TILLÄMPNING OCH RESULTAT AV 1927 ÅRS LAG OM FÖRVARING AV FÖRMINSKAT TILLRÄKNELIGA FÖRBRYTARE.

 

AV

 

DIREKTÖREN VID VÅRDANSTALTEN Å HALL GUNNAR RUDSTEDT.

 

Förvaringslagen av år 1927 var avsedd som en skyddsåtgärd gentemot sådana samhällsvådliga abnorma brottslingar, som visat sig endast i ringa mån mottagliga för med vanligt straff avsedd verkan. I det ojämförligt övervägande antalet fall har den psykiska abnormitet enligt 5 kap. 6 § SL, som varit en av de viktigaste indikationerna för tillämpning av förvaringslagen, utgjorts av psykopati, alltså av defekter på känslo- och viljelivets områden. Intelligensbrister i och för sig ha i mycket sparsamma fall legat till grund för behandling enligt förvaringslagen men ha däremot givetvis kunnat vara tillstädes parallellt med den dominerande själsliga abnormiteten, psykopatin.
    Utskrivning på prov från förvaringsanstalt kan enligt 1927 års lag ske sedan vederbörande hållits på anstalt i minst två år eller, om han blivit dömd till högre straff än två år, i så lång tid, som motsvarar den i domen utsatta strafftiden. Den på prov utskrivne skall under en tid av minst tre år stå under tillsyn och kan, därest han missköter sig, återhämtas till anstalten för fortsatt förvaring. Om utskrivning och återhämtning beslutar en särskild nämnd, interneringsnämnden.
    Förvaringslagen har år 1937 ersatts av »Lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt», vilken ännu emellertid icke trätt i kraft. Alltjämt tillämpas sålunda den äldre lagen.
    Vad man i första hand velat ernå med förvaringen är brottslingens oskadliggörande.¹ Han måste sålunda hållas på anstalt så

 

¹ Betänkande och förslag rörande förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare SOU 1923:36.

länge han är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Synpunkten av samhällsskydd har även i 1937 års lag understrukits. Förvaringsanstalten betecknas där som »säkerhetsanstalt» gentemot den gamla lagens »vårdanstalt».
    När lagen var helt ny, hyste man med säkerhet den uppfattningen, att utskrivning skulle komma att bliva en relativt sällsynt företeelse.¹ Så var också fallet under någon tid. Efter hand har dock en åtskilligt tolerantare praxis utbildat sig. Skälen härtill äro flera. Ofta har det väl blivit klart, att samhällsvådligheten vid närmare kännedom om fallet icke visat sig så stor, som från början förutsatts. Man har också mer och mer tillgripit förvaring på ett tidigare stadium i brottslingens liv, varigenom samhällsvådligheten blivit något mindre utpräglad. Vidare har det framstått som alltmer ogörligt att för de intagna motivera flera års kvarhållande utöver den fastställda minimitiden, där vederbörande gjort sitt bästa att sköta sig väl under anstaltstiden. En alltför restriktiv praxis har visat sig framkalla bitterhet och hätskhet, och man har riskerat att de förvarade blivit mer och mer svårhanterliga för de människor, som blivit satta att handhava dem. I den mån man trott sig kunna hysa förhoppningar om brottslingarnas förbättring torde även förbättringssträvandena ha motverkats av en alltför snäv utskrivningspraxis.
    Förvaringslagen har, som nämnts, emellertid från början knappast förutsatt någon egentlig resocialisering av klientelet, i varje fall icke någon positiv sådan. Den brottslige skulle kvarhållas på anstalten till dess han praktiskt taget var oförmögen att längre begå brott. Vid anstaltstidens slut räknade man väl närmast med andra former av omhändertagande och mera sällan med något mer eller mindre riskfullt återinsättande av brottslingen i samhällsmaskineriet. Ganska snart visade det sig emellertid att den för provutskrivningen stipulerade tillsynen och kravet på arbetsanställning voro omständigheter, som voro ägnade att i hög grad stödja den utskrivne och giva honom en bättre start än den från vanligt straff frigivne, ett stöd, som psykopaten också behövde bättre än mången annan.
    Det är självfallet, att återfallssiffrorna beträffande de förvarade måste vara höga. Det är ju här fråga om ett urval av

 

¹ Se t. ex. VIKTOR ALMQUIST, Svensk lagstiftning om förvaring av förminskat tillräkneliga och internering av återfallsförbrytare, Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1927 s. 322 ff.

människor, som kroniskt hemfallit åt brottslighet och annan asocialitet och som äro dåligt rustade i kampen för tillvaron genom framträdande psykisk abnormitet i diverse former: kverulans, affektlabilitet, arrogans, arbetsskygghet, patologisk lögnaktighet, stegrad eller perverterad sexualitet. Även om eftervården gjorts rationell, har den konstitutionella belastningen varit en svårt neddragande faktor. Man kan därför ej fordra, att återfallsstatistiken skall visa ens de resultat som nåtts beträffande fångar dömda till vanligt straffarbete. Bland dessa ingår alltid ett betydande antal tillfällighetsbrottslingar eller i varje fall sådana, som mycket lätt låta sig rätta av straff. Bland de förvarade är detta mera sällan fallet. Från de vanliga fängelserna ha ju också just genom förvaringslagen avskilts sådana individer, som tidigare verkat neddragande på återfallsstatistiken för strafffångarna.
    Några undersökningar om förvaringslagens verkningar ha hittills veterligen icke gjorts i vårt land.¹ Det är ju också först nu, som man kan börja skönja behandlingens resultat. WIGERT² har följt utvecklingen av 323 brottslingar, som vid mitten av 1930-talet voro föremål för rättspsykiatrisk undersökning. Materialet omfattar emellertid endast 22 förvarade och medger för deras del sålunda inga slutsatser. Ej heller kunna några slutsatser dragas angående återfallen bland de psykopater, som behandlas med sinnessjukvård. Dessa äro i Wigerts undersökning representerade med 36 fall. Av 19 provutskrivna förvarade ha 8 återfallit i brott, och av 36 sinnessjukvårdade psykopater, om vilka man tyvärr saknar upplysning om antalet försöksutskrivna och alltså brottskapabla, ha 4 recidiverat. De sinnessjukvårdade psykopaterna torde knappast ha samma kriminella belastning, samma opåverkbarhet och samma potentiella farlighet som de förvarade. Frånsett de kvantitativa bristerna rör sig sålunda Wigert med ojämförbart material, och det inger en viss förvåning att han ansett sig härur kunna draga slutsatsen, att sinnessjukvården lyckas bättre med sitt klientel än andra samhällsreaktioner samt att detta förhållande har sin grund i sinnessjukvårdens resocialiserande vårdresurser och smidiga övervakningsmöjligheter.

 

¹ I »Sveriges officiella statistik. Fångvården år 1942», nyligen utkommen (sept. 1943), finnes intagen en redogörelse för 94 manliga förvaringsfall, intagna under åren 1940—1942, samt en tablå över intill år 1943 provutskrivna förvarade.

² VIKTOR WIGERT, Katamnestiska studier rörande dem, som 1934—35 undergått rättspsykiatrisk undersökning, Svenska läkartidningen 1942 s. 114 ff.

    Nu föreliggande specialundersökning av förvarade brottslingar omfattar de 240 första numren i mottagningsanstaltens »Bok över förvarade». Då en och samma person genom återfall har kunnat bliva upptagen i olika nummer, rör sig undersökningen i själva verket endast om 225 olika personer, samtliga män och samtliga dömda till förvaring under åren 1928—1939. Uppgifterna om fallen ha erhållits ur nämnda »Bok över förvarade» samt framför allt ur de akter rörande varje förvaringsfall, som upplagts i interneringsnämndens arkiv. Av särskilt intresse i nämnda akter ha varit läkarutlåtandena, reciter ur rättegångshandlingarna samt övervakarnas rapporter rörande provutskrivna förvarade. Ur läkarutlåtanden från sinnesundersökningarna ha hämtats uppgifter rörande hereditet, intelligensnivå, förhållande till alkohol samt undersökningsdiagnos. Rättegångshandlingarna ha bidragit med uppgifter om tidigare straff och andra samhällsreaktioner, uppgifter om aktuellt brott, brottslingarnas fördelning på stad och land m. m. Ur anteckningar i »Bok över förvarade» har kännedom vunnits om utskrivningspraxis förr och nu samt om återfall i brott eller återhämtande till anstalten på grund av annan orsak än brott. Vid återfallsundersökning har även det hos fångvårdsstyrelsen upplagda centrala fångregistret anlitats samt publikationen »Polisunderrättelser». I åtskilliga fall har personlig kontakt med tillsyningsmännen kunnat erhållas. Undersökningen avser, som av det föregående torde ha framgått, icke endast återfallen utan syftar även till kännedom om materialets sammansättning ur vissa väsentliga synpunkter.
    I. Återfallen. Siffermaterialet är relativt litet och slutsatserna måste dragas med försiktighet. Något jämförelsematerial från våra grannländer finnes tyvärr knappast heller. Den danska psykopatförvaringen¹ har varit i kraft endast sedan 1935 och tillämpas icke på samma brottslingsmaterial som den svenska lagen. Sedlighetsförbrytarna ingå sålunda till ungefär en tredjedel i det danska materialet, och beträffande denna grupp av brottslingar äro återfallen alltid relativt få. Dessutom användes på denna brottslingskategori i betydande utsträckning kastrering före provutskrivningen, varigenom återfall bliva praktiskt taget uteslutna. Under sex år av den danska förvaringslagens tillämpning ha 102 förvarade provutskrivits, av vilka 30 återtagits till anstalten, emedan de misslyckats i friheten. Den norska psykopatförvaringen (»sikring») skiljer sig från den danska och svenska till konstruktionen i väsentlig grad. Den kan sålunda följa på ett förut undergånget frihetsstraff som en direkt fortsättning och kan anordnas genom anbringande i exempelvis kuranstalter och privata hem. Även i Norge bestå de förvarade huvudsakligen av sexualbrottslingar. Av 374 män, dömda till sikring mellan april 1929 och oktober 1937, voro 132 sedlighetsförbrytare och endast 73 tjuvar. Av 581 intill utgången av år 1939 till sikring dömda personer hade 212 utskrivits på prov och av dem 109 återintagits eller ådömts ny sikring. Uppgift om hur många av dessa 109 som

 

¹ Uppgifterna om danska och norska förhållanden ha hämtats från resp. prof. OLUF K. KRABBE (De nordiska kriminalistföreningarnas årsbok 1940—41 s. 196 ff.) och byråchefen KRISTIAN HANSSON, Fra fengsels- og tvangsarbeidsvesenet i Norge, Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1940 s. 103 ff.

återfallit i brott har ej kunnat erhållas, men troligen äro återfallen redan på grund av materialets sammansättning ej särskilt talrika.
    Av de 225 nu undersökta förvaringsfallen ha 175 blivit utskrivna på prov, 27 benådade och överförda till sinnessjukhus, 7 ha avlidit under anstaltstiden, och 16 äro fortfarande kvar på förvaringsanstalt.
    Från de 175, som utskrivits på prov, ha dragits 5, vilka icke ansetts brottskapabla på grund av hög ålder eller sjukdom eller emedan de varit på fri fot under kortare tid än ett år. Antalet brottskapabla har sålunda satts till 170. Av dessa ha 77 personer ånyo kriminaliserat sig en eller flera gånger, vilket ger en återfallsprocent av 45.3.
    Av de 77 återfallna ha 50 ådömts ny förvaring, 11 ha straffriförklarats och 10 dömts till tidsbestämt straff. För 6 personer pågår ännu sinnesundersökning, och målen äro sålunda ej avdömda.
    Egendomsbrotten visa naturligt nog de flesta återfallen. Till nya egendomsbrott ha sålunda återfallit 71 av 77 och av dessa 52 till stöld. Våldtäktsbrotten uppvisa endast ett recidiv.
    Av de 77 recidivisterna voro 36 tidigare straffade mer än 5 gånger och sålunda att anse som vanebrottslingar. Endast en var tidigare ostraffad.
    Det visar sig, att återfallen i regel ske inom det första året efter utskrivningen. Har det gått bra ett par år och den utskrivne alltså hunnit att rota sig i samhället, går det gärna bra även i fortsättningen. Icke mindre än 42 av de 77 återfallen ha skett under det första utskrivningsåret. Efter längre frihetsvistelse än tre år ha 13 personer återfallit, varav en efter sju år från provutskrivningen.
    Av samtliga provutskrivna ha 34 personer utskrivits vid minsta förvaringstidens utgång, medan de övriga 141 fått vistas på anstalt längre eller kortare tid utöver den fastställda minimitiden. För de minimitidsutskrivna vore att vänta ett något bättre resultat än för de övriga, då en gynnsammare prognos väl i de flesta fall legat till grund för utskrivningen på minimitid. Av de 34 ha emellertid 15 återfallit i brott, vilket ger en endast obetydligt gynnsammare återfallsprocent än för samtliga utskrivna. Materialet är emellertid alltför litet för att medgiva några vittgående slutsatser.
    Av de 170 brottskapabla utskrivna ha 75 varken dömts för nya brott eller på grund av överträdelse av utskrivningsförordningarna återhämtats till fortsatt förvaring. Återhämtade utan begångna brott äro 18. De ha sedermera på nytt lösgivits och därefter förhållit sig väl under så lång tid, att man har anledning att hysa mycket goda förhoppningar om deras resocialisering. Även bland de 77 recidiven finnas några, som numera äro på väg mot definitiv återanpassning till normalt samhällsliv. Efter en andra förvaringstid för nytt brott ha nämligen 5 personer varit på fri fot och skött sig väl i mer än två år. Det är sålunda kanske icke alltför djärvt att räkna med 98 personer (75 + 18 + 5) av 170 såsom återvunna åt samhället.
    Undersöker man de tider, som det icke återfallna klientelet haft på sig till ny kriminalisering, finner man att av 93 personer 16 varit utskrivna under en tid av mellan 1 och 2 år, 14 2—3 år, 10 3—4 år och 18 4—5 år. Icke mindre än 35 personer ha under längre tid än 5 år

Återfallsfrekvensen

för under åren 1931—42 på prov utskrivna förvarade.

	utskrivningsår		totalantal brottskapabla		1:a året				2:a året			3:e året			4:e året			5:E året			6:e året			7:e året			8:e året			summa recidiv
		kap.			rec.		Kap.		rec.		kap.		rec.		kap.		rec.		kap.		rec.		kap.		rec.		kap.		rec.			kap.		rec.
	1931		3		3			—		3		—		3		—		3		—		3		—		3		—		3		—		3		—		—
	1932		5		5			—		4		1		2		—		2		—		2		—		2		—		2		—		2		—		1
	1933		9		6			2		3		1		3		1		3		—		4		—		5		—		5		—		5		—		4
	1934		8		8			3		3		—		4		—		4		—		5		—		5		—		5		—		5		—		3
	1935		14		13			2		10		—		9		—		9		1		9		2		7		—		8		1		7		1		7
	1936		9		8			2		5		—		6		—		6		1		6		—		5		—		4		1		—		—		4
	1937		19		14				5		8		3		8		1		9		1		8		1		6		—		—		—		—		—		11
	1938		25		21			5		15		4		11		3		10		1		8		1		—		—		—		—		—		—		14
	1939		32		31			8		20		2		19		2		18		2		—		—		—		—		—		—		—		—		14
	1940		14		11			6		6		1		5		1		—		—		—		—		—		—		—		—		—		—		8
	1941		18		18			7		10		2		—		—		—		—		—		—		—		—		—		—		—		—		9
	1942		14		13			2		—		—		—		—		—		—		—		—		—		—		—		—		—		—		2
	summa		170		151			42		87		14		70		8				6		45		4		33		—		27		2		22		1		77

 

vistats på fri fot utan att hemfalla åt ny brottslighet, därav 6 i mer än 10 år.
    II. Förvaringsklientelets art. I regel har man ju på förvaringsanstalterna att göra med ett tidigare rätt belastat klientel. Av de 225 undersökta fallen ha 204 tidigare varit straffade.

Förut	straffade	1	gång	26
»	»	2	gånger	30
»	»	3	»	29
»	»	4	»	21
»	»	5	»	21
»	»	6	»	18
»	»	7	»	20
»	»	8	»	12
»	»	mer än 8 gånger		27	204
»	ostraffade				21		225.

 

    Rekordet synes vara 16 före förvaringens början undergångna frihetsstraff.
    Dessutom har klientelet i åtskilliga fall varit föremål även för andrasamhällsreaktioner än straff. Sålunda ha 34 tidigare undergått tvångsarbete, 14 alkoholistvård och 53 tvångs- eller skyddsuppfostran. Ickemindre än 68 personer ha förut behandlats med sinnessjukvård, deflesta dock under kortare perioder på fångvårdens sinnessjukavdelningar.
    Det brott, som föranlett förvaring, har i åtskilligt mer än halva antaletfall utgjorts av stöld. Förteckningen över de aktuella brotten ser utpå följande sätt:

Otukt		med småbarn	15		Utpressning			1
»	,	incestuös	7		1:a	res.	stöld	7
»	,	homosexuell	4		2:a	»	»	26
Våldtäkt			9		3:e	»	»	26
misshandel			8		4:e	»	»	24
dråp			3		5:e	»	»	19
mord, rånmord			2		6:e	»	»	15
mordbrand			10		7:e	»	»	11
bedrägeri			14		8:e	»	»	11
förfalskning			5	mer än	8:e	»	»	4	225.
förskingring			4

 

    Åldern vid förvaringens början framgår av nedanstående uppställning:

18—21	år	9
22—25	»	34
26—30	»	49
31—35	»	38
36—40	»	37
41—45	»	23
46—50	»	14
51—60	»	18
61—70	»	3	225.

 

    Antalet ungdomar är ju obetydligt men visar någon tendens att öka.
    Klientelets intellektuella utrustning är icke särskilt dålig. Intelligensmätningarna ha skett efter ett flertal olika metoder, och olika undersökningsläkare ha kommit till skiftande resultat. 124 personer ha emellertid ansetts besitta normal intelligens, 64 ha ansetts debila och 37imbecilla. Undersökningar angående ärftlighet och förhållande till alko-

hol ha givit ungefär samma siffror. 127 personer ha saknat ärftlig belastning i form av kriminalitet, annan asocialitet, alkoholism eller sinnessjukdom, i 64 fall har en lättare och i 34 fall en svårare belastning förelegat. Som icke spritmissbrukare framstå 127 brottslingar, mindre utpräglat spritmissbruk har förelegat i 65 fall och svårt missbruk i 33 fall.
    Beträffande fördelning på städer och landsbygd visar det sig, att 113 personer äro födda i städer och 112 på landet, medan däremot 150 äro hemmahörande i städer och 75 på landet. Flykten till städerna är märkbar även bland brottslingar och har säkerligen sin del i brottsligheten.
    De yrken, som representeras bland de undersökta förvaringsfallen, framgå av nedanstående tabell:

Arbetare (industri, hantverk, grovarbete)	120
lantbruks- och skogsarbetare	36
köpmän och försäljare	20
sjömän	16
chaufförer	9
handelsbiträden och kontorister	9
intellektuella yrken	8
övriga	7	225.

 

    Främmande rasinslag ha praktiskt taget saknat betydelse. Som tattare ha bestämt kunnat betecknas 9 förvarade.
    Diagnoserna från de rättspsykiatriska undersökningarna äro oftast synnerligen rikhaltiga och mångordiga och jag har endast sökt att leta fram huvudomdömet. En och samma person kan givetvis besitta flera av här nedan nämnda egenskaper. 39 personer ha ansetts affektlabila, 33 hållningslösa, 17 mytomana, 16 egocentriska, 21 kverulerande och 27 belastade med andra defekter i vilje- och känsloliv. Drag av sinnessjukdom i teknisk mening ha av läkare konstaterats i 6 fall.
    III. Utskrivningspraxis. Som förut antytts går utvecklingen från en mera restriktiv till en mera tolerant praxis, och utskrivningar på eller omkring minimitiderna bli mer och mer vanliga. Det stora flertalet av dem, som utskrivits, ha dock fått tillbringa mer än sex månader över minsta förvaringstiden på anstalten. Nedanstående tabell belyser närmare förhållandena:

utskrivna	på minimitiden			34
»	1—6 månader	över	tiden	34
»	7 mån.—1 år	»	»	44
»	1—2 år	»	»	36
»	2—3 »	»	»	16
»	3—4 »	»	»	8
»	mer än 4 år	»	»	3	175.

    Intressant är en jämförelse mellan åren 1935 och 1939. Under förstnämnda år utskrevs 16 och under sistnämnda år 32 personer.

				1935		1939
utskrivna	på minimitiden			2		13
»	1—6 månader	över	tiden	4		3
»	7 mån.—1 år	»	»	3		8
»	1—2 år	»	»	3		1
»	2—3 »	»	»	2		4
»	3—4 »	»	»	2		2
»	mer än 4 år	»	»	—	16	1	32.

 

    Tillsynen över den, som utskrivits på prov, skall fortfara under minst tre år, varefter interneringsnämnden prövar, huruvida tillsynen må upphöra. Finner nämnden så ej böra ske, skall tillsynen fortfara under ytterligare minst tre år. Bland dem, som här undersökts, har tillsynen upphört i 64 fall, varav för 60 efter tre år och för 4 efter 6 år.
    Tillsyningsman för provutskriven förvarad förordnas av interneringsnämnden efter hörande av länsstyrelsen i det län, där den utskrivne kommer att vistas. Om ej annan lämplig och villig person står att erhålla för uppdraget, äro landsfiskal, polismästare och stadsfiskal pliktiga att mottaga förordnande såsom tillsyningsmän. Nedanstående tabell utvisar antalet tillsyningsmän bland de 175 provutskrivna, varvid dock flera provutskrivningar av samma person med olika tillsyningsmän äro medräknade.

Fångvårdsmän	57	fall	Föreståndare på övergångshem	23	Fall
Skyddsvärnstjänstemän	34	»	Tjänstemän hos Stadsmissionen	12	»
polismän	34	»	Kommunal- och tjänstemän	11	»
Prästmän	25	»	Frälsningsarmén	4	»
Privatpersoner	25	»

 

    Under de allra senaste åren har utvecklingen gått i riktning mot straffriförklaring även av psykopater, vilket medfört, att sinnessjukhusen mer och mer belastats med ett klientel, som är till stort förfång för vården av de verkligt sinnessjuka. Mot denna utveckling har bl. a. SONDÉN¹ reagerat, och strafflagberedningen har i sitt den 31 december 1942 avgivna »Betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser m. m.» intagit samma ståndpunkt. Åtskilliga psykiatrer ha strävat efter att hjälpa så många brottslingar som möjligt från den förment antikverade och doktrinära fångvården över till den modernt arbetande sinnessjukvården. Utvecklingen inom fångvården torde emellertid på senare år ha gått fortare än vad man på psykiaterhåll fattat eller velat fatta, och moderna anstalter med tidsenliga resurser stå numera till buds.
    Ett av ändamålen med denna uppsats har varit att söka visa, att även fångvården kan nå goda resultat med ett urval av mer eller mindre hopplösa fall. Till detta goda resultat har emellertid mer än fångvården som sådan bidragit det uppoffrande och mödosamma arbete i det tysta som tillsyningsmännen landet runt utfört bland de provutskrivna, ett föga uppreklamerat och helt oavlönat arbete, som emellertid gott torde kunna mäta sig med vad som av detta slag uträttas inom sinnessjukvården.

 

¹ TORSTEN SONDÉN, Behandlingen av psykiskt abnorma brottslingar, De nordiska kriminalistföreningarnas årsbok 1940—41 s. 159 ff.