NÅGOT OM ARBETSTAGARES LYDNADSPLIKT.
AV
JUR. KAND., FIL. OCH POL. MAG. GUSTAF PETRÉN.
Förekomsten av arbetsgivare och arbetstagare är en av förutsättningarna för vårt samhällsliv. Det rättsliga förhållandet mellan dessa båda medverkande i produktionsprocessen grundas ytterst på det dem emellan ingångna enskilda arbetsavtalet. Detta kompletteras emellertid ofta av bestämmelser i kollektivavtal, då båda eller i vissa ifall blott endera parten äro bundna av sådant avtal. Därtill kommer en rad legala inskränkningar i den enskildes avtalsfrihet.
Genom avtalet påtaga sig parterna i första hand envar sinaförmögenhetsrättsliga förpliktelser av ordinärt avtalsrättsligt slag,arbetstagaren att utföra en på visst sätt bestämd arbetsprestation och arbetsgivaren att utgiva vederlag för det utförda arbetet. Ut
över dessa förpliktelser tillkommer emellertid i och med arbetsavtalets1 ingående ett specifikt arbetsrättsligt moment, tjänsteförhållandet, vilket innebär, att genom avtalets blotta träffande arbetsgivaren å ena sidan förbundit sig att sörja för arbetarens personliga välfärd i olika avseenden och arbetstagaren å andra sidan underkastat sig ett visst subordinationsförhållande vis-à-vis arbetsgivaren.2
Arbetsgivarens skyldighet att draga försorg om sina arbetare har numera närmare bestämts och i huvudsak reglerats genom en omfattande arbetsrättslig lagstiftning om arbetarskydd, arbetstid, semester m. m. De problem, som äro förknippade med arbetstagarens skyldighet att underordna sig arbetsgivaren, äro av ömtåligare natur och ha icke blivit föremål för utförligare reglering i lag. Det finns endast två allmänt hållna lagrum att hänvisa till, varav det ena är tämligen gammalt och det andra rör ett specialområde. 17 § 3 mom. Kungl. Förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet lyder:
»Handelsbetjänte eller arbetare i fabrik, hantverk eller annan hantering, äro pliktige att visa de näringsidkare, hos vilka de blivit antagne, tillbörlig aktning, samt efterkomma deras befallningar i avseende å de göromål, som till yrkets utövning höra, ävensom i övrigt med flit och omsorg fullgöra sina åligganden och icke genom försummelse eller oordentlighet förfara deras egendom.»
I 50 § sjömanslagen sägs:
»Sjöman åligger att noggrant åtlyda förmans befallning angående tjänsten, sorgfälligt vårda fartyg och gods samt i övrigt med omsorg och nit fullgöra sina åligganden. — — —»
Ovan återgivna moment ur näringsfrihetsförordningen innehåller tre grupper stadganden rörande arbetstagarens plikter, av vilka den sista behandlar de kvalitativa fordringar, som ställas på arbetstagarens prestation, varifrån emellertid bortses i detta sammanhang. De båda första taga däremot upp arbetstagarens specifikt arbetsrättsliga förpliktelser. Dessa båda grupper hava sin motsvarighet i en i den arbetsrättsliga litteraturen vanligen förekommande systematisk uppdelning av sistnämnda skyldigheter i arbetstagares trohetsplikt och arbetstagares lydnadsplikt.
Trohetsplikten, som anses innebära, att arbetstagaren har att såväl i som utom tjänsten taga hänsyn till arbetsgivaren och dennes intressen, är till hela sin karaktär ganska diffus och svåravgränsbar. I svensk rätt torde den komma tydligast till uttryck i lagstiftningen mot illojal konkurrens.1
Arbetstagarens lydnadsplikt motsvaras av en arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet eller kan snarare sägas vara en följd
av denna befogenhet, vilken i en borgerlig samhällsordning måste tillerkännas arbetsgivaren av hänsyn till produktionsintresset. Denna befogenhet anses också i vårt land sedvanerättsligt tillkomma arbetsgivaren i och med avtalets ingående, såsom även framgår av några av arbetsdomstolens domar.1 Denna domstol bedömer visserligen endast tvister rörande kollektivavtal, men ovannämnda befogenhet, varur i sin tur lydnadsplikten härledes, måste, oavsett om anställningsförhållandet regleras av kollektivavtal eller ej, enligt sakens natur tillerkännas arbetsgivaren.2 Det bör särskilt understrykas, att denna arbetsgivarens rätt sålunda är helt fristående och icke betingad av den fredsförpliktelse, som åvilar kollektivavtalsbundna parter jämlikt 4 § kollektivavtalslagen.
Då det gäller att närmare avgränsa lydnadsplikten, möta betydande svårigheter. Av dennas härledning ur arbetsgivarens arbetsledningsrätt följer till en början, att arbetstagarens skyldighet att följa en given befallning blott kan äga giltighet beträffande order, som röra förhållanden inom det verksamhetsområde, vilket anställningen avser, d. v. s. inom tjänsten.3 En person anställd såsom ångbåtsbefälhavare kan sålunda icke av sitt rederi beordras att i stället för att sköta denna syssla knacka rost (AD 135D/1941).
Helt allmänt skulle med hänsyn till vad som ovan anförts lydnadsplikten kunna sägas sträcka sig så långt som till skyldighet att efterkomma av arbetsgivaren med stöd av arbetsledningsrätten givna order, vilka i betraktande av det bakom sistnämnda rätt liggande produktionsintresset å ena samt arbetstagarens berättigade personliga intressen å andra sidan äro skäliga och vilka icke strida mot vad som uttryckligen avtalats. En dylik begränsning ger dock föga ledning vid frågans lösning i praktiska fall.
Med tillhjälp av arbetsdomstolens domar kan emellertid sammanställas en ganska god bild av huru gränserna för lydnadsplikten dragits upp i svensk rätt. Dessa regler äga visserligen endast omedelbar giltighet för av kollektivavtal reglerade arbetsavtal — den följande framställningen kommer i huvudsak att avse blott dessa —, men motsvarande skulle analogt kunna tillämpas vid tvister rörande övriga tjänsteavtal.
Arbetstagaren kan, då han anser, att arbetsgivaren gjort sig skyldig till avtalsbrott genom att överskrida sin befogenhet som arbetsledare vid en befallnings meddelande, reagera på i huvudsak två skilda sätt: antingen vägra verkställa ordern eller visserligen utföra det beordrade arbetet men i efterhand fordra skadestånd eller arbetsavtalets hävande eller bådadera. Arbetsdomstolen har vid bedömande av denna situation utgått från »att när tvist uppkommer rörande arbetsskyldigheten och denna tvist icke kan hinna lösas av arbetsdomstolen, innan arbetet är avsett att företagas, arbetsgivaren i regel har rätt fordra att arbetet utan hinder av tvisten utföres i avbidan på rättslig prövning av tvistefrågan» (AD 179/1934)
Principiellt får sålunda arbetstagaren icke vägra verkställa en mottagen order. Vore denna regel undantagslös, skulle den leda till absurditeter. I vissa fall är därför arbetsvägran medgiven. Därvid måste emellertid beträffande kollektivavtalsbundna parter observeras, att en i och för sig lovlig arbetsinställelse enligt den tidigare nämnda 4 § kollektivavtalslagen blir olaglig, för den händelse den har karaktären av stridsåtgärd, föranledd av i sagda paragraf angivna förhållanden. Arbetsvägran får nämligen icke ha annat syfte än att vederbörande önskar undgå utföra ett bestämt arbete i och för sig.2
Arbetsdomstolen har i sina domar AD 179/1934, 67/1935 och 26/1936 angivet följande fall, då arbetstagaren är medgiven rätt att vägra åtlyda arbetsgivarens befallning.
1. Det, som kräves av arbetstagaren, är icke rimligt. Det fordrade måste vara möjligt att utföra. Som mest praktiska fall, då arbetsvägran enligt denna grund är tillåten, kan anföras,
a) om orderns verkställande skulle innebära en överträdelse av lag eller förordning. Det är härvid likgiltigt, om förfarandet är kriminaliserat eller icke.1 Likaledes får befallningen icke strida mot goda seder. Som exempel på dylik order kan framför allt nämnas order, som förestavats av hämndkänslor eller liknande bevekelsegrunder.2
b) om orderns verkställande skulle medföra risker för arbetstagarens liv och hälsa utöver vad som förutsatts vid avtalets ingående. Generellt övervakar yrkesinspektionen, att förhållandena på arbetsplatsen äro sådana, att arbetstagare ej utsättes för onödiga risker. Arbetstagare har sålunda i första hand att påkalla inspektionens uppmärksamhet. För sjöfolk finnas delvis speciella stadganden i sjömanslagen.3 Yrkesinspektionens övervakning gäller emellertid framför allt de tekniska anordningarna. Därutöver åligger det arbetsgivaren att »uttaga så mycket folk, som skäligen erfordras för att arbetet skall kunna fortgå utan onödigt avbrott och med så ringa olycksfallsrisk som möjligt» (AD 5/1936). Det får emellertid ställas ganska betydande krav på arbetets farlighet för att arbetare skall anses berättigad vägra utföra detsamma. Så äro arbetare skyldiga underkasta sig »speciella förhållanden, som kunna å viss arbetsplats göra arbetet farligare, mera tidskrävande, tyngre eller obehagligare än normalt», arbetstagaren dock obetaget att uppsäga det enskilda arbetsavtalet, då dylika förhållanden inträda under avtalstiden (AD 89/1937). I det rättsfall, varur
ovanstående citat hämtats, gällde det ett visiteringstvång vid lämnandet av arbetsplatsen, som var belägen inom Tobaksmonopolets område.1 En temperatur på +35 à 45° C i en majslast, som skulle lossas, har arbetsdomstolen icke ansett medföra fara för liv och hälsa (AD 118/1933). I ett danskt rättsfall2 har kroppsligt övervåld från arbetsgivarens sida berättigat arbetaren till omedelbar arbetsinställelse.
I detta sammanhang kan till jämförelse nämnas, att enligt 34 § Förslag till lag om arbetsavtal,3 som i första rummet utgjorde en kodifiering av gällande praxis samt i andra hand ville införa nya regler till skydd för den svagare parten i ifrågavarande avtalsförhållande, arbetstagaren fick rätt att omedelbart häva arbetsavtalet, vilket måste innesluta rätt att omedelbart inställa arbetet, bl. a. »om arbetsgivaren söker förleda arbetstagaren . . . till lagstridiga eller omoraliska handlingar; . . . om arbetsgivaren i arbetet utsätter arbetstagaren för fara till liv eller hälsa; . . . om arbetet visar sig uppenbart menligt för arbetstagarens hälsa eller ock hans liv eller hälsa genom arbetets fortsättande skulle utsättas för påtaglig (fara, som ej kunnat förutses, då avtalets slöts.» De sakkunniga kommentera den sista anförda hävningsgrunden med följande ord: »Att ett arbete är av farlig natur berättigar uppenbart icke i och för sig arbetstagare att frånträda avtalet. Har han med kännedom därom åtagit sig arbetet, bör han vara pliktig att fullgöra det. Endast då faran först senare yppat sig och ej kunnat av arbetstagaren förutses, inträder rätten att hävaavtalet.»4 Som ytterligare hävningsgrund innehåller förslaget bl. a. det fall, att arbetsgivaren eller den, som är satt i hans ställe, misshandlar arbetstagaren.
Härmed äro de viktigaste fall nämnda, då arbetsdomstolens mera allmänt hållna regel, att lydnadsplikten icke sträcker sig så långt, »att arbetaren under alla förhållanden och utan avseende å
följderna skulle vara skyldig åtlyda arbetsgivarens befallningar», äger tillämpning (AD 15/1931).
2. Det, som krävs av arbetstagaren, kommer i strid med ett intresse av högre ordning. En rad plikter mot det allmänna — vanligen ålagda den enskilde i lag eller t. o. m. i grundlag — taga helt naturligt över lydnadsplikten gentemot arbetsgivaren, t. ex. vittnesplikt, värnplikt, skogseldsläckningsskyldighet, riksdagsmannauppdrag. Som exempel på dylikt intresse av högre ordning, vilket är av mera enskild natur, kunna anföras av sjukdom i familjen skapade familjeplikter. ILLUM1 vill beteckna även arbetarens ära som ett sådant intresse.
3. Arbetsgivarens order grundar sig på en avtalstolkning, som icke framställts i god tro. Tolkningen gäller vanligen, huruvida det beordrade arbetet faller inom ramen för den genom avtalet uppkomna arbetsskyldigheten. För att arbetsvägran på denna grund skall anses vara laglig, måste alltså krävas, dels att arbetsgivaren icke varit i god tro, när han framställt den tolkning av avtalet, på vilken han grundar sin befallning, dels ock att arbetstagaren objektivt sett icke är skyldig utföra arbetet. Är nämligen arbetaren i och för sig pliktig fullgöra en prestation, kan icke den omständigheten, att arbetsgivaren vid meddelandet av befallningen stött sig på en medvetet oriktig avtalstolkning, befria den förre från dennes arbetsskyldighet.
Beträffande samtliga tre nu nämnda fall gäller, att för den händelse arbetaren inställer arbetet, han gör detta på egen risk. Frågan om rätt till arbetsvägran föreligger i det enskilda fallet, »skall tydligen bedömas efter objektiva grunder och icke efter de berörda arbetarnas godtyckliga uppfattning» (AD 3/1940). Någon marginal till arbetsvägrarens förmån, för den händelse han varit i god tro, medger sålunda knappast svensk rätt. ILLUM2 har däremot hävdat den ståndpunkten, att så skulle vara fallet.
Arbetsvägran kan icke i och för sig samtidigt anses innebära ett hävande av det enskilda arbetsavtalet. Det måste på ett eller annat sätt framgå, att det även varit arbetstagarens avsikt att häva avtalet.3 Frågan huruvida den omständigheten, att arbetsgiva-
ren givit en order, vilken arbetaren haft rätt vägra efterkomma, samtidigt utgör ett sådant avtalsbrott, att arbetaren blir berättigad omedelbart häva avtalet, faller utanför det här behandlade ämnet. Det kan dock antecknas, att omvänt en icke tillåten arbetsvägran från arbetstagarens sida av arbetsdomstolen ansetts vara en så grav förseelse, att arbetsgivaren berättigades utan uppsägning avskeda den felande arbetaren (AD 3/1940). Det kan i detta sammanhang blott bliva tal om enskilda arbetsavtal, då kollektivavtal endast kunna hävas av arbetsdomstolen enligt 7 § kollektivavtalslagen.
Det har ovan förutsatts, att arbetstagaren genom arbetsvägran åsidosätter sin lydnadsplikt. Det kan emellertid även tänkas, att arbetaren inför en order, som han icke anser sig vara skyldig att utföra, tillgriper den metoden att utföra arbetet dåligt. Därigenom åsidosätter han sin förmögenhetsrättsliga förpliktelse att lämna en fullgod arbetsprestation. »Den allmänna förpliktelsen åligger alltid arbetaren att fullgöra så gott arbete, som efter ett objektivt bedömande med hänsyn till omständigheterna skäligen kan fordras» (AD 182/1934).1
Som ovan antytts kan det beordrade arbetet, varom tvist råder, tänkas objektivt sett ligga antingen inom ramen för vad parterna avtalat eller utom densamma. Oavsett huru därmed förhåller sig, är arbetstagaren skyldig åtlyda befallningen utom i ovan angivna undantagsfall. På så sätt kan den ena parten i ett arbetsavtal bliva pliktig utföra prestationer, som gå utöver det avtalade. Betydelsen av att arbetsgivarens tolkning av avtalet härigenom blir normerande, ökas vad angår kollektivavtalsbundna parter därav, att dessa enligt 4 § kollektivavtalslagen icke få tillgripa stridsåtgärd på grund av tvist om avtalets tolkning. Beträffande arbetstagare, som icke är på nämnda sätt bunden, är läget mera oklart. Även om han icke är underkastad någon fredsförpliktelse, åtnjuter den ensamstående å andra sidan icke samma rätt till stridsåtgärder, som inrymts åt organisationerna. Denna synpunkt torde dock sakna betydelse, eftersom arbetstagare med hänsyn till produktionsintresset måste anses vara skyldig acceptera arbetsgivarens tolkning av avtalet på den tvistiga punk-
ten i avbidan på ett auktoritativt uttalande i tvisten, oberoende av varje fredsförpliktelse.
I detta sammanhang kan det vara av intresse att undersöka, vilka principer arbetsdomstolen följer, då det gäller att i en uppkommen tvist avgöra, huruvida arbetsgivaren varit berättigad att giva den omstridda befallningen, d. v. s. huruvida det påbjudna arbetet verkligen legat inom ramen för arbetstagarens arbetsskyldighet.
I första hand får man vid tvistens slitande lita till själva kollektivavtalet. Stundom uttalar sig detta om just det aktuella fallet.1 De olika slag av arbeten, som ackordprislistorna, vilka tillhöra mellan parterna gällande avtal, upptaga, anses arbetarparten icke kunna undandraga sig utföra (AD 2/1936). Skälig hänsyn måste dock tagas till brister i erforderlig yrkeskunskap, om det skulle gälla något sällan förekommande, men dock till facket hörande arbete (AD 157/1934). I andra fall kan visst arbete tänkas vara uttryckligen förbehållet bestämda kategorier arbetare.2
Det bör på denna punkt observeras, att enskilda överenskommelser, som träffats mellan av kollektivavtal bundna parter men innebära avvikelser från kollektivavtalet, enligt 3 § kollektivavtalslagen sakna giltighet, i den mån sådan avtalsfrihet inte är särskilt medgiven i avtalet. Bestämmelser om att serveringspersonal vid kaféer ej fick utföra skurning och tvättning ansågos »innefatta ett i yrkets intresse uppställt allmänt förbud för kaféinnehavare att låta serveringspersonal utföra dylika arbeten, vilket förbud sålunda gäller även om serveringspersonalen frivilligt åtager sig arbetet i fråga» (AD 64/1933).3
Om i uppkommen tvist lösningen icke kan hämtas direkt ur kollektivavtalet, får frågan om arbetsskyldighetens vidd bedömas »efter mera allmänna synpunkter med särskild hänsyn till den praxis, som tillämpats» (AD 51/1938).
De förutsättningar, varunder kollektivavtalet ingåtts, kunna
därvid ofta giva värdefull ledning. En överenskommelse med yrkeskunnig arbetare anses i brist på uttryckliga bestämmelser avse allt sådant arbete, som hör till ifrågavarande yrke. I ett rättsfall visade det sig, att ett 1920 slutet kollektivavtal ostridigt ansetts omfatta även stuveriarbete. Då det icke fanns anledning antaga, att parterna vid senare ingångna avtal, som avlöst det förstnämnda, avsett genomföra någon ändring på denna punkt, ansåg arbetsdomstolen även det vid tidpunkten för tvisten gällande avtalet omfatta stuveriarbete (AD 20/1931).1
Arbetsgivaren får inte använda sin arbetsledningsrätt på så vis, att förutsättningarna för avtalet rubbas. Ett kollektivavtal hade exempelvis uppenbart slutits under den förutsättningen, att arbetstagarna — i detta fall pråmskeppare — skulle vara knutna till samma pråm, vilket var av betydelse för dessa ur trevnadssynpunkt. Arbetsgivaren ägde då icke införa en sådan arbetsordning, att skepparen måste byta båt med korta intervaller (AD 90/1935). För den händelse arbetet utföres mot ackordslön, uppstår lätt tvist. Avtalet har då slutits under den tysta eller uttalade förutsättningen, att arbetaren skall kunna nå en viss genomsnittlig dagsinkomst. Arbetsgivaren äger icke med stöd av sin arbetsledningsrätt genomföra sådana föranstaltningar, att möjligheterna att förtjäna det beräknade ackordet avsevärt ändras.2 Väl måste det anses vara arbetsgivaren obetaget dels att i det enskilda fallet leda arbetet så, att ökade ackordsförtjänster möjliggöras, dels att på grund av tekniska omständigheter vidtaga nödiga förändringar i arbetet. Frågan aktualiseras, då arbetarna arbeta i gäng, där arbetsutbytet och därmed lönen är resultatet av samverkan av flera och där var och en är beroende av den andre.3
Sedvänjor och praxis inom vederbörande fack kunna ofta giva antydningar, då det gäller att avgöra, huruvida arbetare skall anses vara skyldig utföra visst arbete. Uppskärning av bröd befanns exempelvis ingå i serveringspersonalens och icke i kallskänkornas åligganden, då så varit fallet tidigare under längre
tid och vid senaste avtalsslut icke något krav på ändring framförts (AD 38/1932). På sjöarbetsrättens områden finnes också en rad rättsfall, i vilka avgörandet om arbetsskyldighetens omfattning bygger på praxis.1
Särskilda svårigheter att avgöra, huruvida det omstridda arbetet överhuvud beröres av kollektivavtalet, kunna uppstå i fråga om nytt arbete, vilket icke kunnat förutses vid avtalets ingående .ILLUM2 håller före att det finnes presumtion för att även nytt arbete omfattas av gällande avtals bestämmelser och således åvilar av detta bundna arbetare, såvitt arbetet ej är så arteget, att det ej kan jämställas med i avtalet direkt förutsett arbete. Problemet torde få lösas från fall till fall.
Ofta giva emellertid nu nämnda rättskällor föga ledning för bestämmande av arbetsskyldigheten. I särskilt hög grad är så förhållandet, när tvisten rör sådant diversearbete, vilket ej faller direkt in under det yrkesarbete, varå avtalet egentligen har avseende. Efterhand som industriförbundprincipen vinner utbredning, kunna tvister av detta slag förmodas bliva allt talrikare. Frågan aktualiseras, då en arbetare inom en industrigren eller ett verksamhetsområde sättes att utföra arbete, som ligger inom ett annat.3
För att nå ett enhetligt bedömande av dessa fall har arbetsdomstolen genom sin praxis infört en rättsregel av innehåll, att avtalsbunden arbetare är skyldig »att mot de avtalsenliga löneförmåner, som gälla för det arbete, vari han är anställd, utföra allt sådant arbete för arbetsgivarens räkning, som står i naturligt samband med dennes verksamhet och kan anses falla inom vederbörande arbetares allmänna yrkeskvalifikationer» (AD 29/1929).
Denna prejudicerande dom fälldes redan under arbetsdomstolens första verksamhetsår. Den regel, som där formulerats, har domstolen sedermera hållit fast vid och ytterligare utvecklat i ett
stort antal fall. Regeln förutsätter, att det mellan parterna ingångna avtalet meddelar bestämmelser för det arbetsområde, som så att säga normalt faller inom arbetstagarens arbetsskyldighet.
Vad som skall anses stå i naturligt samband med arbetsgivarens verksamhet kan lätt nog bliva föremål för delade meningar. På den punkten företrädde redan i rättsfallet AD 29/1929 arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna inom domstolen olika ståndpunkter. Det ligger vanligen i arbetsgivarens intresse att söka få det omtvistade arbetet utfört av de egna arbetarna mot de i avtalet gällande lönerna, d. v. s. arbetsgivaren söker visa att ett dylikt naturligt samband förekommer. På arbetstagarsidan stå åter två intressen mot varandra. De hos arbetsgivaren anställda arbetarna ha vanligen i och för sig icke något emot att utföra arbetet. Däremot önska för det omstridda arbetet särskilt kvalificerade arbetare, till vilka av denna orsak avtalsenligt utgår högre lön vid utförande av sådant arbete, monopolisera detta för sin räkning och blockera därför ifrågavarande arbete, vilken blockad möjligen respekteras av arbetsgivarens egna arbetare. Partsställningen i målet blir då arbetsgivaren mot sina egna arbetare, vilka båda parter i själva verket ha i stort samma intressen. Arbetsdomstolen har vid avgörandet av dylika tvister närmast ställt sig på arbetsgivarens ståndpunkt och med kraft hävdat, att såvitt ett naturligt samband kan påvisas mellan arbetsgivarens verksamhet och det omstridda arbetet samt arbetarna äro kvalificerade för detsamma, arbetsskyldighet föreligger. Att avtalet icke upptager löner för det ifrågakomna arbetet, saknar betydelse (AD 68/1941). »Att arbetet ifråga i förevarande fall är av en viss större omfattning kan icke i och för sig föranleda någon ändring härutinnan», säger arbetsdomstolen i ett annat rättsfall (AD 59/1934). Domstolen tager sålunda icke hänsyn till arbetets omfattning eller omdetsamma är att betrakta såsom om byggnads- och reparationsarbete eller nybyggnadsarbete. De nog så kinkiga bedömningsfrågor, som en dylik uppdelning skulle föranlett, har domstolen undvikit. Arbetarrepresentanterna i domstolen ha så gott som undantagslöst godtagit de monopolistiska synpunkterna och ha först i fall från de sista åren accepterat domstolens ståndpunkt, sedan de under tio år vanligen varit skiljaktiga vid avdömandet av detta slags mål, i den mån de avgjorts till förmån för arbets-
givaren enligt ovannämnda regel, vanligen under åberopande av arbetenas storlek.1
Till belysning av arbetsdomstolens ståndpunkt kunna nämnas några fall, då domstolen ansett naturligt samband mellan arbetsgivarens verksamhet och det omstridda arbetet föreligga. Samband med dennes verksamhet har sålunda konstaterats i fråga om uppförande av värmehus och renserihus för en kostnad av 37,000 kronor till en arbetsgivaren tillhörig pappersmassefabrik (AD 122/1934), uppförande av en ny fanérfabrik i stället för en nedbrunnen (AD 68/1941), reparationsarbeten å bostäder avsedda för företagets arbetare (AD 90/1938) samt utvändig målning av åt företagets tjänstemän avsedda bostäder (AD 85/1933). Däremot ansågs samband icke föreligga mellan respektive arbetsgivares verksamhet och reparationsarbeten å en förvaltarbostad, då denna icke längre användes som bostad åt tjänsteman i företaget (AD 77/1931), samt reparationsarbeten å en dekåvillbana, med vars tillhjälp företagets produkter delvis forslades från fabriken till en närbelägen järnvägsstation (AD 80/1931). Att samband icke förefanns mellan verksamheten vid en porslinsfabrik och byggande av hus för uthyrning åt sommargäster— visserligen å mark, som tillhörde fabrikens ägare — förefaller uppenbart (AD 34/1933). Exemplen äro dock icke i alla fall direkt jämförbara, då bestämmelser i respektive kollektivavtal kunna förorsakat en olikartad bedömning av annars lika fall.
Som andra led i den av arbetsdomstolen uppställda rättsgrundsatsen står villkoret, att arbetet skall falla inom vederbörande arbetares allmänna yrkeskvalifikationer.2 Vad först angår driftsarbetare, vilka vanligen ha speciella yrkeskvalifikationer, följer, att dessa blott i undantagsfall bliva skyldiga lämna biträde vid arbete, som ej direkt faller inom ramen för deras särskilda yrkeskunnighet.3 Beträffande dessa undantagsfall kan antecknas, att arbetsskyldigheten vanligen icke torde ha sin grund i lydnadsplikten utan inträda i olika nödlägen, varom mera nedan.
Oftast röra tvisterna den kategori av grov-, reparations- och diversearbetare, som finnes anställd vid större företag och vars arbetsskyldighet ej kan regleras in i detalj i avtalen. Om vad som verkligen står i överensstämmelse med vederbörande arbetares yrkeskvalifikationer kan därför lätt råda tvekan. Måleriarbete ansågs exempelvis ligga inom diversearbetares kvalifikationer (AD 85/1933; arbetarrepresentanterna i domstolen voro skiljaktiga). Maskinist befanns ej vara överkvalificerad utföra visst klargörningsarbete för fartygs uppeldning (AD 56/1935).
Frågan om arbetsskyldighetens vidd kan naturligen tänkas avgjord även efter andra normer än de, arbetsdomstolen uppställt och tillämpat. HUECK-NIPPERDEY1 vill draga gränsen alltefter den tid, som åtgått för det omtvistade arbetet. Understundom vill man taga hänsyn till det förhållandet, att arbetaren satts att utföra det omtvistade arbetet i brist på sådant arbete, som denne vanligen har att utföra.
I delta sammanhang förtjänar ett specialfall särskild uppmärksamhet. Härmed åsyftas läget vid arbetskoniflikt, då arbetare beordras fullgöra arbete, som vanligen utföres av de i konflikten indragna. Sådant s. k. strejkarbete skall bedömas efter samma grunder som annat arbete. Området för de utanför konflikten ståendes arbetsskyldighet påverkas icke av konflikten vare sig i förstorande eller inskränkande riktning. Det kan hänvisas exempelvis till ett norskt rättsfall. Arbetsavtalen förmälde intet om huruvida fartygsbesättningen var skyldig deltaga i fartygets lastning och lossning. Enligt säker praxis ansågs emellertid så inte vara fallet. Då sålunda besättningen icke under vanliga förhållanden kunde åläggas att utföra lossnings- och lastningsarbete, kunde order därom icke givas, därför att befallningen föranletts av att de, som rätterligen skulle utfört arbetet, strejkade (Norsk Retstidende 1927: 296). I ett annat fall låg däremot det påfordrade arbetet icke utanför den normala arbetsskyldigheten, varför arbetarna icke kunde vägra utföra detsamma på den grund, att de arbetare, som vanligen utförde detsamma, strejkade (Nordiske Domme i Sjøfartsanliggender 1929: 54). Ett svenskt rättsfall avgjordes efter liknande principer. En besättningsman (smörjare), som vägrat efterkomma kaptenens order att deltaga i fartygets lossning i Colombo, där vid tillfället strejk rådde bland stuveriarbetarna,
hade bestraffats av denne. Högsta Domstolen godkände kaptenens handlingssätt, enär smörjaren icke vare sig på grund av lag, särskilt avtal eller annan av honom åberopad omständighet kunde anses hava varit fritagen från skyldighet att utföra det beordrade arbetet. Domstolen utlät sig på liknande sätt rörande en steward, som uppträtt på samma sätt som smörjaren i nämnda situation. (NJA 1932: 1. Jämför dock justitierådet Appelbergs i not 3 nedan refererade votum.)1
Med vad som ovan sagts om arbetsskyldighetens omfattning är emellertid detta spörsmål icke uttömmande behandlat. Det har redan antytts, att på särskilda grunder en utvidgad arbetsplikt, som går utöver den normala, kan åvila arbetstagare. Som exempel på sådan grund bör framför allt anföras naturhändelser, som omkasta förhållandena på arbetsplatsen, t. ex. en större brand. Problemet har veterligen icke satts på sin spets i svensk rättspraxis, men en arbetstagare torde i sådant fall oberoende av vidden av den normala arbetsskyldigheten vara pliktig deltaga i släcknings- och räddningsarbete i samma mån, som om sådant arbete avtalsenligt ålegat honom. En på dylikt vis utvidgad arbetsskyldighet kan i vissa fall fortvara även under längre tid.2 I vissa fall torde strejk kunna likställas med naturhändelse. Om t. ex. på grund av strejk vid ett elektriskt kraftverk allvarliga driftsstörningar inträda vid ett annat företag, som är beroende av kraftleveranserna, kan en utvidgad arbetsskyldighet komma att åvila arbetare vid det senare företaget.3
Det bör emellertid observeras att i sistnämnda fall av vidgad arbetsskyldighet i vissa nödlägen någon fredsförpliktelse icke föreligger för kollektivavtalsbundna parter, om tvist skulle upp-
stå, enär denna då icke gäller tolkning av avtalets innebörd eller annat i 4 § kollektivavtalslagen angivet förhållande. Det är här fråga om en arbetsplikt, som härleder sig direkt ur tjänsteförhållandet i och för sig oberoende av avtalets innehåll.
Det kan icke uppställas någon allmängiltig regel för arbetsskyldighetens utvidgning av nu nämnd orsak. Med stöd av det straffrättsliga nödfallsbegreppet skulle likväl åtminstone så mycket kunna sägas, att den för den enskilde arbetaren av arbetspliktens utvidgning förorsakade olägenheten eller skadan måste väsentligt understiga den skada, som det påbjudna arbetet avser att förebygga. Ett avgörande från fall till fall blir sålunda nödvändigt. En viss ledning kan hämtas av 6 § lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning, vari stadgas om den lagstadgade arbetstidens förlängning i vissa fall: Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, kan sådan förlängning ske, i den mån det är nödvändigt med hänsyn till nu nämnda förhållanden. Detta lagrum avser endast prestationens kvantitativa sida och tager icke ställning till i vad mån berörda förhållanden kunna föranleda en ändring av dennas kvalitet. Man skulle på denna punkt kunna citera KASKEL: för att en utsträckning av arbetsplikten skall kunna ifrågakomma, måste det gälla »eine Beschäftigung, der einigermassen in körperlicher, geistiger und gesellschaftlicher Beziehung der eigentlichen Tätigkeit entspricht».1