Servitut. NJA 1940 s. 208: Fråga om tolkning av kontrakt rörande servitutsupplåtelse och om grunderna för servitutsrättens utbrytning.
    NJA 1940 s. 578: Yrkande att servitut (avseende viss underlåtenhet beträffande bebyggelse) måtte jämlikt 7 § servitutslagen avlösas på den grund att nyttan för den härskande fastigheten (tomt i Borås) numera vore ringa i förhållande till den tunga som uppkomme vid bruket av den tjänande fastigheten (granntomt). Till stöd för att relationen mellan nyttan och tungan förskjutits under tiden efter servitutets tillkomst (1920) åberopades bl. a. en stark stegring av taxeringsvärdet å mark tillhörande den tjänande tomten; utslagsgivande vore, argumenterades det, just denna relation, och det ankomme icke på om nyttan av servitutet i och för sig förringats. Domstolarna funno, att efter servitutsavtalet sådana omständigheter icke inträffat, att servitutet blivit onyttigt eller att nyttan därav blivit ringa i förhållande till den tunga som åvilade den tjänande fastigheten, varför yrkandet om servitutets avlösning ogillades. Det framhölls också, att vad som i strid mot servitutets innehåll föreskrivits i en i staden senare tillkommen stadsplan icke vore av beskaffenhet att rubba giltigheten av servitutet. Se om förhållandet mellan servitut och stadsplanebestämmelser bl. a. hos UNDÉN, Svensk

 

27—447004. Svensk Juristidning 1944.

418 HJALMAR KARLGREN.sakrätt, II: 2, s. 385 not 1, jfr s. 335 not 1, omnämnda 1940 års riksdagsskrivelse, ävensom NJA 1942 s. 308 nedan.
    NJA 1940 s. 640: Ett kraftbolag erhöll (år 1925) av K. M:t dels tillstånd att utföra och under viss tid nyttja en elektrisk högspänningsledning dels ock rätt att, enligt 1917 års lag om expropriation, inom ett år expropriera vad av enskild jord behövde användas till ledningens framdragande. Vidkommande en X tillhörig fastighet begagnade sig bolaget icke av expropriationsrätten utan träffade i stället avtal med X om servitut för all framtid rörande ledningen. Sedan X (år 1937) sålt fastigheten utan förbehåll om servitutets bestånd, uppkommer fråga huruvida servitutsavtalet äger sakrättslig verkan mot nye ägaren, oansett att inteckning i fastigheten till säkerhet för detsamma ej heller meddelats. Svaret blev nekande under hänvisning till att den omständigheten att servitutsavtalet tillkommit i samband med koncessionen och expropriationsmedgivandet icke kunde föranleda därtill, att avtalet skulle vara mot nye ägaren bindande. — I andra sammanhang torde man i rättspraxis icke stå främmande för uppfattningen, att redan det förhållandet att ett avtal träffats i viss förbindelse med en expropriationsförrättning kan vara ägnat att förläna avtalet en sakrättslig effekt, som det eljest icke skulle ha haft. Så när det gäller avtal av den beskaffenhet som anges i 5 § 2 st. 2 p. i 1886 års järnvägsskadelag; se t. ex. NJA 1939 s. 665. I förevarande fall inverkade emellertid den gällande expropriationslagens ståndpunkt, att målets anhängiggörande vid domstol utgör en nödvändig förutsättning för de typiskt expropriationsrättsliga rättsverkningarnas inträde. Jfr NJA 1936 s. 334, där med tillämpning av 1866 års expropriationsförordning, som icke uppställde samma regel, tillerkändes sakrättslig verkan åt en jordägares (icke intecknade eller förbehållna) utfästelse att tillhandahålla mark avsedd för elektrisk högspänningsledning, oaktat K. M:t först efter utfästelsen lämnat medgivande till expropriationen.
    NJA 1940 s. 708: Ett i sammanhang med tomtdelning (år 1886) träffat avtal om utfartsväg över en av de genom delningen uppkomna tomterna ansågs, då rättigheten ej intecknats och förbehåll ej heller skett vid överlåtelsen, icke gällande mot ny ägare av tomten. — Tomtdelningen var, som domstolarna yttrade, icke att hänföra till någon av de förrättningar, vilka avses i 3 § servitutslagen.
    NJA 1941 s. 595: Efter stämning å hemmansägare i visst hemman ävensom å ett bolag yrkade X och hans hustru dels förklaring att de såsom ägare av en lägenhet, motsvarande ett vid laga skifte å hemmanet undantaget utmål med vattenfall, ägde bättre rätt än nämnda hemmansägare till visst till hemmanet hörande vattenområde i ett vattendrag dels ock undanröjande av inteckningar, som meddelats i flertalet hemmansägares fastigheter, bolaget såsom ägare av annan fastighet till säkerhet för servitut innefattande uteslutande rätt att för all framtid tillgodogöra sig den vattenmängd och vattenkraft i vattendraget, som belöpte på och vore förenad med de intecknade fastigheterna. Enär inteckningarna icke inverkade på makarna X:s rätt till vatten i vattendraget, förklarades sistnämnda yrkande ej kunna till vidare prövning

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1940—1942. 419upptagas. — Meningen var väl, att då nämnda servitutsinteckningar belastade motparternas = hemmansägarnas fastigheter (icke makarna X:s fastighet eller den vattenrätt som återfördes under deras äganderätt), inteckningarnas fortvarande bestånd icke kunde inkräkta på makarna X:s intressen.
    NJA 1942 s. 219: Servitut innefattande rätt till skogsfång och mulbete ansågs — trots att i vederbörande köpehandling saknades förbehåll om (den icke intecknade) rättighetens fortbestånd — gälla mot ny ägare av den tjänande fastigheten, enär av omständigheterna vid överlåtelsen och det förhållandet att rättigheten därefter fått utövas som förut utan invändning från hemmansägarens sida framginge, att vid överlåtelsen mellan säljaren och köparen avsetts, att rättigheten fortfarande skulle bestå. — Från nämnda utövning härleddes sålunda en slutsats icke blott, som naturligt är, om att parterna förutsatt att servitutsrättigheten rättsgiltigt fortbestod utan även om att ett slags viljeförklaring avseende rättighetens bevarande åt dess innehavare kommit till stånd; man ville givetvis komma fram till att servitutet blivit vid överlåtelsen konkludent »förbehållet». Dylika härledningar äro ju i rättstillämpningen vanliga, och av det praktiska behovet påkallade, men kunna knappast frånkännas en i viss mån fiktiv karaktär.
    NJA 1942 s. 308: Fråga huruvida servitut, avseende ett områdes bebyggelse såsom villa- och parksamhälle, på grund av meddelade stadsplanebestämmelser upphört att gälla. HD fann visserligen utrett, att de omdiskuterade servitutsbestämmelserna vid bebyggelsen av vissa delar av stadsområdet i betydande utsträckning åsidosatts utan att detta påtalats, samt att därstädes bebyggelse skett enligt vissa avvikande, i lämnade byggnadslov givna föreskrifter, delvis med tillämpning av särskilda för vederbörande område meddelade stadsplanebestämmelser. Men enär tillika upplysts, att inom den del av staden, där den tjänande fastigheten var belägen, servitutsbestämmelserna fortfarande upprätthållits i så stor omfattning, att den karaktär av villa- och parksamhälle som med dem åsyftats i huvudsak bevarats, och följaktligen ifrågavarande servitut måste anses för kärandena i målet, vilkas tomter vore belägna inom samma del av stadsområdet, äga värde för tillgodoseende av det ändamål för vilket de tillkommit, bifölls kärandenas till servitutets upprätthållande syftande talan. Jfr särskilt NJA 1938 s. 241, anmärkt i SvJT 1941 s. 476.
    NJA 1942 s. 452: Ett icke intecknat servitut, tillkommet genom köpeavhandling år 1884, har, då den tjänande fastigheten år 1894 sålts exekutivt, ansetts icke belasta fastigheten i inroparens hand (skiftesmål). Jfr 105 § utsökningslagen i dess lydelse före år 1908. — Att servitutet utövats även efter den exekutiva auktionen tillmättes ingen betydelse.