Ändringar i utlänningslagen. Den 17 december 1943 har utfärdats lag om ändring i utlänningslagen (SFS nr 885). Genom den nya lagstiftningen, som redan trätt i kraft, har i utlänningslagen införts en ny paragraf, betecknad 49 a §, varigenom K. M:t erhållit befogenhet att i ärenden, som avses i lagen eller med stöd därav utfärdad författning, förordna om förhör vidd omstol. I samband därmed har 57 § i lagen undergått viss ändring. Domstolsförhör må enligt 49 a § anordnas i fall då K. M:t finner att utredning vid domstol erfordras rörande viss omständighet av betydelse för ärendets avgörande. Det kan framhållas, att förhör enligt de nya bestämmelserna kan förekomma icke blott i ärenden som avse frihetsberövande åtgärder mot utlänningar, d. v. s. omhändertagande i förläggning eller tagande i förvar, utan även i ärenden av annat slag, som komma under K. M:ts prövning, såsom i vissa fall ärenden angående utvisning och förpassning. Förhöret skall äga rum vid underrätt, som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. Vid förhöret skall för att tillvarataga statens intresse närvara lämplig person, som förordnas av länsstyrelsen. Utlänningen äger, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp. Rätten eller på landet domaren skall, om utlänningen det begär, förordna lämplig person att biträda honom, där han är på fri fot dock allenast om han kan antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning. Ersättning till av domstol förordnat biträde utgår av allmänna medel. I den proposition (nr 352) till höstsessionen av 1943 års riksdag som låg till grund för de nu vidtagna lagändringarna hade såsom villkor för utlännings rätt att erhålla av domstol förordnat biträde uppställts att utlänningen icke befunne sig på fri fot. På förslag av första lagutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande nr 53 vidtog riksdagen den ändringen, att jämväl utlänning på fri fot skall äga rätt att under nyss angivna förutsättning erhålla biträde på det allmännas bekostnad. Angående förhöret skall — där ej annat följer av vad i 57 § stadgas — i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om brottmål däri talan om ansvar föres. Sedan utredningen avslutats skall rätten eller domaren skyndsamt insända protokoll och övriga handlingar i ärendet till justitiedepartementet.
    Det genom propositionen framlagda lagförslaget överensstämde i huvudsak med ett av de sakkunniga för översyn av gällande utlänningslag m. m. utarbetat förslag, vilket upptagits i en av de sakkunniga den 1 augusti 1943 avgiven promemoria angående utlännings omhändertagande i förläggning eller tagande i förvar (se SvJT 1943 s. 403 och 606). I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen en motion, II: 494, vari erinrades att K. M:t den 18 sept. 1943 i administrativ ordning utfärdat tvenne författningar, nämligen dels en kungörelse ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 1 sept. 1939 med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar (SFS nr 714) och dels en kungörelse med vissa föreskrifter ang. utlännings hållande i förvar (SFS nr 715). Då det enligt motionärens mening kunde ifrågasättas, om de i dessa författningar behandlade spörsmålen vunnit en i allo

tillfredsställande lösning, hemställdes i motionen, att riksdagen ville i skrivelse till K. M:t ge uttryck åt de önskemål med avseende å de administrativa författningarnas innehåll, vartill en närmare granskning av dem kunde ge anledning. Första lagutskottet fann sig med hänsyn till det pågående revisionsarbetet icke böra taga ställning till den genom motionen väckta frågan. Utskottet uttalade emellertid, att utskottet utginge ifrån att de i administrativ ordning utfärdade författningarna vore avsedda att äga allenast provisorisk giltighet och att frågan om en revidering i lag av hithörande spörsmål endast uppskjutits till den fortsatta bearbetningen av utlänningslagstiftningen. Utskottet erinrade därvid om sitt uttalande vid 1942 års riksdag (utl. nr 60), att utskottet funnit starka skäl tala för att åtgärder, som avsåge inskränkningar i den personliga friheten, såsom tagande i förvar och omhändertagande i förläggning, utöver vad redan vore förhållandet, till sina huvudgrunder reglerades i lag.
    I samband med behandlipgen av ifrågavarande lagstiftningsärende företog utskottet den 8 och 9 nov. 1943 en studieresa till de av socialstyrelsen anordnade utlänningsförläggningarna i Långmora, Smedsbo, Rengsjö och Hälsingmo ävensom den i anslutning till Säters sjukhus anordnade förläggningen för vissa sinnessjuka och sinnesabnorma utlänningar. En grupp av utskottet företog härjämte ett studiebesök å kronohäktet i Falun, där vissa utlänningar enligt beslut av socialstyrelsen tagits i förvar. Utskottet framhåller, att utskottet — så långt dess iakttagelser sträckt sig — gärna vill instämma i de sakkunnigas uttalande, att de på förläggningarna omhändertagna utlänningarna icke äro underkastade en inhumanitär behandling.
 

E. Bz.