HALVAR G. F. SUNDBERG. Grunddragen av allmän förvaltningsrätt. Sthm 1943. Norstedt. 228 s. Kr. 20.00.

 

    Prof. Sundbergs nya förvaltningsrättsliga arbete är avsett att utgöra en lärobok. Framställningens disposition och omfattning bestämmas av detta syfte. Läsaren konfronteras icke med några »Auseinandersetzungen» med andra författare och möter icke heller någon vidlyftig notapparat. Värdefulla litteraturhänvisningar ges emellertid och arbetet bär genomgående prägeln av den förvaltningsrättsvetenskapliga grundsyn, åt vilken Sundberg i tidigare skrifter givit systematiskt uttryck. Verket är sålunda icke elementärt i den mening, att det blott lämnar en ytlig översikt av den allmänna förvaltningsrättens grunddrag. Ur såväl undervisningens som det vetenskapliga arbetets synpunkt skulle det dock ha varit värdefullt, om Sundberg till sin framställning fogat en översikt av sambandet mellan »allmän» och »speciell» förvaltningsrätt.
    Det inledande kapitlet innehåller en redogörelse för förvaltningen som statsfunktion som i all sin knapphet är synnerligen både intressant och instruktiv. För en riktig förståelse av förvaltningsverksamhetens art och de rättsliga problem, som sammanhänga därmed, är det nödvändigt att förvaltningen sätts i relation till andra statsfunktioner och att hänsyn tas till för förvaltningsverksamheten grundläggande statsrättsliga sammanhang. Den anknytning till dem, som görs i inledningskapitlet, fullföljs genom hela arbetet. Den visar sig vid behandlingen av särskilda frågor, t. ex. av vad Sundberg kallar »inre rättssäkerhetsgarantier» i förvaltningens arbetssätt, vara mycket givande.
    Arbetet inbjuder genom sin karaktär av lärobok självfallet icke till polemik. Det är emellertid, som Sundberg också framhåller, förenat med vissa svårigheter att ge en översikt av »allmän förvaltningsrätt», eftersom alltjämt specialundersökningar saknas i mycket stor utsträckning av såväl förvaltningsrättens »allmänna ämnen» som de särskilda problem som uppstå inom den rikt differentierade förvaltningsverksamheten. Man kan därför i ett eller annat avseende ställa sig tveksam till Sundbergs ståndpunkttaganden och slutsatser. När han t. ex. under kapitlet om förvaltningsexekutionen såsom en form av »direkt personexekution» upptar bland annat tvångsarbete och internering synes han förbise, att man här icke har att göra med tvångsmedel, som tillgripas för genomdrivande av förvaltningsmyndigheters beslut, utan om särskilda rättsinstitut inom förvaltningsrättens ram. Interneringen av en sinnessjuk sker icke för att exekvera ett förvaltningsbeslut utan för att tillgodose de allmänna syften, som ligga bakom sinnessjuklagen. Endast de åtgärder, varigenom den sinnessjuke gripes och inspärras, ha karak-

tär av förvaltningsrättsliga tvångsmedel som äro att behandla inom ramen för »allmän förvaltningsrätt». Samma oklarhet vidlåder dock även tidigare förvaltningsrättsliga läroböcker såsom t. ex. WILLGRENS »Förvaltningsrättens allmänna läror» och STÅHLBERGS »Finlands förvaltningsrätt».
    En relativt kortfattad och dock i möjlig mån uttömmande framställning av förvaltningsrättens allmänna ämnen har före Sundbergs arbete saknats i svensk juridisk litteratur. Förvaltningsrätten har under senare tid genomgått en hastig utveckling; förvaltningsverksamheten har vuxit i omfattning och viktiga vetenskapliga undersökningar ha gjorts. Med sin rikedom på uppgifter, vida kringsyn och distinkta form måste den sundbergska läroboken bli av stort värde också utanför de juris studerandes krets, för de svenska juristerna i allmänhet som under sina studieår kanske stiftat en blott ytlig bekantskap med förvaltningsrätten men i praktiskt arbete allt starkare erfarit dess betydelse. Men därjämte får denna sammanfattande framställning särskild vikt för den rättsutveckling, för vilken forskning och lagstiftning bära gemensamt ansvar. Ett intimt samarbete mellan dessa skilda juridiska verksamhetsgrenar ter sig alltmer nödvändigt. En tendens gör sig gällande att åt förvaltningsrättslig praxis och vetenskap överlåta uppgifter som i själva verket ankomma på lagstiftningen. I sin framställning av besvärsinstitutet, för att välja ett centralt ämne, anger Sundberg de principer, som tagit sig uttryck i lagstiftning och som följa av förvaltningsverksamhetens natur. En hel del elementära frågor ha emellertid icke funnit någon lösning i författningarna. Tidsödande analyser av en knapp och ofullständig rättspraxis och försiktigt valda analogier från processrätten te sig ur vetenskaplig synpunkt ganska meningslösa, då det gäller »problem» som kunna lösas genom maktspråk i lagstiftningens form. Med sin framställning ger Sundberg på många punkter anvisning om vad doktrinen rimligtvis kan uppnå och vad som återstår för lagstiftningen att utföra.
 

Hilding Eek.