Urminnes hävd.¹ NJA 1940 s. 477: Fråga, i skiftesmål, om urminnes hävd till ett hyttebleck, vid laga skifte antecknat bland undantag av oskiftad mark. Ägodelningsrätten ansåg, att den omständigheten

 

¹ Jfr även NJA 1940 s. 409 här ovan (s. 416). — Rättsfall avseende urminnes hävd till fiskerätt och jakträtt upptagas här icke.

att hytteblecket vid laga skiftet redovisats på detta sätt icke behövde innebära, att hytteblecket ansetts vara samfällt för delägarna i skifteslaget, utan läte förena sig med uppfattningen att det tillhört utomstående rättsägare (sc. hyttelaget som särskilt rättssubjekt). I anslutning till en liknande tankegång konstaterade hovrätten, vars dom fastställdes av HD, att av utredningen framginge, att hyttelaget från storskiftet å hemmanet 1778—1779 till år 1896, då driften vid hyttan nedlades, okvalt och ohindrat såsom ägare besuttit hytteblecket, sådant det vid laga skiftet å hemmanet upptagits under viss ägofigur, och fann vid dylikt förhållande, att hyttelaget visat urminnes hävd till hytteblecket. Målet har även avsevärt associationsrättsligt intresse.
    NJA 1940 s. 580: En öppen plats eller portgång, belägen till hälften å vardera av två angränsande tomter i stad (Lund), har sedan lång tid tillbaka i sin helhet använts för båda tomterna gemensamt. Fråga huruvida å urminnes hävd grundad servitutsrätt föreligger. Domstolarna funno visserligen i målet utrett, att den öppna platsen sedan omkring 100 år begagnats på nämnda sätt utan hänsyn till tomtgränsen, men enär utrymmet mellan tomtgränsen och det å granntomten belägna gatuhuset finge anses ha fyllt fastighetens behov av utfartsväg vid den tid då tomten bebyggdes, samt för tomten icke uppstått behov av större utrymme förrän år 1924, sedan bränsleupplag där anordnats, ansågs det icke styrkt, att ägaren av granntomten genom urminnes hävd vunnit rätt till begagnande av hela den öppna platsen som utfartsväg. — För att urminnes hävd till en servitutsrätt för visst ändamål skall grundläggas fordras förty, icke blott att det ifrågavarande faktiska läget fortbestått under tillräckligt lång tid, utan även att läget under den tiden utnyttjats för tillgodoseende av samma ändamål.
    NJA 1941 s. 542: Fråga, i skiftesmål, om urminnes hävd till en såsom lastageplats använd del av en bysamfällighet (holme i Bottniska viken).
    Fordringsinteckning.¹ NJA 1940 s. 193: Den omständigheten att av två för en gemensam inteckning häftande egendomar den ena skall jämlikt stadgande i 37 § inteckningsförordningen före den andra gå i betalning för inteckningen utgör icke i och för sig hinder för att inteckningen dödas i förstnämnda egendom med förbehåll att den till hela sitt belopp gäller i den andra. — Se BERGQUIST i SvJT 1936 s. 297; jfr ock OLIVECRONA, Inteckningsförordningen, 2 uppl.,s. 67 f.
    NJA 1940 s. 219: Vid bifall till säljarens talan om ogiltighet av fastighetsköp har tillika en på ansökan av köparen fastställd och av denne innehavd inteckning i fastigheten förklarats vara utan verkan. — En annan möjlighet hade varit, att visserligen inteckningen fått kvarstå i fastigheten men att köparen förpliktats utlämna densamma till säljaren (som ägarehypotek); jfr NJA 1929 s. 649. Se i ämnet vidare bl. a. HOLMBÄCK i Minnesskrift ägnad 1734 års lag II s. 224 not 1 (med hänvisningar), OLIVECRONA a.a. s. 132 not 6 och 135 not 15 samt RODHE a.a. s. 176 med not 7.

 

¹ Jfr ock NJA 1940 s. 420, som emellertid närmast berör utsökningsrätten.