Ett rättsvetenskapligt institut. Den rättsvetenskapliga forskningen inom vårt land har, som känt är, sitt centrum vid våra högskolors (universiteten och Stockholms högskola) juridiska fakulteter. Enligt gällande föreskrifter är ock, helt naturligt, denna deras uppgift ställd i förgrunden. I praktiken torde emellertid den tanke, som sålunda kommit till uttryck, möta stora svårigheter att i erforderlig mån förverkliga. Då nämligen den viktiga uppgiften att leda den teoretiska utbildningen av landets blivande domare och ämbetsmän ävensom andra kategorier av för juridisk verksamhet skolade krafter tillika är nämnda institutioner anförtrodd, kan det svårligen undvikas, att dessa i verkligheten väsentligen komma att utgöra undervisningsanstalter; ett förhållande, som knappast torde i samma grad äga sin motsvarighet beträffande övriga fakulteter. De till de juridiska fakulteterna anknutna lärarkrafterna äro nämligen i så hög grad upptagna av med undervisningen förknippade förpliktelser — tentamina och examination m. m. — att det svårligen är möjligt, att de tillika skola äga tillräcklig tid och krafter över att i den omfattning, som den fortsatta utvecklingen kräver, ägna sig jämväl åt rent vetenskaplig verksamhet.
    Härtill bidrager nog också en annan omständighet. I sakens natur ligger, att de vetenskapligt skolade krafter, som äro till finnandes inom de juridiska fakulteterna, efter hand kommit att i allt större utsträckning tagas i anspråk för lagstiftningsarbetet. Inom de mera permanenta beredningar, som i sådant avseende under senare tid varit i verksamhet — lagberedningen och processlagberedningen — har, som bekant, rättsvetenskapen på ett stadigvarande sätt varit företrädd. Men även vid sammansättningen av vissa mera tillfälligt arbetande kommissioner eller kommittéer, vilka fått sig jämförelsevis mera maktpåliggande lagstiftningsuppgifter förelagda, hava på senare tider medlemmar av dessa fakulteter i icke ringa utsträckning tagits i anspråk. Tvivelsutan bedrives väl även inom dessa beredningar och kommissioner etc. ett i större eller mindre mån vetenskapligt arbete. Men tydligt är, att detta i varje fall måste begränsas till just de rättsområden, som vid varje tidpunkt där är föremål för behandling. Något fortgående, mera systematiskt vetenskapligt arbete kan därför uppenbarligen icke på denna väg åstadkommas. Givet är ock, att ett anlitande i mera betydande utsträckning av de vid de juridiska fakulteterna anställda, tämligen fåtaliga arbetskrafterna för lagstiftningsarbetet icke kan undgå att på ett i längden ganska betänkligt sätt försvåra fakulteternas möjligheter att såväl i nyssberörda hänseende som i övrigt fylla sin uppgift. Med den alltmera ökade omfattningen och intensifieringen av lagstiftningsarbetet, som tidsutvecklingen medför, kunna å andra sidan de i högre

mening vetenskapligt skolade krafterna därvid — i allt fall i vad angår de mera centrala delarna av rätten — svårligen undvaras. För närvarande stå visserligen jämväl i vetenskapligt avseende högt kvalificerade och inom lagstiftningen beprövade krafter även utanför de juridiska fakulteterna till buds för ett sådant arbete. Men ovisst är, huru länge eller i vad mån ett dylikt, i och för sig synnerligen lyckligt förhållande kan komma att fortfara. Och även om detta jämväl framdeles blir i större eller mindre utsträckning beståndande, lärer icke dess mindre behovet av i vetenskapens tjänst direkt engagerade krafter för nu ifrågavarande ändamål snarare komma att ökas än minskas. Oberoende av berörda förhållande synes därför tiden länge sedan vara inne för ett övervägande, vilka åtgärder som böra vidtagas för åstadkommande av en önskvärd, mera stadigvarande förstärkning av det rättsvetenskapliga arbetet inom landet, helst vad därutinnan må kunna åtgöras antagligen endast successivt kan komma till stånd och först efter ganska lång tid sätta frukt i direkt gripbara resultat.
    Möjligen skulle man vilja göra gällande, att det enklaste sättet för avhjälpande av de brister, som i ovanberörda hänseende må förefinnas, vore att öka arbetskrafterna inom de respektive fakulteterna. Därigenom kan naturligtvis ock åtskilligt vinnas. Men sannolikt torde på sådan väg icke kunna ernås mera än som anses oundgängligt för den juridiska undervisningens nöjaktiga bestridande. Vill man vinna målet: ett permanent, systematiskt, rättsvetenskapligt arbete i den omfattning, som tidsutvecklingen numera kräver, torde även andra, mera genomgripande åtgärder böra tillgripas.
    En tanke, som därutinnan synes vara värd beaktande och som ock, enligt vad undertecknad har sig bekant, inom vissa kretsar man och man emellan förberedelsevis dryftats, vore inrättande, vid sidan av de juridiska fakulteterna, av ett särskilt, fristående organ för beredande av ökade möjligheter till rättsvetenskaplig forskning.
    En viktig uppgift för ett dylikt institut vore en såvitt möjligt allsidig, komparativ rättsvetenskaplig forskning, alltså ett fortlöpande, ingående studium såväl av det egna landets som, i samband därmed, av främmande länders lagstiftningar och dessas sätt att, var inom sitt område, i praktiken verka. Att därvid närmast de övriga skandinaviska ländernas rättsliv för oss äger intresse, är naturligt. Genom samarbete de skandinaviska länderna emellan ha ju ock högst betydelsefulla resultat därutinnan redan vunnits. Sannolikt skulle dock ett jämförande studium av dessa länders rättsliv kunna till ökat inbördes gagn än ytterligare vidgas. Säkerligen skulle ock ett sådant arbetes utsträckning även till andra kulturländers rättsutveckling kunna verka i många hänseenden fruktbringande. Visserligen lägger för närvarande det pågående kriget härför ytterligt svåra hinder i vägen. Men, sedan fred en gång blivit sluten och, som man får hoppas, utvecklingen därefter kommer att fortgå i lugnare banor, blir förhållandet ett annat.
    Vid ett dylikt komparativt forskningsarbete— det må nu sträcka sig till flera eller färre staters rättsutveckling — böra, synes det, icke allenast de mera centrala, privaträttsliga, samt kriminal- och processrätts-

liga delarna av rätten utan även den sociala och ekonomiska lagstiftningen, vilken ju numera spelar en långt större roll i staternas och de enskildas liv än tillförene, bliva föremål för behandling. Jämväl den internationella privaträtten, vilken i den mellanfolkliga samfärdseln numera äger vida större betydelse än förr, synes väl ägna sig för ett mera djupgående studium under de former, som här blivit ifrågasatta.
    Ett dylikt, tämligen omfattande program behövde måhända icke utesluta, att arbetet inom institutet skulle kunna, utan att bindas av alltför stringenta bestämmelser, enligt instruktionella föreskrifter eller eljest åtminstone till dels inriktas på områden, som inom en jämförelsevis närliggande framtid kan antagas bliva föremål för de lagstiftande statsmakternas särskilda uppmärksamhet. Förberedande utredningar ävensom utlåtanden över framkomna förslag m. m. kunde därvid säkerligen bliva till nytta. Tillfälle till mera ingående studium av främmande länders förhållanden på ort och ställe än eljest nu i allmänhet kan ifrågakomma borde ock i anslutning till en anstalt av ifrågavarande art kunna med fördel beredas.
    Vad särskilt vår egen inhemska lagskipning beträffar, borde en fortgående, systematisk sammanställning och kritisk belysning av dennas resultat inom viktigare områden kunna bliva av stor betydelse. Innehållet i våra, för övrigt förträffliga prejudikatsamlingar utgör såväl för den studerande som även i viss mån för den i praktiskt arbete verksamme juristen ett delvis ganska svåröverskådligt och svårtillgängligt material, vilket säkerligen genom en dylik bearbetning skulle klarare framstå och bliva till större gagn än eljest ofta nog blir fallet.
    Utgivande och bearbetning av våra äldre rättskällor i större omfattning än hittills skulle måhända ock kunna utgöra en programpunkt av betydelse icke blott ur rent rättshistorisk synpunkt utan ock för belysande av förhållanden, som ännu alltjämt äga direkt betydelse för rättskipning och förvaltning.
    En anstalt av antydd karaktär skulle säkerligen ock väl lämpa sig för utgivande under dess inseende och ledning av en på vetenskaplig basis lagd juridisk tidskrift, ägnad att i sådant avseende komplettera de  tidskriftspublikationer inom ifrågavarande område, som redan förefinnas.
    I anslutning till en sådan institution skulle ock kunna bildas ett under fackmässig ledning ställt rätts- och statsvetenskapligt bibliotek, omfattande såväl offentligrättslig som privaträttslig litteratur, till nytta såväl för domstolar och ämbetsmyndigheter som även för den stora allmänheten. De samlingar, som i sådant avseende redan hopbragts, äga tvivelsutan sitt stora värde men äro splittrade och till stor del ej tillgängliga för allmänheten.
    Måhända skulle ock behovet av juridiska läroböcker i form av mera omfattande handböcker för den vid universiteten och högskolorna bedrivna undervisningen kunna på den angivna vägen bättre eller fullständigare än hittills tillgodoses. Det härutinnan tidigare rådande, synnerligen bristfälliga tillståndet har visserligen på senare tider i viktiga delar väsentligt förbättrats, men mycket återstår ännu att därutinnan

göra. Den snabbt fortskridande utvecklingen kräver ju ock tid efter annan förnyade, mer eller mindre ingripande insatser i sådant hänseende. — Ett för ifrågavarande ändamål anordnat samarbete med universitetens och högskolornas lärarkrafter ligger nära till hands.
    Huru ett institut med i huvudsak de uppgifter, som ovan skisserats, lämpligen bör organiseras, är en särskild fråga. Uppenbarligen bör detta till sin kärna bestå av ett flertal personer med högre vetenskaplig utbildning — lämpligen med ställning och benämning av professorer — såsom ledare, en var för sin avdelning av institutet. Att samarbete därjämte bör etableras med andra, därför lämpade, utomstående krafter inom eller utom de egentliga vetenskapsmännens led, synes självfallet. Eventuellt torde även utländska vetenskapsmän kunna inbjudas att medverka, antingen såsom direkta medarbetare i en eller annan form eller såsom korresponderande o. s. v.
    En i angiven riktning uppgjord plan kan emellertid uppenbarligen icke realiseras utan avsevärda kostnader, och detta även om man till en början begränsar sig till de viktigare, mera centrala områdena av rättsvetenskapen. Tydligt är nämligen, att de ekonomiska förmåner, som böra tillerkännas de ledande krafterna inom institutet, böra sättas så pass höga, att dessa icke alltför lätt frestas att övergå till annan, i ekonomiskt hänseende mera förmånlig verksamhet. Uteslutet är måhända icke, att en del av de nödiga medlen kan åstadkommas på enskild väg. Men säkerligen kommer, ifall målet skall kunna uppnås, ock stöd från statsmakternas sida även i form av anslag av allmänna medel i ej obetydlig utsträckning att erfordras. Saken är emellertid av den betydelse för det allmänna, att man bör kunna äga skäl att hoppas, att förståelse därför även på sådant håll må kunna vinnas.
    Synnerligen önskvärt synes vara, att den nu avhandlade frågan måtte inom en snar framtid erhålla en lösning, ägnad att på ett verksamt sätt främja den viktiga angelägenhet, det här gäller.
    Stockholm i oktober 1943.
 

Jarl Ernberg.