Processreformer utan lagändring i hovrätterna.² Då det gäller att finna de lämpliga formerna till utan lagändring den nya hovrättsproceduren, är det naturligt att först i hovrätterna. ställa den frågan: Vad är det viktigaste, som skiljer den nya hovrättsproceduren från den gamla? Det är nog inget tvivel om svaret: Den viktigaste skillnaden är den, att hädanefter i mål av någon betydenhet den offentliga, muntliga förhandlingen i parternas närvaro och med deras aktiva medverkan blir hovrätternas regelmässiga och naturliga arbetsform. Jag förbiser då inte, att undantagen från denna regel är stora och viktiga. I ett mycket stort antal mål blir arbetssättet i allt väsentligt detsamma som nu, men genom att arbetssättet blir ett annat i de mål som betyder något, kommer tyngdpunkten i alla fall att ligga på den nya formen för handläggning.

    I det hänseendet föreligger nu en slående skillnad mellan underrätternas och hovrätternas sätt att arbeta. I hovrätten håller man sig strikt till det som står i papperen. Man ägnar ofta mycken tid och skarpsinne åt att försöka gissa sig till hur det förhåller sig med sådant, som papperen tiger om, men utvecklar i regel ingen aktivitet för att komplettera utredningen i dessa hänseenden. I underrätten är det så helt annorlunda. Man har parterna eller deras ombud framför sig, man diskuterar igenom hela materialet och frågar dem om allt man vill veta.
    Dessa olika arbetssätt präglar i mycket hög grad inte bara instanserna utan även de olika domarekårernas sätt att arbeta. Det skulle vara intressant att analysera den 'olikheten närmare, men det skulle föra utanför mitt ämne. Jag har med detta bara velat peka på vad som för hovrätternas del blir den största förändringen, också den som blir svårast att genomföra och svårast att vänja sig vid. Det är då naturligt, om uppmärksamheten framförallt riktas på den förändringen, när frågan mu är, hur vi skall använda väntetiden.
    Finns det då några större möjligheter att på denna viktiga punkt finna en övergång steg för steg till den nya ordningen? Jag vill redan från början deklarera som min uppfattning: nej, tyvärr inte. De möjligheterna är endast begränsade. Jag kommer i det följande att förorda — och ganska ivrigt förorda — vissa reformer under övergångsti-

 

¹ Att förhållandena även för vår del kunna bli annorlunda än de äro med ty följande konsekvenser i fråga om lagstiftningsprocedurens formella oantastbarhet göra också jurister klart för sig; se exempelvis SvJT 1943 s. 228.

² Ur ett föredrag och ett diskussionsinlägg vid föreningen Sveriges hovrättsdomares årsmöte d. 15 aprll 1944.

den, men det skall då hela tiden hållas i minnet, att dessa reformer har begränsad räckvidd. Skälet härtill är följande.
    Även om reformen för hovrätternas del ter sig fullständigt revolutionerande i fråga om deras arbetssätt, så är detta ändå inte den i sak betydelsefullaste konsekvensen av reformen i denna instans. Den största förändringen inträder för parterna och är inte minst av ekonomisk art. För närvarande är fullföljande av ett mål till hovrätten en ganska lättvindig sak. I regel sköter advokaterna om det hela, och kostnaden är måttlig. Inte heller den risk man löper att betala motpartens kostnader går till särdeles stora belopp.
    Efter reformen blir detta helt annorlunda. Det blir personligt omak och tidsspillan för parten själv, och de direkta kostnaderna och riskerna blir stora. Frågan, om ett mål skall fullföljas till andra instans, blir en fråga av helt annan innebörd och ekonomisk räckvidd än nu. Detta att tillträdet till andra instansen försvåras, påverkar ju i hög grad den enskildes rättsställning och är därför enligt min mening något som icke bör genomföras utan stöd av lag. Det kan inte genomföras genom att hovrätterna själva i praxis tar ett eller annat steg i riktning mot den nya ordningen och inför den t. ex. i vissa mål men inte i andra.
    Av det skälet måste de här avsedda reformerna utan lagändring få begränsad räckvidd. Det innebär nu å andra sidan inte, att de skulle sakna betydelse. Det är lång väg att gå, och ett steg i rätt riktning, om också bara ett enda, är alltid ett framsteg.
    Vad finns det då för anknytningspunkt mellan det nuvarande hovrättsförfarandet och det blivande? Ja, det är tydligen det muntliga förhöret. Vad jag kommer att säga i fortsättningen kommer uteslutande att handla om detta, om möjligheterna att närma det muntliga förhöret till den blivande huvudförhandlingen.
    Jag vill först något stanna vid frågan om frekvensen av de muntliga förhören. Även om man alltså inte kan tänka sig att utan lagändring öka de muntliga förhörens antal steg för steg, tills de bli regel i samma utsträckning som huvudförhandlingen skall bli, så kan man kanske öka deras antal något, och därmed är alltid litet vunnet.
    De lagbestämmelser, det här är fråga om (RB 26: 15 och 27: 15), är tillsynes inte särdeles tänjbara för det syftet. Förhör skall hållas, heter det, om hovrätten finner det nödigt till vinnande av utredning i målet. Om alltså hovrätten inte anser någon utredning behövlig, skulle det inte gå att sätta ut förhör. Synbarligen är det inte mycket utrymme för att sätta ut muntligt förhör bara för övnings skull och för att vänja sig vid det.
    Men jag tror detta är endast skenbart. I själva verket går det inte att så där med objektiv giltighet konstatera, att i det ena målet behövs mera utredning, i det andra målet inte. Denna gränsdragning beror ytterst av subjektiva faktorer. Om man avsiktligt och metodiskt tenderar till att börja kräva bättre utredning i målen, fylligare, mera övertygande, mera personlig utredning, blir resultatet automatiskt flera muntliga förhör.

    Och en sådan tendens till att ställa stora anspråk på utredningen är heller ingen konstruktion, tillkommen bara för att få fram en lämplig övergångsform. Den tendensen ligger i rättegångsreformens idé. Tanken i den reformen är bland mycket annat just denna, att hovrätterna skall få ett bättre, mera övertygande material att döma på. Att redan nu något höja anspråken på utredningens kvalitet är således endast att diskontera något litet av den vinst, som vi hoppas på genom rättegångsreformen.
    Det är därvid av vikt att komma ihåg, att kravet på en mera övertygande utredning inte alltid gäller enskilda konkreta detaljer, om vilka saknas upplysning i papperen. En redogörelse av en part eller ett vittne kan vara fullständig i alla detaljer, men ändå säger man sig: Jag vill höra honom berätta det där själv; förr får jag inget begrepp om vad som är sant däri. Det är alltså inte riktigt att för ett beslut om muntligt förhör begära, att det skall vara tydligt påvisbara luckor i materialet. Det räcker med en allmän uppfattning om att saken är så diskutabel eller betydelsefull, att den kvalitativt mera högtstående förhandlingsform, som den muntliga huvudförhandlingen utgör, är påkallad i detta fall.

 

    Jag kommer så över till den viktigare delen av min undersökning, den som avser på vad sätt det muntliga förhöret skall kunna i sin anordning närma sig huvudförhandlingens form. Denna del av undersökningen blir av betydelse, även om man inte skulle förverkliga mitt första önskemål att öka de muntliga förhörens antal. Redan nu hålls ju en del muntliga förhör, däribland ett stort antal obligatoriska, och att anpassa deras anordnande närmare efter huvudförhandlingen som förebild vore alltid något.
    Innan jag kommer in på själva förhandlingens anordning, uppställer sig frågan, vad som regelmässigt skall föregå huvudförhandlingen, vilka förberedande åtgärder som ska vidtagas. Redan här stöter man på en svårighet, i det att lagstiftningen på en viktig punkt lämnat frågan härom öppen. Det gäller frågan, i vad mån hovrättsledamöterna skall ta del av processmaterialet före huvudförhandlingen, t. ex. genom att målet på vanligt sätt föredrages.
    Denna fråga är mycket viktig. För mig är det alldeles uppenbart, att en sådan föredragning av det skriftliga processmaterialet före huvudförhandlingen skulle alldeles fördärva hela reformen för hovrätternas del. Detta kan tyckas vara starka ord, men jag vill erinra om vad det praktiskt skulle innebära. Om hela det skriftliga materialet — skriftväxlingen i underrätten, underrättsprotokollet och skriftväxlingen i hovrätten — föredras fullständigt före huvudförhandlingen, riskerar ju denna att bli en dödande tråkig upprepning, där enda skillnaden blir att materialet blir annorlunda disponerat och kanske även någotsämre föredraget. Varje föredragande vet vilken otacksam uppgift det är att föredra något som åhörarna har hört eller läst förut, och varje hovrättsledamot vet hur odrägligt det är, när den som återställer ett

mål tror att detta skall gå till på så sätt, att han föredrar alltsammans en gång till.
    Jag menar därför, att en fullständig föredragning plus huvudförhandling inte bara skulle vara en tidsödande arbetsform utan skulle ge dödsstöten åt huvudförhandlingen som arbetsform i hovrätterna. Å andra sidan kan man inte komma ifrån, att det redan före huvudförhandlingen ankommer på hovrätten att fatta ganska viktiga beslut angående förfarandets anordning, och till det krävs kännedom om det skriftliga processmaterialet. Det viktigaste av dessa avgöranden gäller, i vad mån bevisningen — framförallt vittnesbevisningen — skall behöva upprepas i hovrätten, eller det räcker med att föredra den uppteckning därav, som skett i underrätten. Rättegångsbalken har ju inte upptagit processkommissionens tanke att i princip hela målet, med bevisning och allt, skulle upprepas i hovrätten, utan har uppdragit åt hovrätten själv att avgöra, i vad mån detta skall ske. Detta är ju ett mycket viktigt avgörande.
    Processlagberedningens syn på dessa ting kan jag inte dela. Beredningen tänker sig, att en av hovrättsledamöterna, kallad referenten, skulle vara den som i första hand tar befattning med målet. Beredningen säger vidare: »Tydligt är, att referenten måste ha så noga studerat handlingarna, att han kan rätta och fullständiga parternas framställningar. Även ordföranden måste vara väl insatt i målet. I vad mån övriga ledamöter vilja i förväg taga del av handlingarna, ha de själva att bedöma. I mera invecklade mål torde det stundom för att ledamöterna skola kunna följa och tillgodogöra sig huvudförhandlingen vara nödvändigt, att dessförinnan föredragning av målet eller vissa delar därav äger rum.»
    Med anledning av uttalanden vid lagrådsbehandlingen lämnades det i rättegångsbalken öppet, hur det skall beslutas om förfarandets anordning. Frågan är mig veterligen än i dag inte avgjord. Det är uppenbart, att man, när det här gäller bl. a. småreformer i fråga om det interna arbetet i hovrätten, famlar i mörkret, om man på en så viktig punkt som denna inte vet vad man skall rikta in sig på.
    Nästa punkt på min önskelista måste därför gå ut på, att man skall få klarhet i detta avseende. I vilken form detta skall ske, vet jag inte, men det är ju självklart, att de partiella reformer, som det här är tal om, inte genomföras utan nära samarbete med dem som skall ha ansvaret för processreformens genomförande i detalj, och det måste finnas någon form för att få besked på denna punkt.
    Jag vill emellertid gärna antyda, hur jag helst såge att denna detalj bleve ordnad. Av de olika skälen för och emot en föredragning före huvudförhandlingen lägger jag utan tvekan största vikten vid den synpunkten, att huvudförhandlingen inte får bli en upprepning. Det vore döden för hela systemet.
    Enligt min mening bör det skriftliga processmaterialet först bearbetas av en tjänsteman hos hovrätten, lämpligen en domaraspirant på något stadium. Aspiranten gör upp register och möjligen något slags »läs-

promemoria», varefter målet läses av en hovrättsledamot, referenten. Denne ledamot får befogenhet att avgöra förekommande frågor om förfarandets anordning, naturligtvis med det samråd med ordföranden och andra ledamöter, som han själv finner påkallat. Ingen annan läser målet före huvudförhandlingen, men alla ledamöterna ha vid förhandlingen framför sig avskrifter av underrättens dom, av klämmarna i parternas skrifter i hovrätten samt möjligen något mera skriftligt material, som utgör en lämplig introduktion i målet. Referenten och den aspirant, som biträder referenten, hjälps åt med att korrigera och komplettera parternas framställning vid huvudförhandlingen, där sådant av särskild anledning skulle visa sig behövligt.
    Naturligtvis riskerar man med detta system att hovrätten har en annan åsikt än referenten om förfarandets lämpliga anordning, t. ex. att hovrätten vid huvudförhandlingen finner, att ett vittnesmål borde ha upptagits på nytt direkt av hovrätten i stället för att refereras ur protokollen. Men den risken måste man ta. Enligt min mening väger den lätt mot den risk, jag förut talade om. Uppkommer denna situation, får väl vittnet kallas in fortast möjligt och huvudförhandlingen fortsätta, så snart det kan ske.
    Denna åsikt har jag så mycket hellre, som jag menar, att man i allmänhet lagt litet för stor vikt vid koncentrationen i huvudförhandlingen. Det är inte något så betänkligt, om huvudförhandlingen ajourneras på några dagar, och jag är säker på att detta kommer att bli en ofta tillämpad form, framförallt i underrätterna, men även i hovrätterna. Det finns nu vissa risker också med detta, och det får naturligtvis inte bli någon vana. Det viktigaste är dock, att huvudförhandlingen blir hovrättens naturliga arbetsform, inte en tom formalitet. Blir den sen inte alltid koncentrerad till ett enda rättegångstillfälle, gör det inte så mycket.
    Med denna utformning blir alltså nästa punkt på min önskelista närmare bestämt följande. Muntligt förhör beslutas av referenten, d. v. s. med nuvarande anordning den ledamot, på vilken målet är lottat, och om förhör beslutas, sker ingen föredragning av målet före förhöret.

 

    I vad mån kan sedan själva förhörets anordning ändras så, att det muntliga förhöret kommer att mera likna en huvudförhandling?
    Om jag bortser från sådana förhör, som hållas endast för att utreda en viss fråga eller på annat sätt är strängt begränsade till viss del av målet, torde ett muntligt förhör nu i allmänhet gå till så, att den som leder förhöret (d. v. s. antingen ordföranden eller referenten) har läst in handlingarna mycket noga och gjort utförliga minnesanteckningar, och med ledning av dem ställer han frågor till parterna eller ber dem utveckla sin ståndpunkt i vissa bestämt avgränsade hänseenden.
    Redan av vad jag förut sagt om förberedelserna för det muntliga förhöret framgår, att jag inte tycker att själva förhöret bör gå till på det sättet. Det karakteristiska för huvudförhandlingen i jämförelse härmed är ju, att det är parterna, som lägger fram materialet. Det finns

visserligen ett par viktiga undantag: I brottmål skall bevisningen föredragas av en tjänsteman i hovrätten (lämpligen den aspirant, som förberett målet), och i tvistemål skall svarandens material läggas fram på detta sätt, om han själv inte är närvarande. Lika fullt är det för huvudförhandlingen karakteristiska, att det i regel är parterna, som agerar.
    Nästa fråga blir därför helt naturligt, om man inte bör söka införa även detta i viss omfattning redan nu? Frågan är ömtålig; man kommer här in på den svagaste punkten i processreformen, det förhållandet, att man sökt lösa reformen utan att gå till grunden med frågorna om åklagareväsendet och advokatväsendet. Eller rättare sagt: Man har tänkt sig, att processreformens genomförande skulle tvinga fram en lösning av de båda andra frågorna, en lösning som man på övertygelsens väg inte kunde genomföra nu. Kanske var detta politiskt klokt, kanske för dagen det enda möjliga.
    Men det kan inte förnekas, att det är med en viss bävan man tänker på, att processreformen kanske står och faller med det sätt, varpå åklagare och advokater skall förmå spela sina roller i sammanhanget.
    Men lyckligtvis behöver jag inte gå in på detta nu. För att lösa min uppgift behöver jag inte ställa den mycket svåra frågan: »Är åklagare och advokater vuxna den här uppgiften?»; utan frågan för i dag gäller: »Kan de väntas vara mera vuxna den uppgiften 1947 än de är i dag?»
    Svaret är naturligtvis nej. Såvitt jag vet planeras det inga organisatoriska förändringar eller andra åtgärder, som skulle göra dessa funktionärsgrupper mera kapabla vid reformens genomförande än de är nu. Man tänker sig i stället, att de skall efterhand växa in i uppgiften, och att både de och domstolarna erfarenhetsmässigt skall finna de erforderliga formerna härför. Och i så fall finnes det ju ingen anledning att vänta med den reformen. Snarare är detta ett skolexempel på en förändring, som lämpligen prövas efter hand, till en början i mindre omfattning.
    Nästa punkt på önskelistan blir därför, att de muntliga förhören i regel anordnas så, att processmaterialet presenteras så som kommer att ske vid huvudförhandlingen och under den medverkan från parternas sida, som därvid skall äga rum. Naturligtvis kan ibland målets beskaffenhet motivera undantag från regeln. I vilka fall detta kan tänkas förekomma, kan jag inte gå in på nu, men eftersom det här endast gäller att få fram en övergångsform, behöver man ju inte vara alldeles konsekvent.
    Detta kräver naturligtvis en del praktiska detaljanordningar, som jag inte heller kan gå in på nu. Bl. a. bör referenten göra upp en disposition till förhandlingen med lämplig kapitelindelning, så att referenten och parterna på ömse sidor disponera processmaterialet likformigt. Vidare bör parterna naturligtvis i god tid få meddelande om vilken aktiv medverkan vid förhöret man väntar av dem.¹
 

Erik Hedfeldt

 

¹ Återstoden av föredraget, som avhandlade protokollföringen, uteslutes här för ämnets upptagande i annat sammanhang.

Det har beräknats att ledamotsantalet i hovrätterna vid processreformens genomförande skulle behöva ökas med 25 %, från 80 till 100. Denna beräkning får nog anses hålla sig i underkanten. Visserligen kan man icke grunda någon tillförlitlig beräkning av den tid en muntlig förhandling kommer att taga på den tid ett mål med muntligt förhör nu kräver. Man kan för närvarande över huvud icke åberopa sig på någon erfarenhet av muntliga förhandlingar, då några sådana hittills icke hållits i hovrätterna. Den inläsning av målen till föredragning, med materialets sortering i minsta detalj, som föregår varje ledamotsföredragning, bortfaller vid muntlig förhandling. Någon som helst föredragning före den muntliga förhandlingen bör, såsom inledaren riktigt underströk, aldrig ifrågakomma. Den tidsödande kontrolläsningen reduceras till ett minimum. Däremot kan det nog antagas att det muntliga framläggandet av målen genom parterna och bevisupptagningen kommer att förlänga sessionstiden i sådan grad att en ökning av ledamotsantalet med minst 25 % kommer att visa sig erforderlig, och detta även med beaktande av den minskning i fullföljandet som underrättsprocessens förbättring och hovrättsprocessens fördyring kommer att medföra.
    Sedan nya RB infört ordinarie assessorer vid sidan om hovrättsråden, kommer tydligen det nya tillskottet av ledamöter att utgöras av dylika assessorer. Möjligen behöver på detta sätt aldrig någon reduktion av antalet hovrättsråd ifrågakomma.¹ Farhågorna för minskning av antalet »sluttjänster» skulle i så fall visa sig ogrundade.
    Nu skulle det uppenbarligen vara en olämplig anordning att vid rättegångsreformens genomförande i ett slag tillskapa 20 å 25 nya ledamotstjänster i hovrätterna. Det organisatoriska intresset av en tillfredsställande hovrättsrekrytering och intresset av den nya hovrättsprocessens förberedande genom införandet av muntliga förhandlingar pekar här i samma riktning: åtgärder bör vidtagas för ett successivt närmande till slutmålet.
    De båda utvecklingslinjerna förutsätter också varandra. Arbetsbördan kan icke ökas genom en mera vidsträckt tillämpning av muntlig process utan att personalen samtidigt ökas, och ledamotsantalet bör icke lämpligen ökas utan att de nytillkomna arbetskrafterna erhåller full sysselsättning. Ledamotsantalet synes därför böra ökas successivt i proportion till de muntliga förhandlingarna. Detta kan icke lämpligen ske genom successiva ändringar i RB, vilka år för år utvidgar den muntliga processen. Rätta platsen för en reglering härav är hovrätternas arbetsordningar. Den enda lagändring som behövs är en lag på sju ord: »Angående muntlig förhandling i hovrätt förordnar Konungen.» Icke heller i arbetsordningarna bör införas några minutiösa regler, i vilka fall muntlig förhandling bör förekomma. Lämpligast synes vara att divisionsordförandena får till uppgift att, i samarbete med referenter och fiskaler (jfr ordförandekommunicering) och i samförstånd med par-

 

¹ I samma riktning uttalade sig hovrättsrådet E. Söderlund i sitt föredrag vid Hovrättsdomarföreningens möte om hovrätternas arbetsuppgifter och personalbehov efter rättegångsreformen.

terna, utvälja lämpliga mål för muntlig förhandling i sådan utsträckning, att hovrätternas arbetstid och arbetskrafter helt utnyttjas. För detta ändamål blir det angeläget att advokatsamfundet intresseras för uppgiften, så att det blir en ambitionssak för de bästa advokaterna att ställa sig till förfogande för den muntliga hovrättsprocessens genomförande utan annan lagändring än nämnda fullmaktslag för K. M:t.
    För att giva en schematisk bild av utvecklingen skulle jag vilja föreslå, att under de tre närmaste åren (1945, 46 och 47) tillsättes 24 ordinarie hovrättsassessorer eller 8 om året, därav - i avbidan på tillkomsten av Göteborgs- och Sundsvallshovrätterna — en assessor årligen i vardera av Skånska och Norrländska hovrätterna, två i Göta och fyra i Svea hovrätt. Samtidigt övervakar justitieministern noga att arbetsordningarna efterleves i fråga om muntliga förhandlingars avhållande, liksom man också av honom har anledning förvänta insättandet av all energi på att rättegångsreformen får träda i kraft d. 1 jan. 1947, såsom processlagberedningen föreslagit.
    Genom att de muntliga förhandlingarna börjar så smått och sedan successivt ökas kan man uppnå, att till en början endast de bästa advokaterna behöver anlitas för processens utförande. Härigenom kan en föredömlig procedur inarbetas, innan den muntliga processen övergår till regel. Början kan och bör göras vilken dag som helst i enstaka härför lämpade mål. Härför behövs varken ändring i arbetsordningen eller nyanställd arbetskraft. Den nuvarande personalorganisationen i hovrätterna är tillräckligt smidig för att möjliggöra någon utvidgning av arbetstiden på tjänsterummet.
    Hur en muntlig förhandling skall anordnas har assessor Hedfeldt redan beskrivit. Under de första experimenten med muntlig förhandling, medan man ännu har RB:s nuvarande lydelse i fråga om de muntliga förhören att hålla sig till, måste hovrätten tydligen hava funnit muntligt förhör erforderligt »till vinnande av utredning i målet» — i tolkningen av dessa ord instämmer jag gärna med assessor Hedfeldt — för att muntlig förhandling skall kunna komma till stånd. Detta krav minskar i betydelse, om båda parterna är ense om förhörets hållande. För vinnande av tid bör såvitt möjligt »muntligt förhör» beslutas utan föredragning, blott efter anmälan på division av referent eller fiskal om förhörsanledning. Då den muntliga förhandlingen blir förbunden med större kostnader för parterna än den nuvarande skriftliga processen, uppstår även det spörsmålet, huruvida icke jämkning bör ske i nuvarande ordning att icke tillerkänna part som tappat i underrätten men vinner i hovrätten ersättning för rättegångskostnaderna därstädes. Även andra spörsmål kan uppstå i samband med de föreslagna muntliga förhandlingarna. Intresse för dem kan säkerligen icke påräknas på alla håll. Det behövs emellertid endast ett helt litet antal intresserade advokater och hovrättsdomare för upptagandet av ett eller annat försök att inom ramen av gällande lags möjligheter anordna en hovrättsprocess efter muntlighetens alla fordringar.

K. Schlyter.