Meritvärdet hos tjänstgöring i stadsdomstol. Under de senaste åren har frågan om stadsdomarnas ställning och framtidsutsikter varit föremål för särskild uppmärksamhet inom föreningen Sveriges stadsdomare. Sedan statsrådet Bergquist den 15 oktober 1943 erhållit bemyndigande att tillkalla sakkunniga inom justitiedepartementet för verkställande av utredning rörande domareutbildningen jämte därmed sammanhängande frågor, har styrelsen för stadsdomarföreningen i december 1943 till justitiedepartementet inkommit med en skrivelse i ämnet, vari det bland annat anföres följande.
Det offentliggjorda utdraget av statsrådsprotokollet innehåller bland annat det uttalandet, att en viss förbättring beträffande befordringsgången för vid hovrätterna tjänstgörande personal skulle vinnas, om domaretjänsterna vid stadsdomstolarna i större utsträckning kunde påräknas såsom slutposter för dem som i första hand sökt sig till den statliga domarebanan. Å andra sidan vore det önskvärt, att stadsdomarna i ökad omfattning bereddes tillfälle att tjänstgöra vid överrätt och erhölle befordran vid de statliga domstolarna.
Med styrka har styrelsen understrukit det önskemål som kommit till uttryck, att ledamöter av stadsdomstol i större utsträckning än vad som hittills varit fallet beredes möjlighet att tjänstgöra vid överrätt och, där så befinnes lämpligt, jämväl erhålla befordran vid de statliga domstolarna.
Sedan lång tid tillbaka ha stadsdomstolarna — vid vilka de flesta och i regel även de största civil- och brottmålen handläggas och avdömas i första instans — varit så gott som helt isolerade från det statliga domstolsväsendet. Men isolering har gällt icke blott i förhållande till statens domstolar — häradsrätter och hovrätter — utan jämväl i detinbördes förhållan det rådhusrätterna emellan. Det är ganska ovanligt
att en befattningshavare vid en rådhusrätt söker sig till en annan rådhusrätt; i regel sker befordran inom det egna verket.
Denna isolering kan i viss mån förklaras därav att den, som erhållit en mer eller mindre fast anställning vid en stadsdomstol, så småningom erhåller en del förtroendeuppdrag inom kommunen vid sidan av sin tjänst och att det bland annat av den anledningen för varje år som går blir allt svårare för vederbörande att slita sig lös och söka ett nytt verksamhetsfält.
Det medför också vissa fördelar för en stadskommun att skiftningar på de olika domaretjänsterna vid stadens rådhusrätt icke förekomma alltför ofta. Person- och ortskännedom är ju något som är av mycket stor betydelse vid utövandet av all slags domareverksamhet.
Ur allmän-statlig synpunkt — ej minst för vinnande av bästa rekrytering — synes det dock vara önskvärt att en cirkulation kan ordnas så att vid rådhusrätterna tjänstgörande jurister skulle kunna erhålla kännedom om arbetssätt och övriga förhållanden vid överrätt i större utsträckning än vad som med nu gällande bestämmelser är möjligt.
Under det senaste årtiondet har den här ovan påtalade isoleringen i vissa hänseenden brutits. Den år 1934 utfärdade kungörelsen angående s. k. fiskalskompetens för assessorer i rådhusrätt och för stadsnotarier har medfört att en viss kännedom om arbetet vid hovrätterna måste förvärvas, innan dylika befattningar kunna erhållas. Enahanda bestämmelser för dem som söka rådmanstjänst torde snarast vara att förvänta.1 Till borgmästarbefattningar ha under de senaste 10—15 åren i stor utsträckning valts och sedermera utnämnts personer, som gått den s. k. hovrättsvägen.
I samma mån som konkurrensen om att erhålla fullmaktstjänster vid de statliga domstolarna kommer att öka — vilken tendens redan nu är klart påvisbar — i samma mån kan det förväntas att befordran från statens domstolar till rådhusrätterna blir alltmer accentuerad. Och detta torde gälla såväl de lägre som de högre graderna vid stadsdomstolarna.
En dylik utveckling kommer helt naturligt att medföra vissa konsekvenser, vilka såväl stadskommunerna med rådhusrätt som stadsdomarna böra beakta.
Den cirkulation, som bör komma till stånd mellan de olika domstolarna, får icke bliva ensidig. Sålunda kan det icke vara önskvärt att städernas domstolar rekryteras till övervägande grad med personer från hovrätterna. Det torde i detta sammanhang vara tillräckligt framhålla, att det endast i något undantagsfall förekommit att en stadsdomare erhållit befordran till häradshövding, hovrättsråd eller revisionssekreterare. Även tillfällig adjunktion i hovrätt, som tidigare förekom i något större utsträckning än vad som nu är fallet och vilken tjänstgöring är av stor betydelse för stadsdomarna, lärer med den utveckling, som under de senaste åren ägt rum vid de statliga domstolarna, bli alltmera sällsynt. Den enda »cirkulation», som nu förekommer från rådhusrätt till hovrätt eller annan statlig domstol, är egentligen att en hovrätts-
aspirant med fiskalskompetens efter någon tids tjänstgöring såsom vikarie vid rådhusrätt ( i regel icke alltför långvarig) återgår till hovrätten eller såsom sekreterare till häradsrätt.
Den utpräglade ensidighet i cirkulationen mellan de olika domstolarna, som sålunda påvisats, medför att framtidsutsikterna för de vid stadsdomstolarna tjänstgörande juristerna i regel äro väsentligt sämre än för de till statens domstolar knutna befattningshavarna. När det gäller befordran inom den egna rådhusrätten komma stadsdomarna allt oftare att få konkurrera med sökande från statens domstolar. Och några andra möjligheter till befordran förefinnas — i motsats till vad som gäller för de statliga domarna — i allmänhet icke för rådhusrätternas befattningshavare. Detta förhållande lärer utan tvivel komma att verka därhän att rekryteringen, särskilt till de lägre befattningarna vid rådhusrätterna, blir avsevärt försämrad. Den som erhållit en ordinarie stadsnotarie- eller assessorstjänst vid en rådhusrätt eller tjänstgjort längre tid som extra notarie vid en större rådhusrätt blir mestadels för sin återstående livstid knuten fast vid verket och får sålunda mera begränsade möjligheter att erhålla befordran än en jämnårig, som fortsatt den s. k. hovrättsvägen.
Den påtalade isoleringen har för stadsdomarna medfört, att några regler för bedömande av värdet av stadsdomaremeriter icke hava utbildats. I de fall då stadsdomare konkurrerat med domare ur den statliga domarekåren till domarebefattningar vid stadsdomstolarna, har det understundom förefallit som om meriter, förvärvade vid stadsdomstol, ansetts äga lägre värde än meriter, vunna vid de statliga domstolarna, särskilt hovrätterna. Det har också sett ut som om bland allmänheten den uppfattningen vunnit insteg, att de statliga domaremeriterna skulle äga ett större värde än stadsdomaremeriter.
Vid de tre största rådhusrätterna (Stockholm, Göteborg och Malmö) finnas numera ett ganska stort antal såsom extra anställda domstolsjurister, vilka under en stor del av året, ja mången gång hela år i sträck uppehålla assessorsbefattningar. Vanligen få dessa extra tjänstemän vänta på befordran tio år eller därutöver vid den rådhusrätt, där de äro anställda. Rättvisa och skälighet synes kräva, att dylika befattningshavare tillerkännes viss företrädesrätt till ledigblivna tjänster inom de stadsdomstolar de tillhöra.
I alla de fall då en formell meritberäkning skall äga rum, måste såsom en grundregel uppställas att tjänstgöring vid rådhusrätt, organiserad så att minst tre jurister tjänstgöra i domstolen, anses likvärdig med motsvarande tjänstgöring vid de statliga domstolarna. En hovrättsaspirant med fiskalskompetens, som mottager en längre tids förordnande vid rådhusrätt, bör till exempel vara säker på att han icke därigenom kommer i sämre tur i hoviätten än om han fortsatt sin tjänstgöring där eller erhållit förordnande som tingssekreterare. Vid turberäkning till nedre justitierevisionen bör den som tjänstgjort i en större rådhusrätt jämväl kunna ifrågakomma och därvid icke erhålla sämre placering än den som uteslutande tjänstgjort i hovrätt eller i dom-
saga. Beträffande förordnande såsom tingsdomare och då förslag skola upprättas till häradshövdinge- och hovrättsrådsämbeten borde samma principer tillämpas. Huruvida några mera fasta regler i nu berörda hänseenden finnas fastställda är för styrelsen icke bekant. Att full likställighet mellan de olika domarekategorierna icke föreligger torde dock vara obestridligt. Helt naturligt måste i sista hand även personliga förutsättningar för de olika befattningarnas behöriga utövande tagas i betraktande vid prövningen av en persons lämplighet för viss tjänst. Men den formella meritberäkningen är av grundläggande betydelse och bör icke vara olika för domaretjänster, som i stort sett måste anses likvärdiga.
Då förslag till borgmästarbefattningar upprättas efter allmänna val och då efter rättegångsreformens genomförande förslag till rådmanstjänst skall upprättas av stadsfullmäktige, kan i dylika fall en formell meritberäkning icke komma i fråga. Helt naturligt bör Kungl. Maj:t vid utnämning till dessa tjänster — liksom vid utnämning till de statliga domarebefattningarna — icke vara bunden vid en formell meritberäkning, utan efter övervägande av samtliga förekommande omständigheter utse den, som finnes bäst passa för befattningen. Av stor vikt är det dock för stadsdomstolarnas utveckling och för den där tjänstgörande personalens trivsel, att rådhusrättstjänstgöringens likvärdighet med annan domareverksamhet även i dessa fall blir principiellt erkänd.
Slutligen må framhållas att det för ernående av en verklig likställighet mellan statliga domare och vid rådhusrätter tjänstgörande befattningshavare är av icke ringa betydelse, att då det gäller olika uppdrag inom den statliga administrationen och lagstiftningen rådhusrättsjuristerna få komma i fråga i samma utsträckning som de statliga domarna. Den fond av erfarenhet, särskilt i praktiskt hänseende, som kan förvärvas vid de större rådhusrätterna, föranleder styrelsen att hävda den uppfattningen, att åtskilliga befattningshavare vid dessa domstolar säkerligen skulle kunna göra värdefulla insatser, om de finge sig anförtrodda uppdrag av allmän karaktär.
Under hänvisning till vad sålunda anförts har styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare hos statsrådet och chefen för justitiedepartementet hemställt,
1) att de sakkunniga, som fått sig anförtrott uppdraget att verkställa utredning rörande domareutbildningen jämte därmed sammanhängande frågor, måtte få del av de synpunkter styrelsen här ovan framfört; samt
2) att då de sakkunniga anmodats beakta bland annat frågan vilket meritvärde som vid tjänstgöring på domarebanan bör tillerkännas vetenskapligt arbete inom det rättsvetenskapliga området, de sakkunniga jämväl måtte taga under omprövning och framlägga förslag om värdet av stadsdomaremeriter i förhållande till annan domareverksamhet.
Nils Berlin.