HALVAR G. F. SUNDBERG. Strödda uppsatser om rättsutveckling och rättsupplösning. Sthm 1943. Norstedt. 185 s. Kr. 12.00.

 

    En volym med strödda uppsatser uppträder inom den rättsvetenskapliga litteraturen lika sparsamt som en novellsamling befordras till trycket på den skönlitterära marknaden. I det senare fallet torde läsecirkelpublikens kärlek till tegelstensromaner vara av avgörande betydelse, men man har svårt att tänka sig att motsvarande psykologiska fenomen skulle föreligga i fråga om juridisk litteratur. Måhända är förklaringen att finna i en viss obenägenhet för produktion i det mindre formatet. Det förefaller som om sådana skribenter, som sitta inne med vetenskapliga förutsättningar för juridiskt författarskap, skulle ställa alltför stora krav på sig själva. Om ett uppslag icke förslår till en hel bok, får tanken på skriftligt utförande ofta förfalla. Denna inställning

544 HARRY GULDBERG.är att beklaga, eftersom den leder till att många värdefulla utläggningar undandragas offentlighet till förlust för det praktiska rättslivet.
    Att professor HALVAR SUNDBERG på sätt som skett sammanfört skilda uppsatser förtjänar följaktligen ett tacksamt erkännande och bör mana till efterföljd. Ett förhöjt värde erhåller samlingen därigenom att uppsatserna, vilka präglas av en frisk och flytande stil, trots olikheten i ämnesvalet göra ett enhetligt intryck på läsaren. Man fäster sig här mindre vid att behandlade ämnen falla inom området för författarens lärostol. Såsom sammanhållande element tjänar väsentligen det livliga och ärliga rättspatos som genomströmmar framställningen. När författaren med skärpa håller på grundlagens helgd, fyller han icke enbart sin plikt såsom akademisk lärare i statsrätt, och det är för honom en hjärtesak att i svensk publik inpränta satsen pacta sunt servanda. Även om man någon gång ställer sig tveksam inför påstådda konsekvenser av de höga principer som enligt författaren aldrig få släppas ur sikte, vill man gärna medgiva att han gjort en insats genom att understryka dessa grundsatser och i samband därmed klarlägga vissa företeelser som kunna tyda på uppluckring av gängse rättsuppfattning. Med hänsyn till tidens nöd och ondska är det icke förvånande att de intresseväckande uppsatserna, vilka enligt underrubriken handla om rättsutveckling och rättsupplösning, innefatta långt flera varningar för nedbrytande krafter än varsel om ett bättre tillstånd.
    Rent statsrättsligt betonad är den inledande uppsatsen om »De tre statsmakterna». Med utgångspunkt från den Montesquieuska maktfördelningsläran, som återspeglas i förarbetena till 1809 års regeringsform, uttalar sig författaren eftertryckligt för domstolarnas befogenhet att pröva lagars och författningars överensstämmelse med grundlagen, och han redogör övertygande för den sida av förhållandet mellan de tre statsmakterna som kan betecknas såsom domarmaktens kontroll över administrationen. Icke utan fog framhålles att praktiska synpunkter numera överväga inom förvaltningen i sådan grad att domstolskontrollen blir ett nödvändigt korrektiv mot sjunkande rättslig kvalitet.
    De närmast följande uppsatserna avse förvaltningsrättsliga spörsmål. I »Den korporationsrättsliga regleringen i Sverige» förekommer en instruktiv orientering rörande den mängd intressesammanslutningar som vuxit upp i det moderna samhället och där fylla viktiga uppgifter av skiftande slag. Genom klara begreppsbestämningar och distinktioner har författaren bidragit till den vetenskapliga odlingen av ett fält som hittills varit föga bearbetat. Vidare har författaren under rubriken »Den kommunala självstyrelsens avveckling» lämnat påtagliga bevis för att staten genom sina bidrag till kommunala ändamål så småningom tillförsäkrat sig sådant inflytande å medlens användning att den kommunala självverksamheten hotar att åtminstone delvis övergå till en form utan innehåll.
    Med »Occupatio Bellica» genomföres en folkrättslig undersökning på grundval av det lantkrigsreglemente som fogats såsom bilaga till 1907 års Haagkonvention. Det känns egendomligt att nu erinras om föreskrifter, vilka te sig mera som önskedrömmar än som rättssatser. Kan-

ANM. AV HALVAR G. F. SUNDBERG: STRÖDDA UPPSATSER. 545ske är det dock djupare sett till nytta att våldet åter visar sitt nakna ansikte. En reglering av kriget omspänner oförenliga motsatser och kan verka konserverande på ett tillstånd som med all makt bör övervinnas snarast möjligt. På tal om krigförandes befogenheter nämner författaren att folkrättsliga auktoriteter i olika länder varit i princip ense om att tagande av gisslan utgör ett tillåtet institut. Omstridd skulle endast vara den utsträckning, i vilken institutet finge komma till användning. För egen del påpekar författaren att svensk lag i åtskilliga fall, där effektivitetskravet uppfattas såsom tvingande, tillämpar en liknande princip utan att denna ordning föranlett nämnvärd reaktion, och författaren hänvisar till de stadganden, enligt vilka husbonde kan ställas till svars för brott som begåtts av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person. Att författaren härmed icke avsett att söka ett giltigt försvar framgår av vad som anförts i annat sammanhang, där han med citat från Runeberg riktar skarpa anmärkningar mot husbondeansvaret överhuvud. Inom parentes sagt, låter det sig göra att godtaga vanligt husbondeansvar utan att instämma med sådana rättslärde som införliva gisslan med folkrätten. Att utkräva bötesansvar av den som kan antagas besitta vissa möjligheter att inverka på den skyldiges förhållningssätt är knappast jämförligt med att låta någon med livet umgälla handling som utförts av en för honom fullständigt okänd person.
    Under rubriken »Statsfartygs immunitet» beröras rättsfrågor från nyligen avgjorda mål, i vilka främmande regering med avseende å fartyg i svenska hamnar framställt invändning om immunitet mot exekutiva åtgärder. Författaren analyserar 1926 års Brysselkonvention och det därtill anslutna protokollet av år 1934 ävensom den svenska lagen den 17 juni 1938 med vissa bestämmelser om främmande statsfartyg, och slutsatserna stå i samklang med utgången i nämnda mål. Tyvärr har författaren icke gått in på vissa sidor av immunitetsproblemet som i liknande mål berett domstolarna avsevärda bekymmer. Anmälaren tänker ej minst på det allvarliga spörsmålet huruvida och i vilken mån ordre public får beaktas vid prövning av besittningstiteln till det fartyg som avses med immunitetsinvändningen.
    Det är i de två sista uppsatserna som författaren funnit särskilda anledningar att slå larm för rättssäkerhetens skull. Med »Anmärkningar till en kristidslagstiftning» kritiseras statsmakterna för vissa under 1942 tillkomna stadganden, vilka föranleda straffarbete för överträdelser av ransoneringssystemet. Visserligen är själva straffet fastställt genom lagstiftningsakt av Kungl. Maj:t och riksdag gemensamt, men då Kungl. Maj:t administrativt och till och med i efterhand bestämt över den straffbara handlingen, har enligt författaren den legislativa behandlingen skett i strid med § 87 regeringsformen. Och än mera påtalas den nystiftade lag, på grund varav brott mot ransonerings- eller prisbestämmelser kan medföra förlust av rätten att saluhålla, försälja eller eljest överlåta ransonerade varor. Med åberopande av § 16 regeringsformen och gällande regler om rätten att idka handel hävdar författaren

 

33 —447004. Svensk Juristtidning 1944.

546 ANM. AV HALVAR G. F. SUNDBERG: STRÖDDA UPPSATSER.att statsmakterna tillskansat sig maktbefogenheter som angripa rättssäkerheten för den enskilda näringsidkaren.
    Slutligen har den vid 1943 års riksdag antagna fullmaktslagen om begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension blivit föremål för kritisk granskning i en uppsats om »Finanspolitik och avtalshelgd». Denna lag kan sägas inbegripa en broms på det reallönesystem som tilllämpas icke blott i Stockholms stad utan även i en del andra kommuner. I polemik mot de sakkunniga, vilka biträtt vid lagstiftningsarbetet, göres gällande att lagens innehåll icke kan tillfredsställande försvaras med att retroaktivitet skulle vara tillåten utan att lagen i själva verket måste anses innebära konfiskatorisk indragning av medel som avtalsmässigt tillförsäkrats befattningshavarna såsom vederlag för utförda prestationer. Ehuru författaren såväl här som annorstädes kämpar skickligt och med blanka vapen, blir läsaren frestad att med en paradox på läpparna skifta lagern mellan de stridande: logik är nödvändig men får brukas med en viss försiktighet. I varje fall vågar man hoppas att de anmärkta företeelserna komma att för eftervärlden framstå såsom skönhetsfläckar och icke såsom fullt bevis om rättslivets förfall.
 

Harry Guldberg.