HENRIK MUNKTELL. Det svenska rättsarvet. Sthm 1944. Bonniers. 216 s. Kr. 7.50.
    Vad menas med det svenska rättsarvet, en ordsammanställning som ännu för blott några år sedan var helt okänd? Förf. säger i sitt förord med all rätt att begreppet för stora delar av allmänheten är ganska diffust. Någon definition av kärnan i begreppet ger han emellertid ej — om man inte som sådan vill betrakta likställandet s. 131 av »vårt rättsarv» med »friheten inom lagen» — men han vill söka att »belysa några av detta rättsarvs viktigaste sidor», »peka på några av de värden och traditioner, vilka skapats i och genom den svenska rättsutvecklingen».
    Den uppgift förf. sålunda satt sig före är densamma som han tidigare behandlat i häftet Svensk rättstradition (i serien Studentföreningen Verdandis småskrifter; se SvJT 1943 s. 138). Boken kan, ehuru förf. ej alls omnämner den äldre skriften, sägas vara en ny upplaga av denna, ur vilken flera partier (t. ex. om nämnden s. 36 f., om konungens domsrätt s. 38 f. och slutet s. 60 f.) ordagrant återfinnas i boken (s. 89 f., 94 f., 212 f.). Men visserligen är den nya upplagan väsentligt utvidgad och förbättrad. Bokens omfång är ungefär det fyrdubbla mot häftets, och dispositionen av ämnet är också jämkad. Medan häftet består av fyra avdelningar, har boken sju. Den första, Hur svensk rätt skapats, motsvaras av häftets andra, Rättsbildningen. Den andra och den fjärde — Kungavälde och folkstyre, Den lokala självstyrelsen — ersätta med sina tillhopa mer än 70 sidor häftets första avdelning, Självstyrelsen, om knappa 14. Den tredje avdelningen, Domstolsväsendet, som är kluven i underavdelningar (en om de lägre, en om de högre domstolarna), är även i häftet den tredje, med rubriken Rättsskipning—rättssäkerhet. Den femte avdelningen, Jordäganderätt och bondefrihet, är utan motstycke i häftet, men utgör i huvudsak ett omtryck av förf:s slutliga inlägg (Hist. Tidskrift 1943 s. 61, SvJT 1943 s. 421) i den diskussion som

föranleddes av Vilhelm Mobergs »Rid i natt». I den sjätte avdelningen, Domarereglerna, ha dessa fått sig anslagna 8 sidor, mot 1 i häftets tredje avdelning. Den sista avdelningen heter i boken Inhemsk och främmande rätt, i häftet Rättsarv—rättsförnyelse.
    Förf. har, säger han i förordet, skrivit i populär form och för en bildad publik. Naturligtvis vänder sig boken närmast till lekmännen, och den måste, såvitt anm. förstår, vara för dem i hög grad tacknämlig. Något nytt erbjuder den knappast för juristen, men den kan också för honom vara en angenäm lektyr, med underhållande sidor, t. ex. de som handla om den lokala kyrkliga självstyrelsen och den anonyme patriarkaliske kontraktsprosten som alltjämt kommer till stämmorna med protokollen färdigskrivna på förhand.
    Redan vid en mera flyktig genomgång av boken sade sig anm. att den avgjort tillhörde sådana skrifter, som man för nyblivna vårstudenter skulle vilja »såsom lämplig begynnelselitteratur under sommaren anbefalla» (såsom det heter i den stockholmska rätts- och statsvetenskapliga fakultetens studiehandbok). Efter fullbordad uppmärksam läsning hyser anm. fortfarande denna tanke, dock med det förbehåll att de ungdomliga juristämnena finge ett tilläggsblad med rättelser av tryckfel. Sådana uppgå nu till närmare tjoget och äro delvis av ganska störande art, t. ex. s. 33 stadsmakten, s. 81 edsgärdsmän, s. 107 som uti domareämbeten brukare varit, s. 122 såväl av högre som längre värdighet, s. 183 stodo i bästa överenskommelse med. Och vad säger månne förf:s rättshistoriska stockholmskollega om, att s. 189 ej hans utan hans faders namn citeras? Att Nehrman-Ehrenstråle s. 88 stavas utan h i den ofrälse namnleden sammanhänger kanske med att den numera torde ganska allmänt uttalas med e-ljud, icke med det ä-ljud som av E. V. Nordling lärdes ut i Uppsala och även tillhör det rättsarv anm. fått efter ett justitieråd, som i år för jämnt ett sekel sedan där blev student.
    På en punkt känner sig anm. något tveksam, om man har att göra med en lapsus calami eller en avsiktlig terminologisk nyskapelse. Lagmannens åliggande var enligt Nordström tveggehanda: att göra och framföra lagen, att skilja lagen. Emil Hildebrand gör en tredelning: tälja eller framföra lagen, skilja lag, göra lagen; likaså K. G. Westman: känna och årligen framsäga lagen, skilja lagen, lag göra. Enligt S. J. Boëthius (Nord. Familjebok) skulle lagmannen dels »lag göra och skilja», dels »lag säga eller tälja», men enligt Ebbe Kock (Sv. Uppslagsbok) hade han fyra plikter, nämligen att tälja lagen, skilja den, tyda den och göra den. Förf. säger i Svensk rättstradition att lagmannen skulle bl. a. »lag skilja» och »lag göra», men i den nu föreliggande boken att han hade tre uppgifter: lag säga, lag tälja, lag göra (s. 13—14). Anm. förmodar att tälja här kommit att stå i st. f. ett av förf. åsyftat skilja, men är ej riktigt säker.
    Den jämförelse som s. 190 anställes mellan antalen av i Sverige och i utlandet avrättade häxor skulle bli mera upplysande om en viss tidrymd angåves även för den svenska siffran.
    Kanske får anm. till sist tacksamt konstatera att förf. väl icke ansett sig kunna bruka Stiernhööks gamla hedersnamn »den svenska lagfarenhetens fader», men ej heller upprepat försöket från Svensk rättstradition att lansera ett nytt av något lägre valör.

B. W.