DEN NYA VILLKORLIGA DOMEN OCH ORGANISATIONEN FÖR DESS TILLÄMPNING.
AV
SEKRETERAREN I STRAFFLAGBEREDNINGEN TORGNY LINDBERG.
Det mest framträdande kriminalpolitiska önskemålet under de senaste åren har varit ikraftträdandet av den vilande lagstiftningen av den 22 juni 1939 om villkorlig dom m. m. (se SvJT 1939 s. 365, 814; 1940 s. 563; 1941 s. 509, 588, 940; 1942 s. 277, 483, 639). Sedan 1943 års riksdag bifallit ett i statsverkspropositionen framlagt förslag om inrättandet av en utvidgad skyddskonsulentorganisation, har detta önskemål kunnat förverkligas. Enligt kungörelse den 1 oktober 1943 har lagstiftningen trätt i kraft fr. o. m. den 1 januari 1944, varjämte vissa följdförfattningar rörande skyddskonsulentorganisationen och tillämpningen i övrigt av lagen om villkorlig dom och lagen den 18 september 1943 om villkorlig frigivning (se SvJT 1943 s. 593) utfärdats (se SvJT 1943 s. 820).
Innebörd och verkan av villkorlig dom.
I jämförelse med den förut gällande 1918 års lag om villkorlig straffdom innebär den nya lagen 1 att den villkorliga domen fått ökad tillämplighet. Villkorlig dom får nu användas även vid relativt grova brott — den är utesluten endast om brottet finnes förskylla strängare straff än straffarbete i ett år eller fängelse i två år — och kan tillämpas även mot återfallsbrottslingar, om särskilda skäl tala därför. Viktigare är emellertid att den villkorliga domen i väsentliga avseenden erhållit ändrad karaktär. Vid tillkomsten av den nya lagen har det varit ett huvudsyfte att, vid sidan av den villkorliga domen i dess gamla utformning, bereda möjlighet att använda villkorlig dom jämväl i förening med mera direkta åtgärder för den dömdes tillrättaförande, när behov
därav är för handen. Man har velat skapa en välbehövlig mellanform mellan den ursprungliga villkorliga domen och de frihetsberövande reaktionsformerna, en ny straffrättslig skyddsåtgärd eller, om man så vill, en serie skyddsåtgärder utan frihetsberövande och sålunda av lindrigare art än tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring och internering. Härigenom har man, förutom en effektivare behandling av vissa kategorier brottslingar som redan förut brukat erhålla villkorlig dom, velat uppnå ökade möjligheter att utbyta anstaltsbehandling mot kriminalvård i frihet. Därutöver har man emellertid även velat begagna sig av den villkorliga domen för att i vissa fall möjliggöra ett utbyte av anstaltsbehandling inom kriminalvårdens ram mot sociala vårdformer — alkoholistvård, sjukhusvård, skyddshemsvård — och på så sätt låta den villkorliga domen göra tjänst som en bro från kriminalvården till socialvården. Dessa syften har man sökt uppnå därigenom, att den villkorliga domen kan förenas med vissa, ofta djupt ingripande, föreskrifter rörande den dömdes förhållande under prövotiden. Bestämmelser om sådana föreskrifter äro givna i 8 § lagen om villkorlig dom.
Medan villkorlig dom tidigare, i anslutning till det s. k. kontinentala systemet, alltid haft formen av anstånd med verkställigheten av ådömt straff, har den nya lagen vid sidan härav infört den i England och vissa nordamerikanska stater tillämpade s. k. anglosaxiska formen av villkorlig dom, innebärande att domstolen i samband med sakerförklaring förordnar om anstånd med straffets ådömande. En anledning härtill har varit att
man ansett det oegentligt att utsätta ett tidsbestämt straff i domen, även när man vet med sig att detta, därest anståndet förverkas, troligen kommer att utbytas mot någon annan behandlingsform. I de fall då frihetsinskränkande föreskrifter av mera ingripande art meddelas, har det också ansetts naturligt att i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring och internering, icke utsätta tidsbestämt straff i domen. Villkorligt anstånd med straffets ådömande skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, tillämpas, om domstolen meddelar särskilda föreskrifter för den dömde, och kan undantagsvis även eljest användas. Då det i de fall där den villkorliga domen icke förenas med särskilda föreskrifter ansetts kunna vara av allmänpreventiv betydelse att straffet utsättes i domen, har man ansett försiktigheten bjuda att även bibehålla möjligheten att tillämpa villkorlig dom i form av anstånd med verkställigheten av ådömt straff. Denna form skall i regel användas, om ingen särskild föreskrift för den dömde finnes erforderlig, och kan undantagsvis även tillämpas i förening med någon mindre ingripande föreskrift för denne.
Villkorlig dom skall förenas med föreskrift i den mån det med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning, levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande. Denna form av omhändertagande är främst avsedd för unga brottslingar, vissa psykiskt abnorma brottslingar — intellektuellt undermåliga, psykopater, neurotiker m. fl., vilkas abnormitet ej är så utpräglad att de böra straffriförklaras — alkoholistbrottslingar och arbetsskygga brottslingar. Uppenbarligen kan emellertid tillämpligheten av villkorlig dom med föreskrift icke strikt begränsas till dessa grupper, utan det får i varje särskilt fall prövas, huruvida brottspreventionen kräver att den dömde erhåller särskilda förhållningsregler.
Domstolen kan meddela särskilda föreskrifter för den dömde i följande hänseenden.
1. Angående den dömdes utbildning och 2. angående hans arbetsanställning. Domstolen kan t. ex., om de ekonomiska förhållandena så medgiva, ålägga den dömde att genomgå viss utbildningskurs; ej sällan torde det ifrågakomma att förplikta honom att bevista aftonkurser i en yrkesskola. Då den villkorligt dömdes placering i lämpligt arbete är av väsentlig betydelse för hans tillrättaförande, torde domstolen, därest den tilltalade sak-
nar arbete, i regel böra tillse att sysselsättning anskaffas åt honom genom förundersökarens eller skyddskonsulentens försorg samt i den villkorliga domen angiva att den dömde skall antaga den anskaffade arbetsanställningen.
3. Angående den dömdes vistelseort och 4. angående hans bostad. Det är uppenbarligen ofta av synnerlig vikt, att den dömde kan placeras i en miljö, där han icke utsättes för brottsstimulerande inflytelser utan kan utvecklas i god riktning. Med stöd av förevarande bestämmelse kan domstolen förplikta den dömde att vara bosatt å viss ort eller att icke besöka en plats, där han kan befaras bliva utsatt för frestelser eller skadlig påverkan. Domstolen kan vidare förordna att den dömde skall ha sin bostad i något enskilt hem, där inackordering anskaffats åt honom, eller, därest detta ej anses lämpligt, å ett upptagningshem, där han samtidigt har arbete, eller i ett inackorderingshem, medan han arbetar utom hemmet. Av de sistnämnda båda formerna för omhändertagande är placering å inackorderingshem av otvivelaktigt värde, särskilt i städer. Intagning å upptagningshem får anses innebära ett så ingripande omhändertagande att det närmar sig fullständigt frihetsberövande och torde därför böra tilllämpas med varsamhet. Av domstolens beslut bör framgå huru omfattande de frihetsinskränkningar äro som den dömde skall underkasta sig med avseende å sina bostadsförhållanden. Om han skall bo i ett inackorderings- eller upptagningshem eller inackorderas i ett enskilt hem, bör domstolen angiva vilket hem som är i fråga. Avses endast att vinna en mera allmän kontroll över den dömdes bostadsförhållanden, torde domstolen kunna begränsa sig till att föreskriva att den dömde skall bo i lägenhet som av övervakaren bestämmes.
5. Angående den dömdes användande av fritid. Föreskrift i detta hänseende kan t. ex. avse förbud för den dömde att besöka vissa nöjeslokaler eller föreläggande för honom att ingå i någon förening eller att helt eller delvis tillbringa fritiden å en pojkklubb eller ungdomsgård.
6. Angående skyldighet för den dömde att avhålla sig från bruk av rusdrycker. På grund av de svårigheter som, särskilt i storstäder, föreligga att kontrollera efterlevnaden av ett alkoholförbud, torde möjligheten att meddela sådan föreskrift böra tillämpas med varsamhet. Ofta torde mera stå att vinna genom att giva den dömde ett föreläggande att ingå i nykterhetsförening eller genom att övervakaren samverkar med vederbörande nykterhetsnämnd.
7. Angående skyldighet för den dömde att underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt.
Föreskrifter i dessa hänseenden, som innebära att den dömde via den villkorliga domen överlämnas till socialvården, förutsätta liksom övriga föreskrifter att han frivilligt underkastar sig behandlingen.
Behandling å sjukhus kan avse någon fysisk defekt som är hindrande för den dömdes fortkomst men har sin största betydelse i fråga om psykiskt abnorma brottslingar, som kunna föreläggas att underkasta sig behandling å psykiatrisk klinik eller enligt anvisningar av hjälpverksamhetsläkare eller å sinnessjukhus. Självklart är att domstolen icke bör meddela föreskrift om sjukhusvård förrän det är fullt klart att behandlingen kan komma till stånd. Föreläggande att underkasta sig behandling å sinnessjukhus torde i regel icke böra meddelas förrän den tilltalade intagits å sjukhuset eller undersökningsläkaren eller annan läkare utfärdat vårdattest.
Föreskrift att den dömde skall underkasta sig behandling å alkoholistanstalt avser frivilligt ingående å sådan anstalt enligt 50 § alkoholistlagen. Sådan föreskrift, som torde böra meddelas i samråd med vederbörande nykterhetsnämnd, bör ej tillgripas, om det ur vårdsynpunkt synes tillfyllest att den dömde ställes under övervakning och blir föremål för andra hjälpåtgärder av öppen art. Hinder möter naturligtvis ej att tillämpa villkorlig dom även när förordnande enligt alkoholistlagen om tvångsintagning av den tilltalade å alkoholistanstalt meddelats av vederbörande myndighet. Under lagens förarbeten ifrågasattes införande av rätt för domstolen att även mot den dömdes vilja överlämna honom till nykterhetsnämnd för alkoholistvård. Frågan härom ansågs emellertid böra anstå i avvaktan på ytterligare utredning.1
8. Angående inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. Den dömde kan förklaras skyldig underkasta sig att hans arbetsförtjänst utbetalas på sådant sätt att den blir till verklig nytta för honom och hans familj. Det kan även åläggas honom att insätta visst belopp av sin avlöning å sparkonto.
Däremot torde befogenhet icke föreligga att föreskriva till vilka ändamål den dömde skall använda sina tillgångar.
9. Angående tid och sätt för fullgörandet av skadeståndsskyldighet för skada som uppkommit genom brottet. Enligt 6 § lagen om villkorlig dom föreligger en allmän förpliktelse för villkorligt dömd att göra vad i hans förmåga står att fullgöra sådan skadeståndsskyldighet. Denna allmänna skyldighet kan av domstolen kompletteras med åläggande för den dömde att t. ex. vid lyftande av sin veckolön lämna viss del därav till målsäganden, eventuellt genom övervakarens förmedling. Det må erinras att det för meddelande av sådan föreskrift icke förutsättes att den erfordras för den dömdes tillrättaförande utan endast att domstolen finner lämpligt att meddela föreskriften.
10. Domstolen äger, när det finnes lämpligare och av barnavårdsnämnd i avgivet yttrande föreslagits, överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran.
Enligt bestämmelser i barnavårdslagen den 6 juni 1924 kan barnavårdsnämnd, därest andra åtgärder prövas gagnlösa eller vidtagits utan att rättelse vunnits, besluta om omhändertagande för skyddsuppfostran av barn under 18 år, som befinnes så vanartat att särskilda uppfostringsåtgärder erfordras för dess tillrättaförande, ävensom av person mellan 18 och 21 års ålder, som befinnes hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande. Beslut om skyddsuppfostran skall i vissa fall fastställas av länsstyrelsen. Skyddsuppfostran kan verkställas dels i enskilt hem, dels å vissa anstalter, av vilka de viktigaste äro skyddshemmen. Om intagning å skyddshem förordnar skyddshemsinspektören på ansökan av barnavårdsnämnden.
Domstolens befogenhet att överlämna åt barnavårdsnämnden att omhändertaga villkorligt dömd för skyddsuppfostran, som infördes i lagen på initiativ av första lagutskottet, bör enligt ett uttalande av utskottet icke tillämpas, därest domstolen finner den dömde allenast böra utackorderas i enskilt hem; i sådant fall har domstolen möjlighet att själv förordna om den dömdes placering (jfr under 3. här ovan). Överlämnande för skyddsuppfostran bör sålunda ifrågakomma endast när skyddshemsvård anses indicerad.
Av särskilt intresse är i detta sammanhang förhållandet mellan tvångsuppfostran och skyddshemsvård. Det klientel som om-
händertages inom dessa båda behandlingsformer är i huvudsak likartat och verkställigheten av de båda formerna är i princip enahanda, dock med den skillnaden att skyddshemsväsendet har ett flertal anstalter till sitt förfogande för de intagnas differentiering, medan de tvångsuppfostrade sammanföras å samma anstalt. Särskilt i vad angår abnormklientelets behandling ha skyddshemmen större resurser. Då skyddshemsvården sålunda ur behandlingssynpunkt för närvarande får anses vara tvångsuppfostran överlägsen, är det att förvänta att domstolarna i betydande utsträckning komma att utnyttja möjligheten att överlämna den dömde till skyddsuppfostran i stället för att ådöma tvångsuppfostran. Skulle intagning å skyddshem icke komma till stånd efter ett sådant överlämnande, har domstolen, om den dömde åsidosätter sin skyldighet att föra ett ordentligt liv, möjlighet att förklara anståndet förverkat och döma honom till tvångsuppfostran. Intet hindrar naturligtvis att domstolen avvaktar beslut om intagning å skyddshem, innan den villkorliga domen meddelas.
De ovannämnda föreskrifterna utom överlämnande för skyddsuppfostran kunna meddelas för viss tid eller utan tidsbegränsning. I sistnämnda fall gäller föreskrift tillsvidare under prövotiden. Om den föreskrift som skall meddelas innebär betydande frihetsinskränkningar för den dömde, t. ex. med avseende å hans bostadsförhållanden eller användande av fritid, torde domstolen alltid böra överväga, huruvida åtgärden bör avse viss tid.
Föreskrift, som meddelats jämlikt 8 §, må upphävas eller ändras då anledning därtill förekommer. Däremot får ny föreskrift, på sätt nedan sägs, endast meddelas under förutsättning att den villkorligt dömde åsidosatt sina åligganden. Övervakare äger meddela bestämmelser med avseende å verkställigheten av de föreskrifter domstolen fastställt samt de ordningsföreskrifter han eljest med hänsyn till den dömdes ungdom eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga. Denna befogenhet innebär icke att han äger meddela föreskrifter av mera ingripande natur; den vidsträckta lydnadsplikt mot övervakaren som tidigare kunnat åläggas underårig har sålunda ej någon motsvarighet i den nya lagen.1
Som ovan antytts äro de föreskrifter som meddelas för vill-
korligt dömd icke direkt exigibla, 1 de kunna icke tvångsvis genomföras mot den dömdes vilja utan förutsätta att denne frivilligt underkastar sig dem. Ett undantag utgör i viss mån överlämnandet av den dömde för skyddsuppfostran, men det tvångsvis genomförda verkställandet inträder här ej på grund av domstolens förordnande utan till följd av stadganden i barnavårdslagen i den ordning denna lag föreskriver. Betydelsen av den frivillighet från den dömdes sida som i regel förutsättes får emellertid icke överskattas, eftersom överträdelse av meddelad föreskrift kan medföra anståndets förverkande och föreskriften sålunda alltid genomföres under straffhot.
Om den villkorligt dömde åsidosätter sina allmänna skyldigheter eller vad till följd av meddelade föreskrifter åligger honom, erbjuder den nya lagen betydligt rikare möjligheter till ingripande än den förutvarande. Har övervakning ej tidigare anordnats, kan domstolen förordna därom. Domstolen kan vidare meddela en eller flera av de särskilda föreskrifter för vilka redogörelse lämnats härovan. Uppenbart är att det t. ex. många gånger kan vara lämpligare att låta den dömde byta miljö och ställa honom under skärpt uppsikt än att helt schematiskt förklara anståndet förverkat och måhända ådöma ett frihetsstraff som ansetts mindre lämpat för den dömdes tillrättaförande. Domstolen kan vidare besluta att varning skall tilldelas den dömde. Den kan även förordna om prövotidens förlängning, dock högst med två år utöver den i domen bestämda tiden. I sista hand kan anståndet förklaras förverkat.
Övertygas den dömde att hava begått nytt brott under prövotiden, må domstolen förklara anståndet förverkat. Beslut om förverkande skall i regel meddelas, om det nya brottet finnes förskylla straffarbete eller fängelse, men detta kan underlåtas, om särskilda skäl till annat föranleda, t. ex. obilligheten att låta en villkorligt dömd, som länge varit underkastad ingripande frihetsinskränkningar till följd av det tidigare brottet, undergå straff för detta, emedan han dömes för ett nytt brott som kanske ej har något samband med det förra, eller olämpligheten att ersätta den långvariga, positivt uppbyggande kriminalvården i frihet med vanligt straff endast därför att den övervakade har att undergå ett kortvarigt frihetsstraff för olovligt undanhållande från militärtjänst eller dylikt; i sådana fall får övervakningen i stället
fortsätta sedan straffet för det nya brottet avtjänats. Om den som erhållit villkorligt anstånd med förvandlingsstraff för böter förövar nytt brott, prövar domstolen alltid fritt, huruvida förverkande bör inträda.1 Om villkorligt dömd ålägges förvandlingsstraff för böter, må anståndet förklaras förverkat. Övertygas villkorligt dömd om brott, som förövats före prövotidens början, kan domstolen antingen förordna att anståndet skall avse även detta brott (om den villkorliga domen har formen av anstånd med verkställighet av ådömt straff, skall i så fall gemensamt straff först utmätas och anståndet avse detta straff) eller förklara anståndet förverkat eller ock ådöma straff allenast för det nyupptäckta brottet.
Om anståndet ej förklaras förverkat, när den villkorligt dömde övertygas om annat brott än det som föranlett den villkorliga domen, kan domstolen i stället meddela ändrade bestämmelser med avseende å denna, d. v. s. förordna om övervakning, meddela föreskrift eller besluta om prövotidens förlängning. Varning torde däremot ej kunna meddelas i detta fall.
De åtgärder som sålunda ifrågakomma när den villkorligt dömde åsidosätter sina åligganden eller övertygas om annat brott må beslutas endast om fråga därom väckes före prövotidens utgång eller i mål som anhängiggjorts före denna tidpunkt. Förverkande på grund av brott kan dock inträda, om frågan uppkommer i mål som anhängiggjorts inom ett år från prövotidens utgång.
Organisationen för tillämpning av villkorlig dom.
Det ligger i sakens natur att den nya lagen om villkorlig dom skulle förfela sin uppgift, om det ej på tillfredsställande sätt vore sörjt för att den utbyggda kriminalvård i frihet som den i ökad
utsträckning vill sätta i frihetsstraffets ställe genomföres på ett betryggande sätt. De praktiska spörsmål som möta hänföra sig främst till möjligheten att i det enskilda fallet välja de åtgärder som äro bäst ägnade att tillrättaföra den brottslige och att därefter genom rationell övervakning och hjälpverksamhet sörja för att åtgärderna genomföras. Man har också från början gjort klart för sig att särskilda organisatoriska anordningar erfordras för att lagen skall kunna fylla sitt syfte. Då den nya lagstiftningen ställer ökade krav på domstolarna såväl vid den villkorliga domens meddelande som i deras egenskap av övervakningsdomstolar, har man velat ställa nödig sakkunskap till deras förfogande. Man har vidare velat göra övervakningen av de villkorligt dömda, som hittills varit behäftad med vissa brister, mera effektiv. Slutligen har man velat skapa ekonomiska förutsättningar för genomförandet av de åtgärder som erfordras i fråga om de villkorligt dömda.
Dessa önskemål ha tillgodosetts huvudsakligen genom förbättringar av förundersökningsväsendet, genom införandet av möjlighet för övervakningsdomstol att överlåta en del av sina befogenheter å särskild övervakningsnämnd samt genom utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen.
Genom lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål, som trätt i kraft samtidigt med lagen om villkorlig dom, har förundersökning gjorts obligatorisk i något större utsträckning än tidigare. Förundersökningens syfte är att förebringa utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande. När skäl därtill äro, må domstolen besluta att läkarintyg angående tilltalad skall anskaffas. Det har vidare föreskrivits att barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd äro skyldiga att på begäran av förundersökare, åklagare, domstol eller dess ordförande meddela upplysningar beträffande tilltalad, med vilken nämnden har att taga befattning, och att föreslå de åtgärder som nämnden må finna erforderliga för hans rättande. Enligt tillämpningsföreskrifterna till lagen bör förundersökaren, där så lämpligen kan ske, rådföra sig med barnavårdsnämnden, om den tilltalade är under 21 år, och med nykterhetsnämnden, om han kan antagas vara hemfallen åt alkoholmissbruk. Om villkorlig dom är ifrågasatt, skall förundersökaren yttra sig om behovet av särskilda föreskrifter i domen samt, i den mån så erfordras, förbereda tillämpningen av sådana föreskrifter och föreslå övervakare.
Övervakningsnämnd må tillsättas av allmän underrätt eller av flera underrätter gemensamt. Nämnden skall bestå av minst tre
ledamöter. Av dessa skall minst en vara lagfaren befattningshavare vid domstol som tillsatt nämnden. De övriga böra enligt förarbetena till lagstiftningen besitta social erfarenhet. Ursprungligen hade föreslagits att en av ledamöterna skulle vara läkare, men detta är ej obligatoriskt enligt den slutliga avfattningen av stadgandet. Det torde vara lämpligt att till ledamot i nämnden utses en häradshövding, tingsdomare, tingssekreterare, borgmästare, rådman, assessor eller stadsnotarie, eventuellt, där nämnden utgöres av flera än tre ledamöter, ytterligare någon sådan tjänsteman, samt att domstolen vid utseendet av de övriga ledamöterna i nämnden samråder med skyddskonsulenten och socialvårdande organ på platsen.
Övervakningsnämnd är behörig att handlägga ärenden angående ändring eller upphävande av föreskrift för villkorligt dömd, angående hävande av övervakning samt angående åtgärder mot villkorligt dömd som åsidosatt sina åligganden utan att föröva nytt brott. Fråga om förverkande skall dock alltid hänskjutas till domstolen.
Samma befogenhet som tillkommer övervakningsnämnd kan även utövas på landet av domaren och i stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot av rätten, som är satt att taga befattning med ärenden enligt lagen om villkorlig dom. Dessa personer äro jämväl behöriga att överflytta tillsynen å övervakning till annan underrätt samt att tillsätta och entlediga övervakare.
Enligt 1943 års skyddskonsulentorganisation, vilken är en utbyggnad av den mindre omfattande organisation, som inrättats fr. o. m. den 1 augusti 1942 (se SvJT 1942 s. 277 och 483), har riket indelats i tretton konsulentdistrikt med en skyddskonsulent i varje och fem assistenter som biträden åt vissa av konsulenterna (se SvJT 1943 s. 820). För konsulentorganisationen är fångvårdsstyrelsen chefsmyndighet.
Skyddskonsulenterna, som jämväl ha viktiga åligganden i fråga om eftervård åt villkorligt frigivna (se SvJT 1943 s. 593) och andra från fångvårdsanstalt frigivna eller utskrivna, ha beträffande den villkorliga domen den dubbla uppgiften att dels bistå förundersökarna och tillhandagå domstolarna med upplysningar och åtgärder som äro av betydelse för tillämpningen av lagen om villkorlig dom, särskilt i fråga om utbildning, arbetsanställning, bostad och fritidssysselsättning för villkorligt dömda samt vårdmöjligheter för dem å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt eller inom den till sinnessjukvården anknutna hjälpverksamheten, dels utöva en rådgivande och kontrollerande verksam-
het gentemot övervakarna samt lämna villkorligt dömda stöd och hjälp och tillse att de fullgöra sina åligganden. För att kunna fullgöra dessa uppgifter bör konsulent skaffa sig ingående kännedom om arbetsförhållanden och vårdmöjligheter inom sitt distrikt. Han bör träda i förbindelse med personer som kunna meddela honom nödiga upplysningar och i övrigt biträda honom i hans verksamhet ävensom söka samarbete med myndigheter och föreningar som kunna bereda villkorligt dömda och frigivna arbetsanställning eller eljest på lämpligt sätt hjälpa och stödja dem. Han bör sålunda samarbeta med de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna och de frivilliga organisationer som syssla med arbetsförmedling särskilt för partiellt arbetsföra samt vidare med samhällets organ för fattigvård, barnavård, alkoholistvård och sinnessjukvård ävensom med den frivilliga hjälpverksamhetens organ, främst med skyddsföreningarna. Han bör lämna råd och upplysningar åt de sistnämnda och söka stödja deras verksamhet. Även i övrigt skall han söka främja åtgärder för omhändertagande av villkorligt dömda, t. ex. genom att taga initiativ till upprättandet av upptagningshem och inackorderingshem eller genom att bereda möjligheter för de dömdas omhändertagande i enskilda hem. I den mån det kan ske utan att övriga tjänsteåligganden eftersättas, är konsulent pliktig att utan särskild ersättning mottaga uppdrag såsom förundersökare och övervakare. Skyddsassistent, där sådan finnes, har att enligt konsulentens anvisningar biträda honom i hans arbete och i konsulentens ställe fullgöra uppgifter som eljest ankomma på denne, dock ej uppgift som enligt lagen om villkorlig frigivning ankommer på konsulent.
Då utslag, varigenom villkorlig dom med övervakning meddelats, vunnit laga kraft mot den dömde, skall övervakningsdomstolens ordförande bl. a. tillställa övervakaren och skyddskonsulenten avskrift av utslaget, varjämte till konsulenten skall sändas ett exemplar av berättelsen om verkställd förundersökning (sådan berättelse avgives av förundersökaren i två exemplar). Om övervakningsdomstolen eller myndighet som äger besluta i dess ställe vid senare tidpunkt meddelar beslut som angår den villkorliga domen, skall underrättelse om beslutet tillställas övervakaren och skyddskonsulenten.
Övervakaren skall noggrant tillse att den villkorligt dömde fullgör sina åligganden samt lämna honom hjälp och stöd att föra ett laglydigt och samhällsnyttigt liv. Under övervakningens utövande skall övervakaren samverka med skyddskonsulenten och
hålla denne underrättad om allt av vikt rörande övervakningen. Om den dömde är arbetslös och övervakaren icke kan skaffa honom lämplig sysselsättning, skall han underrätta konsulenten därom. Finner övervakaren att den dömde åsidosätter sina åligganden eller att särskild föreskrift bör ändras eller upphävas, bör han anmäla detta till konsulenten för samråd om erforderlig åtgärd. Till konsulenten (ej till domstolen) skall han även avgiva särskild rapport inom två månader från övervakningens början och därefter vid utgången av mars och september varje år, så ock eljest då konsulenten påfordrar det eller förhållandena därtill föranleda.
Skyddskonsulenten skall bistå övervakaren med råd och upplysningar samt öva uppsikt över övervakningen, bl. a. genom granskning av övervakarens rapporter och genom inspektionsresor. Finner konsulenten anledning till anmärkning, skall han söka åstadkomma rättelse genom råd och anvisningar. Kan missförhållande icke på dylikt sätt hävas eller kräves eljest åtgärd av övervakningsdomstolen, åligger det konsulenten att göra erforderlig framställning därom.
Minst en gång varje kalenderår bör på landet domaren och vid rådhusrätt vederbörande ledamot kalla skyddskonsulenten till överläggning beträffande de under domstolen lydande övervakningsfallen. Är övervakningsnämnd tillsatt, ankommer vad nu sagts i stället på nämnden. Konsulent är pliktig att efterkomma sådan kallelse, i den mån det kan ske utan att övriga tjänsteåligganden eftersättas. Till överläggningen må även övervakare och villkorligt dömd kallas.
Om medel erfordras för hjälp åt villkorligt dömd, skall konsulenten hos fångvårdsstyrelsen göra framställning därom, såvida kostnaden ej kan täckas på annat sätt. Fångvårdsstyrelsen har till sitt förfogande ett särskilt anslag för understöd åt verksamhet för villkorligt dömda. Detta anslag får bl. a. anlitas för att bereda villkorligt dömd vård i enskilt hem och för att under kortare övergångstider utbetala ersättning åt arbetsgivare som är villig att taga villkorligt dömd i sin tjänst. Däremot finnes intet anslag för åvägabringande av de upptagningshem och inackorderingshem som äro av särskild betydelse för att möjligheten att bestämma lämplig bostad för den dömde till fullo skall kunna utnyttjas. Tillskapandet av sådana hem har ansetts vara en angelägenhet för kommuner och föreningar. Redan nu finnes ett mindre antal hem, särskilt i storstäderna, men det får anses i hög grad angeläget att denna organisation utökas genom nya initiativ.