessjuka, som kommit att begå brott, och förhindra en effektiv terapeutisk behandling och tillfrisknande. Här skulle jag som exempel vilja peka på de mord av altruistiska motiv, som begås under depressionstillstånd. Gärningsmännen äro här ofta etiskt högtstående människor, och morden ha helt och hållet sin grund i de sjukliga depressiva känslorna och vanföreställningarna. Prognosen är vid dessa tillstånd god, men en förutsättning för fullt tillfrisknande är ofta, att sjukhusvistelsen inte onödigt förlänges. När tillfrisknande skett, är återfallsrisken mycket ringa. Man finner emellertid, att folk i dylika fall äro benägna att endast fästa sig vid, att det varit fråga om ett ur straffrättslig synpunkt grovt brott, och att därför yrka på långvarig internering, gärna

på livstid. I min egen verksamhet har jag just haft exempel härpå. Som jag nyss underströk, medför vidsträckt tillämpning av straffriförklaring, att kraven på sträng behandling av strafffriförklarade vinna alltmer gehör. För mig har det därför alltid framstått som just ett läkarintresse att hindra en sådan utsträckning av området för straffriförklaring till utpräglat kriminella, icke sinnessjuka typer, som måste medföra, att behandlingen av straffriförklarade i stället mer eller mindre får straffkaraktär. Vi ha redan sett en hel del av vad kriminalisering av sinnessjukvården innebär, och vi ha all anledning att motsätta oss en vidareutveckling efter denna linje.
    Vidare kan framhållas, att om man låter sinnessjukvården övertaga svåranpassade psykopatiska brottslingar och andra kriminella, som erbjuda psykologiska problem, så förhindrar man istället den utveckling, som man måste önska, nämligen att inom fångvården psykiatrisk erfarenhet och sakkunskap kommer till användning. Det är enligt min mening alldeles felaktigt, när i diskussionen om behandlingen av psykiskt abnorma brottslingar frågan ställes så: fångvård eller psykiatrisk vård. Man bör istället verka för, att inom fångvården de psykiatriska synpunkterna på behandlingen av brottslingar bliva tillgodosedda.

 

    Strafflagberedningen har i sitt betänkande alldeles lämnat åsido de teoretiska resonemangen om tillräknelighetsbegreppet och likaledes sådana frågor som huruvida det är principiellt riktigast, att lagtexten använder psykologiska, biologiska eller s. k. blandade kriterier på otillräknelighet. En synpunkt som beredningen däremot tillmätt betydelse är de psykiskt abnormas ställning över huvud taget i samhället. Då bestämmelserna om strafffrihet innebära ett undantag från de allmänna straffrättsliga reglerna, så är det naturligast att de hänföra sig till personer, som eljest i samhällslivet intaga en undantagsställning. När det är fråga om sådana personer, som eljest inte bli föremål för några samhälleliga vårdåtgärder och som åtnjuta sin rättsliga handlingsfrihet, ha rätt att inneha allmän tjänst etc., kan det enligt beredningens mening icke anses tillfredsställande, att sådana personer bliva straffriförklarade och bliva behandlade i likhet med sinnessjuka, så snart de begått något brott. Det har på senare åren allt emellanåt tilldragit sig uppmärksamhet, att ämbets- och tjänstemän, som begått förskingring och liknande brott, blivit

straffriförklarade på grund av psykopatiska karaktärsdefekter, som uppenbarligen förefunnits under hela den tid de utövat sin tjänst. När sådana personer straffriförklaras, så kunna de inte dömas till avsättning på grund av det begångna brottet, och om de sedan någon tid efter straffriförklaringen kommit och gjort anspråk på att få återinträda i tjänst, så ha både överordnade och allmänheten reagerat. Beredningen har därför ansett, att området för straffriheten bör inskränkas till sådana psykiskt abnorma, som på grund av sina psykiska defekter intaga en undantagsställning i samhället. Beredningens förslag går därför ut på en inskränkning av området för straffriheten, och förslaget har följande lydelse:

    »Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som han begått under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet.»

    I förhållande till nuvarande praxis innebär förslaget, att psykopater ej skola straffriförklaras och inte heller sådana intellektuellt undermåliga, hos vilka de intellektuella defekterna icke äro så höggradiga, att de kunna betecknas som sinnesslöa. Därmed har beredningen inte avsett, att man beträffande dessa kategorier skulle vid den straffrättsliga behandlingen bortse från deras psykiska abnormitet, men beredningen har räknat med, att den individualiserade behandling, som här bör komma ifråga, bör kunna ske inom straffsystemets ram. Differentieringen bör beträffande psykopater och lindrigt intellektuellt undermåliga enligt beredningens mening ske på straffverkställighetens stadium.
    Att sinnessjuka böra komma i åtnjutande av straffrihet har sedan länge varit regel i vårt land, och jag behöver här inte närmare gå in på skälen härför. Innebörden av begreppet sinnessjukdom får ju anses vara en sjuklig förändring av själslivet av mera djupgående natur. Begreppets innebörd influeras inte av det förhållandet, att man i dagligt tal ofta använder andra beteckningar och av hänsyn till de sjuka i stället använder uttrycken »psykisk sjukdom», »nervositet» etc. Till sinnessjukdom höra naturligtvis bl. a. den senila personlighetsförändringen, traumatiska och encefalitiska tillstånd, vilka ej sällan förete yttre likheter med symtombilden vid konstitutionell psykopati, och vidare tillfälliga omtöckningar, t. ex. vid infektionssjukdomar, toxiska förvirringstillstånd etc. Vidare höra dit sådana psykiska sjukdomstillstånd som den äkta dipsomanien, alkoholdemens och patologiskt rus. Däremot kan man inte anse, att de normala verk-

ningarna av alkoholberusning i dess olika individuella variationer innefatta någon sådan psykisk rubbning, som går in under begreppet sinnessjukdom. Under vanligt rus begångna brott skulle alltså enligt beredningens förslag liksom för närvarande bedömas enligt vanliga straffrättsliga regler. — I den medicinska litteraturen bruka neuroserna behandlas som en särskild grupp vid sidan av sinnessjukdomarna. Är det fråga om mera grava neuroser, är det emellertid tydligt, att de principiellt höra till sinnessjukdomarna, eftersom det rör sig om sjukliga förändringar av psyket av mera djupgående natur. Lätta nervösa besvär av alldaglig art kunna däremot inte räknas som sådana sjukdomstillstånd. Mellan dessa och de grava och starkt invalidiserande neuroserna finns alla övergångar, och man skulle därför kunna tycka, att särskilt neuroserna skulle bereda svårigheter, när det gäller att tolka och tillämpa strafflagen 5: 5 i dess föreslagna nya lydelse. Emellertid ha neuroserna ganska liten betydelse som brottsorsak och äro därför inte av så särskilt stort rättspsykiatriskt intresse. — Av ganska stor praktisk betydelse är emellertid, vart man skall hänföra kleptomani, pyromani och liknande drifthandlingar. Ofta finner man i litteraturen dessa utan vidare hänförda till psykopatierna. Är det emellertid fråga om sådana nervösa spänningstillstånd, som man ofta finner, där eldsanläggningar eller stölder utlösas som inadekvata reaktioner på en akut konfliktsituation, så kan man enligt min mening omöjligt använda beteckningen psykopati. Det rör sig här inte alls om någon konstitutionell abnormitet. För min del anser jag, att det är fråga om sjukliga företeelser, som falla under 5: 5 i dess föreslagna nya lydelse.
    När det gäller intellektuell undermålighet, så måste varje gränsdragning innebära ett visst osäkerhetsmoment, eftersom det här är kontinuerlig övergång från den normala begåvningen till de djupare formerna av idioti. Detsamma gäller i viss mån även begreppet sinnesslöhet, som redan kommit till användning i ett flertal lagar. Ordet anknyter till sinnesslövården och torde kunna definieras som en på medfödda brister eller på skador och sjukdomar under barndomen beroende allmän intellektuell utvecklingshämning, som är så djupgående, att den oundvikligen medför en särställning för vederbörande i förhållande till andra människor i samhället. Beredningen har avsiktligt underlåtit att ange någon viss intelligensålder som övre gräns för sinnesslöheten. Beredningen anser nämligen, att vi för närvarande inte ha

några tillräckligt tillförlitliga intelligensmätningsmetoder, som kunna giva en fullständig orientering angående den intellektuella utrustningen, och att de standardiserade metoderna därför måste kompletteras med en allmän bedömning av den intellektuella prestationsförmågan. Beredningen antyder för övrigt även, att över huvud taget endast Terman-metoden borde komma till användning vid rättspsykiatriska undersökningar. Med anledning av en mycket olycklig tolkning av ordet sinnesslöhet i medicinalstyrelsens formulär till läkarintyg enligt äktenskapslagen framhåller beredningen uttryckligen, att gränsen för sinnesslöhet givetvis måste förläggas högst betydligt lägre än vid en utvecklingsnivå omedelbart under den vid 15 år vanliga.
    Den egentliga stridsfrågan gäller, huruvida psykopater böra kunna straffriförklaras. För närvarande är det så, att en stor del av psykopaterna straffriförklaras, andra dömas till intagning på obestämd tid på fångvårdens förvaringsanstalt, en del dömas till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse och åter andra dömas till tidsbestämda kortvariga frihetsstraff. Beredningens ståndpunkt är som nämnts, att psykopati över huvud taget inte bör vara straffrihetsgrund. När beredningens förslag preliminärt diskuterades på Svenska kriminalistföreningens och Svenska psykiatriska föreningens gemensamma sammanträde för något mer än ett år sedan, så kom diskussionen helt och hållet att röra sig om psykopaterna. Många av de närvarande psykiatrerna opponerade sig med skärpa mot beredningens förslag. En representant för den rättspsykiatriska praxis, som medicinalstyrelsen tillämpat under senare år, gjorde därvid gällande, att erfarenheten skulle visa, att med avseende å recidivrisken sinnessjukvård gåve bättre resultat än straffbehandling. Som stöd härför åberopades en statistik från en katamnestisk undersökning angående de personer, som under åren 1934—1935 blivit sinnesundersökta, och statistiken åberopades som bevis för, att straffriförklaring och vård på sinnessjukhus vore en mycket lämplig behandling för kriminella psykopater. När man sedan fick tillfälle att taga närmare del av dessa siffror, visade det sig emellertid, att statistiken ingalunda gav bevis för påståendet om sinnessjukvårdens företräde med hänsyn till recidivfrekvensen. Materialet var över huvud taget för litet för en recidivundersökning, och några statistiskt säkerställda skillnader kunde inte påvisas. Skulle man våga draga någon slutsats av siffrorna, så skulle det vara den, att reci-

divfrekvensen över huvud taget är hög vid psykopati men tämligen oberoende av, huruvida vederbörande blir föremål för straff eller sinnessjukvård.
    En annan invändning som brukar anföras mot beredningensförslag är, att vissa psykopater skulle vara så svårdisciplinerade och svårskötta, att de inte kunna vårdas på fångvårdsanstalter, och att de ofta ha benägenhet att råka i tillfälliga psykotiska tillstånd, samt att de därför skulle vara i behov av vård på sinnessjukhus. Mot denna invändning kan framhållas, att den endast gäller ett fåtal av de psykopater, som nu straffriförklaras, och att vidare fångvården har sina sinnessjukavdelningar, där svårdisciplinerade eller sinnesoroliga fångar kunna vårdas. Med den organisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet, som beredningen föreslår, kommer att vid sex av de största fångvårdsanstalterna finnas sinnessjukavdelningar med heltidsanställda psykiatriska specialister. Vidare kommer det enligt beredningensförslag att finnas möjlighet att vid behov överföra fånge till sinnessjukhus utan att, som nu är fallet, benådning först skall behöva ske.
    För behandling av psykopater inom straffsystemets ram talar bl. a. det skälet, att psykopater erbjuda helt andra diagnostiska och terapeutiska problem än sinnessjuka. Det är ofta mycket svårt att vid sinnesundersökningen rätt bedöma en psykopats prognos och lämpliga behandling. Var och en som sysslat med sinnesundersökningar vet, hur ofta fallets vidare utveckling desavouerar de kategoriska uttalanden man gjort i utlåtandet. Sker åter en differentiering av psykopatbrottslingarna på straffverkställighetens stadium och behandlingen anpassas efter de erfarenheter, som göras under straffavtjänandet, så undviker man att fixera de misstag, som kunna ha gjorts vid sinnesundersökningen.
    Så finns det även andra väsentliga, praktiska skäl mot att beträffande psykopater ersätta straff med sinnessjukvård, nämligen hänsynen till sinnessjukvården och hänsynen till psykopatbrottslingarna själva. Dessa konstitutionellt abnorma äro klara, rediga och arbetsföra men svårdisciplinerade, opålitliga och ofta retliga, och de passa inte på sinnessjukhusen, eftersom sinnessjukhusens regim måste anpassas efter deras speciella klientel, de sinnessjuka. Sinnessjukhusen äro inte uppfostringsanstalter eller förvaringsanstalter, utan deras uppgift är medicinsk terapi. Beträffande psykopaterna är det inte medicinsk terapi som be-

hövs utan en karaktärsuppfostrande vård med speciell disciplin och med mycket rikare möjligheter till verksamhet och arbetsutbildning än vad sinnessjukhusen kunna bjuda. Sammanblandning av psykopater och sinnessjuka är till förfång för båda parterna. Psykopaterna flyta ovanpå och äro hänsynslösa och ställa ofta till otrevnad för de andra. Å andra sidan är det också i viss mån synd om psykopaterna på sinnessjukhusen, och deras retlighet och indisciplinära uppträdande är ofta en naturlig reaktion mot det enformiga och onödigt beskurna liv, som de tvingas att föra. Nackdelarna av psykopatbrottslingars intagning på sinnessjukhus märker man särskilt beträffande de unga psykopaterna. Det har emellanåt hänt, att jag undersökt unga psykopatpojkar och haft anledning att förorda ungdomsfängelse — en strafform vilken som bekant tar sikte på unga brottslingars behov av yrkesutbildning — men istället ha de på medicinalstyrelsens förslag blivit straffriförklarade och intagna på sinnessjukhus. Längre fram kanske man åter träffar på dem, sedan de fått gå några år på sinnessjukhus och draga matvagnen eller sköta annat lika kvalificerat arbete och därefter blivit försöksutskrivna, sedan de förlorat den tid, som för deras utbildning är den viktigaste, utan att de fått någon yrkesutbildning, som skulle kunna sätta dem i stånd att klara sig i samhället. Så illa förberedda som de äro för ett liv på egen hand, återfalla de snart i brott, och man blir beklämd, när man ser dem igen, förslöade, försämrade och förstörda.
    Strafflagberedningen har i sitt förslag också tagit ståndpunkt till frågan, huruvida det för straffriförklaring fordras, att det föreligger ett kausalsamband mellan det psykiska abnormtillståndet och brottet. För närvarande brukar icke denna fordran uppställas, utan det anses räcka med ett tidssamband. Beredningens förslag innebär, att endast gärning som begåtts under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet blir strafflös. Denna ändring torde emellertid icke få någon större praktisk betydelse. Vid alla grava former av sinnessjukdom eller sinnesslöhet måste man räkna med att ett kausalsamband alltid föreligger, eftersom abnormiteten berör den psykiska personligheten i dess helhet. Endast i sådana fall av psykisk abnormitet, där ett kausalsamband kan med visshet uteslutas, skulle tillämpning av SL 5: 5 ej ifrågakomma. Praktisk betydelse får väl denna inskränkning endast vid sådana gränsfall, beträffande vilka det är tveksamt, om de

skola räknas till sinnessjukdom eller icke, t. ex. vissa neurotiska tillstånd, den senila involutionen i dess begynnelsestadier etc.

 

    Beredningen har föreslagit, att SL 5: 6 skall helt utgå. Denna bestämmelse brukar tillämpas på lindrigt intellektuellt undermåliga och en del psykopater, och dessa utgöras till stor del av utpräglat asociala typer. En nedsättning av det ordinarie straffet är i dylika fall mycket litet motiverad. Beträffande dessa behövs i stället ett mera varaktigt omhändertagande. Den möjligheten ha vi också numera enligt 1927 års lag om förminskat tillräkneligas intagning på obestämd tid på fångvårdens förvaringsanstalt. Men förvaring kan inte alltid ske, och ganska ofta inträffar den barocka situationen, att den tilltalade är samhällsfarlig och föga straffemottaglig och att de psykologiska förutsättningarna för förvaring alltså finnas, men att de juridiska förutsättningarna för förvaring icke föreligga, och resultatet blir då, att den tilltalade istället för omhändertagande på obestämd tid får ett tidsbestämt straff, som är kortare än det vanliga brottslingar få!

 

    Angående beredningens förslag till organisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet skall jag fatta mig kort och endast redogöra för huvudlinjerna. För närvarande är det bedrövligt ställt på detta område. Undersökningarna av häktade på fängelserna skötas av läkare, av vilka inga ha ordinarie anställning och de flesta endast ha detta arbete som bisyssla. Undersökningarna av sådana tilltalade, som vistas på fri fot, ha lassats på sinnessjukhusens läkare, vilka redan förut äro alltför fåtaliga för sjukvårdsarbetet. Härtill kommer, att sinnessjukhusens läkare i allmänhet icke ha den speciella rättspsykiatriska erfarenhet, som behövs för undersökningsarbetet. Genom att det inte finns tillräckligt med läkare för undersökningarna, så har följden blivit, att undersökningspatienterna få gå och vänta på undersökningarna och i onödan vistas långa tider på fängelsernas sinnessjukavdelningar. Över huvud taget är undersökningsväsendet för närvarande så otympligt ordnat, att sinnesundersökningarna bli alldeles onödigt betungande för dem, som skola undersökas.
    Beredningen har därför i första hand sett det som sin uppgift, dels att skapa garantier för, att de läkare, vilka som sak-

kunniga skola biträda domstolarna i brottmål, verkligen ha rättspsykiatrisk erfarenhet, och dels att få bort de nuvarande missförhållandena i form av långa väntetider och andra olägenheter för undersökningspatienterna.
    Beredningen föreslår, att sinnesundersökningarna skola koncentreras till sex rättspsykiatriska anstalter och att läkarna vid dessa anstalter skola sköta undersökningarna av både häktade och icke häktade. Alla undersökningsläkare skola ha ordinarie anställning och uteslutande ägna sig åt detta arbete, och de komma på så sätt att få tillfälle att skaffa sig verklig rättspsykiatrisk erfarenhet och sakkunskap. Därjämte fordras naturligtvis en grundläggande utbildning i allmän sinnessjukvård, och beredningen har försökt underlätta övergång från sinnessjukhustjänst till rättspsykiatrisk verksamhet, så att specialiseringen icke skall ske på ett alltför tidigt stadium, utan att läkarna skola ha intresse av att skaffa sig en grundlig utbildning i allmän psykiatri. I lönehänseende skola läkarna vid de rättspsykiatriska anstalterna ha samma ställning som motsvarande läkare vid statens sinnessjukhus. Rättspsykiatriska anstalter skola finnas i Stockholm, Göteborg, Malmö, Västervik och Härnösand samt vid Hall i närheten av Södertälje. Under nuvarande förhållanden är det uteslutet att kunna få anslag till nya rättspsykiatriska anstalter, utan man måste använda sig av sinnessjukavdelningarna vid fångvårdsanstalterna å de nämnda platserna.
    Häktade, som skola sinnesundersökas, skola naturligtvis intagas på de rättspsykiatriska anstalterna och undersökas där. Beträffande tilltalade, som icke äro häktade i målet, har beredningen ansett det uteslutet att för sinnesundersökningen intaga dem på de till fängelserna anknutna undersökningsanstalterna, och beredningen har ansett, att över huvud taget intagning på sluten anstalt bör så långt möjligt undvikas. Beredningen har i 5 § i förslaget till lag om sinnesundersökning i brottmål m. m. uttalat principen, att sinnesundersökning av tilltalad som icke är häktad skall såvitt möjligt verkställas under sådana förhållanden, att den icke hindrar den tilltalades förvärvsverksamhet eller medför annan väsentlig olägenhet för honom. Det är därför meningen, att läkarna skola få tillfälle att besöka de tilltalade i deras hemorter och verkställa undersökningen där. Själv har jag någon gång praktiserat denna form för undersökning och funnit, att det ofta måste vara en mycket lämplig form, som

sparar onödig omgång och besvär och hindrar sådana olägenheter, som att den tilltalade måste sluta sin anställning för att infinna sig på sinnessjukhus för undersökning. Naturligtvis skall också undersökningen kunna verkställas vid undersökningspatientens besök hos läkaren, om detta visar sig lämpligare. I en del fall blir det nog nödvändigt, att den tilltalade intages på sinnessjukhus för undersökningen, t. ex. när observation under övervakning är erforderlig, men dessa fall torde bliva relativt fåtaliga. I dylika fall kommer tilltalad, som icke är häktad, att intagas på något sinnessjukhus i närheten av den rättspsykiatriska anstalten. Själva undersökningen kommer icke att verkställas av sinnessjukhusets läkare, utan för den svarar fortfarande läkare vid den rättspsykiatriska anstalten, men han får som material de iakttagelser, som göras på sinnessjukhuset, och kan nog även i övrigt påräkna hjälp av sinnessjukhusets personal för särskilda undersökningar.
    När undersökningsanstalterna endast bliva sex för hela riket, så blir det i vårt vidsträckta, avlånga land nödvändigt med ganska långa resor för de läkare, som skola verkställa de ambulatoriska undersökningarna. För att minska olägenheterna härav har beredningen föreslagit, att några läkare skola stationeras på andra orter än de rättspsykiatriska anstalter, till vilka de höra. En läkare vid Härnösandsanstalten skulle sålunda stationeras i Umeå för att undersöka icke häktade i övre Norrland. I Kristinehamn skulle det finnas en särskild läkare för undersökning av icke häktade från huvudsakligen västra Svealand, och i Växiö skulle stationeras en för undersökning av dels de häktade kvinnor, som äro intagna på kvinnofängelset i Växiö, och dels icke häktade från denna del av Västerviksanstaltens upptagningsområde.
    För närvarande granskas alla rättspsykiatriska läkarutlåtanden i medicinalstyrelsen, styrelsen kan till domstolen anmäla att det föreligger behov av förnyad undersökning, och när domstolen beaktar denna anmälan — vilket nästan alltid är fallet — så är det styrelsens rättspsykiatriska nämnd, som avger det slutliga utlåtandet, vilket då vanligen blir det som lägges till grund för domen. Mot denna ordning har kunnat riktas mycket befogade invändningar. Bland annat kan framhållas, att det sedan flera år varit så, att ingen av de läkare, som deltaga i rättspsykiatriska nämnden, varit praktiskt verksam som rättspsykiater.

    Strafflagberedningen har nu föreslagit, att den obligatoriska eftergranskningen av läkarutlåtandena skall upphöra, och att som sakkunnigråd i rättspsykiatriska frågor skall istället för medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd fungera ett särskilt tillsatt rättsläkarråd. Härvid har tjänat som förebild motsvarande institution i Danmark, men det svenska rättsläkarrådet får något annan sammansättning. Det skall bestå av tre av Konungen utsedda ledamöter. Två av ledamöterna skola vara chefer för rättspsykiatrisk anstalt, och den tredje, som skall vara ordförande, skall vara en sinnessjukläkare med vetenskaplig skicklighet. Genom de två anstaltscheferna får man garanti för, att rättspsykiatrisk erfarenhet verkligen finns representerad i rådet. Rådet kommer endast att avgiva utlåtande i sådana rättspsykiatriska frågor, som av domstol hänskjutas till rådet för yttrande. Rättsläkarrådets uppgift kommer framför allt att bli att verka för en enhetlig rättspsykiatrisk bedömning, och jag tror, att man genom denna nya institution har funnit en lycklig lösning på en mycket omstridd fråga.