JURIDISK LITTERATURHISTORIA.

 

JOHANNES LOCCENIUS.

 

AV

 

PROFESSOR JAN ERIC ALMQUIST.

 

Under 1600-talet har ett flertal utländska rättsvetenskapliga författare under längre eller kortare tid verkat i svensk tjänst.Det kan emellertid diskuteras, om de därför kunna hava anspråk på att tillhöra den svenska juridiska litteraturhistorien. En av de mest framstående representanterna för denna grupp är HUGO GROTIUS, som under åren 1634—45 tjänstgjorde som svensk minister i Paris. Han var född 1583 i staden Delft i Holland, där fadern var borgmästare. De arbeten, som framför allt gjort honom berömd, äro »De jure belli ac pacis» (1625) och »Inleydinghe tot de Hollandsche Rechts-Geleertheyt» (1631). Genom det förstnämnda arbetet har han som bekant lagt grunden till den nutida folkrätten. I det senare har han givit den första impulsen till ett studium av germansk rättshistoria.
    En annan författare, som här skulle kunna komma i fråga, är DAVID VON MEVIUS. Han är icke så allmänt känd som Grotius, men har likväl åstadkommit flera rättsvetenskapliga arbeten av hög kvalitet. Mevius tillhörde en släkt, som i flera generationer varit juris professorer vid Greifswalds universitet. Han var född 1609 och blev efter sex års utrikes studieresor år 1635 själv juris professor därstädes. Sedan Pommern genom westfaliska fredsslutet övergått i svensk ägo, utnämndes han 1653 till hovråd och vice president i det då nyinrättade wismarska tribunalet, där han tjänstgjorde till sin död 1670. Han stod högt i gunst hos svenska regeringen och blev 1665 svensk adelsman, ehuru han aldrig lät introducera sig på riddarhuset. Bland hans skrifter märkes förutom flera på offentligt uppdrag utgivna inlägg i politiska frågor främst »Commentarius in jus Lubecense» i fem band, av vilken första upplagan utkom 1643. Arbetet utgör en vetenskaplig bearbetning av den lybska rätten, men icke desto mindre har det på

332 JAN ERIC ALMQUIST.grund av sitt värdefulla innehåll kommit att även i Sverige analogivis utöva stort inflytande på såväl doktrin som praxis. Mevius är också känd som utgivare av tribunalets domar under titeln »Jurisdictio summi tribunalis regii, quod est Wismariæ» (1664).
    Ett tredje namn, som givetvis hör till samma grupp, är SAMUEL VON PUFENDORF. I likhet med Mevius blev han svensk adelsman (1684), ja, även friherre (1694), men tog icke i någondera värdigheten introduktion på riddarhuset. Han var född 1632 nära Chemnitz i Sachsen, där fadern var pastor. Sedan han förvärvat magistergraden i Jena 1656, blev han 1661 kallad till professor i naturrätt inom den filosofiska fakulteten vid universitetet i Heidelberg på initiativ av den pfalziske kurfursten Karl Ludvig, som ägde vetenskapliga intressen och till vilken Pufendorf dedicerat sitt första rättsfilosofiska arbete »Elementorum jurisprudentiæ universalis libri II», tryckt i Haag 1660. Han råkade emellertid åtta år senare i onåd hos kurfursten och mottog då ett anbud från svenska regeringen att bliva juris professor i natur- och folkrätt vid det nyinrättade universitetet i Lund. Under vistelsen där utgav Pufendorf sitt ryktbara arbete »De jure naturæ et gentium libri VIII» (1672), vilket påföljande år följdes av en mindre skrift »De officio hominis et civis libri II». Han utgick i dessa arbeten från Grotius' teorier, som han ytterligare utvecklade, och sökte framför allt frigöra rättsvetenskapen från kyrkans förmynderskap. Härigenom råkade Pufendorf i motsatsförhållande till de ortodoxa lutherska teologerna, som i hätska stridsskrifter beskyllde honom för kätterska och ateistiska villfarelser. Av mera personliga bevekelsegrunder uppträdde som hans motståndare även en av hans kolleger inom juridiska fakulteten, nämligen professorn i romersk rätt Nikolaus Beckman. Den svenska regeringen tog emellertid Pufendorfs parti och förbjöd all opposition mot hans arbeten. Beckman, som trots förbudet fortsatte med sina försök att brännmärka hans skrifter, måste slutligen för att undvika följderna av sitt handlingssätt gå i frivillig landsflykt.1 Efter universitetets upplösning under danska kriget utnämndes Pufendorf till svensk rikshistoriograf 1677. I denna egenskap stannade han i Sverige till 1689, då han bosatte sig i Berlin. Han avled därstädes 1694. Mindre känt torde vara, att han en kortare tid omkring 1680 varit häradshövding i Askers härad i Närke och

 

1 Angående denna episod se närmare J. E. ALMQUIST, Samuel Pufendorf och Nikolaus Beckman. En akademisk fejd på 1670-talet (Lychnos 1941).

HJOHANNES LOCCENIUS. 333som sådan åtminstone vid ett tillfälle varit närvarande vid rättens förhandlingar (sommartinget 1678).1
    Det är naturligtvis i viss mån en smaksak, om man vill införliva ovannämnda tre författare med den svenska juridiska litteraturhistorien. För min del anser jag emellertid, att Grotius under inga omständigheter bör komma i fråga närmast av den anledningen, att hans viktigaste arbeten tillkommit, redan innan han inträdde i svensk tjänst.2 F. ö. kan mot såväl honom som de båda andra riktas den invändningen, att de icke i något av sina arbeten behandlat den svenska rätten. Detta skäl synes mig i detta sammanhang vara av så pass avgörande art, att det lämpligen bör upphöjas till ledande princip vid bedömandet av föreliggande fråga. Under sådana förhållanden återstår bland de utländska rättslärde under 1600-talet endast ett namn, vars bärare måste anses fylla det nyss uppställda kravet. Det är Johannes Loccenius. I det följande skall hans rättsvetenskapliga verksamhet bliva föremål för närmare granskning.
    Johannes Loccenius eller, som han från början hette, Johan Lochen var född i staden Itzehoe i Holstein 1598, där fadern var köpman. Det var ursprungligen bestämt, att han skulle bliva hantverkare, men hans redan från början ådagalagda flit och begåvning för bokliga studier förmådde hans förmyndare — föräldrarna synas tidigt hava avlidit — att sända honom till Hamburgs gymnasium. Efter avslutad skolgång besökte Loccenius, som han numera kallade sig, i tur och ordning universiteten i Helmstedt, Rostock och Leyden. Vid det sistnämnda universitetet promoverades han 1625 till juris doktor. Redan dessförinnan hade han emellertid trätt i förbindelse med de svenska myndigheterna, och av ett bevarat brev från honom till universitetskanslern Johan Skytte, daterat den 26 september 1624, framgår klart, att han rest till Leyden för att skaffa sig doktorstiteln i förhoppning om att därigenom meritera sig för en professur i Uppsala.3 Genom Skyttes förmedling blev han också i oktober 1625 av K. M:t kallad till e. o. professor i historia vid Uppsala universitet. I mars 1627 blev han ordinarie professor i samma ämne och i augusti 1628 därjämte e. o. professor Skytteanus, en plats, som han bibe-

 

1 Jfr G. LÖW, Stora Mällösa i äldre tider I: 2 (1922), s. 121.

2 För SvJT:s läsare är det f. ö. så mycket mindre anledning att här ingå på Grotius' författarskap, som C. G. WESTMAN redan 1926 i denna tidskrift publicerat en artikel härom.

3 CL. ANNERSTEDT, Upsala universitets historia, D. 1 (1877), s. 209.

334 JAN ERIC ALMQUIST.höll till 1642, även sedan han i november 1634 blivit utnämnd till professor i romersk rätt vid samma universitet. Samtidigt fungerade Daniel Sidenius, känd bl. a. som den första svenske juris doktorn,1 såsom professor i svensk rätt och Loccenius' enda kollega inom juridiska fakulteten. Under åren 1636—39 tjänstgjorde emellertid Sidenius såsom assessor i Svea hovrätt, och Loccenius blev då nödsakad att ensam sköta hela den juridiska undervisningen vid universitetet. Det var därför ganska naturligt, att Loccenius i längden fann undervisningen alltför mycket inkräkta på den tid han avsett för utövandet av vetenskaplig verksamhet. Men först 1648 yppades för honom en möjlighet att undslippa de tidsödande föreläsningarna. Han sökte då och erhöll platsen som universitetets bibliotekarie med från trädande av professuren. Samma år utnämndes han till e. o. och 1651 till ordinarie rikshistoriograf.
    Loccenius hade uppenbarligen avsagt sig professuren i romersk rätt för att i högre grad än förut kunna bereda sig tillfälle till vetenskaplig forskning. Men detta var icke det enda skälet. Hans intressen hade småningom allt mer kommit att inriktas på den svenska rätten, och det var för att helt kunna ägna sig åt denna, som han hade behov att frigöra sig från undervisningen i romersk rätt. Bibliotekariesysslan hindrade honom heller icke från att giva enskilda kollegier över tolkningen av svensk lag, och de handböcker, som han publicerade över detta ämne, och om vilka mera nedan, hava i stort sett tillkommit såsom en frukt av denna enskilda undervisning. Under samma period av sitt liv deltog han också en kortare tid i lagstiftningsarbetet. Han var sålunda ledamot av den lagkommission, som tillsattes 1649, och han har såsom sådan efterlämnat två egenhändigt på svenska språket avfattade lagförslag, av vilka det ena rör lån (commodatum) och det andra försträckning (mutuum).2 Efter Sidenius' död 1666 förordnades den då 68-årige Loccenius till professor honorarius juris Svecani, och i denna egenskap kom han att offentligt föreläsa över svensk rätt vid universitetet under loppet av tre på varandra följande år. Trots sin ålder kom han även då med nya uppslag. Bl. a. hade han planer på att inrätta ett slags juridiskt seminarium med simulerade rättegångar, där han själv

 

1 Jfr K. G. WESTMAN, Juris doktorer vid Uppsala universitet (1929), s. 1.

2 Angående denna lagkommission se närmare »Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666—1686» (ed. J. E. Almquist, 1933), s. 14 not 2, där likväl ovan anförda lagförslag en smula oegentligt kallas »en uppsats» om lån och borgat lån.

JOHANNES LOCCENIUS. 335skulle vara preses, två studenter kärande och svarande och de övriga domare.1 Till hans meritlista må ytterligare läggas, att han 1666 utsågs till assessor i det nyinrättade antikvitetskollegiet, som vid nämnda tid var förlagt till Uppsala, och att han 1672 blev dess preses. Han avled vid nära 80 års ålder den 22 juli 1677. »Loccenius' liv», säger ANNERSTEDT, »bildar ett av de vackraste bladen i universitetets och den svenska vetenskapens hävder, i vilka han, en polyhistor i ordets egentliga mening, inristat sitt namn genom arbeten på historiens, fornforskningens, latinets, vältalighetens och rättsvetenskapens vidsträckta områden. Genom sitt skarpsinne, sin kritiska blick och sin ovanliga lärdom var han i stånd att på varje fält lämna efter sig ett fullgott arbete, vars värde länge överlevat hans egen tid. Och en outtröttlig arbetskraft, understödd av en till det sista orubbad hälsa, medgav honom att oupphörligt rikta vetenskapen med nya arbeten. Förutom 23 i disputationsform utgivna skrifter offentliggjorde han 40 andra större eller mindre arbeten och efterlämnade ändock åtskilliga i handskrift... Sitt största anseende har Loccenius dock förvärvat inom området av den svenska rättsvetenskapen, vilken han, ehuru han var professor i romersk rätt och i detta ämne både föreläste och utgav en mängd avhandlingar, dock med förkärlek och lågande iver bearbetade. Före hans tid kan man knappt tala om något svenskt rättsvetenskapligt studium vid universitetet. Men genom honom kallades det till fullt liv, och hans universitetsarbete har verksamt bidragit att skapa den krets av män, som under Karl XI ägnade sig åt den nya lagens utarbetande.» — Och en av Loccenius' samtida kolleger, den namnkunnige Olof Rudbeck, anmälde hans död för universitetets kansler Magnus Gabriel De la Gardie i följande ordalag: »Vi hava här på denna orten mist den ärlige och uppriktige gubben d:r Loccenium, en sådan, som Uppsala aldrig eller knappt lärer få igen.»2
    Loccenius' första större rättsvetenskapliga arbete publicerades 1639 under titeln »Exercitationes juris, in quibus præter aliarum gentium leges cum jure Svecano jus Romanum ... confertur». Det

 

1 Planerna omnämnas i »Bref af Olof Rudbeck d. ä. rörande Upsala universitet» (ed. Cl. Annerstedt, 1893—1905), s. 40. — Antalet juris studerande, som samtidigt bevistade undervisningen, omfattade vid slutet av 1660-talet mellan 13 och 19 personer och motsvarade sålunda ungefär de agerande i en häradsrätt. Jfr ANNERSTEDT, a. a., D. 2: 2 (1909), s. 202.

2 Citatet är hämtat från nyssnämnda »Bref af Olof Rudbeck d. ä. rörande Upsala universitet», s. 156.

336 JAN ERIC ALMQUIST.hade tillkommit under den tid, då dess författare var professor i romersk rätt, och avsåg att vara en handbok i detta ämne. Den jämförelse, som enligt titeln skulle förekomma med svensk rätt, är därför av mera underordnad betydelse.1 Även i ett annat arbete med titeln »De iure maritimo et navali libri III», som Loccenius utgav i olika upplagor 1650, 1652, 1664 och 1674,2 lägges huvudvikten på den utländska rätten. De kunna därför här förbigås. Av helt annat slag är »Synopsis juris ad leges Sueticas accomodata», vars första upplaga publicerades av Loccenius 1648.3 Han har här sökt åstadkomma en vetenskaplig lärobok i svensk privaträtt4 för juris studerande vid Uppsala universitet, varvid han valt den metoden att inordna innehållet i de inhemska lagarna under justinianska rättstitlar. Detta kunde knappast ske på annat sätt än genom att mer eller mindre våldföra sig på motsvarande svenska rättsinstitut, som först därigenom läto sig villigt infogas i det tysk-romerska lärosystemet. Det var därför på sätt och vis olyckligt, att det första försöket, som i större omfattning verkställdes i detta syfte, skulle göras av en utlänning. A priori måste nämligen antagas, att en dylik person haft speciella svårigheter att förstå den svenska rättstraditionen och därför alltför lätt låtit sig ledas av främmande rättsföreställningar vid tolkningen av de inhemska lagarna. Redan det ålderdomliga svenska lagspråket måste åtminstone till en början hava inneburit många stötestenar för Loccenius. Med äkta tysk grundlighet tog han emellertid itu med problemen. Sålunda skapade han själv ett »Lexicon juris Sveo-Gothici», som första gången trycktes 1651, och där han sökte förklara svårtydda ord och begrepp i det svenska rättsspråket genom att översätta eller definiera dem på latin. Oförtrutet arbetade han vidare och utgav såväl »Synopsis juris» som lexikonet i utökade och förbättrade upplagor. I sista och tredje editionen av den förstnämnda skriften omnämner han, att han fått hjälp av sin kollega Sidenius och hovrättsassessorn Olof Bärling. Som exempel på en av de förbättringar, som därigenom synbarligen åstadkommits, må här nämnas, att medan Loccenius i de båda första upplagorna jämställt skattebonden med den justinianske emphyteuta, vilket för honom såsom utlänning varit ett natur-

 

1 En ny utökad upplaga utgavs 1653 tillsammans med 2 uppl. av »Synopsis juris». Angående det sistnämnda arbetet se nedan.

2 Ytterligare en upplaga utgavs 1693 efter författarens död.

3 Den andra upplagan, som tillkom 1653, utgör blott ett omtryck av den första.

4 Privaträtten ansågs under 1600-talet omfatta jämväl straff- och processrätt.

JOHANNES LOCCENIUS. 337ligt misstag, denna passus i 1673 års edition lyser med sin frånvaro. Och att detta icke varit oavsiktligt framgår klart av tredje upplagan av hans lexikon, som trycktes 1674. Loccenius gör där skillnad mellan en skattebonde och en stadgebonde. Den senare jämställdes med emphyteuta, men beträffande den förras rättsställning hänvisas till RÅLAMBS framställning i »Observationes juris practicæ», som publicerats samma år.1 Loccenius har alltså på denna viktiga punkt bevisligen ändrat mening.
    Det har sagts om Loccenius, att han mer än andra av sina samtida bidragit till en svensk recipiering av tysk-romersk rätt. Och som exempel har pekats på servitutsbegreppet, som genom honom inkommit i den svenska doktrinen och därifrån letat vägen till svensk rättspraxis.2 Säkerligen har han också verkat befruktande på åtskilliga av våra obligationsrättsliga institut. Däremot är det knappast riktigt att antaga, att han därvid medvetet varit besjälad av en önskan att förkväva den inhemska rättstraditionen. Tvärtom har han med sina begränsade möjligheter så gott sig göra låtit ärligt velat sätta sig in i våra då gällande lagar liksom i vår svenska rättshistoria, för vilket allt han hyste ett brinnande intresse. Ett uttryck härför utgör bl. a. hans försök att göra den svenska rätten tillgänglig för utlandets rättslärda genom att publicera sina latinska översättningar av landslagen (tr. 1672), 1671 års växellag (tr. 1673),3 1667 års sjölag (tr. 1674)4 och stadslagen (tr. 1675). Efter hans död utgåvos hans motsvarande översättningar av Västgötalagen (tr. 1695) och Upplandslagen (tr. 1700) genom Olof Rudbecks och Carl Lundius' försorg. Vissa delar av den svenska rättshistorien har han också behandlat i sitt arbete »Antiquitatum Sveo-Gothicarum libri III»,5 som utkom i olika upplagor 1647, 1654, 1670 och 1676.6
    Loccenius har i »Synopsis juris», närmare bestämt i prolegomena, givit en intressant redogörelse för sin inställning till den tysk-romerska rätten. Han har gjort det i form av en vägledning

 

1 Angående denna framställning jfr SvJT 1943, s. 664 ff.

2 Se t. ex. W. SJÖGREN i Lagberedningens förslag till jordabalk I (1905), s. 374; K. G. WESTMAN, De svenska rättskällornas historia (1912), s. 51. Jfr C. G. BERGMAN, Studier i svensk servitutsrätt I—II (1909), s. 234 ff.

3 Ingår i 1673 års edition av »Synopsis juris».

4 Ingår i 1674 års upplaga av »De jure maritimo och navali libri III».

5 Se härom närmare J. E. ALMQUIST, Johan Stiernhöök och den yttre laghistorien (1934), s. 3 ff.

6 År 1728 utgavs en svensk översättning av detta arbete under titeln »Swenske och göthiske gamle handlingar».22—447004. Svensk Juristtidning 1944.

338 JAN ERIC ALMQUIST.för de svenska studenterna, hur juridiken i allmänhet borde studeras, för att ett gott praktiskt resultat skulle uppnås. Vid rättens studium, säger Loccenius, skall man först taga del av den mosaiska lagboken, som är ett uttryck för den högsta visheten. Därefter studeras de grekiska,1 romerska och tyska lagarna, eventuellt också andra civiliserade folks lagar, vilka samtliga böra jämföras med den svenska lagen. Härigenom erhålles enligt Loccenius en nyttig utgångspunkt för tolkningen av den sistnämnda. Den lärde professorn var emellertid väl medveten om att de dåtida myndigheterna ej tolererade, att någon svensk i Sverige skulle dömas efter utländsk lag. Detta fann han också stå i full överensstämmelse med konungaeden i landslagens konungabalk kap. 4, § 7, där det heter, att konungen ägde skyldighet tillse, att ingen utländsk rätt måtte införas i riket, allmogen till tunga. Samma princip hade också kommit till uttryck i konung Kristoffers konfirmation å landslagen och i någon mån även i 1615 års rättegångsprocess, p. 25. Allt detta hindrade likväl enligt Loccenius ej en domare att vid tolkning av svensk lag taga ledning av tysk-romersk rätt, ty han gjorde det då icke emedan han var skyldig att lyda utländsk lag, utan endast för att han kommit underfund med att denna i det föreliggande fallet bäst överensstämde med den naturliga billighetens krav. Som saken dock var en smula ömtålig, borde en domare ej i onödan citera justiniansk rätt, och om han någon gång fann sig nödsakad härtill, var det bäst, att han först ansökte om tillåtelse hos höga vederbörande. Denna metod hade i varje fall Loccenius själv anlitat. Han berättar i detta sammanhang, att han vid ett tillfälle uppkallats på Stockholms slott, där drottning Kristina själv presiderade i revisionen. Sedan revisionssekreteraren i korthet föredragit målet — det rörde sig om ett invecklat arvsproblem — befallde drottningen Loccenius att omedelbart avgiva yttrande i saken. Denne ansåg sig därvid jämte den svenska lagen även böra citera motsvarande justinianska stadgande, men bad då först om tillåtelse härtill, eftersom han trodde sig veta, att en utländsk lag ej lämpligen borde åberopas vid svensk domstol.2

 

1 I de första upplagorna av »Synopsis juris» rekommenderade Loccenius studenterna att studera även egyptisk rätt.

2 Att drottning Kristina i egenskap av ordförande i revisionen ej själv drog sig för att åberopa Corpus juris civilis, och att hon t. o. m. gjort gällande, att justiniansk rätt i allmänhet borde subsidiärt utnyttjas, under förutsättning att svensk lag saknade tillämpliga regler i ämnet, har jag tidigare visat i en artikel i SvJT 1941, s. 825.

JOHANNES LOCCENIUS. 339    Den senare delen av Loccenius' framställning inger en läsare lätt den uppfattningen, att det varit fråga om ett slags sakkunnigutlåtande, som avfordrats den rättslärde på stående fot. Rikets högsta domstol med drottningen i spetsen synes ej hava kunnat bemästra svårigheterna i ett visst rättsfall, men Loccenius, som för ändamålet eftersänts från Uppsala och nödtorftigt insatts i problemet, löser det i en handvändning bl. a. genom utnyttjandet av sina kunskaper i justiniansk rätt. Denna bild förefaller dock vara föga verklighetstrogen. Man kan därvid icke helt värja sig för intrycket, att Loccenius medtagit denna episod huvudsakligen för nöjet att få briljera inför studenterna. Den torde för honom hava representerat en av höjdpunkterna i hans tämligen händelselösa liv, och han har väl därför fallit för frestelsen att en smula utbrodera densamma. Å andra sidan har Loccenius infört händelsen först i tredje upplagan av »Synopsis juris», och det kan därför också tänkas, att detaljerna efter minst 20 års förlopp blivit något fördunklade i hans minne.
    I själva verket föreligga vissa möjligheter att kontrollera uppgifterna genom ett studium av de tryckta riksrådsprotokollen. Till en början må konstateras, att det enda mål, om vilket det här sannolikt kan vara fråga, är den stora arvsprocessen mellan medlemmar av släkterna Bielke och Oxenstierna, som var före i rådet under augusti månad 1648. Det var i varje fall det enda tillfälle Loccenius enligt de bevarade rådsprotokollens vittnesbörd varit tillstädes i revisionen under drottning Kristinas regeringstid. Anledningen till inkallelsen var emellertid, att de flesta riksråden genom sina släktförbindelser med parterna voro jäviga. Drottningen hade därför blivit nödsakad att i deras ställe förordna ett antal utomstående personer till domare i revisionen och bland dem även Loccenius. Enligt protokollet yttrade sig denne upprepade gånger i egenskap av domare. Om han i detta sammanhang begärt tillåtelse att få åberopa justiniansk rätt, vilket naturligtvis är möjligt, har i varje fall protokollsföraren ej aktat nödigt att göra någon anteckning härom. Det enda inlägg av betydelse, som Loccenius enligt protokollet gjort, var då han hävdade som sin åsikt, att ett testamente, såvitt det gällde avlingegods, ej nödvändigtvis behövde bestyrkas av vittnen för att bliva giltigt. Till denna mening anslöt sig också drottningen.1 Att avgörandet av denna

 

1 Jfr även referat hos C. G. BERGMAN, Testamentet i 1600-talets rättsbildning (1918), s. 44.

340 JAN ERIC ALMQUIST.fråga utgjorde ett av processens huvudföremål är visserligen riktigt. Detta framgår bl. a. därav, att Stiernhöök, som vid tillfället var föredragande i målet, sedermera anfört 1648 års rättsfall som prejudikat för satsen, att ett testamente ej behövde vara bevittnat, om blott testator personligen underskrivit detsamma.1 Men å andra sidan innehöll Loccenius' votum i detta avseende ingalunda någon rekommendation av Corpus juris civilis, som tvärtom i motsvarande fall fordrade sju vittnen för testamentets giltighet. Rättsfallet utgör sålunda ett ytterligare belägg på vad jag tidigare velat understryka, nämligen att Loccenius som regel icke stirrat sig blind på den justinianska rättens stadganden utan efter sin förmåga sökt att i första hand tillgodose den inhemska rättens krav.
    Sista upplagan av »Synopsis juris» (1673) är uppdelad i två böcker. Den ena, som innehåller privaträtten, utgör som nämnt en utökad och förbättrad edition av det motsvarande tidigare arbetet. Den andra boken innehåller däremot uteslutande material, som förut icke publicerats, nämligen en kort systematisk översikt av Sveriges då gällande statsrätt, även denna den första i sitt slag. Efter nämnda tid talar man därför i enlighet med de olika titelbladen om »Synopsis juris privati ad leges Svecanas accomodata» och »Synopsis juris publici Svecani». Av bevarade manuskript framgår emellertid, att även den sistnämnda boken utarbetats successivt under flera årtionden, ehuru Loccenius ej förrän 1673 ansett mödan värt att befordra verket till trycket. Dessförinnan hade det förelegat i minst tre olika redaktioner, av vilka den äldsta kan dateras till tiden omkring 1640. Då dessa förhållanden liksom bokens viktigaste innehåll redan varit föremål för en ingående undersökning av S. CLASON i Statsvetenskaplig tidskrift 1901 under titeln »Studier i 1600-talets svenska statsrätt. Johannes Loccenius och hans lära om rikets 'fundamentallagar'», saknar jag anledning att här närmare uppehålla mig vid denna del av Loccenius' rättsvetenskapliga verksamhet. Hans ovanliga mångsidighet i fråga om valet av ämnen torde i varje fall vara tillräckligt klarlagd.

 

1 Se härom »Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666—1686» (ed. J. E. Almquist), s. 32. — Även LOCCENIUS har på ett annat ställe (s. 222) i »Synopsis juris privati»(1673) åberopat 1648 års prejudikat.