Grannelagsrätt. NJA 1940 s. 508: Åt innehavare av restaurangrörelse i en stad (Stockholm) har tillerkänts ersättning för nedgång i vinsten å rörelsen till följd av olägenheter under vissa arbeten, som staden bedrivit utanför restauranglokalen. — Se om detta rättsfall min »Skadeståndsläran» s. 131 samt LJUNGMAN, Om skada och olägenhet från grannfastighet, 1943, s. 212, 215, 259.
    NJA 1940 s. 651: Fråga om skyldighet för ägare av stensågeri att dels till grannfastighets ägare utgiva ersättning för olägenheter till följd av anläggningens drift dels ock vidtaga nödiga åtgärder för olägenheternas undanröjande. — Se särskilt LJUNGMAN a. a. s. 204, 207, 215, 242, 249.
    Samäganderätt. NJA 1940 s. 82: A och B äga hälften var i ett flertal fastigheter inom ett skifteslag (i Dalarne). Under åberopande av 6 § samäganderättslagen söker A, att vissa av fastigheterna måtte för gemensam räkning utbjudas till försäljning å offentlig auktion. Må ansökningen mot B:s bestridande bifallas? — Olika meningar i HD om befogenheten av att på detta sätt få den föreliggande gemenskapen i avseende å fastighetskomplexet partiellt upplöst. Att sämjedelning mellan A och B försiggått, var icke styrkt; om betydelsen härav för tillämpligheten av samäganderättslagen se RODHE, Om fastighetsindelningen och dess betydelse, 1941, s. 283 f., där rättsfallet omnämnes.
    NJA 1942 s. 494: Den ene av två samägare till en fastighet ansågs, i skiftesmål, icke behörig att ensam föra talan om rätt att erhålla utbrytning av fastigheten tillkommande skogsfångsservitut. — Fråga bl. a. om processuell ställningsfullmakt.

 

    Tvesalaochliknanderättslägen. NJA 1940 s. 215: X ägde de intecknade hemmansdelarna Tjörröd 8¹ och Tjörröd 9² ävensom de ointecknade lägenheterna Tjörröd 8⁵, avsöndrad från Tjörröd 8¹, och Tjörröd 9⁶⁷, avsöndrad från Tjörröd 9². Sedan hemmansdelarna dömts i mät för intecknad gäld och försålts till Y å exekutiv auktion, yrkar Y att, enär auktionen måste hava avsett även de i sambruk med hemmansdelarna liggande lägenheterna, Y måtte förklaras till dessa äga bättre rätt än X:s konkursbo. — Överinstanserna gjorde ej ändring i underrättens dom, vari uttalades, att enär den lagsökning, som resulterat i att hemmansdelarna dömts i mät, grundat sig på penninginteckningar i Tjörröd 8¹ och 9² och således icke avsett lägenheterna, vilka ej besvärades av inteckningarna, auktionen »icke kan hava omfattat» lägenheterna. — Man kunde vara frestad att läsa detta så, att det åberopade förhållandet utgjorde ett tolkningsdatum till stöd för att någon annan försäljning än av Tjörröd 8¹ och 9² icke ägt rum. Denna tolkning var särskilt näraliggande i det analoga rättsfallet NJA 1938 s. 417; se kommentaren härtill i SvJT 1941 s. 473 f. Emellertid synas de av NRev anmärkta omständigheterna tämligen klart utvisa, att objektet för försäljningen å auktionen faktiskt varit så omfattande, att lägenheterna i densamma inbegripits. Är meningen kanske, trots uttryckssättet, i stället den, att även om, i enlighet med kontrahenternas intentioner, jämväl lägenheterna försålts, en sådan försäljning i allt fall är ogiltig i vad angår av inteckning icke besvärade lägenheter? Så tolkas

rättsfallet av RODHE a. a. s. 186. Alltså på denna punkt en strängt formell regel som avgörande för den exekutiva försäljningens rättsverkningar, på samma sätt som formalism anses vara på sin plats i det hänseende, varom i de bekanta rättsfallen NJA 1933 s. 651 och 1936 s. 537 är tal; se den i SvJT 1941 s. 473 anmärkta litteraturen även som Rodhe a. a. s.187.
    NJA 1940 s. 533: A köpte ett hemman med undantag av en därå belägen, icke särskilt lagfaren, skolhustomt. Hemmanet såldes sedermera å exekutiv auktion utan att tomten därvid undantogs, varefter inroparen överlät hemmanet till B. Denne yrkar nu att förklaras äga bättre rätt till tomten än innehavaren (det byalag till vilket hemmanet hör); jfr 12 § lagfartsförordningen. Denna talan ogillades. Det vore visserligen utrett, framhölls det i underrättens av överinstanserna ej ändrade dom, att den omtvistade tomten bestode av mark, som på sin tid tillskiftats hemmanet och att vid B:s förvärv av hemmanet undantag icke gjorts för tomten. Men då vid föregående överlåtelser av hemmanet tomten undantagits från försäljningen och B icke kunde äga bättre rätt till tomten än sina fångesmän, ansågs B icke genom sitt köp av hemmanet ha förvärvat någon rätt till tomten. — Rättsfallet innebär godtagandet av en princip, som förut kommit till tydligt uttryck i rättspraxis, bl. a. i rättsfallet NJA 1933 s. 345. Huvudtillämpningsområdet för 12 § lagfartsförordningen utgöres av de fall, då sedan från en fastighet sålts visst område till en person, en annan i god tro förvärvar från samme överlåtare hela den förutvarande fastigheten; i detta fall av tvesala läkes till förmån för den senare förvärvaren överlåtarens brist på äganderätt till det frånsålda området under förutsättning att förvärvaren dels varit i god tro dels sökt lagfart å sitt förvärv, innan områdesförvärvaren för sin del sökt lagfart. Men har, efter det ett område frånsålts fastigheten, till en annan person sålts allenast återstoden därav, så att undantag gjorts för den tidigare avhändelsen, erkännes — för det fall att denne andre sedermera i sin ordning till en tredje man föryttrat hela den ursprungliga fastigheten, alltså fastigheten utan något undantag för det tidigare frånsålda — icke något rättsskydd för tredje mannen, även om denne varit i god tro och sökt lagfart tidigare än områdesförvärvaren. Det föreligger nämligen då icke det i sagda lagrum avsedda förhållandet att en och samma person gjort viss jord till föremål för dubbel försäljning, och ett vidsträcktare exstinktivt förvärv till fastighet än just vid tvesala är i allmänhet svensk rätt främmande. Områdesförvärvaren kan förty här saklöst underlåta att söka lagfart, och någon hänsyn tages icke till att den som påstår förvärv av hela den ursprungliga fastigheten kan stöda sin goda tro på att fastighetsböckerna icke utvisa något beträffande det tidigare frånsäljandet av området. Se ytterligare RODHE a. a. s. 341 f. och UNDÉN a. a., II: 1, 2 uppl., s. 203 not 2.
    NJA 1940 s. 582: Vid frånsäljande av ett skogsskifte angavs, på grund av förväxling med annat skogsskifte, det sålda skiftet lyda under viss av tre sambrukade fastigheter (A), ehuru det rätteligen lydde under en annan av fastigheterna (B). Sedan köparen fått ansökan om lagfart å fånget förklarad vilande, såldes å exekutiv auktion fastigheterna med un-

dantag av bl. a. det sålda skiftet under sin oriktiga beteckning. Vid förrättning för avstyckning av skiftet från B gjorde inroparen av fastigheterna gällande bättre rätt till detsamma. Anspråket underkändes. Som grund härför åberopades av överinstanserna, att enligt beskrivningen av fastigheterna i utmätningsprotokollet skogsskiftet icke inräknats i den fastighet, varom vid avstyckningen var fråga (B), att nämnda protokoll föredragits vid auktionen, samt att, då det således måste ha varit för inroparen uppenbart att skogsskiftet icke inginge i försäljningen av B, inropet av B icke »omfattat» detta skifte. — Här synas alltså domstolarna vid bestämmande av objektet för försäljningen (dess reducering med skogsskiftet i fråga) ha tagit hänsyn till vad av vederbörande vid den exekutiva auktionen reellt åsyftats, i överensstämmelse med den ståndpunkt som många gånger kommit till uttryck i rättspraxis, när det rört sig om frivillig fastighetsföryttring (se om tillämpningen av satsen: »falsa demonstratio non nocet» vid fastighetsköp »Avtalsrättsliga spörsmål» s. 49 not 1 och 55 f. i noten, RODHE a.a. s. 163 ff. och 187 samt NJA 1941 s. 563, jfr ovan s. 409 not 1). Man tillämpade med andra ord icke någon formell princip i analogi med vad som var händelsen i det förut refererade rättsfallet NJA 1940 s. 215 (där det ju visserligen gällde, huruvida icke försäljningen omfattade ett större objekt än vartill man med antagande av den formella regeln skulle komma). Man får väl förutsätta, att utgången skulle blivit densamma, även om det på annat sätt än via utmätningsprotokollet blivit för inroparen uppenbart, att skogsskiftet icke inneslöts i det som skulle försäljas.
    NJA 1940 s. 631: Å auktion år 1904 utbjöds ett förutvarande tingshus, med den plats som dittills därför tagits i anspråk, av de tingshusbyggnadsskyldige och inropades av ägare till en hemmansdel, invid vars gårdstomt tingshuset låg (och alltjämt ligger). Vid ägostyckning år 1915 å hemmansdelen blev på kartan tingshusplatsen förlagd inom en av styckningslotterna utan att utmärkas på kartan eller omtalas i handlingarna. Lotten försåldes år 1920 av bemälda ägares dödsbo under hänvisning i köpekontraktet till ägostyckningskartan; tingshusplatsen omnämndes ej i kontraktet. Tvist nu, sedan styckningslotten flera gånger gått i köp, mellan dess nuvarande ägare, å ena, och förvärvare av dödsboets anspråk på tingshusplatsen, å andra sidan, huruvida denna omfattades av 1920 års försäljning. HD gillade NRev:s betänkande, vari hemställdes om ogillande av sistnämnde pretendents anspråk under motivering, att enligt omförmälda karta den år 1920 försålda styckningslotten omfattat jämväl tingshusområdet, vilket å kartan icke särskilt utmärkts, att det icke vore visat, att området utgjorde en från ifrågavarande hemman för alltid gjord avsöndring och ej heller att vid 1920 års försäljning säljaren och köparen i allt fall varit ense om att området på sådan eller annan rättsgrund icke omfattades av försäljningen, samt att nämnde köpare, vars rätt sedermera övergått å nuvarande innehavare av styckningslotten, således finge anses ha förvärvat området. — Avgörandet skulle följaktligen gått i annan riktning, om det styrkts, att objektet för 1920 års fastighetsföryttring icke varit så omfattande

som köpekontraktet formellt givit vid handen, i det att tingshusplatsen enligt bägge parternas intentioner (naturligtvis icke blott säljarens, se 32 § avtalslagen) ej skulle medfölja i köpet. Och möjligen kan det sägas, att domstolarna här uppställt relativt stora anspråk på bevisningen i sådant hänseende. Tydligen fästes avgörande vikt vid att styckningslotten försåldes under hänvisning till ägostyckningskartan (se rubriken till rättsfallet), där platsen som sagt icke särskilt utmärkts.
    NJA 1941 s. 537: Vid hemmansklyvning (år 1873), å vilken fastställelse icke blev sökt, verkställde förrättningsmännen, utan att förordnande härtill meddelats, visst mellan två delägare överenskommet byte av ägor. Fråga nu, huruvida med hänsyn till omständigheterna ägoutbytet, åt vilket på grund av det anmärkta ej kunde tillerkännas verkan av laglig lantmäteriförrättning, finge anses innefatta ett lagligen gällande jordabyte. — Genom det av parterna undertecknade protokollet rörande ägobytet jämte karta och beskrivning ansågs av överinstanserna laglig överenskommelse om jordabyte ha kommit till stånd. (Två ledamöter i HD funno dock vad vid förrättningen förekommit icke innefatta laga fång beträffande ifrågavarande jordområden). Vad sedan beträffar spörsmålet, huruvida detta byte ägde verkan mot en person, som från endera parten förvärvat hans fastighet utan att förbehåll gjorts om att fastigheten minskats med de ägor som vid bytet tilllagts den andra fastigheten, bedömdes synbarligen fallet i enlighet med 12 § lagfartsförordningen; jfr NJA 1935 s. 459. Svaret på sagda spörsmål blev med denna utgångspunkt jakande. Nämnde senare förvärvare kunde visserligen åberopa att han erhållit lagfart å ägorna, ty lagfarten å fastigheten som sådan måste ju i förevarande läge anses hänföra sig även till de ägor, som genom bytet avskilts från densamma (och lagfart å dessa områden som särskilda fastigheter hade icke sökts). Men då ägorna hävdats i enlighet med vad som genom jordabytet överenskommits, samt parterna och deras fångesmän därför ej kunnat i god tro räkna med att fastighetsförhållandena överensstämde med dem som voro rådande före bytet, förklarades frågan om lagfarten sakna betydelse vid bedömandet av äganderätten till de områden som varit föremål för bytet. Ulan god tro skyddas ju icke, vid tvesala, den senare förvärvaren.
    Lagfart. NJA 1942 s. 226: Fastighetsköp har gått åter på grund av att förutsatt avstyckning icke kunnat erhållas. Yrkande som framställts om återfående av erlagd stämpelavgift bifölls icke. Se 20 § stämpelförordningen och NJA 1926 s. 52 (med yttrande av just.r. Alexanderson) ävensom EBERSTEIN, Om skatt till stat och kommun, II, s. 523 ff.
    NJA 1942 s. 263: Utdömande av förelagt vite för underlåtenhet att inom viss tid söka lagfart å fång till fast egendom har ansetts icke böra ifrågakomma i det fall att den som erhållit föreläggandet under tid då detta skolat fullgöras saknat tillgångar till gäldande av stämpelavgiften. Nytt vitesförläggande har emellertid meddelats. — Jfr UNDÉN, Kommentar till lagfartsförordningen, 2 uppl., s. 35.
    SvJT 1940 rf. s. 54: En av flera delägare i ett dödsbo, vilken förvär-

vat övriga delägares andelar i boet, har (vid prövning av inteckningsansökan) ansetts vara skyldig att söka lagfart å boets fastigheter, oansett att lagfart tidigare beviljats för boet. — Jfr 2 § lagfartsförordningen samt MALMSTRÖM, Successionsrättsliga studier, 1938, s. 141 ff., där det påvisas att nämnda lagrum icke står i riktigt god överensstämmelse med principen om dödsboets juridiska personlighet enligt boutredningslagen. — SvJT 1942 rf. s. 5: Fråga, sedan på grund av bouppteckning (felaktigt) meddelats lagfart för dödsbodelägarna envar å viss andel i dödsboet tillhörig fast egendom, hur det skulle förfaras, när sedermera en dödsbodelägare vid arvskiftet förvärvat fastigheten i dess helhet och yrkar att omedelbart erhålla lagfart å densamma. — SvJT 1942 rf. s. 46:1 Kunna dödsbodelägare efter köpare av fastighet, vilken av denne sålts och alltså icke ingick bland tillgångarna i boet, förpliktas att söka lagfart å den avlidnes fång? — Se rättspraxis och litteratur anmärkta vid referatet.