Gränsen emellan civilt och militärt. Högsta domstolen har nyligen avgjort ett mål som berör frågan om gränsen mellan civilt och militärt inom försvarets förvaltning.¹ Omständigheterna i målet voro följande. En överste vid fälttygkåren ställdes under åtal för fel som han förmenades ha begått i sin tjänst som styresman för Åkers krutbruk. Åtalet väcktes vid en krigsrätt och blev av denna upptaget till prövning. Krigshovrätten undanröjde emellertid utslaget, enär målet ansågs icke höra till krigsdomstols prövning. Krigshovrätten upptog i sin motivering, att Åkers krutbruk måste anses icke tillhöra krigsmakten samt att med hänsyn därtill de förmenta tjänstefelen icke kunde anses förövade i tjänst vid krigsmakten. I frågan om behörig domstol kom Högsta domstolen till ett motsatt resultat och målet visades åter till krigshovrätten att ånyo företagas. Högsta domstolen anförde, att översten i sin egenskap av styresman för Åkers krutbruk måste enligt då gällande bestämmelser, särskilt instruktionen den 8/10 1915 för personalen vid artilleriets fabriker och tygstater (SFS nr 511), instruktionen den 18/6 1937 för fälttygkåren m. m. (SFS nr 672) och kungörelsen den 18 juni 1937 (SFS nr 705), anses ha innehaft militär beställning vid krigsmakten.
    Räckvidden av detta utslag torde icke vara stor. Till en början märkes att Högsta domstolen icke alls uttalat sig i spörsmålet huruvida Åkers krutbruk skall anses vara, eller rättare under den ifrågakomna tiden ha varit, en civil inrättning eller icke. Meningen torde vara att översten, vars beställning i fälttygkåren obestridligen var en militär beställning, utövade militär beställning jämväl då han fullgjorde tjänst såsom krutbrukets styresman, och detta alldeles oberoende av krutbrukets natur. I denna punkt skulle det således ha förelegat en klar motsättning till förhållandena inom arméförvaltningen vid samma tid. Det är nämligen otvivelaktigt att en överste i fälttygkåren, som placerats såsom byråchef exempelvis i tygdepartementet, trots sin militära beställning svarade för fel i denna sin tjänst enligt allmän lag och inför allmän domstol. Man frågar sig då, var grunden till dessa skilda ståndpunkter är att söka. Högsta domstolen hänvisar till vissa då gällande administrativa författningar. Då dessa författningar delvis redan upphört att gälla och delvis äro under omarbetning synes det icke vara av större intresse att gå in på deras innehåll. Något direkt uttalande rörande gränsen mellan civilt och militärt på detta område torde man för övrigt ej kunna finna där. De administrativa författningarnas betydelse är väl snarare att finna däri, att K. M:t vid deras utfärdande synes ha utgått från en viss uppfattning om de berörda beställningarnas natur och därmed till tjänsteinnehavarnas ställning till krigslagstiftningen.

 

¹ Utslag 18/11 1943. Jfr SvJT 1943 s. 717.

    Högsta domstolen torde sålunda ha ansett, att de administrativa författningarnas ståndpunkt till frågan om vissa beställningars natur kan äga betydelse vid tillämpningen av bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten och i lagen om krigsdomstolar. Dessa författningar ha tydligen icke ansetts stå i sådan strid mot de nämnda båda lagarna, att de bort åsidosättas då det gällt att bedöma äldre rätts förhållande. Utslaget kommer på så sätt att tangera frågan i vad mån krigslagstiftningen kan kompletteras i administrativ ordning. På den tid då all krigslagstiftning utfärdades i denna ordning kunde K. M:t giva regler om behörig domstol med större frihet än för närvarande. Numera torde K. M:t icke böra från krigsdomstol draga mål, som enligt krigslagstiftningen tillhöra krigsdomstols prövning, till allmän domstol eller tvärtom. I och för sig synes det vara önskvärt att man vid utfärdandet av bestämmelser om ansvar för tjänstefel i nya instruktioner för försvarsväsendets centrala förvaltningsmyndigheter söker vinna klarhet rörande gränsen mellan allmän domstols och krigsdomstols behörighetsområden. Härvid är man emellertid bunden av de grundsatser som äro fastslagna i krigslagstiftningen. Därest man icke vid rättstillämpningen kan uppdraga gränslinjen på detta område, kan det därför bli fråga om att i krigslagstiftningen — såsom en motsvarighet till reglerna om civilpersoners lydande under krigsrätt — införa närmare föreskrifter om de fall då militärpersoner skola lyda under allmän domstol.
 

Carl Svennegård.