Revisionen av strafflagen för krigsmakten. I statsråd den 22 december 1943 erhöll chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, K. M:ts bemyndigande att utse högst sju personer att deltaga i överläggningar angående revision av strafflagen för krigsmakten med den förut för denna fråga tillkallade utredningsmannen, byråchefen för lagärenden i departementet Nils Regner (jfr SvJT 1941 s. 966 och 1944 s. 93).
    Departementschefen anförde till statsrådsprotokollet, att den gällande strafflagen för krigsmakten av den 23 oktober 1914 otvivelaktigt redan vid sin tillkomst varit behäftad med åtskilliga brister såväl i sakligt som i formellt hänseende samt att vid granskning inom lagrådet år 1914 av det dit remitterade förslaget i flera avseenden framställts anmärkningar, vilka i stort sett syntes äga giltighet även beträffande de nuvarande bestämmelserna. Vidare erinrade departementschefen att riksdagen i skrivelser till K. M:t åren 1922 och 1932 hemställt om revision av lagstiftningen samt år 1940 anhållit om utredning rörande förhållandet i vissa hänseenden mellan tillämpningsområdet för allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmakten. Sedan departementschefen omnämnt att sakkunniga för utredning i ämnet tillkallats år 1922, 1925, 1935 och 1936, att 1922 års sakkunniga år 1923 avgivit betänkande med förslag angående vissa ändringar i lagstiftningen (SOU 1923:78), att 1935 års sakkunniga den 30 september 1935 avlämnat ett betänkande rörande grundlinjerna för en revision av strafflagen för krigsmakten (Justitiedepartementets promemorior 1936: 1) men att de övriga utredningarna avbrutits, redogjorde departementschefen för innebörden av 1923 års betänkande och de direktiv som lämnats 1925 års sakkunniga. Härefter anförde departementschefen följande.
    »Den fortsatta utredningen under åren 1935—1939 utmärkes framför allt av strävandet att begränsa omfattningen av en ny strafflag för krigsmakten. I de sakkunnigas betänkande rörande riktlinjerna för en revision av lagstiftningen angåvo de såsom utgångspunkt för revisionen, att en reviderads trafflag för krigsmakten ej skulle givas större räckvidd eller innefatta flera eller större avvikelser från allmän lag än som oundgängligen krävdes med hänsyn till lagens ändamål, skyddet av krigsmaktens effektivitet. I detta hänseende företogs en jämförande granskning av de utländska militärstrafflagarna, framför allt den schweiziska lagen av år 1927. De sakkunniga uttalade att det med hänsyn till den korta tid som stått dem till buds icke varit möjligt att i fråga om samtliga brottsgrupper verkställa den synnerligen ingående undersökning som erfordrades för prövning i varje särskilt fall av särbestämmelsers behövlighet. De sakkunniga hade därför begränsat utredningen i denna del till de viktigaste grupperna, nämligen dels brott mot krigslydnaden, däri inräknade misshandel och ärekränkning mot över-

ordnad ävensom uppror och upplopp, dels missbruk av förmanskap och dels rymning. Denna utredning rörande krigslagstiftningens centrala delar ansågs dock möjliggöra vissa slutsatser med giltighet även för den fortsatta utredningen. I fråga om innehållet i en ny strafflag för krigsmakten torde huvudpunkterna i betänkandet kunna angivas sålunda: Antalet av de särbestämmelser som krigsmaktens ändamål krävde vore väsentligt mindre än den gällande lagens vidlyftighet gåve intryck av; i denna funnes åtskilliga stadganden som icke kunde anses sakligt motiverade. Bestämmelserna i fjärde delen av lagen om befälhavares disciplinära myndighet borde — i den mån de icke sammanfördes med övriga stadganden om rättegången i militära mål till en för domstolsmål och disciplinmål gemensam processlag — upptagas i en särskild författning om disciplinmål. Även en del andra stadganden, som enbart av processuella skäl upptagits i lagen, borde uteslutas ur denna. Minskningen av krigslagstiftningens omfattning krävde förnyad undersökning av den av 1922 års sakkunniga behandlade frågan, huruvida icke de erforderliga särbestämmelserna kunde inarbetas i den allmänna strafflagen. Vid en kodifikation av de militära straffbestämmelserna måste dessa grupperas på ett mera rationellt och överskådligt sätt än i den nuvarande lagen skett. Stadgandena om brotten i krig borde sammanföras med de för fredstid avsedda. De nu i lagen förekommande brottsbeskrivningarna kunde i regel icke utan jämkning användas, bl. a. måste tillses att brottsbeskrivningarna i sig själva vore klara och icke för sin tolkning beroende av den terminologi som nyttjades i ofta ändrade tjänstgöringsreglementen. En väsentlig humanisering av krigslagstiftningen vore uppenbarligen erforderlig; det viktigaste vore att tillse att minimistraffen ej sattes för höga. Antalet straffskärpningsgrunder borde avsevärt reduceras. Krigslagstiftningens natur av undantagslagstiftning medförde att dess tillämpning borde vara begränsad till personer, vilka tillhörde krigsmakten eller av vilka denna i första hand vore beroende för fullföljande av sina uppgifter. I fråga om lagstiftningens allmänna del borde särskild uppmärksamhet ägnas åt straffarterna. Här förelåge sådana frågor som beträffande avskaffande av den stränga arresten, användandet av dödsstraff såsom strafform i krigstid, den utsträckning i vilken avsättning och suspension borde förekomma samt utvidgad tillämpning av den villkorliga domen. — Såsom resultat av den nu ifrågavarande utredningen föreligga, jämte principbetänkandet, preliminära utkast till lagtext beträffande de centrala brottsgrupper som, enligt vad förut nämnts, varit föremål för en mera ingående undersökning.
    Vid beslutet år 1941 om reformarbetets återupptagande förklarade departementschefen att utredningen skulle fullföljas på grundval av tidigare utarbetade riktlinjer och lagutkast. Tillika skulle beaktas såväl de erfarenheter, som efter stormaktskrigets utbrott kunde vinnas rörande tillämpning och utveckling av den militära strafflagstiftningen i krigförande och icke krigförande länder, som ock det pågående utredningsarbetet för revision av allmänna strafflagens speciella del i den mån detta kunde återverka på innehållet i strafflagen för krigsmakten.»
    Efter att ha omnämnt vissa till K. M:t under senare år inkomna framställningar av intresse för utredningen, bl. a. från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, yttrade departementschefen, att reformeringen av

strafflagen för krigsmakten enligt hans mening vore en synnerligen trängande uppgift samt att det år 1941 återupptagna arbetet därpå fördenskull borde fullföljas utan dröjsmål.