TINGSRESOR I ÖVRE NORRLAND.

NÅGRA FEMTIOÅRSMINNEN.

 

AV

 

F. D. VATTENRÄTTSDOMAREN CARL EM. BENGTSSON.

 

Tingsbiträde under åren 1891—1893 i Kalix domsaga, som då omfattade även Gällivare lappmarks tingslag, förordnades jag av Svea Hovrätt att förrätta 1893 års lagtima hösteting med nämnda tingslag. Resan från Nederkalix, som var orten för domsagans kansli, företogs med släde till Luleå stad tio mil och därifrån med järnväg till Gällivare, en resa på tillhopa två dagar. Järnvägen var visserligen icke upplåten för allmän trafik, men det tilläts kända resande att utan avgift följa med järnvägståg i den enskilda trafiken. Tinget, som började den 6 december, pågick fyra allmänna rättegångsdagar. Handläggning av mål och ärenden skedde i regel på svenska, men ej sällan på finska och understundom på lapska språket, i vilka fall tolk anlitades. En av dagarna, d. 8 dec., var det stor fest på platsen i anledning därav, att den från norr och söder byggda järnvägen då sammanfogades i Jörn och Gällivare sålunda blev med järnväg förenat med Södra Sverige. Såsom domare blev jag inbjuden till högtiden av dåvarande »kungen» i orten överstelöjtnanten Bergman, vilken inbjudning tacksamt emottogs. Det blev en storartad fest, man festade, för att tala med Petrus Laestadius i dennes journal, med »götisk kraft och forntids allvar». Vilken dag och stund man slutade blev mig obekant, ty ihågkommande att d. 9 var rättegångsdag och på samma gång fruktande att begå en ohövlighet genom att bryta upp, smög jag mig bort, dock först under någon av småtimmarna. Enligt plägsed och rättegångsbalken skulle domaren avkunna utslag i de handlagda målen och ärendena, innan han reste från tinget, och i överensstämmelse härmed utsattes tingets avslutande till särskild rättegångsdag d. 11 dec. kl. 6 e. m. Mig ålåg således att till dess, efter memorialprotokollet och protokollen i de uppskjutna målen, stadga min mening och avfatta förslag till beslut. Något mål av vidlyftig eller svårare beskaffenhet hade visserligen icke förekommit under tinget, men relativt ung och oerfaren som jag var, kände jag mig i vissa mål ganska osäker. Tvånget att göra konceptbesluten färdiga tålde ju dock inga hinder, och kort innan det genom ringning i kyrkklocka tillkännagavs, att häradsrätten åter skulle sammanträda den utsatta timmen, hade det lyckats mig att klara av samtliga besluten. Tiden för avslutningen inklusive överläggningen

med nämnden kom emellertid att räcka betydligt längre än jag påräknat, det hann bliva midnatt, innan jag fick tillfredsställelsen att kunna avlysa tinget. Anledningen härtill var, utom annat, att ett mål angående förordnande av förmyndare, däri ett otal vittnen hördes, drog långt ut på tiden. Det har städse varit med lättnad, som jag förklarat ett ting avslutat, och så var förhållandet särskilt denna gång. Nu återstod att stärka sig med kvällsvard, vartill tjänstgörande länsmannen, Nils Johan Lomm, vänligt inbjudit till sitt hem. »Gubben Lomm», som från fjärdingsman i Nederkalix tjänat sig upp till länsman i Gällivare distrikt, var en duglig tjänsteman. Med ringa hjälp hade han uppehållit ordning i distriktet beträffande »rallare», då järnvägen byggdes, gruvarbetare efter det Malmberget börjat brytas, och det myckna lösa folk, som följde dem i spåren.
    Klockan blev 4 på morgonen, innan jag, förnöjd och belåten, befann mig till sängs på hotellet. Vilan blev emellertid ej lång, ty ett par timmar därefter avgick tåget, varmed jag skulle återresa till Luleå. På tåget blev jag ensam i kupén, varför det gavs mig tillfälle att ostörd förkorta den enformigt tråkiga järnvägsresan med välbehövlig sömn. Och så fick jag anledning erinra mig, hurusom jag året förut i angenämt sällskap gjort resor å järnvägen till och från Gällivare, för handläggningar å urtima ting av ett tvistemål, däri K. M:ts dom (NJA 1895 s. 208) blev prejudikat för lagligheten av förbehållen äganderätt åt säljaren i fråga om kontrakt rörande köp på avbetalning. På dessa resor hade jag sällskap med yngre jurister i länsstyrelsen i Luleå, vilka varit ombud i målet och för resorna ombestyrt välförsedd matkorg med tillbehör.
    Utom förut berörda tingsresor till Gällivare hade jag under min biträdestid även haft att företaga tvenne resor dit för förrättande av två särskilda urtima ting för rannsakning med häktade personer, om vilka sistnämnda resor jag finner lämpligt att även här berätta något.
    Vidkommande rannsakningar inom domsagan ägde häradshövdingen på grund av andra göromål och de långa avstånden till tingsställena erhålla ledighet från dylika extra förrättningar, för vilka en särskild brottmålsdomare var konstituerad. Emellertid kunde det hända, att denne var förhindrad att hålla rannsakning på ett ställe, enär han var upptagen av rannsakning å annan ort. I sådant fall var det praxis, att biträdet i domsagan på häradshövdingens förslag förordnades att hålla den ifrågavarande rannsakningen. Ett dylikt förordnande ansågs ekonomiskt förmånligt särskilt när det gällde Gällivare, ty avståndet dit från Nederkalix var 22 mil, för vilket avstånd debitering kunde lagenligt ske under det en resa med järnväg Luleå—Gällivare ej kunde debiteras i reseräkningen, enär järnvägen ej var upplåten för allmän trafik. Så vitt jag kommer ihåg, fick man också resa gratis sedan man fått tillåtelse att följa med tåget. Den 6 oktober 1892 hade jag för första gången efter min anställning turen att på grund av brottmålsdomarens förhindrande få hålla rannsakning i Gällivare. Förordnandet avsåg rannsakningar i icke mindre än fem särskilda mål. Utom reseersättning erhöll den förordnade 20 kronor för expedition av varje mål.

    I detta fall kunde således en räkning komma att lyda ungefär sålunda:

		KR.	176: —
Skjutsersättning 44 mil å 4 kr		»	10: —
En förrättningsdag å platsen, dagtraktamente		»	60: —
Sex resedagar (varje resa till Luleå och åter 2 dagar)		»	100: —
	Summa	Kr.	346: —

 

    Då resekostnaden till och från Luleå på grund av långskjuts och ackord ej översteg 20 kronor, och traktamentskostnaden för resan kunde inskränkas till omkring 50 kronor, blev behållningen av förordnandet ganska avsevärd. Man plägade i fråga om resan till Luleå avresa sent på kvällen och taga nattlogi t. ex. i Töre, och beträffande återresan kunde man ordna så, att man kom hem någon timme efter midnatt den andra dagen. Så att allt blev debiterat enligt lag.
    Ännu en gång hade jag den turen, att brottmålsdomaren hade förhinder att förrätta ett dylikt urtima ting. Den 26 april 1893 förordnade hovrätten mig nämligen telegrafiskt att den 28 april hålla tinget. Det var att omedelbart ordna för avresan till Luleå för att dagen därpå resa upp med järnvägen. Som vanligt anlitades långskjuts för såväl bekvämlighets som billighets skull, men nu kom till en omständighet; det var svårt att färdas såväl i kärra som å släde på landsvägen. Emellertid valde skjutsbonden släde och föreslog, att vägen togs tvärs över landtungan mellan Kalixälven och Töreviken efter skogsvägar till Pålänge by vid nämnda vik samt vidare å isen i skärgården över Bergön till Luleå. Givetvis rättade jag mig efter sakkunskapen och väntade mig en angenäm färd på det tillfrusna havet, där det på ett ställe var goda två mil mellan landplatserna. I strålande väder började färden, vilken då den tog av från landsvägen över landtungan passerade skogsbygd och en och annan tjärn. Härå hade den starka vårsolen redan verkat i så mån, att isen syntes osäker, och helt plötsligt slog hästen igenom isen och var med bakre delen i vattnet. Kvick som tanken var jag ur släden, högg tag i dess bakre del och släpade, med nedre delen av kroppen genom vattnet, upp med släden på bortre sidan av genombrottet. På denna sida var nämligen isen åter så stark, att den bar hästen, som med sina skarpskodda hovar huggit tag i isen och slungat sig upp på densamma. För mig var det att, våt som jag var, åter taga plats i släden, varefter jag utan vidare äventyr nådde Pålänge. Här tog jag in i en bondgård dels för att hästen skulle rasta och dels för att mina våta kläder skulle kunna torka. Vid en härlig brasa på öppen spis, framför vilken jag placerat mig avpälsad och ytterligare avklädd, blevo de våta kläderna ordentligt torkade. Skärgårdsisen låg ännu stark, och under en färd, som näppeligen kan betecknas nattlig, ty redan nu var det tämligen ljust under natten, — enligt almanackan för Luleå horizont gick solen upp klockan 2.57 — kommo vi framåt morgonsidan fram till landet emot Luleå Gammelstads järnvägsstation. Enligt vad

vi nu beräknade, kunde jag hinna lagom fram till stationen för att där bestiga uppgående tåget, som jag ej skulle kunna hinna efter en färd till Luleå stad. Just som vi voro nära land hindrades vår bana av en meterbred strömfåra i isen. Que faire? Skjutsbonden undersökte mycket noga båda kanterna av isen vid strömfåran och kom därvid till det resultat, att isen var så tjock och av så god kvalitet, att den skulle bära hästen vid kanterna. Han föreslog därför, att vi skulle försöka att genom hästens språng komma över strömfåran. För mig var det intet annat än att samtycka till förslaget, om jag ville i tid hinna tåget. Vi körde således tillbaka ett stycke. Jag pälsade av mig och ställde mig baktill på medarna, skjutsbonden i slädan, och så sattes hästen i fyrsprång mot strömfåran, som han tog elegant. Vi voro nu på den säkra sidan, och jag följde med det uppgående tåget till Gällivare. Skjutsbonden körde till Luleå stad för att där, enligt överenskommelse, möta mig efter återkomsten från tinget för att över isen föra mig tillbaka till Nederkalix. Så skedde ock, och ännu en gång fick jag göra en härlig färd i släde över det isbelagda havet. På färden mötte vi en fora, bestående av nio kälklass, om vilken det upplystes, att den kom från Uleåborg med smör och skulle till Luleå för vidare befordran med järnväg. En järnvägsresa i första klass kan med avseende å bekvämlighet, frisk luft, vila och behag i övrigt, icke på långt när likställas med omtalade nattliga färder på havets is. Omkring fjorton dagar härefter rensades älven från is vid Nederkalix.
    Efter denna avvikelse återgår jag nu till den punkt där jag avbröt framställningen av min tingsresa till Gällivare i december 1893.
    Efter en natt i Luleå återkom jag till Nederkalix påföljande dag d. 13 dec. Det gällde nu att fortast möjligt sätta upp småprotokoll och dombok för utskrivande av expeditioner, som borde vara färdiga före riksdagens början, ty jag hade anmält mig i hovrätten till erhållande av förordnande under riksdagen för någon av de häradshövdingar, som hade uppdrag såsom riksdagsman. I slutet av månaden fick jag emellertid meddelande, att jag fått förordnande att fr. o. m. d. 1 jan. 1894 under två månader förestå Torneå domsaga: mina meriter hade icke räckt till »riksdagsförordnande». Småprotokollen och några terner av domboken voro klarade vid årets slut, likaså expeditionerna i de mål, däri vad erlagts eller besvär, enligt tillkännagivande, skulle anföras. Det blev nu att packa ner i reskofferten memorialprotokollet vid tinget och handlingarna i icke uppsatta mål och ärenden för att fullständiga domboken i Haparanda, platsen för kansliet i Torneå domsaga, där jag inställde mig d. 2 jan. — I följd av en svår luftrörskatarr med feber måste jag ett par av de första dagarna intaga sängen, varav följde oro för att jag skulle bliva nödsakad att avsäga mig förordnandet eller begära någon tids tjänstledighet. Dess bättre kunde jag efter trettondedagen återtaga mitt arbete med domboken för Gällivaretinget och bedriva arbetet med sådan fart, att jag d. 17 jan. kunde inställa mig i Nederkalix och överlämna domboken, innefattande 16 terner med 96 nummer, till häradshövdingen Appelberg, som välvilligt lovade att ombesörja återstående expeditio-

ner av handlingarna rörande tinget. Härmed avslutades mitt 3-åriga arbete på en månad när i Kalix domsaga och därmed även en av de angenämaste perioderna i min långa levnad.
    Fastän mitt förordnande att förestå Torneå domsaga var kort, kändes det dock uppmuntrande att hava fått ett självständigt sådant med ty åtföljande inkomster. Efter besöket i Nederkalix lyckligen åter i Haparanda — det är sex mil mellan Kalix och nämnda stad — blev det att ordna för tingsresa till de fyra nordligast belägna tingslagen i domsagan. Tingen hade utsatts att taga sin början: i Pajala tingslag d. 22 jan., i Jukkasjärvi lappmarks tingslag d. 30 jan., i Enontekis lappmarkstings lag d. 7 febr. och i Korpilombolos tingslag d. 14 febr. Tingsställena voro belägna i Pajala, Vittangi, Karesuando och Korpilombolo kyrkobyar med avstånd från Haparanda av resp. 180, 290, 396 och 135 km. Som bekant är befolkningen i allmänhet finsktalande, och som tolk skulle tjänstgöra en på området erfaren man, f. d. folkskolläraren Petter Anders Mörtberg. Denne, som avlagt skollärarexamen vid seminariet i Härnösand, talade finska språket som modersmål och var jämväl kunnig i språkets behandling enligt grammatikens regler. Han blev mig nu en god hjälp för ordnande med resan, som beräknades taga en månad och som förutsågs kunna hava sina besvärligheter. Då jag ej haft tid att läsa in de till tingen uppskjutna målen, måste jag på resan medtaga åtskilliga domböcker för att studera dem vid tillfälle. Enligt tolkens förslag skulle vi resa finska sidan till Alkula vid Avasaxa och vidare efter vinterväg å Torne älv upp till Pajala. Dels bleve färden kortare och dels vore skjutstaxan billigare på finska sidan, där man även vore van att låta två personer med resgods åka efter taxa för en häst. — Och så, lördagen d. 20 jan., då solen var på sin höjdpunkt, reste tolken och jag, väl ombonade och nerbäddade i den rymliga risslan, över till Torneå för att fortsätta resan enligt förslaget. Då vi överskridit riksgränsen, hejdades vårt åkdon av tullbetjäningen, men på tolkens med en avvisande åtbörd utsagda tillrop: »Tuomari; Tuomari», (»domare; domare»), fingo vi passera utan undersökning. Mot kvällen sjönk temperaturen, så att det vid en hållplats befanns lämpligt att byta ut medarna med stålskoning mot medar av trä. Vid låg temperatur glider nämligen trä mot snö lättare än järn. I god tid anlände vi till målet för dagens resa, Alkula, invid Avasaxa, där vi togo natthärbärge. K1. 6 påföljande morgon inträdde tolken i mitt rum och förmälde, att det varit snöstorm under natten och att det fortfarande snöade, varför en resa efter älven vore omöjlig. Han föreslog därför, att vi ofördröjligen skulle söka oss över till svenska sidan med Mattarängi i Övertorneå såsom närmaste mål. Efter en timme voro vi åter i åkdonet, och nu kunde resan till följd av snö ske blott »fot för fot». Och så hunno vi fram till nämnda plats först då det ringde samman till gudstjänst i kyrkan. Sedan vi på gästgivaregården intagit frukost, däri ingick »renbiff med fågelsås», blev det att fortsätta efter den allmänna bygdevägen mot Pajala med Ruokujärvi som närmaste hållplats. Alltjämt föll snön, ehuru sparsamt. Färden gick fortfarande i skritt, och det var mörkt då vi kommo fram till Ruokujärvi. Här skul-

le vi äta middag, men i matväg kunde platsen, som blott var skjutsstation, icke framställa annat än saltad strömming, potatis samt bröd, mjölk och smör. Nåja, vi läto anrättningen oss väl smaka, varpå följde kaffe och resten av en »Viborgskringla», som tolken medfört. Omedelbart härefter voro vi åter i släden och fortsatte mot Pirtiniemi, fortfarande i skritt. Nu mötte vi för första och enda gången på färden till Pajala ett annat åkdon, som, tillhörande inspektor Falk från Tärendö, skulle föra hans flicka till skola i Haparanda. Detta var ett lyckligt möte, ty härifrån intill vägskälet mot Korpilombolo var en fåra tillkörd i snön, och nu kunde hästen understundom öka farten till sakta lunk. Resan fortgick utan annat avbrott än för skjutsombyte i Pirtiniemi och Ohtanajärvi till Sattajärvi, dit vi anlände klockan 5 på morgonen, 16 km från Pajala. Vid vår ankomst var gårdens folk uppe, domaren var väntad. På den öppna spisen i stugan var eld uppgjord och rostning av kaffe försiggick. Sedan vi njutit av det nyrostade kaffet, som smakade förträffligt, intogo vi våra iordningställda rum och bäddar, och fick jag, oaktat kaffet, njuta några timmars god sömn. Åter i släden vid 10-tiden på förmiddagen d. 22 jan. anlände vi till tingsstället, kronohäktet i Pajala, strax efter klockan 12, varefter häradsrätten omedelbart sammanträdde och tingsförhandlingarna togo sin början.
    Enligt lagens föreskrift skulle jag hava bevistat den föreskrivna gudstjänsten före tingets början, men jag tröstade mig med att jag haft laga förfall för utevaron i följd av snöfallet. Å den första rättegångsdagen, till vilken alla stämningslistor redan inkommit, förekom icke handläggning av något instämt eller uppskjutet mål, utan blevo förhandlingarna helt korta, efter att de till tinget — stämning gavs icke till viss dag — instämda målen utsatts att förekomma å någon av de följande fyra dagarna. Enligt det av mig förda domboksmemorialet handlades å de allmänna rättegångsdagarna tillhopa 121 mål och ärenden. I regel fördes förhandlingarna på finska språket, vilket givetvis fördröjde och för mig försvårade handläggningen. Även om finsktalande part var kunnig i svenska språket, använde han företrädesvis sitt modersmål. Sista allmänna rättegångsdagen, d. 26 jan., tillkännagavs, att häradsrätten — efter det jag hållit ting i de två nordligare tingslagen — åter skulle sammanträda å tingsstället d. 13 febr. kl. 1 på dagen samt då avsluta tinget, därvid beslut och utslag komme att meddelas.
    Då min avresa från Pajala till tinget i Jukkasjärvi med tingsställe i Vittangi skulle äga rum först på eftermiddagen d. 28 jan., hade jag således två hela dagar fria till utarbetande av beslut och utslag i målen. Vid avresan hade jag emellertid hunnit med blott något mer än hälften av målen. Författandet i koncept av beslut i de övriga målen fick således anstå till min återkomst från tinget i Enontekis. Kl. 6 eftermiddagen berörda dag begav jag mig iväg norrut för att samma dag hinna till Lovikka, där nattkvarter skulle tagas. Tolken hade avrest någon dag förut. Under resans gång sjönk temperaturen, och slädens stålmedar började gnissla alltmer mot snön. Det var ett drygt håll att färdas, om jag ej missminner mig 36 km, och understundom föreföll det mig, som om hästen vinglade

och icke skulle orka fram. Det dröjde också till klockan halv två på natten innan vi hunno målet. Gästgivaregårdens innehavare, som tillika var kronojägare, hade uppvaktat på tinget, och där hade jag avtalat med honom om min resa och ankomst. Kvällsvarden var också redo, bestående bl. a. av rip- eller orrstek, och en karaffin brännvin var framsatt till aptitens stärkande och de frusna livsandarnas tinande. På den tiden var det nämligen med höga vederbörandes tysta samtycke sed på gästgivaregårdarna i Norrbotten, att vid måltid åt »hyggliga» vägfarande framsattes brännvin, varför pris ej beräknades. Därtill kaffe och så ett gott nattläger, varav följde, att jag följande dag kunde vid gott lynne fortsätta resan. Med tolken gjordes sällskap från Junosuando masugnsby, där han hälsat på en gammal bekant. På kvällen, då vi nalkades Vittangi, blev jag i tillfälle att, resande i nordlig riktning och i bekvämt liggande ställning, åse det mest praktfulla norrsken som tänkas kan. Hela hemisfären flammade av violetta och andra färgrika strålar, vilka i sin helhet verkade som en ridå, rörande sig hit och dit såsom påverkade av en osynlig kraft. På tolkens anvisning togo vi in på tingsplatsen hos en hemmansägare Benjamin Lahti, som mot det skäliga priset av 1 krona 50 öre för person och dag åtog sig att hålla oss med mat och logi under tinget. Lämplig bostad å tingsstället fanns icke.
    Så började tinget d. 30 jan. och pågick fem rättegångsdagar, av vilka dock första och fjärde dagen upptogos av tre särskilda rannsakningar med häktade personer, och den femte, d. 3 febr., var avslutningsdag, då beslut och utslag avkunnades och tinget avlystes. Utom rannsakningarna handlades å tinget omkring 35 mål och ärenden. D. 4 febr. var söndag, och jag besökte då gudstjänsten i kyrkan på platsen. Denna saknade såväl värmeanordning som orgel; prästen, kyrkoherden i församlingen, var pälsklädd, och besökarna, troligen merendels lappar, voro från huvud till fot klädda i skinn. För min del var jag klädd i vargskinnspäls, med skinnmössa på huvudet och lappjäxor på fötterna. Ute var det mer än 30° kallt och i kyrkan torde temperaturen ej ha varit mycket högre. Oaktat kyrkans inre armod och sångens enkelhet torde likväl gudstjänsten, däri besökandena synbarligen togo del med andakt och allvar, hava blivit en skattad uppbyggelse.
    Följande dag, d. 5 febr., avreste tolken och jag från Vittangi för att inställa oss i Karesuando, där tinget i Enontekis tingslag skulle hållas med början d. 7 febr. Vi fingo nu sällskap med provinsialläkaren i Pajala distrikt, Herman Johansson, som under tinget å ämbetets vägnar besökt Vittangi och som nu å enahanda vägnar skulle besöka Karesuando. Dagens slutmål var Soppero, dit det endast var fem mil, men då banad väg fanns blott några kilometer, hunno vi fram först några timmar efter mörkrets inbrott. Här skulle nu intagas middag och kvällsvard i ett och samma mål, och det blev i sanning en grundlig måltid. Jag tror mig ihågkomma matsedeln sålunda: kraftig renbuljong, renbensmärg, kött och tunga av ren, konserverad fisk och konserverad vildfågel, pilsner, kaffe. De konserverade matvarorna ävensom pilsner medfördes av doktor Johansson. Vi kommo överens om att man ej kunde få en bättre måltid

på hotell söderut. Nattlogi hade vi med tolken i ett gemensamt litet rum, ej fritt från tobaksrök. Påföljande dag fortsattes resan. Efter att hava under vägen besökt ett lappläger, anlände vi till Idivuoma något efter mörkrets inbrott. Här intogs middag och gjordes små inköp, bland annat av Virginiatobak i »blader», som kommit dit från Norge. Jämte oss kommo tillstädes tre personer med lika många slädar från Vittangi, vilka även voro på färd till Karesuando för att första rättegångsdagen taga del i val av landstingsmän. Omkring klockan 8 på kvällen satte karavanen iväg, nu sex hästar och slädar stark. Det kändes tryggt att vara ett så stort antal i sällskap, ty om ock hållet, som förestod, utgjorde blott 24 km, så kunde dock svårigheter möta, enär annan vägbana icke fanns än den som först bildats av en framtågande renhjord och därefter uppkörts av resande, som med häst och släde följt i hjordens spår. Och så hade ett yrväder börjat. Detta tilltog under färden, så att svårighet uppstod för den främste i tåget att följa spåret. Esomoftast voro vi på sidan därom. Sedan slutligen en 16-årig gosse satts i spetsen, lyckades det bättre att hålla rätt kosa. Klockan hade hunnit bliva nära 2 på natten, innan hundskall tillkännagav, att vi voro framme vid målet. Doktor Johansson och jag, som skulle ha vårt kvarter i länsmansgården, styrde kosan dit. Efter bultande på dörren och en väntan, som, om ock kort, dock syntes oss ganska lång, öppnades dörren av en mansperson, som föreställde sig som tjänsteförrättande länsmannen O. Forsström och välkomnade oss. Sedan vi tagit var sitt rum i besittning och lagt av ytterkläderna, inbjöd oss efter en kort stund Forsström, som tydligen förstod vad som lämpade sig för personer som suttit i åkdon nära 6 timmar under snöstorm och, enligt vad det upplystes, en temperatur av 22 minusgrader, till ett bord med kokat vatten, socker och konjak. Vad de toddarna smakade och hur gott deras verkningar kändes, kan lätteligen inses och behöver icke vidare beskrivas! Bemälde Forsström hade några år studerat teologi eller förberedande examen därför och var således en man med »akademisk bildning». Så var ock förhållandet med hans broder, den ordinarie länsmannen Frans Forsström, som avlagt kameralexamen och tillika var hovkamrer och riddare av Vasaordern. I sammanhang härmed bör omtalas, att även länsmannen i Pajala tingslag Sohlberg och i Jukkasjärvi tingslag Olof Hultin varit akademiska medborgare. Den förre hade avlagt preliminärexamen i Uppsala och därefter studerat juridik några år. Den senare hade studerat teologi där, fått dispens från behörig examen och varit komminister i Tärendö, från vilken befattning han tagit avsked och övergått till landsstaten. Det var således ovanligt kunskapsrika länsmän, med vilka jag här i nordligaste Sverige fick göra bekantskap. Och för så vitt det kom till min kännedom, voro de också dugliga i tjänsten. Frans Forsström slutade som kronofogde i Torneå fögderi.
    Tinget, som började d. 7 febr., var icke betungande vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Första rättegångsdagen hölls landstingsmannaval inför mig, varpå inga mål eller ärenden, enligt vedertaget bruk, handlades, utan det endast bestämdes, att målen skulle handläggas följande

dag, då ock samtliga domboksmål och ärenden, tillhopa 9 till antalet, behandlades. Såvitt jag kan påminna mig, avkunnades utslag däri först påföljande dag, d. 9 febr., då alltså tinget avslutades. Småprotokollen innefattade en lagfart, tre förmynderskapsärenden och tre bouppteckningar för inregistrering, men intet inteckningsärende, vilket allt för kuriositetens skull anmärkes. Tingsstället var högeligen enkelt och ursprungligt. Enligt vad jag kan erinra mig, funnos ej tillräckligt antal sittplatser för nämnden. Lediga stunder under tinget, vilka voro många, användes till att spela schack med O. Forsström. Då doktorn ej var upptagen av sin verksamhet som läkare, utbyttes schackspelet mot kortspelet vira, däri, utom doktorn och jag, de båda bröderna Forsström med håg och lust togo del. Ej att undra på då dessa senare, enligt vad som sades, blott en gång om året, d. v. s. under årets lagtima ting hade tillfälle att få tredje man till medspelare. Att närmare beskåda tingsorten förbjöds av den djupa snön, som ej tillät några promenader, men jag blev dock i tillfälle att skåda in i rikets nordligast belägna kyrka.
    Å ämbetets vägnar ålåg det doktor Johansson att stanna på platsen till klockan 12 på natten mellan d. 9 och 10 febr., och för sällskapets skull uppsköts min och tolkens avresa, till dess att doktorns mottagningstid utlupit. Omkring en timme härefter bäddade vi ner oss var i sitt åkdon för att på genaste väg, huvudsakligen efter Muonio älv, uppnå Pajala. För min del insomnade jag gott och vaknade först vid att slädarne höllo stilla någon timme före daggryningen för hästarnas rastande. Vi hade nämligen avtalat om långskjuts fram till Muonioniska, omkring 10 mil från Karesuando. Sedan resan fortsatt och efter en förnyad slummer, vaknade jag vid att vi åter stodo stilla, och upplystes, att vi nu voro vid en skjutsanstalt Palojoensuu på vänstra eller finska sidan av älven, dit vi för att få bättre väg övergått från högra sidan. Hästarna skulle åter vila, och vi resande skulle få frukostera, varför vi stego upp från åkdonet och stegade in i gäststugan. Beträffande måltiden var det här som i Ruokujärvi, att huset ej förmådde annat än saltad strömming, potatis, bröd, mjölk och smör samt kaffe. Emellertid kom förstärkning från doktorns medförda matsäck, som ännu befanns innehålla några matvaror och dessutom ett par flaskor, försedda med etiketten pilsner. Vid synande befunnos korkarna ha gått ur flaskorna och dessas innehåll utgöra isklumpar, som dock sedan de tinats upp blevo njutbara. Sedermera gick färden ett stycke efter finska sidan för att åter övergå till svenska sidan, då vi nalkades Saivomuotka skjutsstation, där vi skulle intaga måltid. Gäststugan var här icke uppvärmd vid vår ankomst, varför vi intogo våra stolar påpälsade, men efter en stunds förlopp hade en i hast uppgjord vedbrasa gjort sin verkan. Gården innehades av en inom vida kretsar av finsktalande befolkningen och därutöver namnkunnig man, Johan Ratamaa, vilken efter Lars Levi Laestadii frånfälle var ledare för leastadianismen. Ratamaa, som vid vårt besök var 83 år gammal, hade vid 75 års ålder gift sig med en 25-årig kvinna från Gällivare, med vilken han fått två barn. Nu var han skröplig och begagnade tillfället som erbjöd sig att söka läkaren: han hade nå-

got tungt för att andas och hjärtat kändes ej fullt gott. Efter verkställd undersökning gav doktor Johansson sitt råd, och jag lade på minnet, att detta avsåg, bl. a., att Ratamaa borde inskränka förtärandet av långmjölk (pyyme) och för övrigt av flytande föda. — Färden fortsattes härefter, under kvällen och den stundande natten i sakta mak med uppehåll, och det var först vid kl. 4 på morgonen d. 11 febr., som vi nådde Muonioniska gästgivargård på finska sidan. Av vistelsen här kvarstår i mitt minne endast iakttagandet av en eld på den öppna spisen och några svartmuskiga karlar i stugan. Vi skildes nu från vår långskjuts från Karesuando, som likviderades med, enligt avtalet, 10 kronor för varje släde. Och efter ett par timmars rast i reskläderna fortsattes färden med gästgivareskjuts åter över älven till svenska sidan. Vid daggryningen passerades älven och jag erinrar mig ännu ganska livligt, hurusom jag kände kalla kårar utefter ryggen när den skubbade mot skjortan. Så fortsattes resan med lämpliga uppehåll för hästombyte och måltider, enligt vad jag vill påminna mig, över byarna Muonionalusta, Parkajoki, Kilangi, Areavaara och Kaunisvaara till Pajala, dit vi anlände omkring kl. 4 på morgonen d. 12 febr. Efter dryga 50 timmars resa utan vila i säng eller ombyte av kläder hade vi nått målet.
    Vid 12-tiden på dagen, efter en god sömn, satt jag vid arbetsbordet med handlingarna för att slutföra utarbetandet av beslut och utslag till morgondagens slutting. Utan nervös brådska medhann jag också detta så att, då sluttinget d. 13 febr. kl. 1 på dagen tog sin början, överläggningen med nämnden kunde omedelbart börja efter de föregående förhandlingarnas slut. Att överlägga med nämnd genom tolk är besvärligt och drar ut på tiden, varför klockan hade blivit 7 på kvällen, innan tinget och tingsfriden kunde avlysas.
    Innan jag kunde tänka på avresa till Korpilombolo, där vintertinget följande dag skulle börja, måste jag fullborda tvenne särprotokoll från tinget i Vittangi angående rannsakningar med två för renstöld häktade personer, med vilka fortsatta rannsakningar utsatts att hålla där d. 20 febr., och posta protokollen i Pajala, på det att de skulle komma den i Luleå bosatte brottmålsdomaren Eskil Stecksén tillhanda före hans uppresa till Vittangi, där han enligt mitt uppdrag hade att sköta de fortsatta rannsakningarna. Posten skulle vid midnattstid passera söderut. Sent på kvällen — jag vill minnas att klockan blev 11 — kunde jag på posten, som hållits öppen, inlämna brev med protokoll till Stecksén, varpå jag med lätt sinne satte mig i släden för att färdas till Korpilombolo. Emellertid reste jag icke ända fram den natten, utan tog nattkvarter i en gästgivaregård vid vägen.
    D. 14 febr. inom laga tid tog tinget i Korpilombolo sin början. Första dagen var där landstingsmannaval, och de instämda målen utsattes att förekomma d. 15 och d. 16 febr. På tinget handlades tillhopa 35 mål och ärenden. Allmän åklagare vid tinget var t. f. länsmannen Fr. Bergström, en son till ordinarie länsmannen i tingslaget, Isak August Bergström. Ovan har jag omtalat, hurusom länsmännen i de förut omnämnda tingslagen var och en hade »akademisk bildning», vilket icke var förhållandet

beträffande den sistnämnde. Men utnämnd länsman vid 21 års ålder, var han landsfiskal och hade ord om sig att vara en mycket duktig tjänsteman med stor berömmelse för övrigt, gemenligen kallad »hertigen av Korpilombolo». Han tillhörde den typ av länsmän, som under gångna tider i Norrland, där höga statsmakten ej hade lätt att nå fram till följd av avståndet, med myndighet, utan att ängsligt lyssna efter folkviljan till rättesnöre, efter lag och sakens beskaffenhet handlade och upprätthöllo ordning och skick, var och en i sitt vidsträckta distrikt. Under min domareverksamhet i Norrland kom jag att göra bekantskap med en och annan länsman, som kunde hänföras till nämnda typ, såsom Sven August Norlander, »Konungens befallningshavande» i Ramsele, samt Erik Hägglund i Ljustorps tingslag, vilken sistnämnde blev ledamot av riksdagens första kammare. Sista rättegångsdagen under tinget blev d. 17 febr., då besked och utslag skulle avkunnas.
    Med tillfredsställelse att hava, som jag ansåg, klarat de fyra tingen satte jag mig i släden kl. 8 på kvällen för att via Nederkalix begiva mig till Haparanda. Adjö och tack till tolken Mörtberg för gott samarbete sades dessförinnan. Ett par mil från Korpilombolo följer vägen nära intill Kalixälven ända ner till Nederkalix och Bottniska Viken. Vid midnattstid ankom jag till första gården i Överkalix, som var gästgivaregård, där hästbyte skulle äga rum och kvällsvard intagas. Här talades svenska av gårdsfolket, språkgränsen mellan finsktalande och svensktalande hade jag passerat med gränsen mellan Korpilombolo och Överkalix. Det kändes hemtrevligt att åter få tala sitt modersmål med svenska folktyper. Efter intagen måltid fortsattes färden i det härligaste månsken utmed eller på älven med ett eller annat hästombyte oavbrutet till Bränna, kyrkbyn i socknen, dit jag anlände vid 7-tiden på morgonen. Och så passerades under dagen d. 18 febr. den av mig välkända vägen förbi Recktfors, Holmen och Bondersbyn, samtliga platser skjutsanstalter, ned till Nederkalix kyrkostad, dit jag anlände vid 4-tiden på eftermiddagen. Efter en kort visit hos häradshövding Appelberg, som bodde 2 km nedströms på högra sidan av älven, återvände jag till kyrkostaden, där några vänner till mig anordnat en avskedsfest för min person. Vemodsfullt kommer jag att tänka på att sagda vänner samtliga nu äro döda. Såsom vanligt vid dylika tillfällen blev festen långvarig, dock icke mera uttänjd än att jag orkade i god tid följande dag begiva mig till Haparanda. Tingsresan hade således varat tillhopa 32 dagar, och jag hade därunder tillryggalagt något över 800 km i släde.
    Under min vistelse, troligen i Vittangi, hade skriftlig förfrågan av hovrättssekreteraren mött mig, vilken dag jag kunde anse mig oförhindrad att övertaga förordnande som domhavande i Västerbottens mellersta domsaga. Utomordentligt glad över hovrättssekreterarens meddelande hade jag med bud till Gällivare svarat telegrafiskt, att jag viss uppgiven dag, troligen i slutet av mars, ansåge mig oförhindrad att mottaga förordnandet. Vid min ankomst till Haparanda låg mig emellertid tillmötes ett nytt meddelande från hovrättssekreteraren, däri framhölls ändamålsenligheten av att mitt förordnande kunde börja så tidigt, att

 

34—447004. Svensk Juristtidning 1944.

jag på grund därav komme att förrätta d. 12 mars börjande lagtima vintertinget i Burträsks tingslag. Efter någon tvekan svarade jag, att jag ansåge mig oförhindrad härtill, varpå följde hovrättens förordnande att fr. o. m. d. 11 mars, som var en söndag, förvalta nämnda domsaga. Det gällde nu att inom 14 dagar åtminstone uppsätta småprotokollen vid de hållna tingen, verkställda införingar i fastighetsböckerna samt uppsätta och expediera de mål, däri vad erlagts eller, enligt uppgift, besvär skulle anföras. Med uppsättandet av domböckerna i övrigt samt expedierande därav och av småprotokollen finge anstå till dess att jag hunne därmed från Burträsk, där domsagans kansli då var beläget. Något juridiskt eller annat biträde till hjälp för det förelagda arbetet och för de löpande göromålen stod mig icke till buds, men med någon flit och med tillmötesgående från nyutnämnde häradshövdingen G. Kronlund medhanns ifrågavarande arbete utan svårighet. Så kunde jag d. 7 mars åter packa ned tingshandlingarna och mitt privata gods i min beprövade koffert samt därmed begiva mig mot Burträsk, som enligt vad jag då uppfattade låge ett gott stycke »söderut», omkring 35 mil. Efter påhälsningar i Nederkalix och i Luleå anlände jag d. 10 mars till Piteå, där jag besökte en studiekamrat från Lund, Walter Bergström, sedermera häradshövding i Sollefteå domsaga. Glädjen över sammanträffandet var ömsesidig, och han nödgade mig, dock utan svårighet från min sida, att stanna vid ett festligt samkväm på stadens hotell, till vilken fest Bergström, i hågkomst av sentensen »tres faciunt collegium», inbjöd även borgmästaren i staden. Bergström hade på sin tid, liksom Johannes Hellner två år efteråt, erhållit Katedralskolans i Lund pris för den bästa latinska stilen i studentexamen. Han hade även tenterat till två betyg i latin för fil. kandidatexamen. Från det angenäma samkvämet erinrar jag mig särskilt, hurusom borgmästaren på trenne språk tillrättavisade en resande i lokalen, som förhöll sig oskickligt: först på latin med citerande av en passus i Ciceros tal mot Catilina, som lyder i översättning: »Hur länge skall jag tåla dina fräckheter?» Sedermera, då resanden ej tycktes förstå tilltalet, på finska språket, som borgmästaren talade såsom sitt modersmål, och då resanden ej heller därav rättade sig, slutligen på tydlig svenska, vilket hade avsedd verkan. Det blev sent på kvällen, innan samkvämet slutade, och det återstod nu för mig blott att medelst nattresa taga åter den förlorade tiden. Resan pågick således till daggryningen, då jag tog kvarter i Byske gästgivaregård. Efter några timmars vila och sömn fortsattes resan till Skellefteå stad, förglömmande jag icke det mäktiga intryck, som den då i mitt tycke vidsträckta bygden i Skellefteå landsförsamling med dômen och det därå i solen glänsande gyllene korset varaktigt inskärpte. Efter middag i staden och ett besök hos f. d. Kalixborgare fortsattes till Burträsk och Gammelbyns gästgiveri, dit jag anlände vid 10-tiden på aftonen. Här väntades min ankomst av biträdet hos häradshövding Kronlund, Karl Leijer, med vilken jag då stiftade en bekantskap och vänskap, som döden först nyligen förmått upplösa.
    Under natten, som tillbragtes i gästgivaregården, snöade det, så att

det blev att delvis plumsa fram i djup snö till det närbelägna tingsstället, där tinget skulle hållas. Det var kallt i tingssalen, så att jag behöll överrock och lappjäxor på då jag satte mig i domarsätet. Något av de uppskjutna målen hade jag givetvis icke hunnit läsa in, men handläggningen gick dock drägligt, sedan jag läst igenom stämningarna och parterna fått något redogöra för de olika ståndpunkterna. Härtill kom nu att jag ej såsom förut i Norrbotten måste anlita tolk utan kunde själv fritt och lätt ställa frågor till vederbörande. De uppskjutna målen till de två följande dagarna hann jag emellertid under respektive föregående afton sätta mig in i.
    Det kändes skönt att åter vara i lugna förhållanden. Sedan d. 4 dec. 1893 hade jag hållit och omedelbart avslutat fem lagtima ting i Norrbotten och förrättat sistnämnda ting i Burträsk samt å ämbetets vägnar rest efter häst och släde åtminstone 152 mil samt med järnväg 40 mil. Min gryende, lilla förmåga att besluta å egen hand och utan dröjsmål hade under de närmast förflutna månaderna fått tillfälle att stärkas, en förmån, som icke får skattas ringa för en lantdomaraspirant. På den nya kansliorten med sin med flera guldmedaljer prisbelönta ost och ett ypperligt klimat invid Buråns vattendrag, däri gösen sedan urminnes tider haft sin gång, klarades först småprotokoll och domböcker till tingen i Norrbotten, vilkas expeditioner icke senare än sedvanligt torde kommit vederbörande tillhanda.
    Som ett varaktigt minne av min tjänstgöring i Övre Norrland har kvarstått min uppfattning om en även hos befolkningen i denna avlägsna del av riket djupt grundad aktning för lagen och rättsskipningen. Förhandlingarna vid häradsrätterna följdes med vaket intresse av en i regel talrik menighet. Här torde också hava gällt vad jag under min tjänstgöring i talrika, söderut belägna domsagor erfarit, nämligen att en gängse, ej ringa insikt i lagen medförde, att mången skrivkunnig, klok allmogeman — tack vare en enkel processordning, som ålade domaren ledningen — kunde själv nöjaktigt utföra sin talan i egna, även icke lätta mål, såsom exempelvis rågångs- och andra jordatvister.
    Stockholm i januari 1944.