Specialdomstolar för handelsmål? Till förmån för inrättandet av särskilda handelsdomstolar brukar anföras, att i handelstvister framträder ett synnerligen starkt behov av skyndsamhet i avgörandet, ett behov som i stor utsträckning föranleder handelstvisters hänskjutande till skiljemän. Vidare kan den rättsbildade domaren icke väntas besitta en säker kännedom om en mängd för handeln säregna förhållanden, särskilt de för handelstvisters bedömande ofta avgörande handelsbruken. För domarens processledande verksamhet och ett riktigt bedömande av det sakliga materialet i målet är det därför till fördel att sakkunskapen är företrädd i själva domstolen. Motsvarande behov gör sig gällande även i fråga om sjörättsmålen.
Med upptagande av en av justitierådet Hellner ursprungligen framförd tanke att skapa en med den bristfälliga skiljemannainstitutionen konkurrenskraftig domstol, tillgodoseende kraven på snabbhet och sakkunskap, föreslog processkommissionen (1926) från nyss angivna utgångspunkter, att vid vissa av rikets hovrätter skulle inrättas särskilda avdelningar med handelskunniga bisittare för handläggning och avgörande i första instans, efter parternas prorogation, av handels- och sjörättsmål. Processlagberedningen (1938) upptog icke till behandling frågan om inrättande av särskilda handelsdomstolar men föreslog, att hovrätt skulle äga att såsom första och enda instans handlägga vissa tvistemål, vari parterna överenskommit att tvisten skulle upptagas av hovrätt och att vid hovrättens prövning skulle bero. Denna prorogationsrätt till hovrätt för anlitande av ett eninstansförfarande, varmed särskilt åsyftades att tillgodose affärslivets behov av skyndsamma avgöranden, upptogs icke i 1942 års proposition med förslag till ny rättegångsbalk, men särskilda utskottet, inom vilket sympatier uttalats för den mening som omfattats av processlagberedningen, underströk betydelsen av att frågan bleve upptagen till närmare övervägande i samband med regleringen av processformerna för olika grupper av mål. Detta uttalande godkändes av riksdagen.
Under hela den tid utredningsarbetet för rättegångsreformen pågått har intresset för särskilda handelsdomstolar inom affärsvärlden visat sig påfallande matt, främst beroende på farhågor för att verkligt kvalificerade krafter för uppdraget skulle vara svåra att finna. Man har även framhållit de intressemotsättningar, som ofta föreligger mellan köpmän inom samma bransch, såsom mellan fabrikanter och återförsäljare, importörer och exportörer. Det har också anförts att de sakkunniga bisittarnas objektivitet kunde antagas komma att menligt påverkas av personliga relationer eller deras egna intressen i liknande
affärstvister. Från domstolshåll har anmärkts att prorogationsrätten skulle förringa underrätternas auktoritet. Den sakkunskap om förhållandena inom skilda näringsgrenar, som kunde erfordras i vissa mål, borde för övrigt tillföras domstolen genom bevisning medelst sakkunniga, varigenom möjliggjordes för parterna att kontrollera vilka upplysningar som lämnades domstolen. Sistnämnda synpunkt har framförts även från advokathåll. Kommerskollegium anslöt sig emellertid i utlåtande över processkommissionens förslag till den lösningen, att plats borde beredas för praktisk sakkunskap inom handel och sjöfart i själva domstolen. Genom sin förtrogenhet med merkantila förhållanden i allmänhet kunde lekmännen verksamt bidraga till målens utredning och en med sakfrågorna förtrogen processledning. Enligt kollegiets mening borde dock de särskilda handelsdomstolarna på det sätt inordnas i domstolssystemet, att de förlades icke till hovrätterna utan till rådhusrätterna i de större städerna.
När processlagberedningen efter 1942 års riksdagsuttalande återupptog frågan om handels- och sjöfartsmålens handläggning, framfördes enligt en av beredningen i juni 1943 utremitterad promemoria, bland de företrädare för handel och sjöfart, med vilka beredningen rådgjort, även tanken att vid sidan av de allmänna domstolarna skulle inrättas en för hela riket gemensam handels- och sjöfartsdomstol med särskilt kvalificerade såväl lagfarna som sakkunniga bisittare. Beredningen har i sin promemoria, liksom tidigare processkommissionen, avvisat detta alternativ med hänsyn till det nära sambandet mellan ifrågavarande mål och den allmänna rättsskipningen.
För alternativet att söka frågans lösning i anknytning till en prorogationsrätt för parterna till hovrätt såsom ensaminstans synes beredningen ej hava fått tillräckligt stöd från hörda representanter för handel och sjöfart. I stället stannade beredningen i sin junipromemoria för den lösningen, att i en var av rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö skulle finnas en eller flera särskilda avdelningar för handläggning av handels- och sjöfartsmål, vid vilka dylika mål skulle upptagas oberoende av parts initiativ. Handels- och sjöfartsavdelning skulle bestå av tvenne lagfarna ledamöter samt tre handels- eller sjöfartskunniga domare, förordnade av K. M:t efter förslag av sammanslutningar inom handel och sjöfart. Utom det att handels- och sjöfartsmål skulle kunna enligt nya RB:s allmänna regler av parterna prorogeras från annan underrätt till rådhusrätt med särskild handels- och sjöfartsavdelning, föreslog beredningen i ett bifogat lagutkast att ömsesidig utfästelse av parterna att avstå från fullföljdsrätt skulle i fråga om mål som upptages av handels- och sjöfartsavdelning tilläggas giltighet även i fråga om framtida tvist.
Genom detta processlagberedningens förslag och de inkomna talrika utlåtandena däröver har frågan om införandet av specialhandläggning i någon form av handels- och sjöfartsmål erhållit en mycket uttömmande belysning. Särskilt värdefullt är kommerskollegiets ingående utlåtande, i sin helhet publicerat i Kommersiella Meddelanden 1943.
Ett icke ringa antal institutioner med Stockholms handelskammare i spetsen förordar inrättandet av en för hela riket gemensam specialdomstol efter mönster av Sø- og Handelsretten i København. Talan emot domstolens avgöranden skulle föras direkt i högsta domstolen.
När tanken på en dylik central domstol för sjö- och handelsmål för ett kvarts sekel sedan framfördes från processreformintresserat håll bl. a. just inom Stockholms handelskammare, skulle med fördel såsom ett provisorium ha kunnat inrättas en mönsterdomstol med modern muntlig och koncentrerad process, vilken i likhet med den danska Sø- og Handelsretten kunnat bliva en plantskola för den allmänna rättegångsreformen. Tanken vann då ingen förståelse vare sig bland köpmän eller affärsjurister. Nu är den för sent väckt. Nya RB inför muntlighet och koncentration i alla domstolar. Snabbhet i avgörandet bör tillförsäkras alla mål efter allmängiltiga principer. En centraldomstol för hela landet i första instans står i rak strid med tendensen att i muntlighetens och omedelbarhetens intresse decentralisera rättsskipningen och göra den lättillgänglig för parter och vittnen. Sakkunskap i handels- och sjöfartsmål finns att tillgå även på annat håll i landet än i huvudstaden. Vid den danska rättegångsreformens genomförande var det ifrågasatt att avskaffa Sø- og Handelsretten, och det var nog mest den stora popularitet domstolen under sitt pionjärarbete för muntlighet och koncentration i rättegången förvärvat som räddade dess existens. Kommerskollegium avvisar — såsom tidigare processkommissionen och processlagberedningen — detta alternativ.
Förslag om särskilda handels- och sjöfartsavdelningar vid några av hovrätterna i viss anknytning till processkommissionens och processlagberedningens prorogationstanke framföres av Sveriges industriförbund. Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund och Skånes handelskammare. Då processlagberedningen i sin junipromemoria, trots de inom riksdagen uttalade sympatierna för den prorogationslinje beredningen själv tidigare förordat, icke nu synes reflektera på densamma med en begränsning till handelsmålen, får man antaga att den numera med sagda begränsning förfallit. Även kommerskollegium avböjer detta alternativ. Mot en särskild sammansättning av hovrätt i handelsmål kan också otvivelaktigt anföras starka skäl, och att till enbart handelsmål begränsa en prorogationsrätt till hovrätt med oförändrad sammansättning kan icke vara lämpligt.
Återstår det av processlagberedningen förordade alternativet att inrätta handels- och sjöfartsavdelningar vid de tre största rådhusrätterna.
När man ser den kritik som mött beredningens förslag från flertalet av de hörda organisationerna, får man det intrycket, att medan de jurister som förordat handelskunniga bisittare i handelsmål synes hava känt ett behov av att komplettera juristernas lagkunskap med handelsfolkets fackkunskap, handelsfolket självt visat sig hysa ett i och för sig glädjande förtroende för juristernas objektivitet och rutin även i bedömandet av fackfrågor på handelsrättens område, på samma gång som köpmännen själva ådagalagt ett visst misstroende mot köpmän i gemen som
meddomare. Man synes kunna instämma i kommerskollegiets uttalande, att det icke gärna bör komma i fråga att genomföra en organisation av handelsdomstolarna i en form, som redan från början avvisas från handels- och sjöfartsorganisationerna såsom mindre lämplig eller i vart fall icke tillfredsställande.
När kommerskollegium argumenterar emot behovet av särskild sakkunskap i domstolen från näringslivets område genom att hänvisa till det förhållandet att 1905 års lag i så ytterligt ringa utsträckning tagits i bruk, synes detta argument däremot vara mindre träffande. 1905 års lag hörde till en serie av mera välmenande än praktiskt effektiva lagar på processrättens område från seklets första årtionde. Ville man slå ihjäl projektet om handelskunniga lekmän som bisittare i rätten, kunde det icke gärna ske mera effektivt än genom de opraktiska arrangemangen i 1905 års lag.
Ett sakligt starkt skäl för att ställa sig avvaktande i fråga om införande av en särbehandling av handelsmål ligger återigen i kollegiets påpekande, att den mera speciella sakkunskapen från en viss bransch angående där förefintliga handelsbruk säkrast tillföres domstolen genom inhämtande av sakkunnigutlåtanden i skriftlig eller muntlig form; vad som erfordras i fråga om en viss allmän kännedom om näringslivets förhållanden torde däremot även den lagfarne domaren kunna och böra själv inhämta genom den kontakt med näringarna som han under sin utbildning och tjänstgöring i övrigt vinner. I jämförelse med de anspråk på allmänkunskap på andra livets områden — lantbruket och fisket, trafikmål, olycksfall genom elektrisk ström etc. — som ställes på domaren, en allmänkunskap som domaren själv måste förskaffa sig för att kunna tillfredsställande fylla sin uppgift, erbjuder icke handeln i och för sig några mera svårfattliga problem, menar kollegiet; dock vill kollegiet giva sjöfarten en särställning i detta avseende.
Den av processlagberedningen förebragta förtjänstfulla utredningen i ämnet synes äntligen ha bragt klarhet i den svårlösta frågan om specialdomstolar i handelsmål, fastän man ännu icke fått del av beredningens egna slutliga konklusioner. De refererade argumenten träffar emellertid icke på ett avgörande sätt processlagberedningens eget förslag av 1938 att medge en allmän prorogationsrätt (alltså icke begränsad till handelsoch sjöfartsmål) från underrätt till ett eninstansförfarande i hovrätt, utan någon särskild sammansättning av den hovrättsdivision som sålunda på parternas egen önskan skulle fungera som skiljedomstol. Då domstolarna är till för parternas skull och inte parterna för domstolarnas, är det svårt att förstå, varför den snabbhet i avgörandet, som parterna skulle kunna uppnå genom en dylik allmän prorogationsrätt, skall behöva förmenas dem som tilläventyrs vill begagna sig härav i fordringsmål av den storleksordning att de lämpar sig för en dylik särbehandling. Den hittills framkomna kritiken mot processlagberedningens förslag av 1938 är ej övertygande.
En invändning som i frågans nuvarande läge skulle kunna tänkas mot den ifrågasatta hovrättsprorogationen är den, att en dylik allmän
prorogationsrätt borde haft sin plats i RB, såsom processlagberedningen föreslog 1938, och att, då beredningens förslag härom icke upptogs i propositionen till riksdagen, anledning saknas att införa densamma allenast för en viss grupp av mål, som härigenom skulle bli privilegierade utan tillräckliga skäl. Uteslutet borde emellertid icke vara att, exempelvis i anknytning till lagstiftningen om skiljemannaförfarande, upptaga även särregler om en allmän prorogationsrätt i skuldfordringsmål till hovrätt såsom skiljedomstol, d. v. s. såsom ensaminstans. Denna fråga kan icke anses hava vunnit slutlig utredning genom processlagberedningens promemoria av juni 1943 »angående handläggning av handels- och sjöfartsmål» och de däröver inkomna yttrandena. Skulle denna utväg icke anses lämplig, återstår möjligheten att i samband med nya RB:s ikraftträdande återupptaga frågan om prorogationsrätt till hovrätt. Det torde finnas anledning att återkomma till detta spörsmål och närmare granska de skäl som andragits mot en dylik prorogationsrätt. Hellners gamla tanke att erbjuda den rättssökande allmänheten en god statlig skiljedomstol i konkurrens med det privata skiljemannaförfarandet är ännu icke avförd från dagordningen.
K. Schlyter.