»Inter arma silent leges.» I marshäftet av SvJT 1943 förekommer (s. 270 ff.) en notis däri redogöres för innehållet i »Norsk lovtidend, utgitt i London». Notisen avslutas med den reflexionen att publikationen i fråga är ett bevis för att i en demokratisk stat det romerska påståendet »inter arma silent leges» inte gäller
Nu är det väl en gång för alla så, att det man gärna ser, där vittnar och håller man gärna med (domarereglerna 16: 14). I dessa vargatider är man benägen att till det bästa tyda varje tecken som möjligen kan visa att våldet inte är allenarådande utan att också rätten har sitt ord med i laget. Våra omdömen om rättens och våldets roller bli därför lätt förvillade.
Den citerade satsen är inte bara romersk utan därtill högklassisk: det är Cicero som uttalat den. Jag menar att man för att rätt tolka dess innebörd måste se den mot bakgrunden av de förhållanden som rådde då den uttalades. Den tillhör en upprörd tid, en tid då stora sprickor uppstått i den romerska samhällsbyggnaden och den nya, augusteiska, konsolideringen ännu var långt avlägsen. Det politiska livet fortgick i Rom ännu formellt i stort sett på samma vis som förut under århundraden men makten hade i realiteten gått de ordinarie instanserna ur händerna och var sedan årtionden föremål för de politiska partiernas och partichefernas hänsynslösa kamp. Hur långt upplösningen av samhällsbanden gått visade väl bäst Catilinas sammansvärjning. Vid tiden för denna hade Cicero som konsul stått i händelsernas centrum. Sedan hade han fått röna hur ödet kan växla. Caesar, Pompeius och Crassus hade gripit makten. Triumvirerna insågo väl att de inte hade något att frukta av Cicero, som inte tillhörde de politiskt »farliga» männens typ. Men Cicero hade fiender bland de ringare koryféer som, medvetna om intressemotsättningarna mellan de makthavande och den därav följande svagheten i statens ledning, under dessa oroliga tider kunde terrorisera det politiska livet i Rom. Märkligast bland dem var Publius Clodius Pulcher som fastän tillhörande högadeln var folktribun år 58. Det var han som lyckades få Cicero dömd till landsflykt. Cicero hade väl efter halvtannat år kommit tillbaka sedan Clodius' lag upphävts, men han var inte längre någon förstarangsfigur i Rom på samma sätt som förut. Han spelade ingen självständig roll utan var makthavarna underdånig. Läget i Rom hade emellertid blivit alltmera bekymmersamt. Till de inre politiska oroligheterna sällade sig svåra yttre olyckor. År 53 hotade kaos. I Gallien hade utbrutit svåra oroligheter vilkas bemästrande syntes överstiga Caesars krafter. Under sommaren hade budskapet kommit om det persiska äventyrets slut vid Carrhae. Halva året hade interregnum rått i Rom,
ämbetsmännen hade inte kunnat väljas, nytt interregnum hotade för det kommande året. Så kom det till en sammanstötning utanför Rom mellan Clodius och hans följe å ena sidan och Titus Annius Milo och hans folk å den andra. Milo var en politisk äventyrare av föga bättre sort än Clodius. Under slagsmålet blev Clodius svårt sårad och sedan på Milos order ihjälslagen. Det var den 18 januari 52. Rom gjorde ingen större förlust genom Clodius' död och många drogo en lättnadens suck, men Clodius hade sina anhängare och de ställde till ett fruktansvärt tumult i Rom. Likbålet blev storartat: både Curia Hostilia och Basilica Porcia vid Forum ströko med. Milo ställdes inför rätta, anklagad för mord på Clodius, och fick Cicero till försvarsadvokat — Clodius var ju dennes gamle dödsfiende. Försvarstalet är det berömda Oratio pro Tito Annio Milone och det är i detta som vår sats förekommer. Talet lär emellertid inte ha varit så glansfullt då det hölls. Cicero blev många gånger avbruten av Clodius' anhängare och sitt nuvarande skick har orationen fått vid Ciceros efteråt utförda omarbetning och finputsning. För ovanlighetens skull förlorade Cicero också processen. Han började sitt tal med anspelningar på de säregna förhållanden under vilka rättegången hölls: Pompeius hade låtit omringa rättegångslokalen med trupper för att förhindra ytterligare oroligheter. Sedan framhöll Cicero Clodius' missgärningar, i ordalag som väl täckte vad Clodius gjort just mot honom, och Milos förtjänster. Det gick ju inte att förneka själva faktum att Clodius dödats, men Cicero ville göra gällande att dådet varit rättsenligt. Han nämnde exempel ur historien då liknande dåd förklarats rättmätiga. Han gick tillbaka till de grekiska sagorna och han åberopade de tolv tavlornas lag, enligt vilken man hade lov att döda en nattlig tjuv under alla förhållanden och en tjuv, som ertappades under dager, om han satte sig till motvärn med vapen. Cicero menade att då svärdet på detta sätt räcktes av själva lagen så vore det ingen tvekan om rättmätigheten att döda. Vidare: stråtrövare finge man bringa om livet hur som helst. Det behövdes ingen skriven lag för att göra detta rättmätigt, det sade den lag som vore oss given genom själva naturen. Denna naturliga lag sade att om vi råkade ut för försåt, utsattes för våld, överfölles av stråtrövare eller fiender och därvid svävade i livsfara så vore varje sätt på vilket vi räddade vårt liv rättmätigt (honesta). Silent enim leges inter arma.
Det var visst inte Ciceros och hans samtidas åsikt att lagarna iakttogo tystnad under krig. Ett krigsföretag var inte bara det nakna våldet. Från krigsförklaringen — ett krig borde vara iustum1 — till fredsslutandet var kriget självt insnärjt i en mångfald föreskrifter. En annan sak var att i förtvivlade lägen statens räddning var den högsta lagen. Statsintresset — det verkliga eller antagna — krävde att hot mot statens existens fick mötas med åtgärder som under andra förhållanden skulle ha utgjort grova brott. Cicero använder ju också sin sats närmast för att rättfärdiga en nödvärnssituation. Han har själv genom sitt handlande vid ett tillfälle givit en god belysning av hur han me-
nade att den borde tolkas. Det var när han som konsul — i och för sig rättsvidrigt — lät strypa Catilinas medbrottslingar. Cicero var ingalunda någon vän av våldshandlingar och var till hela sin läggning mera en fridens man än en stridens. Men han kände sig vara »lagarnas» försvarare mot revolutionärerna, åtminstone så länge dessa inte voro helt övermäktiga. Han menade själv att hans gärning varit rättmätig: staten hade förklarats »i fara» och hans uppträdande hade också renderat honom hedersnamnet »pater patriae» — men hans motståndare menade annorlunda. I talet pro Milone vill Cicero också lägga ansvaret på senaten.
I fråga om rättmätigheten av staternas »nödvärnshandlingar» gäller väl Ciceros uppfattning än trots det fridsbudskap, föga yngre än Ciceros sats, vilket talar om att möta våld med undergivenhet. Alla våra folkrättsliga regler, också de som förbjuda vissa slag av våldsmedel i stridshandlingarna, ha väl, även om de efterlevas, just ingenting ändrat därutinnan. Staterna anse sig ha »rätt» att möta våld med våld och med väpnad hand försvara sitt territorium; några anse sig ha rätt att gå längre i sitt användande av våld (eller hot). När de göra detta mena de att de — eljest otillåtna — våldshandlingar som deras medborgare, åtminstone om de äro »kombattanter», vidtaga för vinnande av det av staten uppsatta målet äro rättsenliga. Om man därvid säger att lagarna tiga eller att lagarna tillåta är väl djupast sett endast en fråga om ord. Folkrättens godkännande av »tillåtna» stridsmedel är endast ett utslag av vanmakt (inga borde naturligtvis ha godkänts); men man är snärjd i sina föreställningar och vill därför ha en rättslig sanktion även där en sådan blir möjlig blott tack vare vanetänkandets oklarhet.
Vad som gäller om krigstillståndet gäller också om andra lägen där starka intressekollisioner verka. Vårt land har inte indragits i det nu pågående kriget, men detta har ändå inte lämnat oss och vårt rättsväsen oberörda. Även om det inte gått så långt med oss att vi tvingats för vår egen del konstatera att »nöden har ingen lag», ha vi dock måst införa åtskilliga regler som äro så djupt ingripande i medborgarnas frihet att de väl inte skulle ha tillkommit under normala tider. Jag menar nu inte att detta skulle vara en illustration till Ciceros sats men jag vill ta det som utgångspunkt för ett påpekande. Vår krislagstiftning har tillkommit i laga ordning, i de former som anvisas i gällande grundlag, under medverkan av de däri föreskrivna organen. Sådant har man råd till under de lugna förhållanden, i vilka våra statsorgan få arbeta. Den norska regeringen i London har det inte så lyckligt ställt. Den måste likväl handla så gott den i sitt trängda läge kan. Man måste väl säga att för den äro »intressekollisionerna» så starka att den anser sig kunna ha »vad nöden kräver» som rättesnöre. Jag känner inte den norska konstitutionen närmare men jag antar att det inte är med den förenligt att regeringen på egen hand utfärdar lagar som stadga dödsstraff. Även åtskilliga andra av regeringen utfärdade bestämmelser och vidtagna anordningar kunna väl ur formellt konstitutionell synpunkt vara äventyrliga. Att erinra om detta är inte att
klandra, vilket skulle vara otillbörligt.1 Man har i stället att konstatera hur stark driften är att vinna en rättslig sanktion åt nödvändiga (=som nödvändiga ansedda — och blott därför vidtagna) föranstaltningar. Men denna drift är veterligen inte något som är de demokratiska staterna och folken förbehållet. I den delen behöver jag bara hänvisa till notisen »Den 30 juni», SvJT 1934 s. 507. Alla, både demokrater och andra, äro vi hårt snärjda i våra rättsföreställningar, enligt någras åsikt till skada, enligt andras till gagn för mänskligheten.
Bengt Lassen.