Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar av ÅKE HOLMBÄCK och ELIAS WESSÉN. Fjärde serien: Skånelagen och Gutalagen. Sthm 1943. Geber. XCIX + 322 s. Inb. kr. 21.50.

 

    I det av professorerna Åke Holmbäck och Elias Wessén utgivna verket »Svenska landskapslagar» har utkommit en ny serie, den fjärde, omfattande Skånelagen med den skånska kyrkorätten och stadsrätten samt Gutalagen med Gutasagan. Skånelagen, sådan den föreligger i de äldsta handskrifterna, visas ha blivit fullbordad omkring 1210. Jämte den på danska skrivna lagtexten föreligger lagen även i en latinsk bearbetning av ärkebiskopen i Lund Andreas Suneson. Det förefaller utgivarna obestridligt, att denne såsom huvudsaklig källa haft en skriven lagtext av samma innehåll och ordningsföljd som den bevarade lagen. Kommentatorerna ha alltså kommit till ett annat resultat än SCHLYTER, enligt vilken Skånelagen och Andreas Sunesons arbete vore två parallella bearbetningar av en äldre förlorad redaktion — en uppfattning som ännu omfattas av P. J. JØRGENSEN i hans år 1940 utgivna Dansk Retshistorie.
    Andreas Sunesons text kännetecknas av en bättre systematisering och på vissa ställen av att motiv till lagstadganden meddelats. Stundom lämnas meddelanden av andra lagkunniga män inom landskapet. Stundom omtalas, att det fanns olika meningar om vad som var rätt lag, varvid »någras mening» anföres. Det är enastående och av synnerligt värde att härigenom ibland kunna få kännedom om vad på nutida språk kallas lagstiftarens mening i fråga om över sjuhundraåriga lagbud.
    En av Skånelagens två äldsta texter är helt och hållet skriven på runor. Lagen saknar balkindelning, vilket sannolikt förklaras av att lagmansämbete saknas — någon lagmannens lagsaga synes alltså icke ha förekommit. Lagen har liksom de äldre landskapslagarna karaktär av rättsbok.
    Beträffande skånska stadsrätten ansluta sig utgivarna till P. J. Jørgensens uppfattning, att den icke är mycket yngre än Skånelagen och ursprungligen gällt i den enda inlandsstaden i Skåne, nämligen Lund.
    Andreas Suneson har icke bara lämnat viktiga bidrag till tolkningen av Skånelagen. Beträffande Gutarätten synes hans betydelse ha varit än större. Utgivarna anse på goda skäl, att ett brev från ärkebiskopen på 1220-talet tyder på, att han till och med tagit initiativet till att lagen skrevs ned. Han visar sig däri hava klar uppfattning om nödvändigheten av att varje land hade sina egna lagar, allt efter sin art och sina seder. »Så kommer det sig, att liksom ön Gotland genom en lång havssträcka

422 GERHARD HAFSTRÖM.skiljes från andra länder, så skilja sig dess inbyggare i hög grad från andra folk i fråga om stadgad lag och sedvanerätt, såväl den världsliga som den andliga.» Gutalagens nedteckning kan dateras till omkring 1220. Med stor sannolikhet har Gutasagan, som utan tvivel är yngre än lagen, även författats omkring detta år.
    Särskilt på jordäganderättens område står Gutalagen på en ålderdomlig ståndpunkt. »Jord må ingen sälja, om ej trångmål nödgar därtill» (kap. 28). Försäljning fick i så fall ske endast med tillstånd av sockenmän och ättemän.
    På Runö, vars nuvarande ålderdomliga rättsförhållanden på många områden alltjämt visa släktskap med Gutalagens rättsåskådning, finnes en motsvarighet till denna jordäganderätt Den beskrives på ett målande sätt i en relation 1627 av den svenskfödde förvaltaren hos riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhjelm, vid namn Olof Frände Holgersson, vilken detta år på sin herres vägnar besökte ön:
    »Landet eller heemanen ärfwa the och hafua af urminnes tijdh ärfft såsom Skatte Jordh hvar effter sijna föreldrar och slächt til 5 och 6 leedh, men ingen hafwer någentijdh nogon Jord såldt el:r kiöpt, uthen seija Äple och Päron må sällias, män icke Jordh. Men eliest ärfva the ifrån hvar annan 2: 3 och flere alnar Jord och leggia ifrån thet eena tilthet andra hemman.» (E. KLEIN, Runö, s. 104.)
    Till grund för Gutalagen ligger en muntlig lagsaga, som innehåller rättsbud av mycket olika ålder. Urgamla stadganden om blodshämnd och förbud mot jordens försäljning utanför ätten äro blandade med lagbud tillkomna strax före lagens upptecknande. Balkindelning förekommer icke utan endast med rubriker försedda kapitel. Någon lagmansinstitution omtalas icke.
    Ett av de i kommentaren givetvis uppmärksammade gotländska centralproblemen, nämligen den medeltida jordindelningen i marklaigi, har då arbetet förelåg i korrektur ånyo behandlats av forskningen genom S. AMBROSIANIS uppsats »Markelej och öresland» (i Gotländska studier tillägnade Richard Steffen). Förf. söker här visa, att marklejet härleder sig från den själländska skyldtaxationen och under tidig medeltid införts på Gotland. Ett markleje skulle sålunda vara identiskt med jord som gåve en mark i avgäld. Marklejesystemet skulle följaktligen höra samman med ledungsskatterna och inte som man hittills antagit med avraden. En mark i avgäld skulle nämligen ursprungligen betecknat den ersättning, som utgick till kronan för inställd personlig krigstjänst. Denna förklaring ansluter sig nära till förf:s tidigare tolkning av det uppländska marklandet, vilket skulle uppkommit i samband med en reglering av ledungsbördorna under 1100-talet. Teorin om marklandsindelningens uppkomst i Svealand som en följd av krigsledungens avlösning av ledungsskatterna, vilken allmänt omfattas av den senare forskningen, visar sig emellertid vid en djupare undersökning av marklandets natur icke helt riktig. Med hänsyn härtill måste mera avgörande skäl kunna åberopas än Ambrosiani uppvisat för att frångå den allmänna tolkningen av det gotländska medeltida jordatalet. Kommentatorerna ha också i en korrekturnot anmärkt, att den nya tolkningen knappast förefaller övertygande.

ANM. AV Å. HOLMBÄCK OCH E. WESSÉN: SVENSKA LANDSKAPSLAGAR. 423    Gutarättens rättegångssystem erbjuder stort intresse. Någon särskild rättegångsbalk finnes icke; bestämmelserna äro ofta ålderdomliga och svårtolkade. Enligt den inledande översikten skulle den lägsta dömande myndigheten ha varit socknen, som omnämnes på ett flertal ställen i GL. Över socknen skulle ha stått tinget. Närmast högre jurisdiktionsområde skulle ha varit sjättingstinget, och det därnäst högre tredingstinget. Den högsta instansen var landstinget. Förekomsten av en så omfattande instansordning har emellertid bestritts i ett nyligen av RICHARD STEFFEN utgivet arbete »Gotlands organisation från äldsta tider till år 1645». I detta påvisar förf. förekomsten även på Gotland av tingsfjärdingar, vilka voro den grundläggande enheten i skattetekniskt hänseende. De i Gutalagen omnämnda tredingarna, vilka enligt lagen haft sina egna ting, skola enligt Steffen icke ha representerat någon judiciell eller administrativ indelning utan endast varit led uti en kyrklig organisation. Under heden tid hade varje treding blot för sig; efter öns kristnande voro prostarna de kyrkliga tredingarnas högsta representanter. De kyrkliga instanserna skulle sålunda ha varit tre, nämligen socknen, tredingen och konsistoriet. De judiciella instanserna skulle likaledes endast ha varit tre, nämligen tinget med dess fjärdingar, samt sättingstinget och landstinget. De kyrkliga och judiciella enheterna skulle ha stått oberoende vid sidan av varandra. Steffen har emellertid vid sin undersökning icke närmare beaktat vare sig den medeltida tredingsindelningen i Svealandskapen, exempelvis i Dalarna och Trögd, eller den åländska, där tredingarna icke äro av kyrklig utan av rättslig och administrativ natur. Steffen har heller icke närmare berört något av de många lagrum, på vars uttalanden kommentatorerna uppbyggt sin skildring av Gutarättens rättegångssystem. Deras arbete har anmärkningsvärt nog icke heller av Steffen citerats. Förvisso är det beklagligt, att det nya rättshistoriska standardverkets kommentarer och uppfattning av gutarättens rättegångsordning icke tagits som den naturliga utgångspunkten vid en ny undersökning av Gotlands medeltida organisation. Trots de många värdefulla uppgifterna i Steffens arbete måste dess slutsatser därför bli föremål för en förnyad granskning. Detta påpekande har principiell innebörd. Gång efter annan nödgas man tyvärr konstatera, att HolmbäckWesséns monumentala arbete icke tillbörligt beaktas av den humanistiska eller kulturgeografiska forskningen. De för den senare utvecklingen grundläggande medeltida förhållandena ha därigenom i många fall icke blivit uppmärksammade eller klarlagda på det sätt som numera är möjligt. I varje kommande undersökning om Skånelands  och Gotlands äldre förhållanden måste Holmbäck-Wesséns utgåva och kommentar av de äldsta lagarna utgöra en oumbärlig huvudkälla.
    Beträffande Gutasagan har professor LAURITZ WEIBULL nyligen (Scandia, häftet 2, 1943) sökt klarlägga det sammanhang i vilket Gutasagans berättelse om en forntida utvandring från Gotland till Grekland skulle vara att insätta. Weibull har följt de motiv, som ingå i berättelsen, inemot 2,000 år och sett hur de applicerats på det ena folket efter det andra, från folket i Lydien till folket på Gotland. Till Norden skulle berättelsen kommit omkring år 1200, då Saxo lät langobarderna va-

424 ANM. AV Å. HOLMBÄCK OCH E. WESSÉN: SVENSKA LANDSKAPSLAGARra daner och utvandra från Danmark. Källan anges överallt vara densamma, nämligen Paulus Diaconus — en lärd vid slutet av 700-talet av langobardisk härkomst, som skrev ett stort verk om langobardernas historia, Historia Langobardorum. Dennes källa för utvandringsberättelsen har varit Herodotos' grekiska historia. Berättelsen om utvandringen från Gotland skulle alltså inte vara någon folklig sagotradition. Den skulle därför inte kunna bestyrkas genom aldrig så fyndiga arkeologiska konstruktioner. Berättelsen vore alltså en lärd överflyttning på ett nytt folk av en urgammal utvandringsberättelse som tidigare hänförts till många folk runt om i världen.
    Det är bekant att i en följande serie komma att behandlas de båda Västgötalagarna, Smålandslagens kyrkobalk och Bjärköarätten, Man vill livligt instämma i prof. HENRIK MUNKTELLS i hans anmälan (SvD 25. 2. 1943) uttalade förhoppning, att även lands- och stadslagarna måtte bliva av utgivarna kommenterade. Sedan den första delen utgavs 1933 har forskningen oavbrutet fortskridit och många nya resultat omsider bärgats. Utgivarna ha också ibland under arbetets fortgång haft anledning att revidera tidigare uttalade åsikter. Det vore därför av verkligt värde om till den avslutande delen även kunde fogas ett supplement med tilllägg till de tidigare förklaringarna.
    Den svenska medeltidsforskningen har i allmänhet fått nöja sig med en blygsam plats även i jämförelse med de nordiska länderna, bland dem givetvis främst Danmark. Beträffande landskapslagarnas tolkning och förklaring har tack vare professorerna Åke Holmbäck och Elias Wessén vårt lands forskning kommit att bliva den ledande i Norden. Det är redan nu uppenbart att samma betydelse som Schlyters originalutgåvor fingo för 1800-talets rättshistoriska forskning, komma Svenska landskapslagar att få för den humanistiska och rättshistoriska forskningen i vårt århundrade. En stor kulturinsats nalkas sin fullbordan.

 

Gerhard Hafström.