C. A. Reuterskiöld †. Juris professoren Carl August Axel Ludvig (Carl-Axel) Reuterskiöld avled påskaftonen, den 8 april. Han var född den 12 januari 1870 och sålunda vid sitt frånfälle 74 år gammal. Han var den fjärde innehavaren av statsrättsprofessuren efter dess inrättande 1844; företrädarna voro Delldén, H. L. Rydin och Blomberg.
    Det är ett märkligt i rättsvetenskapens tjänst fullgjort livsverk, som med Reuterskiölds bortgång avslutats. Visserligen innehade Reuterskiöld även politiska förtroendeuppdrag: han har varit stadsfullmäktig (1909—25), landstingsman (1916—26) och ledamot av riksdagens första kammare (1919—38) och han utövade åren 1930—38 ordförandeskapet i konstitutionsutskottet. Reuterskiöld var dock alltid en allför betydande och särpräglad personlighet för att komma att spela någon ledande partipolitisk roll; ehuru han formellt anslöt sig till bondeförbundet, var han i realiteten en politisk vilde av konservativ läggning. Enligt uttalanden av utskottsledamöter av skilda kulörer var han en utomordentlig konstitutionsutskottsordförande: kunskapsrik, klar, snabb, älskvärd och oväldig. Han synes hava eftersträvat att så att säga avpolitisera dechargeinstitutet och utveckla konstitutionsutskottets granskning till en kontroll av legalitetsprincipens iakttagande i förvaltningen och därmed till en för allmänheten betydelsefull rättssäkerhetsgaranti. Att utskottets avtagande politiska betydelse är att se i belysning härav synes sannolikt.
    Det var emellertid rättsvetenskapen, som av Reuterskiöld själv betraktades såsom hans egentliga livsuppgift. Hans tidigaste vetenskapliga insatser ligga dock inom statskunskapen, vilken under hans lärare Alins tid hade en viss juridisk prägel; Reuterskiölds första tryckta arbeten röra också unionsrättsliga spörsmål. Vid universitetets jubelfest 1893 disputerade han pro gradu och förordnades tjugutreårig till docent i statskunskap. Därefter övergick han till juridiken, avlade juris utriusque kandidatexamen 1897 och erhöll samtidigt docentur i statsrätt och folkrätt. 1901 förordnades han till e. o. professor i juridisk encyklopedi, romersk rätt och internationell privaträtt och blev ordinarie innehavare av professuren 1909. Efter Blombergs frånfälle på hösten samma år erhöll och emottog han kallelse — en på den tiden betydande utmärkelse — till lärostolen i statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt. Två år tidigare hade han blivit juris utriusque doktor h. c. 1943 promoverades han till filosofie jubeldoktor.
    Reuterskiölds arbetsförmåga var otrolig. Riksdagsmannauppdraget och ordförandeskapet i konstitutionsutskottet skötte han utan ledighet från professuren och de medförde icke heller någon avmattning i hans vetenskapliga arbete. På alla de rättsområden, hans lärargärning omfattat, har han varit livligt verksam. Skrifterna av hans hand äro talrika. Bortsett från recensioner, motioner, tidningsuppsatser och dylika

smärre artiklar torde antalet av hans tryckta arbeten närma sig siffran 200. Verksam var han till livets slut; den sista artikeln skrev han endast några dagar före sin död.
    Inom så gott som alla de olika discipliner han företrätt, har han samlat sig till större, sammanfattande framställningar. Inom den juridiska encyklopedien är att nämna »Grunddragen af den allmänna rätts- och samhällsläran» (1908—12). Inom den internationella privaträtten »Om äktenskap, äktenskapsskillnad och förmyndarskap enligt svensk internationell rätt» (1905—09) och »Handbok i svensk privat internationell rätt» (1909, 1912); arbetena beteckna väl numera delvis passerade ståndpunkter men utgjorde på sin tid banbrytande insatser av betydelse för det fortsatta arbetet inom denna disciplin. Inom folkrätten har han efterlämnat monografien »Folkrätt särskilt såsom svensk publik internationell rätt» (1928). Hans ställning inom den internationella rätten vann även erkännande genom hans kallande till först associé och sedan membre de l'Institut de droit international. Statsrätten har han berikat med vår största grundlagsedition (1924—26), där hans vetenskapliga insikter befruktats av hans ingående praktiska erfarenhet från riksdagen och konstitutionsutskottet.
    Reuterskiölds största betydelse ligger emellertid på förvaltningsrättens fält. Vid hans tillträde till professuren kunde ämnet med ett visst fog karakteriseras såsom en kommenterad statskalender. Hans företrädare BLOMBERGS arbete »Den nordiska förvaltningsrätten» betecknade ett första steg mot en annan ordning. Reuterskiöld insåg tidigt behovet av en juridisk uppläggning av ämnet, vars betydelse genom de ständigt vidgade statsingripandena och -regleringarna av medborgarnas liv och leverne snabbt stegrades; ur den medborgerliga frihetens och den allmänna rättssäkerhetens synpunkt fann han det nödvändigt, att ämnet lyftes upp i nivå med de övriga stora juridiska disciplinerna och bearbetades från klart rättsvetenskapliga utgångspunkter. Han har för den svenska förvaltningsrättsvetenskapen spelat samma roll som OTTO MAYER för den tyska; att båda väsentligt influerats av de klassiska franska förebilderna understryker parallellen. Reuterskiölds insatser präglas särskilt av hans strävan efter överblick, systematik och begreppsmässig reda och han har också utfört ett Sisyfusarbete genom att röja upp i den ej sällan djungelliknande floran. Hans huvudarbeten äro här »Statsregementet» (1914), som för förvaltningsrätten närmast motsvarar NORDLINGS Civilrätt, Allmänna delen, vidare »Den svenska statsstyrelsens organisation» (1927), »Den svenska förvaltningsrättens system» (1927) samt »Öfversigt af den materiella förvaltningsrätten» (1933). Härtill komma ofullbordade framställningar av korporations-,kyrko- och kommunalrätten (1919, 1920). Alla hans arbeten kännetecknas av en slösande rikedom av uppslag, idéer och synpunkter. Det är emellertid givet, att ett pioniärarbete, sådant som det Reuterskiöld här utfört, icke kan beteckna något slutgiltigt, liksom hans konstruktioner och teorier icke alltid visa sig hållbara utan måste av en fortsatt forskning revideras; därom var han själv väl medveten. Kvar står emellertid hans gärning som den svenska förvaltningsrättsvetenskapensgrundläggare.

    Reuterskiöld var en lysande akademisk lärare. Hans undervisning var stimulerande. Den muntliga framställningens svåra konst behärskade han till fulländning. Hans föreläsningar höllos alltid utan manuskript men voro likväl så väldisponerade och klara, att åhöraren utan svårighet kunde följa hans begreppsbildning, systematik och utläggning av ämnet.
    Hela hans verksamhet har på alla områden präglats av ett levande rättspatos. När helst grundlagens helgd, den medborgerliga friheten eller rättssamhällets grundsatser av statsorganen angripits, har man funnit Reuterskiöld i stridslinjen. Godtycke i förvaltningen och myndigheters övergrepp har från den förra kristiden till den nuvarande av honom energiskt bekämpats. De världshändelser, som numera inträffat, lära väl för alla — utom möjligen de av kritiken drabbade — hava klargjort värdet av dylika insatser. Reuterskiölds anslutning till bondeförbundet torde också finna sin förklaring i indignationen över de övergrepp, för vilka kristidsförvaltningarna utsatt den lantbrukande befolkningen.
    Personligen var Reuterskiöld en sällsynt charmerande människa, ridderlig, generös, älskvärd och spirituell, med en ovanlig förmåga att skilja sak från person. Han var en utpräglad personlighet, som i många stycken avvek från den medelsonska normalen, och han bildade både vid universitetet och i politiken en markant profil; man hade stundom intrycket, att det i någon mån roade honom att genom en lätt excentricitet »épater les bourgeois». Hans varma beundran för franskt språk och fransk kultur i förening med hans gammaldags aristokratiska uppträdande kom honom att i någon mån framstå såsom en sentida gustavian.
    En av den svenska rättsvetenskapens främste har med honom gått urtiden.

Halvar G. F. Sundberg.