POUL ANDERSEN. Dansk Statsforfatningsret. I. Gyldendal. København 1944. XIII + 454 s. Kr. 20.00.

 

    Professor POUL ANDERSEN är allmänt erkänd såsom en av Nordens främsta förvaltningsvetenskapsmän. Hans nu föreliggande statsrättsliga arbete, avser, enligt förordet, att såsom studie- och handbok ersätta KNUD BERLINS uppskattade verk Den danske Statsforfatningsret, vars första uppl. utkom redan år 1916.
    Denna första del av författningsrätten omfattar en kort författningshistorisk översikt, vari f. ö. Islands, Färöarnas och Grönlands statsrättsliga utveckling relativt vidlyftigt belyses, en översikt av den danska statsförfattningsrättens källor, redogörelser för Danmarks territorium och medborgarskapsrätten, samt behandlingen av den egentliga statsrätten: efter en allmän karakteristik följa kapitlen om konungens statsrättsliga ställning, inklusive successionsrätten, ministrarna, statsrådet och

ministerrådet. Delen avslutas med litteraturförteckning och ett sakregister.
    Danmarks nuvarande statsskick (här frånses naturligtvis stundens provisorium) tillkom som bekant år 1849 under påverkan av franska februarirevolutionens konstitutionellt befruktande omvälvning året förut. Den danska konstitutionella författningen betecknade ett tvärt avbrott mot det dittillsvarande kungliga enväldets statsrätt, manifesterad i Kongeloven av år 1660. Rottrådarna från den tidigare regimen avklipptes grundligt genom 1849 års Grundlov — vissa Kongelovens bestämmelser berörande det kungl. huset äro dock fortfarande i kraft—, och förf. har antagligen av denna anledning helt kort (s. 11—31) berört enväldets statsrätt. Annorlunda var, naturligt nog, förhållandet å förvaltningsrättens gebit, där rättsregler och praxis från denna nära 200-åriga »før-konstitutionella» epok i olika avseenden långt senare haft och fortfarande ha betydelse, såsom framgår av förf:s utmärkta Dansk forvaltningsret (1936).
    Av stort både teoretiskt och praktiskt intresse är förf:s utförliga framställning av medborgarskapsrätten (s. 184—286).
    I ett kort men klarläggande kapitel (s. 287—302) ger förf. en karakteristik av den danska författningen såsom byggd på maktfördelningsprincipen och ej vare sig på folksuveränitetens eller den (i äldre tysk statsrätt starkt betonade) s. k. monarkiska principen, ett förhållande, som principiellt icke, i varje fall icke statsrättsligt, rubbats av parlamentarismens genombrott år 1901. Förf. besvarar också nekande spörsmålen, huruvida folketingsparlamentarismen vore att betrakta såsom en sedvanerätt, eller om konungens vetorätt — använd senast år 1865 — sedvanerättsligt borde anses ha upphört. I detta sammanhang intresserar även förf:s påpekande (s. 140), att sedvanerätten numera i den skrivna rättens tidevarv har föga utrymme och betydelse. Detta harpå statsrättens område sin givna giltighet när fråga är om sentida författningsurkunder (Danmarks gällande Grundlov bär ju årtalet 1915 och en radikaliserande författningsreform var nära att genomföras år 1939), men ej när fråga är om äldre grundlagsverk som det svenska. I förbigående må anmärkas, att anmälaren åtminstone ej erhållit en klar uppfattning av förfr:s särskiljande av konstitutionell sedvanerätt och rättspraxis (s. 140 ff. resp. s. 149 f.). De danska domstolarnas allmänt erkända befogenhet att pröva lagars grundlagsenlighet betecknas f. ö. av förf. ej såsom sedvanerätt.
    Statsrådens — »Ministrernes» — ställning såsom förvaltningschefer är som bekant väsentligt självständigare och friare i Danmark än hos oss. Såsom klar sedvanerätt betecknar förf. också det för vårt konstitutionella liv okända institut, »korroboration», vilket genom efteråt inhämtat godkännande från ministrarnas sida formellt överskyler utevaron av föreskrivna sammanträden i statsrådet. Den juridiska ministeransvarigheten erhåller en fyllig redogörelse såsom följd av dess, i jämförelse med vårt riksrättsinstitut, relativa aktualitet i danskt statsliv, ehuru dock riksrättsproceduren ej tillnärmelsevis haft samma betydelse som i Norge, där den ju innebar parlamentarismens genombrott.

    Den monarkiska statsformen, grundad sedan urminnes, »Arilds» tid, har särskilt präglat Danmarks författningsliv, där ju intill mitten av förra seklet gällde Kongelovens bud, att monarken stod »over alle menneskelige Love». Förf. lämnar också en ingående redogörelse för konungens och kungahusets statsrättsliga ställning. Utvecklingen har här som annorstädes inneburit en avgörande reducering av monarkens personliga deltagande i styrelsen. Men förf. tillägger: »Kongen er først og fremmest Statsenhedens Symbol. Erfaringer fra de seneste Tider her i Landet har vist, hvilken Betydning en Konge i saa Henseende kan faa for Sammenholdet i Folket.» Ord som i sin knappa form kastar en strålbelysning över en alltfort väsentlig beståndsdel i Danmarks statsskick.
    Det har icke varit avsikten att här annat än glimtvis peka på det rika stoffet i Dansk Statsforfatningsret. Prof. Andersens klara och juridiskt välbalanserade framställningskonst, känd från hans förvaltningsrättsliga författarskap, präglar även behandlingen av statsrättens problem.
    För en svensk läsare i dessa dagar av dansk författningsrätt inställer sig emellertid osökt vissa reflexioner. Ödets hårda slag bland Nordens folk ha, ej minst i vårt fredade land, väckt en livlig ehuru något yrvaken diskussion om ett enat Norden med bl. a. gemensam författning, där man frejdigt improviserat nog så detaljerade förslag. På vissa den offentliga rättens områden synes också ett närmande eller rättare helt enhetliga regler vara på sin plats; så t. ex. beträffande medborgarskapsrätten, vars utformning i gällande dansk, norsk och svensk lagstiftning f. ö. går tillbaka på skandinaviskt samarbete år 1922. Men detta är utanverk. Statsförfattningsrätten vilar i våra gamla länder, till skillnad från åtskillig civil- och speciallagstiftning, på väsentligt djupare nationell grund, präglad av generationers erfarenheter. Danmarks politiska historia, där dessutom tidigare de svårartade schleswig-holsteinska problemen och i vår tid förhållandet till Island och Grönland (tvisten med Norge 1931—33) skapade särproblem, visar föga gemensamma drag med utvecklingen hos oss eller i Norge, för att ej tala om Finland. Författningarna i gamla rättsstater tåla ej utan våld mot naturen utifrån påtvingade nyordningar även om dessa äro dikterade av än så välmenande idealism. Så är med all sannolikhet ej heller folkens önskemål. Den nordiska samhörigheten främjas säkerligen bäst av fri och självständig utveckling av de historiskt betingade och individuellt särpräglade statsskicken.

Erik Fahlbeck.