En onödig yrkesrisk. Åtskilliga jurister, som i statstjänst tagit befattning med yrkesrisk. stämpelbeläggning av enskilda handlingar, hava råkat ut för malören att av misstag taga ut för låg stämpel. Efter något år eller mera kommer det anmärkning från hovrättens advokatfiskalsämbete, därvid tjänstemannen anmodas att betala in det felandet beloppet. Han vänder sig då givetvis till den som ingivit den stämpelpliktiga handlingen, och det torde vara en allmän erfarenhet att denne

oftast är synnerligen angelägen att genast betala, så att tjänstemannen ej skall få sitta emellan. Endast i undantagsfall torde det borgensansvar, som gentemot statsverket åligger tjänstemannen, bliva en smärtsam realitet.
    Mindre känt torde vara hur det går om för hög stämpel uttages enligt stämpelförordningen. Även i dylika fall framställer advokatfiskalsämbetet anmärkning, därvid ämbetet anmodar tjänstemannen att inkomma med bevis att den skattskyldige gottgjorts för det för mycket inbetalda beloppet. Sedan tjänstemannen iakttagit detta vänder han sig till K. M:t med anhållan att återfå vad han sålunda utgivit. Han finner emellertid nu till sin överraskning att K. M:t — då den i 20 § stämpelförordningen stadgade tiden av sex månader för sökande av restitution för länge sedan utgått — icke anser sig kunna eller böra bifalla hans ansökan.¹ Slutresultatet blir alltså, att statsverket på tjänstemannens bekostnad behåller det med orätt uppburna beloppet.
    Det torde icke råda någon tvekan om att enskild arbetsgivare, som behandlade sina anställda på detta sätt, skulle anses överskrida gränsen för elementär anständighet. Även om staten såsom arbetsgivare icke anser sig hava någon skyldighet att taga dylika hänsyn, kan man icke undgå den reflexionen att det vore klokt att göra det, eftersom staten genom att behandla sina anställda väl skulle öka sina möjligheter i konkurrensen om kvalificerade jurister, något som icke är helt obehövligt.

Knut Rodhe.