Drottning Ulrika Eleonora d. y:s första justitiesession. Den första justitiesessionen i rådet efter det underrättelsen om Karl XII:s död nått huvudstaden hölls d. 12 dec. 1718. Fem dagar därförut hade i dess kyrkor kungjorts att Ulrika Eleonora i kraft av arvsrätt bestigit tronen. Till det nämnda rådssammanträdet infann hon sig icke, men tillvaron av hennes kungliga makt, ehuru ännu till både grund och innehåll osäker, gör sig förnimbar i de fattade besluten. Ett mål om en dödsdömd fänrik skulle »lämnas till HM:t Drottningens egen höga leuteration vid k. rådens föreställande av de angivna mitigantier i HM:ts närvaro». Om en förfrågan från konsistoriet i Skara, »angående en som lägrat sitt syskonbarn» och ville äkta henne, resolverades att »detta kan ävenväl komma under HM:ts pardon i anledning av omständigheterna, och sättes leuterationen opp här i senaten att underskrivas av HM:t, där henne så behagar, i samtel. rådens närvaro». Dessa två beslut kunna ju tyckas helt överlämna avgörandet åt drottningen. I ett tredje ärende åter synes det ha räknats med en blott formell medverkan från hennes sida. En från Svea HovR insänd förlikning mellan det Königsmarckska och det Torstenson ska sterbhuset blev konfirmerad, »dock kommuniceras först med h. exc. grev Horn, och lämnas sedan HM:t Drottningen den att underskriva i rådet».1
    Nästa justitiesession hölls d. 16 dec., och nu presiderade drottningen. Sammanträdet d. 12 hade hållits »uti vanligt rum», d. v. s. revisionssalen i Rosenhaneska palatset, och blott två rådsherrar hade varit tillstädes. Nu angives lokalen vara »RådCammaren», och protokollföraren har så gripits av den högtidliga stämningen att han härtill fogat — icke såsom man skulle väntat »uppå Kongl. Huset» utan — »uppå Slåttet». Såsom närvarande upptagas, förutom »Hennes Kongl. Maij:t Dråttningen», sex K M:ts råd, nämligen Carl Gyllenstierna, Nils Stromberg, Arvid Horn, Jacob Spens, Gustaf Cronhielm och Nicodemus Tessin, alla tillhörande dem som av Karl XII varit förordnade och befullmäktigade till justitiens administrerande.
    Då Karl XII för första gången presiderade vid en justitiesession skedde det utan alla ceremonier. Nu förfors annorlunda. Sammanträdet får till stor del sitt intresse av de vältalighetsblomster som överräcktes till drottningen. Protokollet begynner sålunda: »Såsom det nu var den första gången som Hennes Maj:t efter antagen regering och styrsel i dess

 

1 Av registraturet ses att drottningen d. 12 eller 13 dec. förskonade fänriken från vidare straff och tillät äktenskapet, vilket i själva verket skulle ingås ej, såsom protokollet anger, mellan syskonbarn utan mellan en änkling och hans avl. hustrus syskonbarn. Jfr SvJT 1943 s. 588 not 3.

BIRGER WEDBERG. 145Högstsal. Hr Broders ställe till att betyga dess nåd. ömhet om rättvisans befordring i hela riket förde præsidium i KJRev, så gjorde hr grev Carl Gyllenstierna en zirlig och trogen lyckönskan att Gud den allrahögste täcktes uppehålla HM:t vid en beständig hälsa och krafter att kunna uthärda med den stora omsorg och möda som fordrades till denna förnämsta delens av riksens styrelse behöriga iakttagande, Gudi till ära och dess beträngde undersåtare till hägn och försvar, varöver h. exc. betygade sin hjärteliga fägnad. Och emedan han intet kunde bevista den revisionssaken som nu företagas skulle, för dess förvantskap skull med den ena av parterna, ty tog h. exc. därmed sitt avträde.»
    Parter i revisionssaken, som föredrogs av sekreteraren Ehrencrona, voro KM:ts Ständers Bank och hovmarskalken Gustaf Rålamb — Gyllenstiernas systerson — som förde talan för sin fru Hedvig Douglas och hennes syskon, barn till landshövdingen Douglas († 1705). Denne hade gått i borgen för ett lån, som banken beviljat vice amiralen Sparre, och till bankens säkerhet pantförskrivit Elfvegärde sätesgård i Rasbo socken. Då betalning uteblev, begärde banken 1693 immission i gården. Häremot protesterade landshövdingens mor, fältmarskalken Douglas' änka grevinnan Hedvig Mörner, under uppgift att landshövdingen blott haft usumfructum till gården som i själva verket tillhörde henne: hon hade köpt den 1663 och erhållit fastebrev 1666. Hon upprättade också ett testamente, vari hon uteslöt landshövdingen från allt arvtagande i gården och transporterade arvsrätten på hans barn. Testamentet blev 1707 av Svea HovR stadfästat, emedan gården ansågs vara Hedvig Mörners avlinge varöver hon efter lag hade fri disposition. Banken vidhöll emellertid att gården åtminstone delvis tillhört landshövdingen, men i dom d. 15 dec. 1709 förklarade HovR:n att som landshövdingen i sin livstid ej talat på testamentet, så blev banken allenast förunnat att inom tre månader ur sterbhusets dokumenter göra sig kunnig om gårdens beskaffenhet. Det var denna dom som nu omsider förelåg hos KM:t till prövning.
    Föredragningen var knappast börjad innan Horn »stod upp och begärde lov att som snarast få avträda att konferera med den holländske residenten Rumpf i kansliet om några angelägna affärer, vilka han nu senast föreställer. Vartill HM:t samtyckte». Handläggningen av målet fortgick emellertid i Horns frånvaro, och »deras exc:r frågade första ombudsmannen Stierncrona, som i högsta ombudsmannens baron Leijonstedts ställe sig här i senaten infann att taga KM:ts höga rätt härvid i akt, om icke han tyckte att denna sätesgården Elfvegärde borde skattas för grevinnan Hedvig Mörners avlinge, varpå hela saken nu syntes bero. Stierncrona svarade sig intet annat av det som nu varit före kunna sluta än att samma gods var grevinnans rätta avlinge, helst emedan» o. s. v. När så Horn kommit in igen, deduktionerna blivit upplästa och några inlägg gjorts av Horn, Cronhielm och Tessin — de tre som voro vana att sköta diskussionen — inkallades bankofiskalen och Rålambs advokat Lagerholm till muntlig konferens. Dem gjordes »vanlig

 

10—447004. Svensk Juristtidning 1944.

146 BIRGER WEDBERG.tillfrågan» om de hade något mer att andraga till sakens upplysning än tillförene skriftligen var gjort; men om det var drottningen eller någon annan som frågade upplyses ej. Und. tacksägelse avlades, av fiskalen för det i nåder förunte beneficium revisionis och av Lagerholm, å hans principals vägnar, för nåden att muntligen få utlåta sig om saken. Under konferensen »förehöll» Ehrencrona fiskalen en viss omständighet och »deras exc:r» ställde till honom en fråga, men någon personlig ledning av förhöret kan ej skönjas. Fiskalen gjorde gällande att Hedvig Mörner vid inköpet av gården suttit i bo oskifto efter fältmarskalken och icke erlagt köpeskillingen av egna medel, och han yrkade åläggande för landshövdingens änkegrevinna att upprätta ett edligt inventarium på alla skrifter i sterbhuset.
    När parterna avträtt skredo deras exc:r till votering:
    Hr grev Tessin begynte sitt tal med lyckönskan till HM:ts antagna præsidium uti JRev, ursäktandes därhos att han ej ståendes kunde avlägga densamma för någon olägenhet skull i fötterna. Sedan utlät h. exc. sig över bemälta Douglassiska sak sålunda: [Elfvegärdet bör anses såsom ett fullkomligt sal. grevinnan Hedvig Mörners avlinge;1 hennes barn ha i 20 års tid acquiescerat vid köpet; landshövdingens arvingar ha cederat bonis; banken har haft tillträde till sterbhusets kontor och räkenskaper och kan ej producera mera till bestyrkande av sin rätt;] fördenskull kan jag intet annat än bifalla KHovR:ns dom, varutinnan jag så mycket mera blivit styrkt av alla de skäl som sal. hr vice presidenten [ = Heerdhielm] i sitt voto anfört; underkastandes för det övriga allt HKM:ts egen höga decision.
    Hr grev Cronhielm stod sedan opp och gratulerade jämväl HKM:t över dess första session uti justitiesaker i senaten sedan hon regementet antagit, med ett kort och vackert tal. Ang. den nu utagerade Douglassiska saken emot banken sade h. exc. sig ej annat kunna än bifalla K. Svea HovR:s dom och utslag därutinnan samt i synnerhet de skäl varuppå framledne vice presidenten Heerdhielm och assessoren Silfverstråhle grundat deras vota, varav man klarl. kunde se 1. att grevinnan Hedvig Mörner, landshövdingen grev Gustaf Douglases fru moder betalt köpeskillingen för godset Elfvegärdet åt vederbörande i rättan tid av dess enskilta medel och ej som banken föregiver ex massa hereditaria indivisa efter dess sal. man [och ytterligare vissa under 2—4 upptagna omständigheter]; varföre h. exc. sade sig alldeles bifalla k. rådets grev Tessins voto att såsom Elfvegärdet medelst berörda testamente lagl. var kommet uti oftabem:ta grevinna Mörners barnabarns possession, så borde de ock orubbade sitta däruti.
    Hr grev Spens gjorde jämväl i förstone en kort lyckönskan för HM:t att med denna svåra riksbördan väl kunna uthärda samt medelst trogna råds bistånd uti alla saker finna sitt nöje. Vad den tvisten angår — — så utlät han sig vara av samma mening som k. rådet grev Tessin.
    Hr grev Horn gjorde sedan till HM:t en zirlig lyckönskan till justitiens handhavande här i senaten. Anlangande bem:te rättegångssak höll h. exc. med

 

1 Under diskussionen hade Tessin yttrat: »det är att presumera att grevinnan Mörner ej haft behov att gripa till sina barns andel i boet, emedan hon inte haft sådana utgifter som de, i synnerhet sönerna vilka kostat på sig stora penningar på deras resor utomlands».

DROTTNING ULRIKA ELEONORA D. Y:S FÖRSTA JUSTITIESESSION. 147HovR:ns utslag såväl som förb:te k. råds utlåtelse, helst emedan fiskalen i banken av alla de skrifter och dokumenter, som han haft fritt tillträde till uti det Douglassiska sterbhuset, intet kunnat omkullslå hovmarskalken Rålambs påstående att godset Elfvegärdet var dess frus fadermoders grevinnan Mörners avlinge och fördenskull borttestamenteras kunde, beståendes b:te fiskals skäl mest av bara gissningar som ej äro att bygga uppå, varemot Rålamb hade att beropa sig på lagfarten och laga kraft vunna domar.
    Hr grev Stromberg var av samma mening, yttrandes därhos dess trogna lyckönskan till HM:ts första session uti justitiesaker efter dess anträde till regementet.
    HM:t Drottningen förklarade sig intet annat kunna se än att hr Rålamb med dess fru och de övriga intressenterna borde okvald sitta i berörda gods, och att HM:t så mycket tryggare kunde hålla sig vid dess riksråds voteringar som HM:t var försäkrad att deras exc:r uti allt vorde dömandes efter deras höga ämbetes plikt och trohetsed; tackandes för deras lyckönskan.
    Sedan diskurrerades ang. expenserna och fanns skäligt att som Rålamb vunnit saken, så hade han desamma av banken att utbekomma.
    Ehrencrona oppläste dess oppsats av bem:te expenser, bestigandes sig till 388 dr kmt.
    Hr grev Tessin tyckte denna summa intet vara för högt oppsatt i anseende till den vidlöftiga processen som hr Rålamb måst föra i denna saken. Men de övriga riksråden modererade densamma till 126 dr kmt.
    Sedan företogos några andra högtangelägna saker, varföre referenten jämte protokollssekreterarne i Rev togo sitt avträde efter befallning, då statssekreteraren v. Höpken steg fram att föredraga b:te ärender, varpå protokollssekreteraren Carlsson och protonotarien von Groth trädde till protokollet.
    Emellertid blev domen i b:e sak oppsatt och, när förberörda saker voro avgjorda av Ehrencrona oppläst att justeras. Sedan blevo parterna näml. bankofiskalen och advokaten Lagerholm inkallade att avhöra domen, vilken vid öppna dörrar opplästes, varvid riksrådet hr grev Carl Gyllenstierna jämväl sitt ställe vid bordet intog.

 

    Härmed slutar protokollet för dagen. Om den övliga tacksägelsen från parternas sida för en högrättvis dom nämnes intet.
    Man kan undra vilken rättslig valör drottningen och excellenserna tillmätte hennes utlåtande i saken. Att hon, dagen före sessionen, hade i riksdagskallelsen förklarat sig vilja alldeles avskaffa den s. k. suveräniteten ger ingen ledning för ett svar. Innan suveräniteten existerade hade ju drottning Kristina ägt ensam beslutanderätt i revisionssaker (J. E. ALMQUIST i SvJT 1941 s. 819), och å andra sidan hade varken Karl XI eller hans son någonsin avvikit från den mening som i dylik sak omfattats av ett enhälligt råd. Måhända ansågs Ulrika Eleonora, liksom sin farmor i förmyndarstyrelserna, äga två röster och utslagsröst? Kan Tessins slutfras läsas så, att han för övrigt underkastar allt, så huvudsak som expenser, drottningens egen decision? Påfallande är att medan Karl XII, när han i sitt råd förde ordet i revisionsmål, väl kunde underlåta att direkt uttala sig i huvudsaken men där-

148 DROTTNING ULRIKA ELEONORA D. Y:S FÖRSTA JUSTITIESESSION.emot alltid bestämde om expenserna, så förteg Ulrika Eleonora alldeles sin tanke om dem, och det ehuru rådsherrarne icke voterat lika.
    Till sist må antecknas C. G. MALMSTRÖMS lilla blunder då han i Historisk Tidskrift 1889 s. 366, vid redogörelse för utbytet av »KM:ts råd» mot »rikets råd», uppger att det sista uttrycket förekommer en gång i justitierådsprotokollet d. 16 dec. 1718. Vi ha ju sett att detta protokoll icke blott låter drottningen själv tala om »dess riksråd», utan därutöver nämner både »de övriga riksråden» och »riksrådet hr grev»; men uttrycket »rikets råd», verbotim, förekommer där ej alls.
 

Birger Wedberg.