582 FRÅN YNGRE JURISTERS ARBETSFÄLT.    Lagspråk. Från jur. stud. GUNNULF BERG, Göteborg, har red. mottagit följande artikel.
    De svenska lagarna är som bekant tungt och noggrant formulerade. Från dem härstammar kanslistilen, det tillkrånglade uttryckssätt, som vi svenskar trivs så bra med. Ett enklare språk skulle öka klarheten och begripligheten.
    Första paragrafen i lösöreköpsförordningen är en enda mening — 15 rader eller närmare bestämt 174 ord utan punkt emellan. Så behövs också de 28 kommatecknen för att göra paragrafen begriplig.
    Men när det snålas på skiljetecken, känner man sig till en början som analfabet. Efter upprepade genomläsningar kan innebörden i lagen kanske klarna. Exempel på detta finner vi i arvsskatteförordningen, § 19: 3. Citatet består av 76 ord utan komma och lyder:

 

    »... skall skatten för sammanlagda värdet av förvärven utgöra summan av vad som vid uträkning av skatt för nämnda värde enbart enligt den lindrigast beskattade av ifrågavarande klasser belöper å det till denna klass hörande förvärvet efter förhållandet mellan detta och det sammanlagda värdet samt vad som vid uträkning av skatt för samma värde enbart enligt den högst beskattade av klasserna belöper å det till denna klass hörande förvärvet efter förhållandet mellan detta och det sammanlagda värdet.»

 

    En rubrik skall tala om vad texten innehåller — och det gör sannerligen följande: »Kungl. förordning d. 30 maj 1941 med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.»
    De ålderdomliga uttryck, som fortfarande används i lagspråket, förvånar till en början. Efter en tid är man van och frestas kanske själv att skriva på samma sätt.
    »Gälda» och »guldit» är för all del ett rent svenskt verb. Men det tyska låneordet »betala» har samma innebörd, och genom att vi nuförtiden alltid använder ordet i tal och skrift, är det att föredra framför »gälda».
    »Ändå att...» bör utbytas mot »trots att...» eller »även om ...»
    »Ej mindre... än även» betyder på svenska »icke blott... utan även.»

Varför inte helt enkelt skriva »inte bara... utan också?» Om 50 à 100 år anses vårt nuvarande talspråk tillräckligt fint för att användas i skrift.

    »Skyldigheten åligger icke fastighet, 'med mindre' vägen är till nytta.»

Skriv »såvida icke» eller »om inte»! för så heter det, skulle jag vilja säga —åtminstone utanför lagen.
    Exemplen är många: änskönt (= även om), äga rätt (= ha rätt eller få), och må förty, i ty fall, o. s. v.
    Vad som kanske mest gör lagspråket tungt, är satsbildningen. Huvudsatsen avbryts här och var av bisatser och förklaringar till bisatserna. Och dessa förklaringar innehåller kanske ett ord, som närmare tolkas i ett inskjutet stycke.
    »Lagen om enskilda vägar» ger i sina paragrafer flera exempel:
    »Dock må, där rätt, varom nu är fråga, icke förbehålles uteslutande den eller de fastigheter, för vilka upplåtelsen sker, bestämmas, att ersättningen skall gäldas sålunda, att vid varje särskilt tillfälle, då rättigheten begagnas, betalning erlägges efter visst pris för den då tagna mängden.»
    Skulle icke läsningen av denna mening ha underlättats, om de många pedantiska kommata, vilka endast visa att förf. i skolan lärt sig att taga ut

FRÅN YNGRE JURISTERS ARBETSFÄLT. 583bisatser och subbisatser, borttagits? Komma behövs omlcring satsen »där rätt — — — upplåtelsen sker» och före satsen »att vid — — — tagna mängden», s:a 3. Övriga 6 kommata bidraga endast till att försvåra läsningen och fördärva totalintrycket.
    Låt oss skriva om följande lilla stycke: »Av böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom av värdet av vad som jämlikt densamma är att anse såsom förbrutet, tillfalle en tredjedel, dock högst 500 kronor, åklagaren.»

Vi får då exempelvis: »Böter enligt denna förordning tillfalla åklagaren med en tredjedel. Samma gäller beträffande värdet av vad som anses förbrutet. Åklagaren får dock uppbära högst 500 kronor.»
    Den svenska rätten är endast delvis skriven lag. Och lagspråket tycks vilja övertyga oss om att vi inte kan reda oss utan advokaterna. På de rättsområden, där den är skriven, borde även en icke jurist kunna förstå den.