Ungersk lag om rehabilitering. Genom en lag av år 1942 har institutet rehabilitering av för brott dömda personer införts i den ungerska straffrätten. En anordning varigenom en avstraffad brottsling efter viss prövotid återinsättes i sina fulla medborgerliga rättigheter, har naturligen omedelbar praktisk betydelse blott i sådana länder, där mera långvariga ärestraff eller liknande påföljder ådömas den skyldige. Enligt den nya ungerska lagen innebär rehabiliteringen icke att straffdomen betraktas såsom aldrig ågången utan endast att vissa bestämda oförmånliga rättsverkningar av densamma elimineras. Sålunda upphör den dömdes skyldighet att inför domstol eller annan myndighet upplysa om den tidigare bestraffningen; vidare skall detta gravamen icke längre inflyta i intyg av offentlig myndighet eller enskild intygsgivare, liksom upplysning ur straffregistret om den tidigare domen icke längre får meddelas annat än på begäran av offentlig myndighet. Som villkor för beslut om rehabilitering gälla bl. a. en utan anmärkning bestånden prövotid på tre eller i svårare fall fem år. Beslutet meddelas av den underrätt, som dömt i saken, och skall i vissa fall ske ex officio, t. ex. när domen varit villkorlig och den föreskrivna prövotiden gått till ända, utan att anståndet förverkats. Lagen upptager också regler om rehabilitering nådevägen genom beslut av riksföreståndaren.

I. A.

 

    300-årsminnet av domstolsväsendets införande i Pennsylvania. Med anledning av att 300 år förflutit sedan ett svenskt domstolsväsende upprättades i Pennsylvania anordnade »The New Sweden Historical Association» och »The Philadelphia Bar Association» den 5 november 1943 en högtidssammankomst på Warwick Hotel i Philadelphia. Samtidigt firades också Gustaf Adolfsminnet. Sverige representerades vid tillfället av förste vicekonsuln N. H. W. Tamm i New York. Anföranden höllos av bl. a. George W. Maxey, Chief Justice of the Supreme Court of Pennsylvania, Joseph W. Henderson, president of the American Bar Association, William Clarke Mason, president of Pennsylvania Bar Assocation, samt Robert H. Jackson, Associate Justice of the Supreme Court of the United States. I flera av anförandena lämnades intressanta upplysningar om de rättsliga förhållandena i kolonien Nya Sverige (1638—1655) och framhölls att dessa varit av betydelse för rättsutvecklingen i Förenta Staterna. Några uppgifter som hämtats från dessa anföranden torde vara av intresse jämväl för SvJT:s läsekrets.
    Redan från början av den svenska kolonisationen vid Delawarefloden på hösten 1638 torde vissa ansatser till införande av ett ordnat rättsväsen ha tagits. Först sedan Johan Printz år 1643 blivit guvernör i kolonien grundades emellertid en verklig domstol med bestämd plats — först Printzhof på ön Tinicum och därefter Fort Christina (nu Wilmington, Del.) — och bestämda tider för sina sammanträden. Enligt den av svenska regeringen utfärdade »instruktionen» skulle guvernören själv utöva såväl den dömande som den verkställande makten i kolonien. Svensk lag och rättssedvänja skulle tillämpas så långt detta var möjligt. Guvernören ägde ålägga straff av alla slag, från böter till dödsstraff, men måste iakttaga laga former och icke döma någon ohörd. Vid sin sida skulle han ha ett antal förståndiga och erfarna män som bisittare i rätten. Inför denna domstol handlades

även civila mål. Att rättsskipningen icke alltid kunde hållas på en hög nivå under de primitiva och ofta politiskt tillspetsade förhållanden som rådde i kolonien är uppenbart. Printz fick också vid flera tillfällen uppbära klander för maktfullkomlighet och godtycke som domare. Han säges bl. a. vid behandlingen av ett mål av politisk natur — det gällde en angivelse av guvernören Winthrop i Massachusetts mot Printz själv för vissa påstådda övergrepp — ha uppträtt i den tredubbla egenskapen av åklagare, svarande och domare. Att han vid sådant förhållande blev frikänd torde knappast vara ägnat att väcka förvåning. Till hans heder kan likväl nämnas att han vid upprepade tillfällen — ehuru utan resultat — gjorde framställning hos regeringen om juridiskt skolat biträde. Till stöd härför åberopade han själv bl. a. att det vore svårt och otillbörligt för en och samma person att samtidigt tjänstgöra som åklagare och domare.
    Mr. Jackson uttalade i sitt anförande vid sammankomsten mycket varma och erkännsamma ord om svensk rättsskipning och svensk rättskultur. Han yttrade om svenskarna bl. a.: »No man is more innately just and tolerant, none more patient to hear both sides, none more dispassionate in judgment.» Mr. Mason slutade sitt anförande med en hyllning åt Sverige och svenskarna, utmynnande i orden: »We salute Sweden!»

E. Bz.